Minor under fötterna.
Om man har minor under sina fötter, känns det kanske som att gå på minerad mark. Härom kvällen skrev jag ett inlägg, som referade till serien Lilla Fridolf och hans ilskna fru, som jagade stackars Fridolf med sina vredesutbrott. För att göra en lång historia kort, började det med ett telefonsamtal för sju dagar sedan. Jag ringde upp och fick en utskällning till svar. För att jag ringde från ett café. Jag skickade ett mejl. Mottagaren publicerade halva mejlet på sin blogg.
Offentliggorde alltså en privat konversation. Sedan blandade sig en äldre kvinna, som har tjänstgjort som domare vid en tingsrätt i södra Sverige, i och påstod att jag inte vill bloggägaren väl. Att på det viset, utan vare sig anledning eller bevis, utpeka någon som klandervärd, är så nära brottet förtal man kan komma. Ett mycket anmärkningsvät beteende av en f.d. domare. Hur många oskyldiga har hon dömt till fängelse - och hur många skyldiga har hon frikänt? Utan att ha hört båda parter, innan hon avkunnat sin dom...
Kan man lita på svenska domstolar? Det har ju varit många rättsskandaler och rent slarv. Efter några timmar tog jag bort inlägget om Lilla Fridolf. Men under den korta tiden torde minst en av de båda kvinnorna, bloggägaren eller den f.d. domaren, ha sett inlägget. När jag idag kollade den andra bloggen var både inlägget "Svaret" och den f.d. domarens kommentar raderade, Kvar finns ett inlägg om att gå på minerade fält.
Vid vår ålder behöver vi varandra. Mitt lilla förmiddagsnöje är att gå till det där caféet. Ibland träffar jag anda gubbar. Är der bättre att sitta ensam hemma hela dagarna? Men det kan förstås kännas surt för den som har svårt att gå. Kanske handlar hela historien om detta? Och om en f.d. domare, som ville vara en förstående medsyster...
Kommentarer
Trackback
