larsflemstroms

 

Ola Nordebo är något slags poet och chefredaktör för Västerbottens-Kuriren, som påstår sig  vara liberal. Nordebo själv kallar sig "oberoende liberal". Tidningen bloggportal liknar mest en tummelplats för vänsterextremister, som tror att S och M styr Umeå tillsammans -- och hatar båda. Nordebo vill att Stefan Löfvén ska fortsätta som statsminister med stöd av C, L och Mp. Själv tycker jag att Nordebo, med sin flödande fantasi, borde väljas in i Svenska Akademin. Men Nordebo har skrivit något intressant också.

 

Av de tre alternativen kan det första nog avskrivas som både orealistiskt och alltför brett, det vore snarast att likna vid en krigstida samlingsregering.

Det andra alternativet skulle i sak och som parlamentarisk strategi vara fullt möjligt. S och M står mycket närmare varandra på många områden än partierna vill erkänna, och skulle ha förutsättningar att klara sig igenom en hel mandatperiod."

Så är det. Kd gjorde en dumhet, när M under Fredrik Reinfeldts ledning närmade sig mitten genom att låtsas vara ett arbetarparti och lämnade ett tomrum efter sig på högerflanken, vilket Kd har försökt lägga beslag på. Det har även C gjort, genom att föra de mest reaktionära och arbetarfientliga arbetsgivarnas talan. Ingen kan väl ha missat att C numera står till höger om M. När två av de tre borgerliga mittenpartierna har gått till höger, och S har fångat in Mp som stödparti, har i stället för ett tomrum till höger om M ett tomrum uppstått i mitten, som har fyllts av SD. Som en uppfräschad gammal mormor i sagan om Rödluvan och vargen.

Du som läser det här, kan fundera på vad arbetare och kapitalister - och de partier som historiskt företräder arbetare och kapitalister - har gemensamt. De lever i samma verklighet, inte i Nordebos och Fridolins fantasivärld, där övre medelklass-radikalismen kallas "vänster" och arbetarklassens intressen kallas "höger". 

Det som arbetare och kapitalister är oense om, har moderata direktör och socialdemokratiska LO-fackföreningsmän kunnat lösa tillsammsn vid förhandlingsbordet under snart ett sekel. Skulle då inte socialdemokratisa och moderata ministrar under en liberal statsministers ledningunna lösa problem och regera tillsammans under en hel mandatperiod? Åtminstone om S bryter med Mp och gör sig kvitt vänstersvansen inom det egna partiet.

Under flera mandagperioder under 1900-talet hade vi socialdemokratiska enpartiregeringar med stöd av kommunisterna / vpk / V. Ända sedan det stod klart att  S + V inte skulle få minst 175 riksdagsmandat i valet 2018, har jag förespråkat en blocköverskridande tvåpartiregering, bestående av S + M. De gamla trätobröderna som alltid har kommit överen till slut, för att arbetare och kapitalister sitter i samma båt. 

Jag tvivlar inte en sekund på att S + M hade uppnått de nödvändiga 175 mandaten i årets val för att bilda en - tvåpartiregering, om S hade sagt tack och adjö till Mp, när Mp hotade med regeringskris före jul 2017. Men nu blev det inte så, utan det behövs ett tredje parti för majoritet. Att mitt val faller på L, är inte minst Jan Björklunds förtjänst. Om Birgitta Olsson hade vunnit partiledarvalet i L, hade L varit totalt uträknat som möjligt regeringsparti.

Jag föreslår också att denna regering (S + M + L) upplöses ett par månader före nästa val, och efterträds av en socialdemokratisk enpartiregering fram till valet,  att de fyra allianspartierna ( M, L,C och Kd) återsamlassom ett regeringsalternativ i valet. Den socialdemokratiska strategin att försöka splittra alliansen är fullständigt vansinnig och har bara gynnat SD. Man kan bara ha en huvudfiende åt gången. S har försökt ha två.