Kulturkampen. Finns det en svensk kultur, som är värd att bevaras och utvecklas?
Bilden ovan är ett utsökt exempel på orientalisk nationalromantik med krigiskt motiv. Nationalromantikerna skildrade gärna sina länders ärorika förflutna - då ärat landets namn spreds över världen. Om vi tänker oss soldaternas uniformer utbytta mot den svenska arméns blågula uniforer under det stora nordiska kriget under hjältekungen Karl den tolftes ledning i början av 1700-talet... Nationalromantiken var och är både internationell och nationell.
Finns det en speciell svensk kutlur, som är värd att utvecklas och bevaras? Eller är all svensk kultur bara plagiat? I tron att Sverigedemokraterna värnar den svenska kulturen, påstår den politiskt korrekta så kallade kultureliten just det. Svensk kultur har aldrig funnits. Svensk kultur är bara barbari (Fredrik Reinfeldt) eller dans kring midsommarstången och annat tönt (Mona Sahlin). Måhända är inte ens ABBA ett exempel på framgångsrik svensk kulurexport. Och Ingmar Bergman ska vi bara glömma.
Kultur- och mediaeliten har tillsammans med de statsbärande partierna en stor del i SD:s väljarframgångar. De har lurat i väljarna att SD har en kulturpolitik. Sölvesborg anförs som ett fönster mot hela nationen för SD:s kulturpolitik - på grund av en vägledning till kommuens tjänstsemän att den konst, som de köper in med kommuens pengar - i konkurrens med behoven inom skola, vård och omsorg - ska vara "klassisk och tidlös" snarare än samtida och utmanande.
Vad skränfockarna har missat är att SD i stort sett saknar kulturpolitik och att Sölvesborg styrs av flera partier, varför det ligger närmare till hands att anta att något annat parti ligger bakom formuleringen om kommunes konstinköp. Om SD hade fått bestämma ensamma hade det kanske inte blivit några konstinköp alls. Kultureliten beskyller alla politiker att vara totalt okunniga vad gäller kultur och kräver att politikerna ska hålla "armlängds avstånd" till kulturen. Vilket har fått en god vän med akademiska studier i konstvetenskap bakom sig och dessutom har haft politiska uppdrag i några kommuerns kutlurnämnder att reagera.
Skränfockarna skiljer inte mellan två saker, dels konstnärers frihet att skapa den konst de själva vill och dels fakumet att de saknar rätt att kräva att en konstköpare ska köpa just deras konst. Och politikerna har faktiskt väljarnas uppdrag att förvalta de pengar, som väljarna betalar till kommunen, på bästa sätt. Och om det då gäller en stads utsmycning, så att invånarna trivs, ska den naturligtvis vara "tidlös".
Att sossarna också numera saknar kulturpolitik framgår med all önskvärd tydlighetav faktumet att man har överlåtit posten som kulturminister till Miljöpartiet, som har gjort kulturdepartementet till kulturministerns egen lekstuga - med bestämda krav att kulturen ska trumma in MP:s egna budskap. Det är den stora likhheten mellan MP:s och SD:s kulturpolitik, i den mån SD har en sådan. Det var inte länge sedan ledande SD-företrädare ville ersätta den svenska, och i synnerhet den svenskproduderade, kulturen med utländsk skräpkultur, CD och video.
Kulturen är SD:s sparobjekt nr ett. Problemet är att många SD-politiker har överdrivna föreställningar om hur mycket som kan sparas på kulturen. Hur stor skulle vinsten bli, om alla som idag kan försörja sig på sin konst i stället skulle leva på (andra) bidrag? Ställda mot väggen, kan SD-politiker dock lägga snäva nyttoaspekter på kulturen, att den ska främja nationella ideal, betona den nationella samhörigheten o. dyl. Vilket även partiets kyrkopolitik går ut på. Gemenskap med partiet snarare än gemenskap med Gud och hela den universella kyrkan*. Inte ens nationalromatiken uppfyller detta nyttoideal fullt ut.
Hela tiden har det dock funnit en minoritet av SD-politiker ute i landet, som förstår att kulturen, och inte minst den tradionella svenska och svenskproducerade kulturen har ett egenvärde. Och är värd att bevaras. Det handlar om vårt gemensamma kulturarv, som har så stor betydelse för den svenska identiteten, även om det inte alltid framhävs lika direkt, som nyttoaspekten kräver. Ingen av de stora svenska författarna, har mig veterligt, framhävt Sverige och svenskarna som bättre än andra. Vilhelm Moberg är väl den av dem, som tydligast har manat till försvar av Sverige och det typiskt svenska, det som vi har ärvt från svenska fäder och mödrar
Jag har haft anledning att fundera en del av vad som menas med svensk kultur. Det kan inte bara vara den kultur, som skapades av nu döda konstnärer och författare. För att vi ska ha en levande svensk kultur, måste det finnas en konstnärlig frihet. Konstnärer, författare och regissörer måste ha möjlighet att experimentera med nya uttryckssätt. Men det måste ske i samspel med dem som betalar, oavsett om det är privata konstsamlare eller offentliga inköpare.
Med "svensk kultur" menar jag kultur, som har uppstått i Sverige - om än med utländsk inspiration. Och konst som har producerats i Sverige. Eftersom Sverige är ett relativt litet kulturområde och har en ganska liten publik, som är beredd att betala vad det verkligen kostar att producera experementell teater eller film, behövs offentliga subventioner. Offentliga subventioner har alltid funnts, även om det har varit i form av kungliga mecenater.
Kulturminister Amanda Lind, MP, har givit order till Myndigheten för kulturanalys att precisera vad som menas med politiker "armlängds avstånd" till kulturen och har själv förkklarat att politikerna ska begränsa sig att ange de ekonomiska ramarna, men inte ha synpunkter på konstens innehåll. Detta för direkt tanken till ett beslut i Härnösands kommun, när Lind var kommunalråd där, att inte ge anslag till ett minnesmärke över de 40 kvinnor som brändes som häxor i staden. Ett sådant minnesmärke skulle gå emot den rådande historieförfalskningen, att häxbränningar bara förekom i avlägsna delar av Ångermanland - inte i residensstaden som vill framstå som att alltid ha varit ett föredöme i upplysnig och humanitet.
Nu vet jag inte hur Lind ställde sig i den frågan, men för mig framstår hon som en hycklare av värsta sort, om hon inte i sin nya roll som kulturminister ser till att ett sådant minnesmärke - av yppersta konstnärliga kvalitet - kommer till stånd. Naturligtvis ska verket betalas av kommunen. Jo, ibland måste politiker ha modet att även bestämma över konstens innehåll.
------------
*) Med begreppet "den universella kyrkan" avses alla kristna i hela världen, oberoende av ras, etnicitet eller nationalitet.
Kommentarer
Trackback
