175 är det antal riksdagsmandat, som behövs för att fälla en statsminister eller statsministerkandidat. 144 är antalet riksdagsledamöter som det rödgröna "blocket" fick i valet. Frågan är emellertid om det finns ett rödgrönt block med så många mandat i riksdagen, sedan Mp i Stockholm har hoppat över till alliansen... Och något rödgrönt regeringsalternativ med så många mandat har aldrig funnits, eftersom V inte ingår i, och aldrig har ingått i något regeringsalternativ. Det rödgröna regeringsalternativet, S + M, har eller hade alltså 116 mandat...
Sedan Decemberöverenskommelsn slutits, sa Stefan Löfvén att det måste vara möjligt att regera i minoritet, oppositionen , som är en ännu mindre minoritet, ska stödja en minoritet. Och han kräver nu att alliansen med sina 143 mandat ska stödja en rödgrön minoritetsregering, som förfogar över 116 (S + Mp) eller 100 (enbart S) mandat.
Detta strider mot den parlamentariska demokratins principer. Och det är ju med de principerna som grund, som SD inte ska ha något inflytande. Men då ska man väl följa samma principer, även om man själv missgynnas? Jag har därmed inte sagt att jag stödjer den ena eller andra statsministerkandidaten. Jag har i.o.f.s. just föreslagit Jan Björklund, L. Men jag menar att är man en socialdemokrat, måste man vara beredd att stödja en borgerlig statsministerkandidat, om den parlamentariska demokratin så kräver. Och är man en alliansare, måste man vara beredd att stödja en socialdemokratisk statsministerkandidat, om den parlamentariska demokratin så kräver.
Löfvén hade i.o.f.s. haft rätt i att det måste vara möjligt att regera i minoritet - , om det hade gällt en kortare tid, från en regeringskris till ett nyval. Men när DÖ slöts gällde det två hela mandatperioder. DÖ är dessbättre död, men Löfvén menar tydligen att DÖ fortfarande gäller. Han tycks också mena att den hemliga överenskommelse, som slöts mellan S och Mp 2008 och skulle gälla hela 2000-talet, fortfarande gäller.
Låt mig därför än en gång slå fast att den parlamentariska demokratin går ut på att man bildar majoriter (även över blokgränsen, om så krävs) och att minoritten går i opposition (och därför ska inga "samtal" föras mellan regeringen och SD). Det år en pedagogisk omöjlig uppgift (Jag har försökt....) att förklara för vanliga väljare varför en minoritet ska utestänga en annan minoritet från inflytande, om man inte själv ör beredd att ingå i en minoritet. Det låter ju väldigt bra när "sjuklövern" talar om att försvara demokratin. Men då borde de göra det också, genom att bilda majoriteter, och inte yra om att minoritetstyre är bra, om bara de själva får styra.
Jan Björklund hade i.o.f.s. rätt i att den blivande regeringen bör vara överens i stora drag, med delar av oppositionen (de delar varmed regeringen kan få en majoritet i riksdagen för sina förslag om budgeten, så att inte regeringen tvingas avgå redan efter sex - sju veckor. Men Lars Stjernkvist, tidigare socialdemokratisk partisekreterare och numera S-kommunalråd i Norrköping hade också rätt i att en butgetprocess är så komplierad, så att man inte hinner med allting, om budgeten ska förhandlas mellan blocken, innan den läggs fram för beslut i riksdagen. Han hänvisade till hur man gör i kommunerna, när man tvingas söka stöd på andra sidan blockgränsen.
Jag tycker att det här är solklart. Sossar måste acceptera Kristersson som statsminister, och borgare måste acceptera Löfvén som "ny" statsminister, och sluta bråka om vem det ska bli. Kan man inte komma överens får man väl ta lotten till hjälp - eller välja Björklund. Och eftersom det är kort om tid, tills budgeten ska tas, är det kanske, åtminstone på kort sikt, viktigare vem som blir finansminister, än vem som blir statsminister. Och i det fallet håller jag på nuvarande finansminister, Magdalena Andersson, S.
Nästa års budget kan ju en borgerlig finansminister ansvara för. Jag gissar att Magdalena kommer att efterträda Stefan Löfvén som S-partiledare vid partikongressen 2019.
