175 är mer än 144, som är mer än 143, som är mer än 116 ...
175 är det antal riksdagsmandat, som behövs för att fälla en statsminister eller statsministerkandidat. 144 är antalet riksdagsledamöter som det rödgröna "blocket" fick i valet. Frågan är emellertid om det finns ett rödgrönt block med så många mandat i riksdagen, sedan Mp i Stockholm har hoppat över till alliansen... Och något rödgrönt regeringsalternativ med så många mandat har aldrig funnits, eftersom V inte ingår i, och aldrig har ingått i något regeringsalternativ. Det rödgröna regeringsalternativet, S + M, har eller hade alltså 116 mandat...
Sedan Decemberöverenskommelsn slutits, sa Stefan Löfvén att det måste vara möjligt att regera i minoritet, oppositionen , som är en ännu mindre minoritet, ska stödja en minoritet. Och han kräver nu att alliansen med sina 143 mandat ska stödja en rödgrön minoritetsregering, som förfogar över 116 (S + Mp) eller 100 (enbart S) mandat.
Detta strider mot den parlamentariska demokratins principer. Och det är ju med de principerna som grund, som SD inte ska ha något inflytande. Men då ska man väl följa samma principer, även om man själv missgynnas? Jag har därmed inte sagt att jag stödjer den ena eller andra statsministerkandidaten. Jag har i.o.f.s. just föreslagit Jan Björklund, L. Men jag menar att är man en socialdemokrat, måste man vara beredd att stödja en borgerlig statsministerkandidat, om den parlamentariska demokratin så kräver. Och är man en alliansare, måste man vara beredd att stödja en socialdemokratisk statsministerkandidat, om den parlamentariska demokratin så kräver.
Löfvén hade i.o.f.s. haft rätt i att det måste vara möjligt att regera i minoritet - , om det hade gällt en kortare tid, från en regeringskris till ett nyval. Men när DÖ slöts gällde det två hela mandatperioder. DÖ är dessbättre död, men Löfvén menar tydligen att DÖ fortfarande gäller. Han tycks också mena att den hemliga överenskommelse, som slöts mellan S och Mp 2008 och skulle gälla hela 2000-talet, fortfarande gäller.
Låt mig därför än en gång slå fast att den parlamentariska demokratin går ut på att man bildar majoriter (även över blokgränsen, om så krävs) och att minoritten går i opposition (och därför ska inga "samtal" föras mellan regeringen och SD). Det år en pedagogisk omöjlig uppgift (Jag har försökt....) att förklara för vanliga väljare varför en minoritet ska utestänga en annan minoritet från inflytande, om man inte själv ör beredd att ingå i en minoritet. Det låter ju väldigt bra när "sjuklövern" talar om att försvara demokratin. Men då borde de göra det också, genom att bilda majoriteter, och inte yra om att minoritetstyre är bra, om bara de själva får styra.
Jan Björklund hade i.o.f.s. rätt i att den blivande regeringen bör vara överens i stora drag, med delar av oppositionen (de delar varmed regeringen kan få en majoritet i riksdagen för sina förslag om budgeten, så att inte regeringen tvingas avgå redan efter sex - sju veckor. Men Lars Stjernkvist, tidigare socialdemokratisk partisekreterare och numera S-kommunalråd i Norrköping hade också rätt i att en butgetprocess är så komplierad, så att man inte hinner med allting, om budgeten ska förhandlas mellan blocken, innan den läggs fram för beslut i riksdagen. Han hänvisade till hur man gör i kommunerna, när man tvingas söka stöd på andra sidan blockgränsen.
Jag tycker att det här är solklart. Sossar måste acceptera Kristersson som statsminister, och borgare måste acceptera Löfvén som "ny" statsminister, och sluta bråka om vem det ska bli. Kan man inte komma överens får man väl ta lotten till hjälp - eller välja Björklund. Och eftersom det är kort om tid, tills budgeten ska tas, är det kanske, åtminstone på kort sikt, viktigare vem som blir finansminister, än vem som blir statsminister. Och i det fallet håller jag på nuvarande finansminister, Magdalena Andersson, S.
Nästa års budget kan ju en borgerlig finansminister ansvara för. Jag gissar att Magdalena kommer att efterträda Stefan Löfvén som S-partiledare vid partikongressen 2019.
Kommentarer
Trackback
