larsflemstroms

I den svenska debatten och även på islamska hemsidor på svenska används ordet "hemgift", trots att det mest korrekta svenska ordet torde vara morgongåva. 1734 års lag var den första svenska lagen sedan medeltiden, med undantag för 1686 års kyrkolag, Rättsläget var alltså osärt i att ickd-kyrkiga frågor. Domstolarna dömde efter de medeltida lagaran eller efter Bibeln, och tillämpade i synnerhet straffen i Gamla Testamentet. 1734 års lag var en lag för en ny tid och har aldrig blivit upphävd i sin helhet. Detta betyder att 1734 års lag ligger och skvalpar i bakgrunden och gamla prejudikat kan tillämpas, när nyare rättskällor inte ger någon välledning. 

 

 

 

Enligt äldre svensk sed fullbordades äktenskapet under bröllopsnatten. 1734 års lag innebar en kraftig modernisering därigenom att enligt den lagen ansågs äktenskapet fullbordat genom vigseln i kyrkan. Någon skilsmässa fanns inte, utan ett äktenskap kunde bara upplösas genom den enes död  Man såg alltså ingåendet av ett äktenskap som en process, som ibland kunde pågå under många år, vilken började med trolovningen och avslutades med vigseln, enligt 1734 års lag. Fortfarande under 1930-talet kunde den som bröt en trolovning dömas att betala ett skadestånd till den andra parten. En man kunde dömas att betala skadestånd till kvinnan, om hon hade sagt upp sig från sitt arbete inför giftermålet. 

 

Att man kunde vara trolovad under flera år innan man gifte sig, beror troligen på att folk var fattiga, så att det tog lång tid att tjäna ihop till hemgift och morgongåva. Det blev därför många s.k. trolovningsbarn, som formellt var födda utanför äktenskapet, men blev makarnas gemensamma barn (med samma rätt som barn födda inom åktenskapet), när förläldrarna gifte sig. Höggravida brudar, liksom redan födda gemensamma barn, var en inte ovanlig syn vid svenska kyrkbröllop.Så fick svenskarna rykte om sig att vara ett särskilt syndigt folkslag och "den svenska synden" blev ett begrepp.

 

 

Men är då inte ett avtal om mah rett fomrellt avtal och en sedvänja i muslimska länder? Ett avtal om mahr uppfyller enligt min mening alla kriterier för att vara ett giltigt avtal, enligt svensk lag. Därtill kommer att hela äktenskapet är ett kontrakt mellan två personer eller två familjer, enligt islams rättsuppfattnig, som faktiskt inte skiljer sig speciellt mycket från nutida svensk rättsuppfattning. Den svenska äktenskapslagstiftningen utgår från att äktenskapet är instiftat av Gud som ett sakrament, och därför i princip är oupplösligt (Vad Gud har sammanfogat, får människor inte upplösa),

 

Vi har emellertid en nyare lagstiftning om bl.a. skilsmässa, som strider mot den kristna synen på äktenskapet som någonting "mystiskt", som någonting annat än ett sakrament, snarae ett slags kontrakt, Varför ska just muslimer böja sig för den kristna synen på äktenskapet, när Riksdagen har stiftat lagar som strider mot den synen?

 

Förutom att den svenska avtalslagen säger att avtal ska hållas, säger den svenska lagen att vid tolkningstvister ska den tolkning gälla, som båda parter har åsyftat (om det kan utrönas) när avtalet ingicks. Avtalet om Sohelias mahr ingicks i ett muslimskt land (Iran), där mahr är både lag och sedvänja, Båda parter torde ha varit införstådda med vad de avtalade om.