larsflemstroms

Jag syfter givetvis på flyktingbarnen, som flytt till Bangla Desh sedan deras byar bränts ner, helt ensamma därför att båda deras föräldrar har mördats, tillsammans med en förälder eller annan vuxen släkting. De behöver inte ha varit ensamma länge i flyktinglägret, det räcker att de gått vilse i trängslen under någon timme, för att de ska rövas bort av kidnapparna, som säljer dem vidare. Jag har tidigare skrivit att det bästa för dessa barn kanske inte är att komma till Sverige, utan att återvända hem till Rakhine-provinsen i Burma, förutsatt att där råder fred och stabilitet. Vilket nog snarare är en önskedröm än något som verkligen kommer att ske. 

 

Men vad gör vi om ett sådant barn påträffas i Sverige framöver, och kanske inte ens vet sitt rätta namn och varifrån det kommer? Vad gör vi om ett antal sådana barn blir friköpta från någon slavmarknad någonstans i världen, eller befriade från annat sätt? Om polisen stormar en underjordisk bordell i Sverige om några år? Eller om vuxna rohingyer har lyckats ta sig illegalt hela vägen till Sverige med avbetalningskontrakt med flyktingsmugglarna.Kan vi ens lita på att de verkligen är rohingyer, när de kommer att sakna ID-handlingar. ID-handlingarna blev de fråntagna av den burmesiska militären, innan de lyckades fly över gränsen till Bangla Desh - där du nu har uppehållsrätt under två månader. Innan de ska åka hem, eller om möjligt fortsätta flykten till något annat land.

 

Låt mig påminna om att denna uppehållsrätt i Bangla Desh under två månader är det mest generösa flyktingmottagadet som något land i hela världen har erbjudit rohingyerna. Har Sverige någon som helst beredskap för att hantera situationen, om vi på något sätt skulle bli indragna i flyktingkatastrofen? Det kommer vi att bli, om vi inte snabbt kan ge akut hjälp på plats i Bangla Desh och därefter hjälpa till med återvändandet hem om två månader. Den 27 november 2017 var skammens dag för den svenska medmänskligheten. Miljöpartiet lyckades med sin utpressning mot de socialdemokratiska ministrarna.

 

Regeringen har beslutat att belasta de redan hårt pressade svenska kommunerna med nya utgifter. För personer som vistas här illegalt efter att ha fått avslag på¨sina asylansökningar, eftersom de helt enkelt saknar asylskäl. Hur ska samma kommuner klara av att skaffa fram gode män, familjehem, barnpsykiatrisk expertis och hela faderullan till i händelse av att rohingyabarn börjar komma hit? Jag citerar från Ledarsidorna.se:

 

 

Med gårdagens regeringsutspel har man inte ens skipat rättvisa mellan asylsökande i Sverige. Om vi antar att även 18-åringen som kom direkt från Afghanistan och talade sanninge om sin ålder och sitt ursprung, också gömmer sig i Sverige efter avvisningsbeslutet, så borde väl ändå han ha stått närmare uppfyllelse av asylkriterierna än de, som nu ska få "en andra chans"? Trots förbudet mot ministerstyre i den svenska grundlagen, har regeringen nu gått rakt in i en grupp myndighetsärenden och bestämt att någon likhet inför lagen inte ska råda mellan de asylsökande. Detta är bi business, för den yrkeskår som har till uppgift att särskilt värna rätltssäkerheten och likheten inför lagen. Jag citear Ledarsidorna.se igen:

 

 

Thomas Bodströms, som nämns, var justitieminister i den socialdemokratiska regeringen i början av 2000-talet. Han fortsatte sin verksamhet som advokat under tiden som minister. Som justitieminster bidrog han till att asylprocesserna blev dyra reför staten och lönsammare för advokatskrået - och inte minst till att asylprocesserna kommit att dra ut så mycket på tiden. När nu flyktinglobbyn kräver att de långa väntetiderna på besked ska vara en grund för en ytterligare omprövning ("en ny chans") ska vi minnas vilka som har skott sig på de ständiga omprövningar som redan har varit. Och i hög grad har bidragit till anhopningen av oavgjorda ärenden hos Migrationsverket. 

 

 

Trots att flyktingvågen redan flera gånger om överstiger Bangla Desh' "mottagningskapacitet" har man ännu inte stängt gränsen mot Burma. Det är ännu värre på andra sidan.En förklaring kan vara att bangla deshierna själva drabbades av en liknande flyktingkastrof för 46 år sedan. Då var det de själva som flydde och "ockuperade" indiska bönders marker. Det slutade med att Indien skickade in sin armë i Östpakistan, som Banga Desh då hette.Omvärldens och inte minst Sveriges, fördömande av den indiska "aggresionen" var kraftig. Men faktum är att Bangla Desh sedan dess är en egen stat, som under det senaste årtiondet har förvandlats från ett av världens fattigadte länder till en av världens snabbast växande ekonomier

 

Välståndet har dock ännu inte kommit hela den banla deshiska befolkningen till del. Bangla deshiska industriarbetare, som bla. förser Sverige med billiga kläder, kan fortfarande inte räkna med en längre medellivslängd än 35 - 40 år.Landet klarar inga stora påfrestningars utan att slungas tillbaka till den djupa misär  som man just börjat att ta sig ur. .