Pengarna eller livet?!
Jag är verkligen besviken på den borgerliga oppsositionen, som inte vill förstå att rädda liv är att rädda pengar. Och det har inget att göra med att det är 1 maj idag. Jag har inte hört några 1 maj-tal, inte deltagit i något 1 maj-firande på nätet och stödjer inte Vänsterpartiets krav på en extra semestervecka till vårdansällda. Varifrån skall alla semestervikarier tas, när de inte ens fullbemanning räcker till för att vakanserna för sjukskrivna ska fyllas och arbetsscheman göras om så att inte vårdpersonal drar med sig smitta till fortfarande friska?
"Vi ska självklart rädda så många liv vi kan, undvika att sprida smitta och hålla nere trycket på vården. Men vi behöver även se och hantera de konsekvenser som nedstängning och isolering ger. Ofta är de kopplade till ekonomisk oro."
Skriver en lokal KD-politiker i norra Sverige, som inbillar sig att kampen mot smittan är farligare än den massdöd på bl.a. äldreboenden, som smittan har medfört. Gamla som dör ensamma i svåra plågor, när de inte kan syresätta blodet, utan lindring eftersom ingen personal vågar gå in och anhöriga har besöksförbud. Den ekonomiska oron väger lätt jämfört med detta. Sverige är inget u-land, där arbetslösa utan inkomst svälter ihjäl. I värsta fall får väl restaurangerna skänka mat till hungriga. Frivilliga kör hem portionerna utan att få betalt.
Faktum är att nästan ingenting i Sverige har stängts ner genom myndighetsbeslut. Såvitt jag vet har hittills inte en enda krog och inte ett enda hotell, inte en enda buss eller ett enda tåg ställts in efter beslut någon myndighet. Det är gästerna och passagerarna som har uteblivit efter egna beslut att inte gå ut och åta, inte bo på hotell och inte åka. Skillnaden jämfört med formella och lagliga nedstängningar, som man har valt i andra länder, är att med sådana åtgärder har vi tagit oss ur krisen snabbare.
Har inga borgerliga politiker hört uttrycket "flattern the curve" och satt sig in i vad det innebär och håller på att leda till? Hade det inte varit bättre att trycka ner kurvan från början, genom att stänga ner och täppa till alla smittvägar än att göra till en "strategi" att lika många (som hade blivit sjuka om ingenting hade gjorts) ska bli sjuka, men under en längre tid?
"Det debatteras flitigt ifall man verkligen kan ställa liv mot ekonomi, men det är ingenting vi heller ska göra. Vi behöver väga in båda delarna. Ekonomin är lätt att ta för given när allt rullar på och när lönen kommer in i plånboken varje månad. Oron däremot som växer just nu, kopplat till den egna försörjningen, till konkurser och arbetslöshet, riskerar ge negativa följder på hälsan. Riskerar leda till mänskligt lidande i form av depressioner, utanförskap och missbruk."
Sriver samma politiker. Det där, som enligt honom, diskuteras flitigt, har jag inte hört alls, om vi bortser från ekonomen Kerstin Hessius, som i början av smittpridningen i Sverige krävde att politikerna skulle bestämma ett slutdatum, när allt ska återgå till det normala. Det andra, att kampen mot sjukdomen skulle kräva fler liv än sjukdomen, har jag däremot hört till leda, trots att hittills bara en eller två vårdansällda har dött av sjukdomen.
De hade kanske också kunnat räddas till livet om alla politiker och myndigheter satt uppgiften att rädda liv före uppgiften att rädda ekonomin. Det hade inte behövt vara brist - fortfarande - på effektiv skyddsutrustning, om man bara varit beredd att skaffa fram sådan oavsett den ekonomiska kostnaden för kommuner och landsting. Det hade varit möjligt att ställa om svenska fabriker för produktion av skyddsutrustning fortare än vad som skett.
Förvisso faller ansvaret tungt på regeringen. Men det faller lika tungt på den borgerliga oppositionen, som ägnar sig åt röstfiske bland oroliga företagare i stället för att göra det som måste göras först. bekämpa viruset. Rädda företag borde man ha gjort senare. Kanske efter ett moratorium (tillfälligt förbud) för konkurser.
Kommentarer
Trackback
