Innovativ språkförnyelse: koldioxidneutral
Naturvårdsverket utlovar ett koldioxidneutralt Sverige till 2050. Och regeringen utlovar en fossilfri bilpark redan till år 2030. Detta kräver dock en förtida utskrotning av de nya bilar, som säljs i år, och nästa år, och nästa år. Detta ska tvingas fram genom en höjd fordonsskatt redan i år. I stora delar av Sverige finns fortfarande inga elbilar att köpa på begagnatmarknaden. Inte ens elhybridbilar.
Dessvärre är Sverige inte överens med EU om definitionen av begreppet fossila bränslen. Definitionen av ordet koldioxidneutral är enligt Wikipedia:
Koldioxidneutral,är ett förenklat populärvetenskapligt begrepp som innebär att den koldioxid som en förbränning av ämnet ger ifrån sig, tidigare har tagits upp från luften då ämnet eller ett tidigare stadium till ämnet har växt. På så sätt ingår koldioxiden i ett kretslopp där mängden koldioxid i luften inte förändras.
Enligt denna definition är kol, olja och naturgas koldioxidneutrala bränslen. Tvisten mellan Sverige och EU handlar dock om torven, som är ett förstadium till omvandlingen av växter till stenkol. Torven är en viktig komponent i ett energisystem utan vare sig (andra) fossila bränslen eller kärnkraft. El måste ju produceras med något även under toppförbrukning när det inte blåser och solen inte lyser.
Det talas nu emellertid mycket om en nyupptäckt energikälla: Minivindkraftverk som drivs med politiskt munvänder. Kan inhandlas i varje leksaksbutik.
Att nysådda växter inte tar upp lika mycket koldioxid som de nedhuggna regnskogarna gjorde övergår politikernas förstånd i ett Sverige, som lämnat det gamla bondesamhället för flera generationer sedan. Men i ett perspektiv på hundratals miljoner år stämmer det kanske. Men borde man inte räkna på växternas (åter-) upptag av koldioxid omedelbar efter förbränningen, i stället för före förbränningen?
Avslöja journalistkräken som hänger ut småbarn som mördare.
I förhandsreklamen inför TV-serien om mordet på 4-årige Kevin, har man sänt nyhetsinslag från det aktuella året,där nyhetsuppläsaren med eftertryck säger att "Barn mördar barn". TV-serien var i och för sig välgjord, men har hittills enbart fokuserat på polisens i och för sig mycket allvarliga "misstag". Den mest kritiserade polisen har berättat hur han känt sig pressad av media att hitta en mördare och inte lyckats få något vettigt svar från det troliga vittnet, en femåring, och till slut fått för sig att femåringen och hans sjuårige bror dolde något.
Det är föga sannolikt att femåringen över huvud taget sett någpt, utan tvärtom ytterst sannolikt att han inte ens varit på platsen för tiden vid mordet. Den, som frågar ett barn vem som är mördaren, tar risken att barnet pekar ut någon som i barnets fantasi ser ut som en mördare. Det blir en gissningslek, där det gäller att gissa rätt. Barn leker sådana lekar, både med varandra och med vuxna. Ta bara "gömma nyckel" som exempel. Barnet får uppmuntrande tillrop "Det bränns" om barnet gissar på en plats i närheten av nyckeln.
Nu blev det inte ens en rättegång, eftersom de misstänkta inte var straffmyndiga. Men journalister borde veta att principen om offentliga rättegångar är avsedda för att skydda den misstänkte mot dåliga rättegångar, mot att bli oskyldigt dömd. Men i stället uppfattas de offentliga rättegångarna som ett privilegium för en yrkeskår som lever efter principen "den enes död - den andres bröd". Journalister missbrukar de offentliga rättegångarna och även offentligheten i övrigt till att skada ännu mer, till att skada både brottsoffer och misstänkta gärningsmän - som på grund av offentligheten löper ännu större risk att bli dömda oskyldiga.
