larsflemstroms

 

Under 00-talet reagerade regeringen, vi hade en alliansregering dåm, att de flesta utdömda straffen för misshandel var på den lägsta fjärdedelen av straffskalan, d.v.s under två år för brottet grov misshandel, ej medräknat untdomsrabatten och två tredjedelsfrigivningen. Sedan 2010 finns det nya brottet synnerligen grov misshandel, med straff lägst fem år och högst tio år. 

 

Jag har läst några domar och en uppsats från Juridiska institutionen vid ett universitet (ett slags examensarbete), som utmynnar i att införandet av det nya brottet blivit en besvikelse. Jag uppfattar det som svårt att utläsa skillnaden av lagtexten. Jag har läst en dom, där straffet enligt min mening borde ha legat vid mitten eller högre på straffskalan för detta brott, d.v.s. 7,5 år.Gärningsmannen hade dessutom allvarligt hotat den misshandlade, om han gjorde polisanmälan, och därmed även begått brottet övergrepp i rättssak, med straff fängelse i högst åtta år. 

 

Enligt min mening, som fragår av tidigare inlägg, anser jag att straffen för de tre grövsta brotten ska vara fulla straffvärdet enligt straffskalan. Om vi då bedömer sraffvärdet för övergreppet i rättssak till minst fyra år, blir det sammanlagda straffet över tio år. Rätten  dömde för synnerligen grov misshandel till fängelse i fem år, vilket innebär att gärningsmannen inte fick något extra för övergreppet i rättssak. 

 

Övergrepp i rättssak handlar om hot för att avskräcka brottsoffer från att anmäla eller vittnen från att vittna, eller hämnd för en regan gjord anmälan eller vittnande. Med den här slappa inställningen till de grövsta brotten näst under mord och dräp hos våra domstolar, bör det inte förvåna någon att så få vägar vittna eller anmäla brott, som de har utsatts för. Och dettaa sagt om alla domstolar, eftersom domen ifråga fastställdes av både hovrätten och Högsta domstolen.

 

I ett annat fall, som jag läst om, hade domstolen dömt för grov misshandel till fänngelse i fyra år, trots att alla kriterier för synnerligen grov misshandel var uppfyllda.

 

 

Nu bjuder partierna över varandra med förslag till lagskärpningar, men vad tjänar det till, när rättssinstanserna gör sitt yttersta för att slippa följa de strängare lagarna? Följden av maktkampen mellan politiker och jurister, som juristerna hela tiden vinner, är bl.a. att polisen griper samma brottslingar om och om igen. Och att unga brottslingar gapflabbar polisen rakt upp i ansiktet.

 

På så vis har vi fått polisbrist, som politikerna lovar avhjälpa med höjda polislöner för att locka fler till polisyrket. Varifrån ska de pengarna tas? Fler poliser med högre löner. Eller ska redan anställda poliser inte få någon lönehöjning?

 

En sak, som har  uppmärksammas i den senate debatten är kvinnor, som blir dödade av sina egna män. Men det är en kostig debatt, som är helt skild från den straffrättsliga debatten. Men det är ju där den hör hemma. I stället förs den som något slags genusdebatt, där det gäller att smeta ut skulden på alla män. 

 

 

Det handlar i detta fall om ett ytterst litet antal personer, som är extremt farliga för allmänheten, och särskilt för kvinnor, som tycker synd om dem och som tror att de kan rädda dem. För det första behövs rejält höjda fängesestsraff redan för misshandel av den s.k normalgraden och dessutom för grov misshandel och synnerligen grov misshandel.

 

Och dessutom måste den extra påföljden internering införas för de fall, då ett straff enligt straffskalan inte är tillräckligt för att skydda samhället och allmänheten,