Akvariefiskarna studerar inte sig själva
I tidigare inlägg har jag skrivit om min tid som ung återflyttad arbetare i lärdomsstaden Uppsala. Det var en lycklig tid, då jag inte var intresserad av politik och knappt var medveten om klassklyftorna, trots att jag bodde i en av Sveriges mest klasse-segregerade städer. Men jag bodde ju i borgarnas och sedermera arbetarnas stadsdel östra Uppsala. Och akademikernas och studenternas västra Uppsala kunde ha legat på månen. Det var en värld, som man visste fanns men inte visste så mycket om. De orättvisor, man såg, var att vissa arbetare hade högre lön än andra arbetare.
Ordet lärdomsstad har alltid känts fånigt för mig. Nu mer än någonsin. Det är ungefär som TV-programmet Fråga Lund, där ett gäng professorer sitter och gör sig löjliga med komplicerade (och roande?) svar på enkla frågor. Det är väl reklam för något - kanske för den akademiska "lärdomen"? Man brukar ju säga att "Nu har forskarna äntligen kommit på det, som alla andra har vetat hela tiden." Den vetenskapliga auktoriteten har bevisat att det som alla trodde var rätt. Så nu vet vi.
Men så kom det sig att mina första studier på akademisk nivå, kom att bli vid Lunds universitet, fastän jag aldrig satte min fot där. Det var en brevkurs i sociologi. Uppsala universitet var fortfarande totalstängt för oss arbetare. Jag hade tidigare läst två brevkurser i psykologi. Sociologi är som när akvariefiskar studerar andra akvariefiskar. Aldrig sig själva. Så är det i varje fall i Sverige. Förvisso var det en forskare i sociologi - vid universtitetet i Lund - som började studera andra forskarare. Och blev vederbörligen utskälld och föraktad av forskareliten. Hon kom nämligen på att andra forskare ägnade sig åt vetenskpasfusk.Resultatet blev att fi fick ADHD i stället för Damp. Samma "sjukdom", men en ny bokstavskombination.
Sedan blev det faktiskt studier vid Uppsala universitet. I statsvetenskap - som då hette statskunskap. Vetenskap låter ju finare än kunskap. Enligt äldre svenska (och nutida engelska) definitioner handlar vetenskap (sciense) om någoting som Gud har skapat (om man tror på gudomlig skapelse), medan kunskap elle lärdom (knoledge) handlar om någonting som människor har skapat, exempelvis statssckiet och rättsreglerna. Samt konst och litteratur.
Inom statsvetenskapen läser man om Sveriges statsskick, andra länders statsskick, parti-organisationer och politiska ideologier, media och ägarkoncentrationen inom media, hur politiska beslut växer fram, d.vs om formella strukturer, vad som fungerar och inte fungerar. Det är stor skillnad mellan demokrati i teorin och demokrati i praktiken. Det är inte som en skolklass, där alla ska få komma till tals och behandlas lika och där lärarauktoriteten säger att "Nu ska vi vara snälla mot varandra. Lilla Jimmie ska ha lika mycket att säga till om, som ni andra".
Många diktaturer har varit resultat av försök att skapa den perfekta demokratin, där alla har lika mycket att säga till om och där alla är överens. Detta utgår från föreställningen om något slags mystisk "folkvilja" och att alla som inte tyckte som "folket" var folkfiender och sattes i fängelse eller rentav avrättades. Detta är en bärande tanke i både fascismen och vänsterextremismen. För egentligen handlade det inte bara om vad folket tyckte, för folket kunde vara fört bakom ljuset, utan även om vad som var bäst för folket. Diktatorn var den som bäst kunde uttolka din sanna folkviljan.
Inom sociologin studeras informella strukturer. Det kan vara hur makten utövas inom kriminella ungdomsgäng, vilket är de flesta svenska sociologers favrítämne. Fiskar som studerar andra fiskar i ett annat akvarium än i den egna akademiska ankdammen. Annars är ju sociologin studiet av andra drikrafter än de formella. Umgänget med andra människor i stället för umgänget med Gud, som är den formella drivkraften bakom kyklig verksamhet, att få nobelpriset i stället för att söka sanningen om något, som är den formella drivkraften bakom vetenskaplig forskning.
Att sexualiteten är en viktig drivkraft bakom föregivet vetenskapliga och finkulturella verksamheter, är skandalerna inom Svenska Akademien ett lysande exempel på. Även sexualiteten som medel, att ha sex med rätt person (kulturprofilen) verkar ha varit ett medel till framgång hos den litteraturvetenskapliga och finkulturella eliten.
Jag har förgäves sökt efter någon vetenskaplig instituton, som forskar i rättssociologi i Sverige: Vilka är de verkliga drivkrafterna bakom svenska domstolars i vissa fall mycket märkliga domar? Att kulturprofilen är den av de många fula fiskarna i det vetenskapliga akvariet, råder det inget tvivel om. Men hur kunde han dömas för två fall av våldtäkt utan skymten av bevis sju år efter de påstådda brotten, när demn åtalades skuld ska vara bevisad "bortom rimligt tvivel"?
Vetenskapssociologi är inte heller särskilt populärt bland svenska sociloger, och förklaringen är "skocilogisk": Man vill inte stöta sig med de andra fiskarna i det egna akvariet. Svenska sociologers huvudintresse verkar vara den sociala ingenjörskonsten: att förebygga brott. Ledande auktorietet på det området har länge varit socilologen Jerzy Sarncki vid Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Och hur det har lyckats vet vi alla, utom forskarna vid BRÅ. De talar om behovet av mer forskning, för att komma underfund med vad allmänhetens tro att antalet grova våldsbrott ökar, egentligen beror på.
Sarnecki har för resten skrivit en bra bok, som heter Byråkratins innersta väsen, där han mycket trovärdigt förklarar att polisens huvudintresse inte är att lösa brott, utan att bli fler poliser.
Under mina första år i Uppsala var jag definitivt inte en av fiskarna i det akademiska akvariet, som jag såg på mycket långt avstånd. När jag kom närmare upptäckte jag att inte ens de forskare, som borde ha gjort det, studerade sig själva och sina kollegor. Denna "beröringsskräck" i förhållande till vad som borde ha varit en mycket angelägen forskningsuppgift, berodde kanske på att universitetets rektor, Torgny Sgerstedt, själv var professor i sociologi. Hans huvudintresse tycks ha varit att ingen skugga skulle falla över detta universitet inför dess 500-årsjubileum.
Är det inte en skandal med tanke på att Sverige är det land, som utser nobelpristagare i flera ämnen?Vi vet varken drivkrafterna bakom valet av pristagare eller om drivkrafterna bakom deras forskning.
Kommentarer
Trackback
