larsflemstroms

 

Jag trodde att man förstår vitsen med anonymisering, när man har gått på journalistskola. Men icke. Och det är ju så sant att i journalistskrivna texter hängs svenska män ut som om de vore grova sexualförbrytare eller kvinnmisshandlare, om de beskylls (obs enbart beskyllninngar - inga bevis) för plumpa skämt med sexuella anspelningar eller helt enkelt har varit dåliga chefer. Någon dålig chef kan jag dock inte har varit, för jag har ju aldlrig varit. Inte min far heller, så det där faller nog tillbaka på kvinnan själv. Både hennes far och hon själv har ju varit chefer. Och vad säger att dåliga chefsegenskaper inte kan gå i arv från far till dotter - även om det inte var tänkt när hon var barn att hon skulle bli chef en dag.

 

Anonymisering i journalistskriven text förekommar ju numera bara när utlänningar, som inte ens har rätt att vistas i Sverige, åtalas för riktigt grova brott. I synnerhet om afghaner, som saknar asylskäl, har begått en gruppvåldtäkt. Syftet med #metoo- journalistiken har ju varit att utpeka halvfulla svenska korgraggare som ännu mer vederväridga sexualförbrytare - för kvinnliga besökare på sådana ställen vill ju bara gå ut och fira med vänninorna och vill intealls  bli uppraggade - än de som begår överfallsvåldtäkter.

 

Att det var kvinnliga chefsämnen, som ville åt de åtråvärda chefsbefattningarna inom media, framkom ju mot slutet av '#metoo-hysterin, när man inte lyckades hitta på något sexuellt mot en teaterchef - som drevs till självmord av de troligenfalska anklagelserna att han var en dålig chet som inte uppskattat dåliga skådespelarprestationer, eller vadd det nu kunde varaö. Så fick slutligen jag en släng av den litterära sleven. Jodå, "den där kvinnan" hade skrivit på sin blogg, utan att seriöst försök till anonymisering.

 

."- Jag är som en av dem, sade jag till en väninna häromdagen, de där kvinnorna som står utanför fängelset när deras man har suttit inne för misshandel av dem och väntar på honom. Sedan går de hand i hand bort från fängelset. Jo, nu rör det sig inte om fysisk misshandel, inte alls. Och ingen har heller suttit inne. Nej, det rör sig om många års nedvärderingar och kränkningar, som till slut har fått mig att känna mig som en urvriden skurtrasa. Och ändå har jag återvänt, gång på gång. Varför?"

 

Detta var alldeles i slutet av juni. Någon vecka senare skrev hon ut min av många känd signatur, vilket omedelbart ledde till enfördubbling av antal besökare på min blogg. Det brukar vara så, när hon försker få anras medlianne. Det har varit "avslöjanden" som verkligen tillhör privatlvet, såsom mina sjukdomar och sexuella förmåga. Behandlar mDean en döende gammal man på det viset. hänger ut honom till allmän spott och spe. Nu är jag inte alls dödssjuk.  Det är bara en av hennes fantasier.

 

Hon borde tänka på sin egen hälsa i stället. Man kan få blåskatarr av att sätta sig i en kall bil. Jaghar erbjudit mig att betala 3.000 kr för anskaffning av kupévärmare med tillbehör. Det är bara ett exempel på alla "kränkningar" som jag bekyllls för att ha utsatt henne för. Vanlig mänsklig  omtanke. Och mitt försök till anonymisering tolkar hon som uppsåtlig nedvärdering. Det var ju bara för att jag inte ville hänga ut henne inför läsare, som inte känner till vårt förhållande.

 

Vad jag nu har gjort för onte, vet jag inte. Kanske jag inte orkar med längre att ständigt hängas ut som en ond romanfigur. Kanske för att jag lyssnat på hennes ofta upprpeade råd (varvade med anklagelser att jag skulle umgås med "kärringarna") att skaffa en ny kvinna. och det var nära i lördags, när Sverige förlorat mot England. Det var det vanliga krogvrålet, som är värre en böneutrop från hundra imamer. Jag passerade krogen på heväg från matbutiken, då jag mötte en okänd kvinna, 12 år yngre än jag. "De verkar inte vara ledsna för det", sade jag och "Får jag bjuda på en öl". Det var hon med på, men när det kom till betalning, var det hon som villle bjuda mig.

 

Det visade sig emellertid att hon var fotbollsänka. Hon var ute och roade sig på egen hand, medan hennes man låg hemma i soffan och grät för att Sverige hade förlorat. Igår skrev "den där kvinnan" att hon behöver beröm, och det hade hon kanske fått från mig för sina litterära kvalitéfer, om jag bara sluppit vara den där onda romanfiguren. Den ständiga demoniseringen sliter. Hur vore det att byta ut de hårda orden? Man får inte en karl med gevär, genom att ständigt försöka vinna något slags känskamp. Och idag skriver hon att katten B saknas henne och att "Relationen med Mr betraktar jag som omöjlig" . 

 

 

Kvinnan, som har skrivit detta, har öht aldrig tr'ffat mn far. Han dog tolv år innan hon träffade mig. Hon har öveer huvud taget inte träffat någon manlig släkting till mig. Hon har träffat min syster, som hon har hittat på fula öknamn på, eftersom hon inte alls håller med om att jag har fått något slags macho-stll i arv från min far.