larsflemstroms

 

Tidningen frågar också "Vad har socialen gjort för att skydda Knutbybarnen från psykiskt lidande, våld och sexbrott under åren som gått efter mordet?" Den frågan bör ställas till Helges terapeut i fängelset, som varig djupt involverad i händelseutvecklingen, enligt egen utsaga för barnens skull - och bör ha vetat hur barnen hade det.

 

Jag tycker också det är märkligt att terapeuten enligt egen utsago var den som gjorde polisanmälan efter att själv ha gjort något slags bevisvärdering. Det rimliga hade väl varit att uppmana de församlingsmedlemmar, som påstått sig ha blivit misshandlade, att själva anmäla till polisen?

 

 

"Vårt" förakt för svaghet? Om alla är nazister, kan väl nazismen inte vara så farlig? Jag hade ett telefonsamtal med en annan bloggare, kort innan den bloggaren skrev ett inlägg på sin egen blogg om att förakt för svaghet är ett säkert tecken på nazism. Vedergörande hade anklagat mig för just det, bl. att för att jag  inte tycker att Sverige är rätt uppväxtmiljö för Skråmo-barnen.

 

Men varför skulle jag ha större medkänsla med de ljushyade  Skråmo-barnen, som jag inte ens är avlägset släkt med, än med mer mörkhyade flyktingbarn? Rena rasmystiken! Den andra anklagelsen mot mig var att jag anser att de s.k ensamkommande flyktingbarnen från Iran, men med iranskt medborgarskap, inte borde ha fått "en ny chans" att stanna i Sverige. De saknar asylskäl, eftersom de redan har asyl i Iran, dit de kommit tillsammans med sina föräldrar för 15 - 20 år. 

 

Och det är just dem, vi talar om. Inte om andra asylsökande med afghanskt medborgarskap. Jag tycker inte att det är ett teckan på svaghet, om en ung man i värpliksåldern har lyckats ta sig hela vägen från Iran till Sverige på illegala vägar - må vara med hjälp av smugglare, som tagit rejält betalt. Vilket ej heller tyder på ekonomisk svaghet hos de unga männen. 

 

Samma person har också anklagat mig för att ha något slags relation med Åsa Waldau, för att jag har "försvarat" henne. Jag förväntar mig att bli belägrad av hundratals sensationshungriga journalister, för att jag har skrivit detta. Men detta är inte sant. Jag misstänker att jag skulle bli utkastad lång väg, om jag ens skulle försöka ta kontakt med henne. Vi har verkligen inte samma uppfattning i teologiska frågor. Om jag hade varit journalist, hade jag kanske försökt få en intervju med henne - mest för att få bekräftat eller dementerat det jag tror om Knutby-dramat. Men jag är inte journalist. 

 

Beviset mot mig i det här fallet skulle vara att jag skrivit att Åsa fått sparken från jobbet som ungdomspastor vid Uppsala pingst för att hon uppfattats som sexuellt attraktiv av de unga medlemmarna. "Filla-tanter" förväntas nämligen av tradition att dölja sådant. De får exempelvis inte använda läppstift. De manliga församlingsmedlemmarna måste skyddas. Jag har emelleritid aldrig träffat Åsa. Det jag har skrivit om henne, det har jag läst. Jag har också läst att hon och Helge hade väckt uppmärksamhet genom att allför öppet visa sina känslor för varandra på Hjälmargården - innan de båda flyttade till Knutby.

 

En journalist, som vuxit upp i pingströrelsen, berättade i TV4 att skillnaderna mellan Knutby och övrige pingstförsamlingar inte var många, men att de fanns. Och just detta gör Knutby-händelserna så känsliga för pingströrelsen. Jag vill bara påminna om "Apostlarörelsen", som startade i Märsta pingst i början av 2000-talet, och lade under sig i stort sett frikyrkligheten i hela Stockholm - och inbringade enorma penninggåvor till de ledande pastorerna - enligt egen utsago utvalda av Gud.

 

Detta - både Knytby och Apostlarörelsen möjliggjordes av en enligt min åsikt extrem tillämpning av "sola scriptura", som förkastar den kristna traditionen vid sidan av Bibeln, bl.a. tolkningstraditionen - en från början muntlig tradition, som emellertid skrevs ner redan under fornkyrkans tid Det, som Luther, reagerade mot, är att denna tradition med tiden kommit att utbroderas alltmer, med nya "traditioner", helgonlegender, mm. De mer radikala reformatorerna, Calvin och Zwingli gick längre och förkastade allting vid sidan av Bibeln, som den "gamla" kyrkan hade trott på.

 

Stora delar av den traditionella grunden för den kristna tron försvann, och kom att ersättas av omedvetna ny- och omtolkningar av Bibeln, såsom tron på nutida apostlar, som står över vanliga människor, och Kristi brud - att en nu levande enskild kvinna kan vara utvald att gifta sig med Jesus i det himmelska bröällopet. I debatten om "sola scriptura" på tidningen Dagens webbplats i början av 2000-talet var jag en av de skarpaste försvararna  av den traditionsbundna kristendomen, "det som kyrkan överallt och i alla tider har trott på". 

 

 

 

Knutby-församlingen, och inte minst Åsa Waldau själv, torde ha drabbats av svår sorg och chock efter mordet - vilket torde ha varit ännu värre för Åsa än för överiga församlingsmedlemmar, då hon santidigt med att hon skulle sörja måtste ha känt ansvar för församlingen. Som slöt sig i sig själv och minskade kontakterna med omvärlden och sökte förklaringar i Bibeln till vilka fel de gjort. Så reagerar alla människor under svår psykisk press.

, 

Jag har även läst mer om "ormen i paradiset", Helge Fossmo, som har avverkat sina kvinnor i rask takt. Han har både gift sig och skilt sig i fängelset, avvikit 15 mil under en permission och hånglat med en kvinnlig kriminalvårdare under hennes fritid - . Han hade då permission från fängelset. Kriminalvården beslöt då att ingen vårdare får vara ensam med den kärlekskranka fången. 

 

Jag har hört en bandupptagning av förhör med honom, under rättegången om en eventuell förkortning av livsstidsstraffen. Örebro tingsrätt hade satt ner straffet till  24 år, men beslutet hade upphävts av Hovrätten. Fossmo hävdade i det förhöret att hans terapeut hade fått honom att inse att han varit "sektsjuk". Han hävdar att han är feldömd och borde ha dömts för medhjälp till mord i stället för anstiftan till mord.