Osunda publiceringar
Pseudomyndigheten PO (pressombudsmannen) har "fällt" tio av elva anmälda me too-publiceringar. Anledningen till att jag kallar PO "pseudomydighet" är att man ger sken av att vara en offentlig myndighet för att publiceringsoffren inte ska vända sig till verkliga myndigheter. Och för att förhindra politiskt agerande för att ändra lagstiftningen, så att även journalister straffas för sina brott.
När jag har skrivit att journalistkåren är värd förakt, menar jag givetvis inte varje enskild journalist, utan de journalister som upprträder som ett kollektiv, en kår, som försvarar journalisters rätt att ostraffat begå handlingar, som är brott när de begås av icke-journalister, mot andra människor. Som kanske drivs till självmord av att ha fått sina liv förstörda. Eller inte vågar gå ut av rädsla för vad folk ska säga om dem p.g.a. någon journalists skriverier.
Att en yrkeskår är värd förakt är förvisso att ta i, men jag gör detta för att väcka opinion, inte minst bland journalisterna själva. I hopp om att någon enstaka journalist ska säga ifrån och kräva straffansvar för journalister som begår handlingar, som är brott när de begås av icke-journalister. Förtalsbrott, men även andra normalt straffbara brott.
Efter PO:s fällning av hans kollegor har en kolumnist på den tidning som drabbades av flest fällningar skrivit att metoo-publiceringarna drevs fram av osunda krafter. Bättre sent än aldrig. Men borde inte journalistklubben på samma tidning utesluta de medlemmar, som lånade sig till osunda krafter och kräva att de avskedas?
Och vart tog grundtanken med metoo vägen, om den var att ingen ska behandlas tilla?
Och behöver vi ingen diskussion om tryckfrihetens gränser och om PO:s roll? Kanske dags att skrota PO., som saknar befogenhet att utdöma straff som känns?
Kommentarer
Trackback
