Svensk lag om internering. Så här kan den formuleras
Internering är naturligtvis inget straff för framtida brott. Det skulle ju innebära att den, som begår nya brott efter frigivning från internering inte skulle få något straff för de nya brotten. Men det var just med det argumentet, som påföljden internering avskaffades, att det var ett straff för framtida brott.Påföljden internering var i bruk i Sverige 1927 – 1981,.
I Norge, där ingen kan dömas till hårdare straff än fängelse i 20 år (vilket jag föreslår ska vara maxstraffet för ett mord) finns fortfarande påföljden internering, som är på 21 år + förlängning med 5 år i taget. Vi ska givetvis lära av Norge och andra länder, som fortfarande har internering. Mitt förslag, som jag ska redoböra för i detta inlägg, har dock ingen utländsk förebild.
Anledningen till att jag vill begränsa maxstraffet för mord till 20 år, är dels att jag också föreslår att nuvarande mängdrabatter ska avskaffas och dels att jag tycker att livstidsstraffet ska förbehållas brott som är ännu värre än ett enstaka mord, nämligen folkmord m.m.
Det är ju dessutom dyrt att hålla folk inlåsta resten av livet, om det inte behövs för att hindra dem att begå nya brott. Det gåt dessutom inte att förutsäga de politiska vindarna långt fram i tiden. Det kan komma nya krav på omvandling av livstidsstraff till tidsbestämda straff, utan att det finns egengliga grunder för benådning.
I teorin har straffet flera syften, förutom att brottslingen ska sona sitt brott, även att skydda samhället och dess medborgare från nya brott av samma brottsling. Dessutom att avskräcka samma brottsling från att begå nya brott (individprevention) samt att avskräcka andra från att begå brott (allmänprevention). Det säger sig självt att detta samhällsskydd kan behövas under längre tid än den tid som brottslingen ska straffas för att sona sitt brott.
Innan interneringarna infördes 1927 konstaterade man att det finns en liten grupp psykiskt friska, men farliga återfallsförbrytare, som inga straff ”hjälpte” mot. Man siktade in sig på de farliga återfallsförbrytarna.
Enligt min mening bör begreppet påföljd förbehållas konsekvenser för brottslingen, som kommer utöver straffet. Och därför inte ska föranleda en lindrig av straffet. Och ej heller vara i stället för straff. Under senare tid har det tillkommit en mängd påföljder (enligt min definition av detta ord), som utdöms av brottmålsdomstolen, men också av vanliga förvaltningsmydigheter, vilket har ådragit Sverige kritik frå Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Det är nämligen inte tillåtet enligt de mänskliga rättigheterna att straffa samma person flera gånger i olika domstolar för samma brott. Sverige bryter gång på gång mot de mänskliga rättigheterna på grund av ren självöverskattning. Vi är ju den humanitära stormakten.
Exempelvis kan en dömd pedofil hindras hela livet från att arbeta med barn. Det är visserligen en fullt befogad skyddsåtgärd, men det är en påföljd som borde fastställas av en domstol i samband med brottet, och inte av en enskild rektor i samband med en anställning. I vissa fall, t.ex. återkallelse av körkort, kan det vara mer lämpligt att beslut tas av en särskild myndighet, som har expertkunnandet i frågan, och inte av brottmålsdomstolen.
Men det borde i så fall skrivas in i domen, att frågan om påföljd lämnas över till en specialmyndighet. Vi har här ett rättslöshetsträsk, som måste dikas ut. Vi måste då först och främst konstatera att påföljder (enligt min definition av ordet) redan finns och att syftet med dem är att skydda ”samhället” från nya brott av tidigar dömda brottslingar, som har avtjänat sina straff.
Så här står det i tilläggsprotokall 7 till Europakonventionen om mänskliga rättigheter, artikel 4: ”Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.” Är förbud mot bedriva viss verksamhet, för att man tidigare har begått brott i samma verksamhet, ett straff?
Vid läsning av konventionen fann jag att det faktiskt är tillåtet att frihersberöva en person ”när det skäligen anses nödvändigt” för att hindra honom att begå brott. Konventionen art. 5c. Mitt förslag till internering av farliga återfallsförbrytare strider alltså inte mot de mänskliga rättigheterna. Mitt förslag handlar ju dessutom om farliga återfallsförbrytare och inte om tidigare oskyldiga. Mitt förslag till lag om internering lyder som följer:
I samband med dom till fängelse under minst två år, eller vid upprepad brottslighet, om det aktuella straffet tillsammans med tidigare utdömda straff under de senaste tio åren uppgår till fängelse under minst fyra år, får rätten även döma till påföljden internering under tio, tjugo eller trettio år eller på livstid, om
1. det behövs för att skydda samhället eller enskilds liv eller hälsa, och detta inte kan tillgodoses på annat effektivt sätt, och
2. det finns påtaglig risk för återfall i samma eller annan brottslighet av allvarligt slag efter avtjänat fängelsestraff,
