larsflemstroms

.Jag fortsätter nu serien inlägg om straffrätt. I äldre böcker, som jag läst, var straffen ingan påföljder, utan påföljderna var ytterligare konsekvenser av brott, utöver straffet. Detta är förklarigen till att jag har skrivit ordet "andra" inom parantes i rubriken. Numera används benämningen "särskild rättsverkan av brott", vilket dock inte är någon särskilt lyckad benämning. Vad menas egentligen? Jag tycker att man bör återgå till att skilja mellan straffen och eventuella  påföljder. 

 

En vanlig påföljd förr var "förlust av medborgerligt förtroende", vilket i klartext betydde avsättning från offentlig tjänst. Det kunde exempelvis gälla en domare, som hade begått ett allvarligt brott, och därför inte borde ha förtroendet att döma andra. Denna påföjd kunde givetvis bara drabba den, som hade en offentlig tjänst. Vi har idag flera exempel på att personer, som åtnjuter ett särskilt förtroende, bör fråntas detta om de begått brott. 

 

Exempelvis bör den, som har begått pedofila brott, inte ha allmänhetens förtroende att arbeta med barn. En läkare, som har våldtagit patienter, bör inte längre ha  läkarlegitimation. Den, som har startat företag i brottsligt syfte kan dömas till näringsförbud. En person, som har begått ett allvarligt brott, kan mista körkortet. En utlänning, som har begått brott i Sverige, kan - utöver straffet för brottet - dömas till utvisning. Och så vidare. 

 

Vanligen brukar dessa extra konsekvenser av brott, leda till lindring av straffet, vilket jag tycker är helt fel. Ta utvisningarna av utländska brottslingar, som exempel. De borde avtjäna hela straffet i ett ett fängelse i hemlandet i stället för att få sänkt straff. Årligen avvisas (ett annat ord för utvisning) ett stort antal asylsökande utan att de har begått ett enda brott i Sverige, helt enkelt för att de saknar asylskäl. Om utvisning räknas som ett straff för kriminella personer, så behandlas alltså asylökande, som fått avslag på sina asylansökningar, på samma sätt som brottslingar.

 

 

Sverige bör ingå avtal med så många länder som möjligt, i första hand med alla EU-länder, om att utländska medborgare som begår brott i Sverige, ska avtjäna straffet, hela straffet i hemlandet. Vad är det för dumheter, som högutbildade och högavlönade  jurister, som leder förhandlingari våra domstolar, har hittat på, att utändska medborgare, som begått brott i Sverige, ska få lindrigare straff än svenska medborgare, som har begått brott i Sverige? Jag frestas skriva att dessa jurister, inte borde åtnjuta allmänt förtroende.

 

Förutom att risken att åka fast sannolikt är mindre i Sverige än i hemlandet, är straffet enligt den svenska lagen förmodligen lindrigare än enligt hemlandes lagar, ska de utländska brottslingarna dessutom åtnjuta en särskild straffrabatt för att de är utlänningar, som har begått så allvarliga brott, så att de döms till utvisning. Vartill svenska fängelser är att likna vid lyxhotell, enligt den svenska kvinnan, som suttit 18 år i ett amerikanskt fängelse.

 

Dessutom är ju en utvisning inget absolut hinder för en utländska brottsling mot att återvända till Sverige och begå nya brott här.

 

Utländska yrkeskriminella är väl inte dummare än att de väljer att begå sina brott i Sverige - ett land med liten risk att åka fast, lindriga straff enligt lagen, och en särskild straffrabatt för utländska medborgare som döms till utvining och fängelser som är som lyxhotell.  

 

Om vi sålunda slår fast att en påföljd, enligt den definition som jag vill införa, är en förlust av en förmån som alla människor inte har, och som man har visat sig olämplig att ha genom att begå brott, ska en påföljd alltså inte föranleda sänkt straff.

 

Den som har mist sin läkarlegitimation kan säkert - efter avtjänat fängelsestraff - hitta ett annat välbetalt jobb, där han får användning för sina medicinska kunskapar, för att ta ett exempel. Anda f.d. fångar har säkert mycket svårare att få ett jobb över huvud taget efter frigivning från ett långt fängelsestraff. . 

 

Men det finns påföljder (enligt nuvarande definition av det ordet) som bör leda till mindre tid i fängelse. Ett exempel är givetvis dagsböter, som är i stället för fängelse som straff för lindrigare brott (med straffvärde motsvarande högst tre månader i fängelse). Ett annat exempel är rättspsykiatrisk vård. Tiden i rättspsykiatrisk vård bpr avräknas från fängelsestraffet.

 

Eventuell återstående strafftid efter utskrivning av en patient från rättspsykiatrisk vård bör avtjänas i ett särskilt fängelse för utskrivna patienter. Eftersom cellskräck (klaustrafobi) är ett psykiskt sjukdomstillstånd, kan vanliga fängelser vara mindre lämpliga. Straffet ska visserligen vara kännbart, men ska inte göra känsliga personer sjuka på nytt.

 

Friska personer ska inte ligga på sjukhus, för att de anses så farliga, så att de kanske måste hållas inlåsta på livstid, eller i varje fall under längre tid än ett maximalt fängelsestraff enligt straffskalan för det begångna brottet / de begånga brotten.

 

 

Internering är givetvis inget straff för framtida brott, som den internerade förväntas begå, om han släpps fri. Men det var ett argument, att ingen ska straffas för brott som han ännu inte har begått, för avskaffandet av påföljden internering, vilket skedde 1981.

 

Det blev ju dessutom en konstig och direkt rättsvidrig halvmessyr, när man i stället tillgrep bluffdiagnoser, för att kunna hålla särskilt farliga personer inlåsta på upp till livstid. När vissa psykiatriker vägrat ställa upp på detta lögnsystem och har friskförklarat farliga mördare, har läkarnas bedömingar underkänts av förvaltningsdomstolarna, som är de domstolar som beslutar om avbrytande av rättssykiatrisk vård.

 

.