Hårdare straff ger färre grova brott
DN utlovar idag på löpsedeln fakta i frågan om hårdare straff ger färre brott. Men artikeln är bakom betalvägg, så jag har inte läst den. Men det gör detsamma. Jag förväntar mig ändå att få sanningen om någonting via DN. Jo, det skulle möjligen vara att de ryska järnvägarna fungerar utmärkt, oavsett om det är plus 50 grader eller minus 50 grader.
Det kan de svenska järnvägarna också göra, med samma temperaturskillnader. En temperaturskillnad på 100 grader mellan högsta och lägsta gradtal är ungefär vad rälsen klarar av, utan att hastigheten måste sättas ner vid lägsta gradtal. Det går att beräkna rent matematiskt.Men det klarar inte Trafikverket, som verkar lida brist på järnvägsteknisk kompetens.
Om vi nu emellertid återgår till brottsligheten, så finns det också självklarheter. I Sverige finns, till skillnad mot vissa andra länder, inte fängelse med mjuk respektive hård regim. Det är nästan uteslutande strafflängden, som avgör om straffet är "mjukt" eller "hårt". Men det finns olika säkerhetsklasser. Och det är klart att det kan kännas hårdare att sitta på en anstalt med hög säkerhetsklass. Kring fängelser med låg säkerhetsklass finns inga egentliga rymningshinder, så det är bara att promenera iväg.
Det är inte ens straffbart att rymma i Sverige, d.v.s. man får inget extra straff, men får f sitta av den tid, som man varit borta från fängelset. Men det kan försås få andra negativa konsekvenser, som får brottslingar med vett i skallen att avstå från rymning. Detta stämmer ju inte alls med vad advokaten och f.d. justitieministern Tomas Bodström, och andra straffrättsliberaler säger: Att inga brottslingar förmår att tänka mer än 24 timmar framåt i tiden.
Om straffrättsliberalerna hade haft rätt, skulle inga fängelser i lägre säkerhetsklass än den högsta fungera. Men uppenbarligen fungerar de. Och återanpassningen till samhället torde underlättas, om man har suttit på en anstalt utan de mest rigorösa säkerhetsarrangemagen. Om straffrättsliberalerna hade haft rätt, att brottslingar inte kan tänka och planera, hade det varit nödvändigt att döma alla till livstids förvaring.
Straffrättsliberalerna har fel även beträffande "klientelet" som sitter i fängelser med den högsta säkerhetsklassen. De flesta som sitter där är inga dumskallar. De sitter där därför att de är smarta och vet vad de gör. Problemet är bara att de använder sin excellenta begåvning fel, sett ur samhällets synpunkt. Men kanske inte sett ur deras egen. Fördelarna med längre strafftider är många:
1. Det är svårt att begå brott, när man sitter i fängelse. Alltså kommer färre brott att begås, om straffen blir "hårdare". Med färre begångna brott, kan tillgängliga polisresurser användas till att utreda de brott, som faktiskt begås.
2. Den, som slutligen friges efter ett långt fängelsestraff, tycker kanske att det inte är värt risken att åka in en gång till och bestämmer sig för att sluta med brott. Jag tror att den första tiden i frihet är den svåraste, när man ska börja handla på ett sätt som man kanske aldrig har gjort förut, exempelvis att betala för sig och leva på en väldigt mager inkomst. Stödet från tidigare frigivna kan vara avgörande.
3. Många brottslingar är utlänningar, som vistas i Sverige kortare tider, medan brotten begås. Det borde vara mindre lockande att begå brotten i Sverige, om strafftiderna är lika långa här som där. Det bästa vore förstås om de utländska brottslingarna får avtjäna sina straff i hemlandet, i de fängelser som finns där. Svenska fängelser påstås ju vara som "lyxhotell" i jämförelse.
4. En brottsling, som ändå inte kan avhålla sig från brott, kan välja att uppnå det brottsliga syftet (särskilt om det handlar om pengar) på ett mindre våldsamt sätt, som ger kortare straf, om vederbörande åker fast. Visserligen begås därigenom inte färre brott, men färre grova brott.
Jag bortser naturligtvis inte från att det finns en kategori brottslingar, som inga straff "hjälper" mot. Om det handlar om uppenbart farliga återfallsförbrytare, bör de dömas till internering, som en extra påföljd, sedan straffet enligt straffskalan har erkänts. Internering fanns i Sverige 1927 - 1981, och finns fortfarande i Norge, men kallas där förvaring.
Kommentarer
Trackback
