larsflemstroms

Sedan jag skrivit det första av de två närmast föregående inläggen påstod förra fästmön på sin egen blogg att jag är det. Jag tänker inte svara med samma mynt, eftersom det vore under min värdighet. Och dessutom tog jag inte illa upp, utan uppfattade detta hennes påstående som omtanke och försök till förståelse varför vi har så olika minnebilder av saker som vi upplevt tillsammans. Man kan verkligen ha olika minnesbilder, när man har sett samma sak ur olika perspektiv. Utan att någon är vare sig ondsint eller dement.

 

Efter detta försök till förståelse-inlägg skrev förra fästmön ytterligare två inlägg om mig, i vilka jag enbart beskrevs som en elak människa, som vill henne illa. Jag tänkte besvara dessa inlägg, men hade ingen större lust till det, varför de planerna låg ganska lågt på min prioritering. Innan jag hann reagera, som jag tänkt, hade hon raderat alla tre inläggen. Nu uttrycker hon förvåning över att jag inte har raderat mina inlägg i frågan. Utan hon beskyller mig för att ha förtalat henne under sexton dagar = den tid, som jag inte har skrivit någonting alls på min blogg.

 

Är detta förtal? Döm själv: "Förra fästmön är en mycket duktig kvinna, på många sätt, inte minst i föreningslivet.där hon visat en fenomenal förmåga att bringa ordning i kaos. Detta som kontrast mot privatlivet, där hennes rädsla för att göra fel, inte minst för att välja fel, för att ha valt fel, har varit jobbig för oss båda .Plus detta att hon har behandlat mig som om jag vore en offentlig person, som styr landets öden och vars eventuella felsteg i privatlivet är av allmänt intresse."  (Citat från föregående inlägg på denna blogg.)

 

Vad beträffar hennes rädsla för att  välja fel, så har ju det varit ett ofta återkommande tema på hennes egen blogg. Idag har hon skrivit ett långt inlägg, om vad hon anser vara sanningen om vad som hänt strax före och under slutet för vår relation. Jag påstår inte att hon ljuger eller har fel, men det är sett ur hennes perspektiv. I sitt inlägg idag har hon bl.a. skrivit Min fetmarkering):

 

" Att han sedan  var igång och vänsterprasslade på hemmaplan, hade jag ju ingen aning om. Men det är ju möjligt att han dels inte tog mitt avslut som allvarligt, dels att han i TANKEN redan hade lämnat mig, men det är väl inte så man räknar en slutpunkt.

Jag var förvånad över otroheten, som åtminstone var på gång, mest kanske för att jag då inte visste att gamla gubbar var så eftersökta. Det vet jag nu efter ett antal månader i singelgrupper. Det måste väl vara intressant för tämligen alldagliga män att förvandlas till stjärnor och bli omsvärmade av kvinnor på äldre dagar."

Var det otrohet på gång, när jag träffade en annan kvinna för ett första samtal med henne, när relationen med den förra uppenbarligen nalkades slutet? Om jag skulle vara omsvärmad av kvinnor, är det mer än jag vet. Och mer än hon kan veta, om hon inte tänker på den där påflugna typen hemma hos henne för några år sedan.

Jag har inte vänsterprasslat ens på hemmaplan, men hon hade kanske inte räknat med att jag skulle ta henne på orden, att hon menade allvar, när hon (för vilken gång i ordningen?) gjorde slut .Jag vidhåller att jag har gjort slut med henne en inda gång och startat om ingen gång sedan jag gjort slut. Vem av oss, som har gjort slut är - som man säger - en semantisk fråga.

När jag i ett mejl har skrivt att jag saknar både henne och hennes katt, var det inte avsett som ett försök att återuppta relationen. Men det vore väl konstigt om jag nu inte kan se något bra hos henne efter tio år? Som i stort sett har varit en bra tid i mitt liv. Och jag har inte alls försökt styra hennes liv, sedan vi gjort slut. Jag har bara önskat att hon ska välja rätt och att det ska bli bra för henne.

En anledning till att jag skriver detta på min blogg, är att antalet besökare på min blogg skjuter i höjden varje gång hon har skrivit om mig på sin blogg, trots att hon numera inte nämner mig vid namn. Men detta är faran med att lägga ut sitt privatliv med en annan person till allmänt beskådande. Man kan få svar på tal.