Statsminister Jan Björklund flankerad avdelar av den borgerliga oppositionen
Ola Nordebo är något slags poet och chefredaktör för Västerbottens-Kuriren, som påstår sig vara liberal. Nordebo själv kallar sig "oberoende liberal". Tidningen bloggportal liknar mest en tummelplats för vänsterextremister, som tror att S och M styr Umeå tillsammans -- och hatar båda. Nordebo vill att Stefan Löfvén ska fortsätta som statsminister med stöd av C, L och Mp. Själv tycker jag att Nordebo, med sin flödande fantasi, borde väljas in i Svenska Akademin. Men Nordebo har skrivit något intressant också.
"Jan Björklund var mer konkret än Annie Lööf och nämnde uttryckligen de tre alternativ som han och liberalerna vill ska utredas: (1) en bred regering där både alliansen och S ingår, (2) en koalitionsregering mellan S och M som övriga alliansen stöder eller (3) ett regeringssamarbete med allianspartierna och miljöpartiet.
Av de tre alternativen kan det första nog avskrivas som både orealistiskt och alltför brett, det vore snarast att likna vid en krigstida samlingsregering.
Det andra alternativet skulle i sak och som parlamentarisk strategi vara fullt möjligt. S och M står mycket närmare varandra på många områden än partierna vill erkänna, och skulle ha förutsättningar att klara sig igenom en hel mandatperiod."
Så är det. Kd gjorde en dumhet, när M under Fredrik Reinfeldts ledning närmade sig mitten genom att låtsas vara ett arbetarparti och lämnade ett tomrum efter sig på högerflanken, vilket Kd har försökt lägga beslag på. Det har även C gjort, genom att föra de mest reaktionära och arbetarfientliga arbetsgivarnas talan. Ingen kan väl ha missat att C numera står till höger om M. När två av de tre borgerliga mittenpartierna har gått till höger, och S har fångat in Mp som stödparti, har i stället för ett tomrum till höger om M ett tomrum uppstått i mitten, som har fyllts av SD. Som en uppfräschad gammal mormor i sagan om Rödluvan och vargen.
Du som läser det här, kan fundera på vad arbetare och kapitalister - och de partier som historiskt företräder arbetare och kapitalister - har gemensamt. De lever i samma verklighet, inte i Nordebos och Fridolins fantasivärld, där övre medelklass-radikalismen kallas "vänster" och arbetarklassens intressen kallas "höger".
Det som arbetare och kapitalister är oense om, har moderata direktör och socialdemokratiska LO-fackföreningsmän kunnat lösa tillsammsn vid förhandlingsbordet under snart ett sekel. Skulle då inte socialdemokratisa och moderata ministrar under en liberal statsministers ledningunna lösa problem och regera tillsammans under en hel mandatperiod? Åtminstone om S bryter med Mp och gör sig kvitt vänstersvansen inom det egna partiet.
Under flera mandagperioder under 1900-talet hade vi socialdemokratiska enpartiregeringar med stöd av kommunisterna / vpk / V. Ända sedan det stod klart att S + V inte skulle få minst 175 riksdagsmandat i valet 2018, har jag förespråkat en blocköverskridande tvåpartiregering, bestående av S + M. De gamla trätobröderna som alltid har kommit överen till slut, för att arbetare och kapitalister sitter i samma båt.
Jag tvivlar inte en sekund på att S + M hade uppnått de nödvändiga 175 mandaten i årets val för att bilda en - tvåpartiregering, om S hade sagt tack och adjö till Mp, när Mp hotade med regeringskris före jul 2017. Men nu blev det inte så, utan det behövs ett tredje parti för majoritet. Att mitt val faller på L, är inte minst Jan Björklunds förtjänst. Om Birgitta Olsson hade vunnit partiledarvalet i L, hade L varit totalt uträknat som möjligt regeringsparti.
Jag föreslår också att denna regering (S + M + L) upplöses ett par månader före nästa val, och efterträds av en socialdemokratisk enpartiregering fram till valet, att de fyra allianspartierna ( M, L,C och Kd) återsamlassom ett regeringsalternativ i valet. Den socialdemokratiska strategin att försöka splittra alliansen är fullständigt vansinnig och har bara gynnat SD. Man kan bara ha en huvudfiende åt gången. S har försökt ha två.
