larsflemstroms

 

”Ju fler och ju grövre brott, desto hårdare straff.”

 

Detta är huvudprincipen i den s. k. klassiska straffrättsskolan. Men det finns flera principer som ingår i densamma. En annan princip är att brottslingen inte genom straffet ska tillfogas ett värre lidande än det lidande, som han har tillfogat brottsoffret. Innan dödsstraffet avskaffades i Sverige kunde man inte dömas till döden för ett enda mord. För en dödsdom krävdes att man hade bebegått minst ett ytterligare mord.

 

Detta framgår tydliget av domarna mot Hjert och Tector 1876, Tingsrätten dömde till livstid, men hovrätten ändrade domen till dödsstraff, sedan det framkommit att de hade begått flera brott, bl.a. hade de stulit vapnet, som användes vid mordet. Jag har själv bott i närheten av såväl mordplatsen som avrättningsplatsen och har sett vapnet och sett även Hjerts grav och det enkla järnkorset med inskriften ”Stråtrövaren Hjert, offentligen avrättad”. Ja, det blev den sista offentliga avrättningen i Sverige, inför en publik från när och fjärran på c:a 3.000 personer. Kanske var det utställningen om denna händelse, som väckte mitt intresse för brott och straff i gångna tider.

 

I och med den klassiska straffrättens seger genom den nya strafflagen 1865 avskaffades en mängd grymma straff. Tortyr för bjöds helt och hållet. Skamstraffen, bl.a. att dömda brottslingar fick sitta fastkedjad vid en skampåle inför allas ögon, förbjöds också, men har återinförts av media genom uthängning med namn och bild, t.o.m innan någon domstol har dömt.

 

Den klassiska straffrätten var human, jämfört med vad som varit tididigare. En ytterligare grundtanke i den klassiska straffrätten, är att den dömde efter avtjänat tidsbestämt straff, ska få en ny chans i livet , att han ska anses ha blivit ”rentvådd” genom straffet. Det är som ett skuldsaldo, som har blivit nollställt.

 

De enda kvarvarande straffen blev böter, fängelse, straffarbete och avrättning. Fängelse ansågs vara ett lindrigare straff än straffarbete, men i praktiken var det nog tvärtom, att sitta sysslolös i en mörk fängelsecell hela dagarna. Straffarbete har numera avskaffats som ett särskilt straff, utan alla fångar har arbetsplikt. När dödsstraffet i fredstid avskaffades 1920 hade det gått tio år sedan den sista avrättningen.

 

När dödsstraffet avskaffades omvandlades redan avkunnade dödsdomar till livstid. Jag vet inte om det var till straffarbete eller fängelse. När straffarbete och fängelse slogs ihop till fängelse med arbetsplikt känner jag inte till. Genom att dödsstraffet avskaffades rubbades huvudprincipen i den klassiska straffrätten, Ju fler och ju grövre brott, desto hårdare straff”. Det blev samma straff, livstid för en mångd mycket grova brott. Ett enda mord kan idag ge samma straff som massmord på tusentals personer.

 

Om någon tycker det är konstigt att jag, samtidigt som jag förordar längre inlåsningar generellt, vill sänka max-straffet för mord från livstid till tjugo år, så är detta förklaringen. Och observera att det då handlar om ett enda mord. Två mord kommer att ge maximalt fyrtio år i fängelse, tre mord sextio år, o. v. v. Dessutom ska övriga brott medräknas. Det måste emellertid finnas en begränsning uppåt för strafftiden, eftersom en människa inte lever hur länge som helst. Livstid ska vara resten av livet, medan ett tidsbestämt straff bör innebära att den dömde får tillbringa åtminstone sista tiden i livet i frihet.

 

Därför ska det också finnas möjlighet till benådning av svårt sjuka fångar, som förväntas dö i förtid av sin sjukdom. Men det är en helt annan sak än de godtyckliga omvandlingar av livstid till tidsbestämd straff, som nu praktiseras. Enligt den klassiska straffrättsskolan kan benådning vara påkallat bl.a om ett straff blir mer kännbart än avsett när det utdömdes. Och så är ju fallet, om en 40-åring, som har dömts till fängelse i tio år, förväntas dö i någon sjukdom innan straffet är avtjänat. Risken att den frigivna kommer att begå nya brott ska naturligtvis beaktas, men benådning ska inte vara en belöning för gott uppförande. Det ska vara ”ren nåd”, något som man inte har förtjänat.

 

Eftersom strafftuder på flera hundra år, för den som har begått en stor mångd brott, skulle dra löje över rättsväsendet, behövs alltså någon begränsning, någon form av ”mångdrabatt”. Mitt förslag är att livsstidsstraff förbehålls de s.k. folkrättsbrotten, folkmord, grova krigsförbrytelser och terroristbrott, om ett stort antal människor har dödats. Mindre grova brott av detta slag ska straffas med fängelse i lägst tio och högst trettio år.

 

Längsta straff för ett enda brott (mord) ska vara fängelse i tjugo år. Jag föreslår vidare att den, som har begått flera brott, ska staffas med hela straffet enligt straffskalan för de tre grövsta brotten, och därefter halva straffet enligt straffskaln för därefter följande tre grövsta brotten (brott, 4, 5 och 6) och ytterligare straff, som bestäms från fall till fall, om ytterligare brott har begåtts, dock ej mer än att det sammanlagda straffet för alla brotten blir mer än fängelse i sjutiofem år.

 

För övrigt anser jag att lägsta straff för mord ska höjas från nuvarande fängelse i tio år till fängelse i fjorton år, samt att straffet för dråp ska höjas från lägst fängelse i sex år och högst i tio år till lägst fängelse i tio år och högst fjorton år. De i prakiken utdömda straffen för grov misshandel bör också höjas rejält.

 

Här uppkommer också frågan om en viss handling ska anses vara ett brott eller flera brott. Antag att två personer står bredvid varandra, när mördaren ska avlossa sitt skott, men den ena persone ställer sig framför den andre för att skydda honom, med följd att kulan går igenom bägge så att bägge dör. Är det ett mord eller två mord?

 

Ett annat exempel på frågeställningen ett eller flera brott är våldtäkt. Någon form av tvång eller utnyttjande (av någon som inte kan värja sig) måste ju förekomma för att det ska vara en våldtäkt och inte ett frivilligt samlag. Men om mer tvång, än vad som är nödvändigt för att genomföra det första brottet (våldtäkten) har använts, bör det hela nog uppfattas som minst två brott. I varje fall bör grov misshandel inte anses ingå i brottet våldtäkt.

 

Grov misshandel i kombination med våldtäkt bör alltså ge minst dubbla stsraffet jämfört med straffet för enbart våldtäkten.