Låt barnen återvända hem.
Rubriken över föregående inlägg var "De föräldralösa flyktingbarnen som ingen vill ha". Avsikten med den rubriken var inte att bjuda in svenskar att ta för sig av dessa gulliga barn och försöka göra dem till svenskar. Man här allt som ofta hur bra det är med alla väpnade konflikter, som driver människor på flykt. Där finns föräldralösa barn och här finns barnlösa vuxna. Som kan adoptera barnen. Inget ont, som inte för något gott med sig, eller...?
Det är en otroligt självcentrerad inställning hos dessa "omtänksamma" svenskar. Men de vill nog inte adoptera barnen, eftersom det för med sig kostnader. De vill nog hellre ha en nedskrivning av åldern för de afghanska unga män, som fått avslag på sina asylansökningar, så att de svenska fosterföräldrarna och gode männen kan fortsätta att håva in feta arvoden för vården av dessa män. Jag menar helt enkelt att det behövs massiva insatser för de föräldralösa barnen i de miserabla flyktinglägren i Bangla Desh, så att de överlever de månader som de ska stanna där innan de kan återvända hem. Och när de börjat återvända hem, behövs massiva insatser i hemlandet.
Regeringarna i Bangla Desh och Burma har nu kommit överens om att "repatrieringen" av flyktingarna ska påbörjas om två månader, d.v.s. i månadsskiftet januari / februari 2018. Ingen vet hur det kommer att gå. Man kan befara det värsta. Men vi bör givetvis hoppas på det bästa. Alla hoppas på det bästa, men i den svenska debatten hörs inte ett pip om hur det bästa ska bli verklighet och vad detta kommer att kosta skattebetalarna i de rika länderna. Och hur vi ska få fram pengar. Den svenska självgodheten är fullkomligt absurd. Föräldralösa barn, som verkligen är barn, förväntas återvända till sina nedbrända byar för att begrava kvarlevorna efter sina föräldrar och börja om på nytt. Unga män i värnpliktsålderna förväntas inte klara ett liv i Afghanistan.
Egentligen har jag inget emot att de föräldralösa barnen i flyktinglägren i Bangla Desh får svenska adoptivföräldrar. Men under det absoluta villkoret att de svenska adoptivföräldrarna, är beredda att följa med sina nya barn hem till Burma och bo där tillsammans med sina barn så länge de lever. Det kan inte helt uteslutas att den burmesiska militärens framfart hade varit mindre våldsam, om det även hade bott vita människor i de våldtagna byarna. Vita människor, som hade kunnat rapportera minut för minut vad som skedde. Nu finns bara flyktingarnas egna berättelser.
Ja, vi får verkligen hoppas att repatrieringen går bra. Men världen måste också ha en beredskap att hantera det värsta. Det måste finnas utrymme även i det svenska mottagningssystemet. De, som inte behöver skydd, måste lämna landet. Därför ska tillfälliga uppehållstillstånd på 1 - 3 år, med möjlighet till förlängning, vara regel. Vistelsen i Sverige för den som har tillfälligt uppehållstillstånd ska användas för att förbereda återetableringen i hemlandet. En arabisktalande flykting, som behärskar sitt hemlands språk, har kanske större nytta av studier i arabiska än i svenska?
Vi har ingen klar bild av vad som har hänt i Burma sedan mitten av augusti. Det mesta tyder dock på att pogromerna började sedan burmesiska gränsvakter hade mördats,. och att rohingyer (d.v.s. den folkgrupp som flyktingarna tillhör) fick skulden. Men det är inte säkert att gärningsmännen var rohingyer. Kan den våldsamma upptrappningen av konfliten i Burma ha ett samband med de militära motgångarna för IS i Syrien och Irak? Å andra sidan har ju pogrommerna mot rohingyerna i Burma pågått under flera år.Så visst kan en grupp rohingyer tilll slut ha besämt sig för väpnad kamp - med detta fruktansvärda resultat.
Flyktingkatastrofen har också pågått under flera år, men hittills har flyktingarna använt sjövägen till länderna i Sydostasiien, ända till Australien. Med sannolikt många fler drunknade än på Medelhavet. Ingenstans i världen har rohingyerna varit välkomna. De har nu fått en tillfällig fristad i Bangla Desh under ett par månader. Vilket är det mest generösa flyktingmottagandet som något land i världen hittils har givit rohingyerna. I kontrast är den svenska debatten, som smörar för en viss grupp, som inte ens har något akut skyddsbehov, skamlig. Hjälpen behövs i Bangla Desh och Burma.
Kommentarer
Trackback