Det är talmannens uppgift att utse regeringsbildare. Och han har nu givit uppdraget att försöka bilda regering till moderatledaren Ulf Kristersson. TV kan som vanligt inte hålla fingrarna i styr, utan försöker på egen hand utse regering. Först säger nyhetsuppläsaren "Allianskollegorna Liberalerna och Centern har uteslutit stöd från Sverigedemokraterna." Därefter fölljer en intervju med den socialdemokratiska gruppledaren i riksdagen Anders Ygeman, som tycker att det är naturligt att den, som avsätter en statsminister, får visa om han själv kan bilda regering."
Sedan följer en intervju med centerledaren Annie Lööf, som möjligen inte får tala färdigt innan programmakarna klipper i bandet. Vad hon eventuellt sade i slutet av presskonferensen fick TV-tittarna inte veta. I stället ses hon lämna talarstolen. Hon har tidigare sagt bestämt nej till att själv sitta i en S-ledd regering. Har hon ändrat sig? Troligen inte, eftersom det hade varit en tillräckligt stor nyhet för att sändas i TV. Vad sade hon då? Jag har lyssnat två gånger, och återger här hela den TV-sända delen av hennes presskonferens:
"Hm, mitt förstahandsalternativ det är en alliansregering som söker stöd över blockgränsen. Mitt andrahandsaltternativ det är ju en form av samlingsregering med en eller flera allianspartier och socialdemokraterna".
Hon sa inte, i varje fall har jag inte hört henne säga vilket eller vilka allianspartier som ska ingå i en sådan regering. Jag minns att Jan Björklund sa för drygt ett halvår sedan att han kunde acceptera en tvåpartiregering bestående av S och M. Med dåvarande mandatfördelning i riksdagen hade en S + M -regering haft egen majoritet i riksdagen, och hade då fått igenom sina förslag utan stöd av andra partier. Nu behövs ett tredje parti för att uppnå majoritet i riksdagen.
S + C + L utgör ingen majoritet. Inte ens tillsammans med Mp. Och att V skulle sätta sig i samma regering som C och L tror jag är uteslutet.
Varför bilda en blocköverskridande minoritetsregering, när både alliansen och socialdemokraterna var för sig kan bilda en egen minoritetsregering - som söker stödöver blockgränsen?
En minoritetsregering kan vara en nödlösning efter en regeringskris i väntan på nyval. Men minoritetsregeringar som sitter länge (en hel mandatperiod) är av ondo. Vi vet ju hur det gick med DÖ.Den parlamentariska demokratin måste återupprättas, och det sker inte med något slags DÖ 2.0.
Det är möjligt att Kristersson lyckas bilda en alliansregering i minoritet, men med stöd av S i viktiga omröstningar i riksdagen, exempelvis när budgetpropositionen ska antas. Det kommer i så fall att kräva komplieraded förhandlingar och kompromisser med S. Men det är dock lättare att kompromissa i ekonomiska frågor än i principfrågor, där alternativen är ja eller nej.
Men. Den som säger att SD inte ska ha något inflytande måste vara beredd bilda breda majoriter så att SD inte får något inflytande. Det är - enligt min mening - en ansvarslös taktik av S att försöka splittra alliansen. Då in¨ter man sig i något slags tvåfrontskrig, som man kommer att förlora p.g.a. svårigheten att bekämpa två fiender samtidigt. Mitt råd till den socialdemokratiska partiledning är Slut fred med alliansen!
Det var emellertid ingtressant att Annie Lööf talade om "en form av samlingsegering". Ett mer vanligt ord är ju "koalitionsregering". Jag att hon med detta språkbruk har avfärdat tanken att C skulle regera tillsammans med S som något slags lillasyster - som Mp gör nu. För lite allianspolitik, för att den modellen ska passa C.
Efter överenskommelse med en annan bloggare att ta bort inlägg som kunde upplevas som kränkande av den andre av oss, har jag tagit bort de två senaste inläggen från min blogg.
