larsflemstroms

Att den här kvinnan, som jag skrivit om, lever i en fantasivärld, där vi är romanfigurer med påhittade goda och (mesgt) onda egenskaper, har hon återigen visat. Jag har sagt till henne att hon är ingen Ebba Witt-Brattström och jag är ingen Horace Engdahl. Jag har inte läst den boken, men har hört hur professor Witt-Brattström har hängt ut maken, akademiledamoten Horace.Att jag har blivit något slags symbol för ondskan hos män med "god samhällsposition" - något som jag aldrig har eftersträvat, att det egentligen inte handlar om mig, framgår av följande: 

 

 

Något sådant förekom aldrig i mitt föräldrahem, och inte heller - så vitt jag vet - hos deras nära bekanta. Jag vet inte hur det hade blivit mellan mina förlädrar, om inte min mor hade drabbats av svåra olyckor i ungdomen, och sedan av ett svårt övergrepp från samhället sidan samt några allvarliga sjukdomar, som hindrade henne att förvärvsarbet. in far tvingades ta ett mycket stort ansvar och vi hade verkligen inget överflöd- Så olikt den här kvinnans uppväxt som i ett dockskap, där hon skulle ha de dyraste kläderna i klassen, etc.

 

 

Nej, dödssjuk är jag verkligen inte och har varken rollator, färdtjänst, Ho däremot, projicera hemhjälp eller trygghetslarm. Det hade väl min läkare aktualiserat, om det hade behövts. Tvärtom, min läkare tror att jag kommer att bli över 90Hon, däremot, projicerar sina sjukomar på mig. Och till skillnad mot henne, är jag inte så rädd för negativa besked, så att inte söker läkarhjålp när jag behöver, om det så bara gäller farliga sjukdomar upptäckta medan de kan botas. Jag råkar - tydligen till skillnad mot henne - bo i ett landsting, som är noga med sådant. Sållunda fick jag kallelse till vårdcentralen inom en vecka för symtom som kunde vara cancer, men inte var cancer. Hade det vari cancer, hade den inte hunnit sprida sig.

 

Detta tror jag att landstinget sparar välldigt mycket pengar på. Visserligen har man kostnadernna för en del till synes onödiga läkarbesök. Med med tidig upptäckt av de allvarliga sjukdomarna, sparar man sannolikt mycket på färre långa och dyra behandlingar. Hon jämför med sitt landsting, som numera inte ens har förtorendet att utföra medelkomplicerade operationer på sitt största sjukhus.

 

Om jag inte hade tagit mina mediciner, hade jag kanske varit en bättre älskare. Oh det är väl hela kränkningen.Själv har jag alltid haft en förkärlek för yngre män. LF, 1,5 år yngre än jag, hörde till de äldre. Hur ska jag säga? Yngre män har nog rent allmänt en säkrare funktion! Så jag får väl önska henne lycka till bland unghingstarna "i god social position" (d.v.s. unga rikemanssöner) i hagen.

 

Men sedan har vi den speciella typ av kräänkthet, som jag har mött hos andra akademiker-sosar (vilket hon inte längre är) att inte kunna spela i överläge och alltid veta bäst. Alla studer känns för dem som bortkastade, om de möter en arbetare,, som är på deras egen nivå, och kanske har kunskaper, som de inte har..Det är kanske mer uthärdligt om mannen är professor i sina ämnen. Jag har läst en del på universietet. men inte hennes ämnen, utan andra ämnen. 

 

Min farfars farsfar var den första bruksarbetaren i den landsdelen. som lärde sig läsa och skriva. På den vägen är det kanske? Under den sk. bruksdöden i början av 1800-talet, när de gamla järnbruken som låg utspridda över hela landet, till följ av nya och mer rationella metoder inom järnhanteringen, blev farfars farfar en av de allra första i ett helt nytt yrke: follskollärare. Det krävdes inga långa akademiska utbildningar. Det enda kravet var att läraren själv kunde läsa och skriva. Det var dessa - i våra ögo - extremt låågutbildade folkskoll'rare som lade grunden för det morderna Sverige. 

 

Tråkigt för somliga. Men fina akademiska tittlar och många utnötta byxbakar på skolbännken imponerar inte på mig och har aldrig lockat mg. Det som imponerar på mig år alla självlärda m'änniskor, som med ett minium av  skolutbildning kan måta sig med de långtidssutbildade. Och detta är en del av min livsstil. Men jag måste ju ändå erkänna. Att om jag för femtio år sedan hade vetat hur nedvärderad arbetarklassen skulle bli, till och med inom "arbetarnas eget parti" hade jag kanske trots allt satsat på en akademisk karriär.