Kulturkampen, del 2.
Inte precis någon liten röd stuga med vita knutar. På bilden ser du Sveriges internationellt med kända och berömda domstolsbyggnad, tingshuset i Sölvesborg, ritat av arkitekten Gunnar Asplund, vars mest sedda verk är Stadsbiblioteket i Stockholm. Av sin samtids lokalpolitiker utskällt som stadens fulaste byggnad. Interiören är lika magnifik som exteriören. Det sägs att Asplund personligen övervakade bygget,s om pågick under åren 1919 - 1921. Stilen torde kunna beskrivas som nyklassisism på gränsen till funktionalism och modernism. Finns det en speciell svensk kultur? Ja, i högsta grad i Sövesborg, som besöks av arkitekturintresserade från hela världen.
Asplund var mellankrigstidens ledande arkitekt i Sverige, betydande också för utvecklingen i övriga nordiska länder . Han var mer konstnärsarkitekt än stor nydanare, en känslig uttolkare av det föränderliga samhället i former som uttryckte kulturell kontinuitet. Sitt mästerskap utvecklade han särskilt i den känsliga behandlingen av rums- och ljusförhållanden . Han utförde drygt 40 projekt , av vilka de flesta var offentliga byggnader.
Av stor betydelse blev den långa studieresa till Italien han företog efter klassiskt mönster 1914. Upplevelsen av det starka sambandet mellan landskap och bebyggelse, liksom det självklara mötet mellan stor arkitektur och vardagligt liv, satte djupa spår i hans arbete.
Under 1980-talets ifrågasättande av modernismen har A:s arkitektur med sin säreget harmoniska förening av klassicism och modernism blivit särskilt betydelsefull och fått stor internationell uppmärksamhet.
Jag stannade till några timmar i Sölvesborg under en genomreda för snart tio år sedan. Jag minns inte om jag såg det berömda tingshuset, som jag då inte ens hört talas om, men minns att jag såg en charmig småstad med en harmonisk blandning av små trähu och monumentala stenhus. Sölvesborg anses vara ett exemepel på senmedeltida en senmedeltida stadsplan - då staden var en centralpunkt i Östdanmark
I mitt förra inlägg skrev jag att SD, som numera är största parti i Sölvesborgs kommunfullmäktige, i stort sett saknar en egen kutlurpolitik, att partiets främsta ambition på kulturområdet är att snåla på kulturanslagen, och att Sölvesborgs nationellt hårt kritiserade kulturpolitik, som av kritikerna påstås vara signerad av SD, sannolikt har utformats av något annat parti i den styrande koalitionen, troigen Moderaterna.
Men om SD nu vill skaffa sig en kulturpolitik, värd namnet, en kulturpolitik som är typisk svensk och nordisk utan att bara vara nostalgi utan även framåtblickande, så finns inspirationen att hämta i partiledarens egen hemstad. Som just nu förfulas av "kulturvänsterns" smaklösa protestkonst.
Historein om det berömda tingshuset i Sölvsborg - numera musikskola - visar både kulturens beroende av offentlig finansiering och faran med en alltför rigorös politisk detaljstyrning av konstens uttrycksformer. Om de samtida lokalpolitikerna hade fått bestämma, hade huset med all sannolikhet alrig blivt byggt.
Ett land måste ha en kulturpolitik, som syftar till att stärka och utveckla den nationella kulturen. Och för den delen också trygga konstnärers och författares och andra kulturarbetares materiella försörjning.
Att ta i hand när man hälsar är inte - som statsministern tror (och i det fallet torde han ha medhåll av de flesta sverigedemokrater) - avgörande för om man är svensk. Detta ständiga handskakande och kramande är för övrigt inte gamla svenska seder. Men det tror man kanske om man fått sin Sverige-bild under sent 1990-tal?
Kommentarer
Trackback
