Stackars Annie. Grundlurad? För bra för att vara sant.
Den Stockholmsbaserade medaeliten har som vanligt fört svenska folket bakom ljuset. Överenskommelsen mellan S, C, L och MP ger vid första påseende bilden av Centerpartiet och svensk landsbygd som den stora vinnaren. Vid ett andra påseende ges intrycket av de större städerna med över 100.000 invånare som de stora vinnarna. Storsatsningen på landsygden har reducerats till tröstpengar för att håll de centerpartistiska kommunalråden i småkommunerna lugna. Rena bondfångeriet.
Bara ett exempel: Var kommer det att byggas, när marknadshyror i nybyggda hus införs?
Det som media och deras poltiska kommentatorer har missat, är att C har fått igenom många bra C-förslag, som hade kunnat göra skillnad, om inte storstadspartierna MP, L oh C hade fått igenom förslag, som verkar i rakt motsatt riktning.
Uppgörelsen får dessutom ett löjets skimmer över sig, när man räknar med att V ska stödja borgerlig poltik, utan att få något i utbyte. Det är lika naivt som M:s och KD:s fantasier om att SD skulle stödja dessa parier utan att få något i utbyte.
Man måste ha majoritet i riksdagen för att få igenom sina förslag - om man inte heter Adolf Hitler. vars nazstparti fick 37 % av rösterna i det tyska riksdagsvalet 1933. Han fixade majoritet för sina förslag genom att arrestera de kommunistiska riksdagsledamöterna och ersätta dem med nazister.
Det som Lööf och Löfvén inte har förstått. är att man bara kan ha en huvudmotståndare - inte två eller flera. När tanken var att man skulle isolera dem alla, är risken att man målar int sig själv i ett hörn.
Jag har med viss bestämdhet hävdat att det inte är fel att inte samarbeta med ett parti, som man ser som sin huvudmotståndare. Och att det därför inte är ett dugg synd om SD. Som för övrigt har ett stort inflytande, som ingen kan ta ifrån dem., genom sina 62 riksdagsmandat och utskottsplatser.
Men för att få igenom sina egna förslag, måste man ha majoritet i riksdagen. I en parlamentarisk demokrati bildar man majoritet, helst tillsammans med likasinnade partier, och minoriteten går i opposition. Om inte antalet likasinnade partier är tillräckligt stort för att bilda majoritet tillsammans med dem, får man komplettera med de partier som man tycker minst illa om. Det bör dock inte bli för många partier i regeringen eller regeringsunderlaget.* Ju fler kockar desto sämre soppa.
Därför har jag förespråkat att det enda rimliga. med rådande mandatställning i riksdagen, hade bildat en trepartiregering bestående av S, M och L omedelbart efter valet. Denna regering hade under de två första åren av mandatperioden genomfört allting, och det är mer än man vill erkänna utåt, är överens om, och därefter utlyst extraval.
Alltså: Först genomföra det som man är överens om, och sedan låta folket avgöra hur man ska gå vidare med dem frågor, som regeringspartierna (då främst S och M) inte är överens om. I stället för denna enkla lösning, ser vi nu ut att gå mot ett extraval, utan att sittande regering egentligen inte har uträttat något. Med ett bortkastat halvår, av meningslösa maktstrider bakom sig.
_____________
*) Med "regeringsunderlaget" menas de partier som vanligtvis brukar stödja regeringen i riksdagen, i första hand regeringspartiernas riksdagsledamöter. Men även andra partier, som av ideologiska eller likande skäl brukar stödja regeringen. Ett klassiskt exempel är Vänsterpartiet, som har stött S-regeringar under decennier, som det minst dåliga av möjliga alternativ - eftersom det inte har funnits något alternativ till vänster som V. Men hur blir det, om S börjar föra en rent borgerlig politik för att kunna räkna in C och L i regeringsunderlaget?
Kommentarer
Trackback
