Snabba ryck
Svaret kom snabbt på hennes blogg, och medan jag funderade på om jag skulle svara på svaret, raderade hon det. Nej, det passar verkligen inte hennes image att ha relations-trubbel. Men svaret var det gamla vanliga, att det är hon som bestämmer och hade sagt ifrån. Men jag hade verkligen ingen lust till något gemensamt midsommarfirande. Inte med den attityden Jag har fått nog att få skit för hur andra män har varit. En var en fyllkaja och hade ljugit stt han haft slut med sin förra fru. En annan hade kastat en glasskål i hennes ansikte. En hade kastat knivar mot sin förra fästmö. Det hade den förra fästmön berättat för henne, varpå hon gjort slut med den mannen. Men det vete sjutton om han bara hade kastat mot den förra fästmön. Och då var det mannen, som bara sa att han skulle ut med båten. Ville hon inte ka med, åkte han ensam och var borta ett par veckor.
Den där stillen, att bestömma allting själv och inte fråga vad den ande ville, utan bara meddela sitt beslut, har hon praktiserat mot mig. Har jag frågat "Vad tycker du vi ska göra idag)?" har svaret varit den överlägsna stilen, lärarinnestilen "Frön fröken, vad ska vi göra nu?" Tänk så många förlorade chanser, saker vi kunnat göra tillsammans.. Sedan har hon rring och ömsm anklagat mig för att umgås med "kärringarna" där jag bor, ochh ömmsom uppmanat mig att göra just det, etablera en ny relation med någon av "kärringarna"
Tänk om jag skulle göra det? Jag tänker på Hans, vars fru som han varit gift med i 60 år, dog för något år sedan. HNu ser jag honom ofta tillsammans med en 17 år yngre kvinna. Hon är f.ö. 10 år ngre än jag. .Hon och jag har bott nöstan grannar under några år innan hon blev ihop med Hans, men jag var ju engagerade på andra håll. Men det finns väl andra, och alla har inte hunnit bli gamla "kärrringar".
Så här skrev hon också på sin blogg, hon som jämförde sig med kvinnor som väntr på sina män utanför fängelset, där de sitter för att ha misshandlat just dem." Bland skräpposten fanns en ihärdig påhoppare från 2011/2012. Undrar vart han tog vägen sedan. Gräsligt!". Detta måste jag berätta, eftersom det är både tragikomisk och sedelärande. Risken med att hänga ut sina närståreende till allmänt begabbande bara för att man själv känner sig nere.
"Påhopparen", som ingen av oss har träffat eller ens haft någon mejlkontakt e.d dyl, med är en homosexuell man, soom var aktiv på kyrkliga bloggar samtidigt om vi.m Därför känner jag till hans historia. Han hade haft ett samboförhållande med en annan man under tio år, när det blev möjligt för samkönade par att gifta sig kyrkligt. De gjorde det, och att döma av bilderna som han publicerae, var det ett mycket vackert bröllop med många blommer i en gammal medeltiskyrka. Kärleken hade segrat, och samkönad kärllek hade eränts som lika äkta som särkönad kärlek. Så framställdes det i varje fall.
Så läste han på hennes blogg, och drog slutsatsen att särkönad kärlek inte alltid är en dans på rosor. Oombedd försökte han medla - han som själv levde i ett perfekt äktenskap. Jags kan inte annat än uppfatta hans medlingsförsök som huvudsakligen ett utslag av äkta omtanke. Fanns det något personligt motiv hos honom, så torde det ha varit ett ytterligare led i kampen att få den samkönad kärleken erkänd som jämlik med de särskönade. Kronan på verket att just han, en nygift homosexuell man, kunde hjälpa till att ena en särkönad relation, mellan man och kvinna.
Sensmoralen i histoorien är att använder man sina bloggar till att hänga ut närståene får man finna sig i att andra engagerar sig. Det tragiska är att hans eget äktenskap inte varkar ha hållit så länge. Han återgog sitt gamla efternamn som ogift och försvann kort därefter från alla offentlig debatt. Och har inte heller gjort något försök attt få kontakt med någon av oss. Det är mycket tragiskt. När segern äntligen var vunnen, försvann den.
Det hetrerosexuella paret, som han försökte hjälpa, lyckades hålla iihop under ytterligare sex år.Om denne manlläser min blogg, vill jag härmed framföra min djupa tacksamhet för din omtanke, och hoppas att du har det bra nu.Till min kvinna framför jag ett tack för alltting bra aom har varit, samtidigt med ett beklagande att u uppfattar allting som kränkniningar. Det är denna, din nästan paranoida lättkärnkthet, som har förstört vår relation Du uppför dig nästan som de här herrarna, som tar till skjutvapen när de känner sig kränkta av någon. du tar till datorn, utan att ens tänka dig för, vika konsekvenser det kan få.
Kommentarer
Trackback
