I fredags samlades ett internationellt nätverk av amerikanska högerkristna, abortmotståndare och ultrakonservativa politiker i Bogotá, Colombia. Ordföranden har hyllat fascism och en ledamot pekade i sitt tal ut finansmannen George Soros som fienden.

En av huvudtalarna var den svenske riksdagsledamoten Lars Adaktusson (KD). Det är andra gången han deltar på nätverkets sammankomster, visar Dagens ETC:s granskning.

Hittade ovanstående på nätet. Eftersom mitt förra inlägg har uppfattats som ett försvar av KD:s paartiordförande Ebba Busch-Thor i konflikten med partiets tidigare EU-parlamentariker Lars Adaktusson har jag borrat ytterligare i frågan. Jag har tidigare läst DN-artikeln om Adaktussons röstande i abortfrågan i EU-parlamentet. Jag fick inte fram mycket att invända mot, men jag läste kanske slarvigt. Vad KD än säger i abortfrågan, så är det kontroversiellt.

Jonas Sjöstedt, v, påstod i riksdagsdebatten nyligen att det finns ett kristdemokratiskt fikonnspårk, "kristdemokratiska", där ja betyder nej. Han försökte och lyckades verkligen inför många som hörde debatten påskina att Adaktusson har avslöjat vad KD egentligen vill i abortfrågan. Göra det omöjligt att få abort genom att personalem "arbetsvägrar". Detta skulle enligt Sjöstedt och andra vara en strategi för att avskaffa aborträtten i praktiken. 

Enligt min mening handlar den av KD föreslagna samvetsfriheten för personal vid förlossningen inte om att omöjliggöra aborter eller ge personalen rätt att utan förvarning "arbetsvägra", utan om en beskrivning av arbetsuppgifterna i det enskilda anställningsavtalet. Alltså en arbetsrättslig fråga. Det måste ju ändå finnas gränser för vad en arbetsgivare får tvinga en anstäld att göra. Har en anställd gått med på att utföra en viss arbetsuppgift, ska den arbetsuppgiften utföras.

Om det inte står uttryckligen i anställningsavtalet att en servitris ska strippa för gästerna, ska arbetsgivaren inte ha rätt att tvinga henne till det. Det är nästan komiskt att höra vänsterpolitiker tala sig varma för enväldiga arbetstivare. Men det åligger naturligtvis  arbetsgivaren att anställa tillräckligt med personal, som kan och vill utföra allting som arbetsgivaren har lovat klienter, kunder eller  gäster. Så att dessa får det de har betalat för eller eljest har rätt till. 

Frågan är ganska självklar för mig, som har arbetat inom trafiken. Naturligtvis har man rätt att "arbetsvägra" om man anser att man inte kan framföra fordonet på ett säkert sätt. Jag minns särskilt en lokförare, som vägrade köra söder om Uppala, utan att först ha åkt "pasagerare" på sträckan tillsammans med en lokförare med lokalkännedom. Om det tar emot att döda ett ofött barn, ska ingen sjukvårdsanställd, som inte har åtagit sig den arbetsuppgiften, kunnat tvingas till det. 

Jag har hört talas om en  man, som velat omopereras till kvinna och därför fått sin penis amputerad. Jag trodde det fanns en lag, som ger läkare rätt att vägra onödiga behandlingar, som skadar patienten, så jag ringde till landstingets jurist. Men om en sådan lag har funnits, vilket jag har ett bestämt minne av,  så har den upphävts. Det handlade om en man, som inte kunde fullfölja könsbytet p.g.a. livsfarliga biverkningar, och alltså idag är en man med manligt utseende men utan penis. 

Fattas nu bara att dödsstraffet återinförs, så kommer S-politiker med ett förflutet om fackliga ombudsmän att kräva enväldiga arbetsgivare med rätt att tvinga fängelseanställda att döda fångar. Under första världskriget straffades engelska soldater, som vägrade döda fiender i strid, med döden. Engelska staten har ganska nyligen bett överlevande släktingar om ursäkt. 

Vad jag nu har nosat upp, från olika håll, är att Adaktusson senast i april 2019, har varit med i sammanhang, som en kristdemokratisk politiker borde hålla sig borta från. Detta kan man inte skylla på Charlie Weimers (eller kan man det?), som efter jobbet som Adaktussons stabschef i Bryssel plötsligt, tre dagar före riksdagsvalet i höstas, bytte parti till SD. 

Sedan Weimers blivit utesluten ur Moderata Ungdomsförbundet p.g.a högerextremism och därefter några gångar varit nära att uteslutas äve ur KD (men gjort "avbön") har han lyckats bli vald till ordförande för KDU. Där han drivit en utpräglad högerlinje bort från kristdemokratiska ideologin, som på sin tid inspirerades av den katolska socialläran (som bl.a. slår fast arbetares rättigheter). Och sedan alltså stigit i graderna och blivit högste KD-tjänsteman i Bryssel.

Varifrån han har tagit språnget över och blivit en av EU:s verkliga beslutsfattare: EU-parlamentariker, men för SD.  Adaktusson torde, sägs det, har blivit chockad av Weimers avhopp och kånt sig ensam och hjälplös. Vilket inte hindrat honom att fortsätta delta i olämpliga sammanhang. Är detta den verkliga orsaken till att han mist sitt partis förtroende?