Ingen annan av mina nära bekanta har påstått att jag är dement.Eller har jag glömt det också? En sak kommer jag förhoppningsvis aldrig att glömma. Och det är de lyckliga stunderna med förra fästmön.

 

 

Jo, nog har det märks under dessa tio år att hon gått på journalistskola. Men jag är ändå ingen kändis, vars privatliv intresserar Hänt i veckans läsare. Men jag är tydligen intressant för läsarna av hennes egen blogg. För varje gång hon har skrivit något om mig, blir det en markant ökning av antal läsare av min blogg, t.o.m från andra länder.Så även denna gång. Är det en tillgång i hennes kretsar att ha en knepig relation? Men den år slut sedan början av mars.

 

 

Och jag har naturligtvis inte gjort något försök att starta om med förra fästmön, vilket hon verkar tro.Jag ville bara att vi ska skiljas som vänner och minnas allting som varit bra.Det senaste grälet började med att hon skrev på sin blogg att hon saknar en god vän, som dog för tre år sedan, varefter jag mejlade att jag också saknar honom. Och att jag saknar henne också. Det senare var en ren artighet och inte menat som en invit.

 

Men det är klart att det hade varit svårt att skiljas från förra fästmön, om jag inte hade hittat en ny kvinna så fort. Men det var faktiskt ovisst in i det sista om det skulle bli något mellan mig och den nya kvinnan. Senast jag såg henne innan vi stämde träff för ett första möte, hade jag sett henne i den butik. som vi båda brukar handla i, tillsammans med en annan man. Som såg ut att vara i hennes ålder.

 

Hon ser ung ut för sin ålder, varför jag inte anade att han är hennes son. Det var första gången jag såg henne tillsammans med en man, varför jag såg mig tvungen att lämna förra fästmön utan möjlighet att inleda en ny relation. Men det löste sig till det bästa, åtminstone för mig.Jag hade då inte träffat förra fästmön under över ett år.Under det året hade hon givit ganska så motstridiga signaler om vad hon ville.

 

 

Men, om jag vore statsminister, hade Säpo omgående satt stopp för den relation, som jag inledde med en kvinna i en annan del av landet för drygt tio år sedan och upphörde definitivt för nästan exakt tio år senare. För idag exakt åtta mänader sedan växlade jag några ord med en kvinna, som jag några veckor senare skulle inleda en ny relation med. De orden var en uppmaning till henne att ringa mig för att bestämma tid och plats för en första träff. Ingen av oss hade då ien aning om vad den träffen skulle leda fram till.

 

Men den förra kvinnan då, hon som jag inledde en relation med för tio år sedan?  Ja, jag var ju inte statsministern och hon var ju inte en stjärnreporter från Uppdrag Granskning med uppdrag att dela säng med statsministern för att lura honom att avslöja statshemligheter. Men hon hade gått en kortare journalistutbildning och arbetat som journalist under tre år. På sin blogg skrev hon -"avslöjande" detalar om vårt privatliv, sådant som för normala människor tillhör det privata. Detta hade Säpo satt stopp för om jag varit statsminister.

 

Men det var inga statshemligheter som avslöjades, utan till stor del var det grundlösa anklagelser om det ena eller andra. Jag var som en romanfigur. När jag försökte sätta  stopp för detta kom anklagelser att jag försökte begränsa yttrandefriheten - som om jag hade varit en statlig myndighet. Och som om hon hade varit en journalist som granskat en makthavare, någon som stte sig över journalisters rättigheter enligt Tryckfrihetsförordningen. Från journalistuutbildningen hade hon minsann lärt sig var gränsn mellan åtalbart och icke åtalbart förtal går.

 

Under det senaste halvåret har hon anklagat mig för att ljuga om den nya kvinnan, att hon varit något slags hemlig älskareinna under lång tid, att jag har "kört dubbelt". Jag har inte alls förstått dessa anklagelser förrän jag för några dagar sedan kom att tänka på  att det kan vara en förväxling. Jag stämde alltså träff med den nya kvinnan på ett café, som jag ofta går till, som jag har gått till under några år.