En yrkeskår som är värd förakt
En person, som inte sitter i fängelse, måste kunna röra sig fritt på stan, utan att bli ihjälslagen. Det gäller även grova brottslingar efter avtjänat straff. Saken handlar inte om rätten att påtala och kritisera den dekadenta livsstilen bland delar av kultureliten och den stockholmska journalistkåren. Saken handlar inte om rätten att avslöja och kritisera hur kulturprofilen har nästat sig in i Svenska Akademien och hur hans fru, akademiledamoten, trots uppenbart jäv har beviljat ekonomiskt stöd till deras gemensamma företag.
Jag är dock inte kulturprofilens försvarsadvokat, och kommer alltså inte att sitta i rätten och säga "Min klient säger att han är oskyldig" för att därefter övergå till att plocka sönder åklagarens bevisning och ifrågasätta de påstådda offrens troväridighet. Det torde inte vara särskilt svårt för en försvarsadvokat. Det finns ju inga vittnen som har sett något. De vittnen, som enligt uppgift kommer att kallas, ska intyga offrets trovärdighet, att hon normal är trovärdig, Vilket påminner om den friande misshandelsdomen i Solna. I domen står det ju att den åtalade och frikände mannen är av "god familj". Helt klart hade försvaret i det målet kallat vittnen, som skulle intyga mannens trovärdigghet.
Nej, jag har ingen anledning att försvara kulturprofilen och det gör jag inte. Det är snarare den svenska rättsordningen som jag försvarar, statens monopol att döma misstänkta brottslingar och verkställa straffen. Och naturligtivsis åligger det alla anställda inom rättsväsendet att behandla även misstänkta för grova brott vål, så att de inte drivs till självmord. Då ska vi inte heller ha privatdomstolar, som ägs av familjerna Bonnier (Expressen) och Skibstedt (Aftonbladet), som dömer utpekade till döden, men överlåter år de dömda att själva verkställa dodsdomarna.
Det har bara gått några månader sedan en teaterchef begick sjärlvmord efter ett mediadrev i samband med Metoo-kampanjen, dock inte p.g.a. sexövergrepp utan p.g.a. påståenden om en auktoriter ledarstil. Går vi längre bakåt i historien finner vi en f.d. justitieminister, som begik självmord efter att ha hetsats till döds av journalister. Dock inte samma justitieminister som hade köpt sex av två tvångsprostituerade 14-åringar. Efter att ha tvingats avgå ur regeringen, utan någon som helst saklig anledning, hade journalisterna satt igång ett nytt drev, som var ägnat att hindra honom att få ett jobb utanför politiken.
Detta handlar om kända personer- Hur många icke-kändisar som har drivits i döden eller tått sina liv förstörda på samma sätt av journalistr, vet vi inte. Men de torde int vara få. Jag anklagar inte alla journalister för att vara direkt skyldiga till anras dö. Men journalistkåren som helhet verkar bestå av fega ynkryggar, som inte säger ifrå om sinna mordlystna kollegor. I stället njuter man av de pengar som drevjournalisterna drar in till medieföretagen. Därför är journaistkåren som helhet värd vårt förakt. Alla som lever på blodspengar har ett ansvar
På Expressens förstasida kunde man idag, 17 juni, läsa. "Kulturprofilen X-Y Z:s dubelliv. Dagen var hennes. Natten var hans".
Detta kallas "allmänintresset". De eventuella äktenskapsproblemen mellan kulturprofilen och hans fru, akademiledamoten, angår ingen annan. Det gör däremot de märkliga penningtransaktionerna mellan akademien och parets bolag. Men det ämnet är kanske för svårt att skriva om för snuskhumrarna inom journalistkåren.
Kommentarer
Trackback