Journalister ser som en del av sin yrkesroll att snaska i ruskiga och gärna chockerande detaljer. Nu var det "Barn mördar barn.". Utan dessa sensationsrapporteringar hade de numera vuxna barnet kanske kunnat leva ett bättre liv än att ständigt vara utsatta för andras blickar "Där går en mördare".
Gammal kärlek genomrostar aldrig?
Kvinnan i mitt liv verkade inte tycka att rubriken är romantisk nog. Och själv tyckte jag ett tag att den var allför optimistisk. Men vad annat finns att säga efter de senaste månadernas turbulens? Vi är gamla och kärleken är ny (relativt) och därför bör "gammal kärlek" uttydas som kärleken mellan gamla människor. Men även kärleken har hunnit bli gammal, för den har hållit längre än vad ungdomens häftiga men snabbt förtinande förälsker brukar göra.
Den har nog haft sina törnar på grund av långa singelliv. och vanan att inte behöva fråga och rätta sig efter någon annan. Men reparatören har alltid funnits inom oss. Det är innebörden av "älska i nöd och lust". Man måste ta ansvar och fylla igen de hål som rostangreppen har orsakat.
Det måste ske med varsam hand. Jag lärde mig aldrig svetsa som ung, men gick en kurs vid ungefär 40 På bilden ses ett lämligt aggregat för känsliga reparationer. Principen är enkel, lätt på handen, men svår att tillämpa i praktiken. Lika svårt är det att förlåta. Det, som man helar, måste ju hålla, men man får inte bränna igenom det som ska helas.
Det finns ju dom, som ständigt ropar "förlåt", "förlåt", som om den kommande förlåtelsen är en del av planeringen av synden. Och andra, som inte ens för sig själva kan erkänna att de har gjort något fel. Då kanske tillägget "och sådant som jag inte själv förstod var en synd". Den ömsesidiga förlåtelsen kan vara bra, när man inte lyckas reda ut vems fel det var.
Kom Jesus, Gud i mänsklig gestalt, bara för att tala om för oss hur vi ska leva. Vad skulle det tjäna till? De flesta synder begås ju i medvetande om att man gör fel. Förlåtelsen fullbordar helandet.
"Vicken fin hund. - Skönt att vara ute med husse?".
En sak, som jag tycker mer och mer illa om, är att kommunen som hyr våra gemensamma lokaler från bostadsbolaget, när lokalerna inte används för någon kommunal versamhet, till föreningar, vars medlemmer uppenbarligen inte vet hur ma uppför sig i ett bostadshus. Betalar dessa föreningar för sig? De bär sig åt som om de ägde stället, och att vi som bor här är en sämre sorts männinskor. Det är en konstig syn på äldre som visas upp. Kanske det är dags att ta ner skylten, som antyder att huskomplexet skulle vara något slags institution. Har varit det, men är nu ett helt vanligt bostadshus för äldre människor.
Det skiljer sig inte från andra hysteshus, som inte har någon nedre åldersgräns. I eller i närheten av bostadsbolagets samtliga hyreshus finns gemensamma lokaler för de boende. Vad jag känner till disoponeras de gemensamma lokalerna enbart av hyresgänsterna inom området.
Vid den här årstiden, när mänga har brist på D-vitamin efter den mörka årstiden, sitter många av mina grannar ute i solen. Vi hälsar på varandra utan några fåniga kommentarer. De sparas till hunden. Jo några grannar har hund. Idag, när jag satt där ute för att få lite sol på mig, kom främmande lokalanvändare i en strid ström, alla med sina kommentarer om att det är skönt att sitta i solen. Hälsade gjorde de däremot inte.
Till slut fick jag nog, och frågade "Brukar du kommentera vad yngre personer gör , på samma sätt". Så försvann de in i lokalen, där vi brukar drick kaffe, öppnade fönstren och höll sångövningar. Jag hörde hur fönstren ovanför stängdes, trots solgasset, som gör det olidligt hett i våra lägenheter. Vi, som hade suttit ute i solen och uppskattat den relativa tystnaden gick in, var och en till sig.
