Om familjeåterföreningar
Media under flera veckor serverat en snyftare om en morfar som har kämpat för att återförenas med sina barnbarn, som han tidigare inte ens har träffat. Utom de äldsta. Vi har sett honom pussa ettåringen, som då hade bott hela sitt liv hos IS, inför TV-kamerorna. Efter hemkomsten till Sverige har det varit knäpp tyst om släktåterföreningen, med undantag för ett stort Expressen-reportage om mormorn, som tog med barnen till IS.
Sverige har fått hård internationell kritik för obefogade familjesplittringar. Kristdemokraterna är inte alls oskyldiga, eftersom en del kristdemokrater försörjer sig som fosterförädrar åt tvångsomhändertagna barn. Men socialtjänsten i Göteborg gjorde det enda rätta, när man beslöt att splittra Skråmo-barnen på olika hem, skära ner morfarns umgängesrätt till ett minimum och helt neka mormoderna umgänge.
Saamtidigt som KD förespåkar en mer restriktiv invandringspolitik, öppnar man för familjeåterföreningar. Det låter motsägelsefullt, men är inte så motsägelsefullt som det låter. Det är lätt att tro att flyktingar har nekats familjeåterförening, åtminstoene sedan 24 november 2015. Och att det nu ska komma hundratusentals familjemedlemmar som under de gånga åren har nekats familjeåterförening. Men så är inte alls fallet. Flyktingar har hela tiden haft rätt till familjeåterförening.
Det handlar om gruppen alternativt skyddsbehövande, som efter 24 novembar 2015 fått tillfälliga uppehållstillstånd på 13 månader. Tiden kan för all del förlängas, om det skulle vara alltför varligt att återvända hem efter de 13 månaderna. Att det skulle vara så farligt för de familjemedlemmar, som tagit sin tillflykt tillflykt till Sverige, vanligen vuxna män, har jag svårt att förtstå, när fruar och barn har lyckats överleva när det har varit som farligast i hemlandet.
Familjeåterförening? Ja, men varför just i Sverige och just när de tillfälliga uppehållstillstånden har löpt ut? Och det är väl inte Sverige som har splittrat familjerna, utan snarare de manliga krukorna, som har satt sig själva i säkerhet i stället för att stanna och försvara fruar och barn. Det som kanske kan sägas till deras försvar, är att de inte har tagit med fruar och barn på de livsfarliga resorna över Medelhavet - vilket dock andra asylsökande har gjort.
Jag vill minnas att före 24 november 2015 fick alternativt skyddsbehövvande från Syrien permanenta uppehållstillstånd efter beslut av Migrationsverkets rättschef. Den stora gruppen alternativt skyddsbehövande är civilpersoner, som riskerar att skadas av urskillningslöst våld till följd av väpnad konflikt. (Även personer, som riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig behandling till följd av brott räknas också som alternativt skyddsbehövande. Men de torde vara en mycket liten minoritet av gruppen alternativt skyddsbehövande.)
Så, vilka alternativt skyddbehövande, som inte redan (före 24 november 2015), fått hit sina familjer, kommer nu att få chansen? Det börjar väl bli dags även för de alternativt skyddsbehövand från Syrien med tillfälliga uppehållstillstånd att åka hem och hjälpa till med återuppbyggnaden av landet. Det borde i och för sig även de, som har permanenta uppehållstillstånd, göra. Men de kan inte tvingas. I takt med att IS och överiga terrorist-organisationer trängs till baka, borde det numera finnas någotsånär säkra områden även i Syrien.
KD satsade hårt i EU-valrörelsen på att framstå som ett lagomparti. Den bilden stördes emellertid av skriverierna om den förre KD-EU-parlamentarikern Lars Adaktussons agerande i abortomröstningarna i parlementet. Partiledningen i Sverige verkar ha varit helt ovetande. Om Adakusson inte haft något att dölja, borde han väl ha försvarat sig, och som gammal journalist svarat på journalisternas frågor. I stället har han fegt smitit undan frågorna och låtit partiledaren Ebba Busch-Thor ta hela smällen.
Han har försvarat sig med att han erbjudit EBT att de två tillsammans skulle ha försvarat honom. Men varför skulle hon ställa upp på det, om hon inte haft någon del i hans agerande i parlamentet? Har han inte förankrat sitt agerande hos partiledningen? Borde inte den högste svenska KD-tjänstemannen i EU-parlamentet, Charlie Weimers, skött om den saken och åtminstone ha informerat partiledningen?
Weimers kan väl inte ha fått jobbet som Adaktussons närmaste medarbetare i Bryssel utan Adaktussons gillande? En kort tid före riksdagsvalet i Sverige, medan det ännu var ovisst om KD skulle klara riksdagsspärren, passade Weimers på att byta parti till SD och blev då en av SD:s toppkandidater till EU-valet.Weimers har flera gånger, sedan han uteslöts ur Moderata Ungdomsförbundet och gick med i KD, varit nära att uteslutas ur KD. Av samma orsak som han uteslöts ur MUF: extrema högernationalistiska idéer.
Sedan media fått vetskap om att Adaktusson inte har nominerats till återval som andre vice partiordförande av partiets valberedning, har EBT tillfrågats av media om hon stöder valberedningen eller Adaktusson. Hennes svar blev att hon stödjer valberedningen - vilket naturligtvis kan uppfattas som en "desavouring" av partiets andre vice ordförande.
Jag har alltid varit kritisk mot KD:s sätt att placera kändisar med ringa politisk erfarenhet på betydelsefulla poster som dragplåster för att värva röster till KD. Detta har inte fallit väl ut i längden. Som exempel kan nämnas miljöaktivisten Amders Wijkman, som under en tid varit EU-parlemtariker för KD ,och kändisadvokaten Peter Althin, som i rollen som KD:s rättspolitiska taoesperson i riksdagen mest kämpade för att mördare och terrorister ska gå fria.
Så blev även kändisjournalisten Lars Adaktusson en flopp som högt uppsatt KD-politiker. Som f.d. journalist borde han ha kunnat hantera media. EBT har visat att en politisk karriär betyder mer än kändisskap, som har förvärvats inom andra områden än politikens.
Kommentarer
Trackback
