larsflemstroms

En fobi är, som bekant, en obefogad eller kraftigt överdriven rädsla för något. Att ordet fobi har kommit att användas som synonym till fientlighet är ett exempel på begreppens föränderlighet. För att inte säga språkets förfall. Homofobi har länge nog varit ett sätt att stämpla meningsmotståndare i diskussioner om homosexualitet som sjuka. I kölvattnet har vi fått nya fobier, såsom xenofobi, islamofobi och till och med kristofobi. År det inte snart dags att lansera begreppet homofobi-fobi, som benämning på personer, som ser fientlighet mot homosexuella bakom varje försök till diskussion om homosexualitet eller om någon homosexuell person?

 

På denna och på en annan blogg har jag drivit tesen att Thomas Quick /Sture Bergwall inte hade dömts för åtta mord om han inte hade varit homosexuell. Om jag har rätt i detta, och det har jag säkert, har jag försökt dra fram i ljuset en tidigare nästan osannolik diskriminering av homosexuella inom psykvården och rättsväsendet. De läkare och psykologer som har konstruerat en seriemördare, den åklagare som har väckt åtalen, och de advokater som har kvitterat ut miljonbelopp i arvoden utan att försvara sin klient, kan ju inte ha varit ovetande om Quicks läggning.

 

Vid den här tiden, när domarna föll, var det en vanlig (van-) föreställning att det finns ett kausalsamband mellan homosexualitet och pedofili. Och Quick hade ju tidigare dömts till rättspsykiatrisk vård för pedofila (?) brott, som han emellertid inte har återfallit i. Diagnosen hade överklagats till Socialstyrelsen, som hade upphävt densamma. Den felaktiga diagnosen om en allvarlig form av pedofili kan ha medverkat till de felaktiga morddomarna. Tanken har varit att homosexuella har lätt att begå pedofila handlingar. I Quicks fall verkar dessa snarare ha utlösts av drogmissbruk än av läggningen.

 

Med kausalsamband menas orsakssamband, att A leder till B, och alltså inte endast ett statistiskt samband. Att B är vanligt i samband med A (statistiskt samband) behöver ju inte betyda att A är orsak till B. Quick var 18 - 19 år då de pedofila brotten, som bestod i att han hade "antastat" pojkar under 15 år, ska ha begåtts. Var brottsoffren i detta fall barn eller pojkar i nedre tonåren? I båda fallen förstås olagligt, men var det dessutom "sjukt"? Det är väl inget märkligt att intresset hos en lagöverträdare (vid överträdelse av 15-årsgränsen) riktar sig mot det egna könet om lagöverträdaren är homosexuell, och mot det andra könet om han är heterosexuell?

 

 

Detta är något helt annat än en teologisk diskussion om huruvida det är Guds mening att homosexuella ska gifta sig eller om äktenskapet bara är menat för personer som kan bli föräldrar till biologiskt avlade barn, som de har avlat tillsammans? De flesta äldre personer, som numera tycker att det är okej med samkönade äktenskap, har någon gång i livet varit av motsatt uppfattning.

 

 

Skribenten verkar utgå från att Quick är en massmördare för att han har betraktats som en massmördare. Skribenten har i en senare kommentar förtydligat:

 

 

Jo, jag förväntar mig faktiskt att fallet tas upp i nästa års Pride-vecka. Om så ej sker kan man inte anse att HBT-rörelsen kämpar seriöst för homosexuella rättigheter, utan att man bara sysslar med fientlighet mot religionen och religiösa. Att fallet Thomas Quick inte var med i årets Pride-vecka kan bero på att han inte hade frikänts för alla morden, när årets Pride-vecka planerades. Hur hade man ställt sig om han hade friats för sju mord men inte för det åttonde mordet? Skribenten har förtydligat ytterligare i ännu en kommentar:

 

 

Skribenten röjer här att han faktiskt anser att Quick är skyldig till morden. Jag har inte påstått att Quick har dömts till en svårare påföljd för de påstådda morden än en heterosexuell massmördare. Skribenten utgår från att jag har skrivit om fallet Thomas Quick för att skapa någon koppling, som andra inte redan har skapat, mellan homosexualitet och mord, och att mitt krav på likhet inför lagen i brottsmålsrättegångar - även för homosexuella - inte skulle vara seriöst menat. I själva verket var jag tidigt ute med att förespråka likhet inför lagen mellan samkönade och särkönade par även i äktenskapslagstiftningen, dock utan vigselplikt för religiösa vigselförrättare.

 

Det är väl detta, att jag inte velat gå hela vägen och ställa profan lagstiftning över religionsfriheten, som ligger bakom attackerna mot mig (som kommit även från en annan person). Har man åsikt A har man åsikt B. Det är detta som jag kallar för homofobi-fobi. Jag har svarat:

 

Hur kan skribenten för resten veta att detta är ett enstaka specialfall, att inte fler homosexuella har blivit dömda när heterosexuella hade blivit frikända på samma material? Att även heterosexuella kan ha blivit dömda för brott som de inte har begått för att de har tillhört någon minoritet, eller bara har dömts av media innan domstolen har dömts, gör väl inte saken mindre allvarlig? Jag begär dock inte att Pride även ska ta upp frågan om oskyldigt dömda heterosexuella minoriteter.

 

Vill påminna om det som jag skrev i förra inlägget att sedan 1992 finns inget krav att psykiatrisk tvångsvård för icke kriminella personer ska var till gagn för patienterna. Något motsvarande lagkrav att rättspsykiatrisk tvångsvård ska vara till gagn för patienterna har aldrig funnits. Ska regeringen nu inrätta en ny myndighet för att offra svenska människoliv i forskningens tjänst? Ingen och allra minst TV:s entusiastiska reportrar kan väl vara ovetande om att minst nio från början frivilliga försökspersoner, dömdes till psykiatrisk tvångsvård 1993 när de på grund av svåra inre blödningar ville avbryta testet av Roxiam, som väntades bli en ny storsäljare för svensk läkemedelsindustri efter succén med Losec?

 

Regeringen har lovat att tillsätta en kommission för granskning av hur Sture Bergwall alias Thomas Quick kunde dömas för åtta mord, som han inte hade begått. Ingen har påstått att Bergwall är en lammunge. Han har inte tagit tillbaka erkännandena av de brott för vilka han inledningsvis dömdes till rättspsykiatrisk vård, innan han utsattes för medicinska experiment med nästan fri tillgång till narkotikaklassade benzodiasipiner i syfte att locka fram förmodade förträngda minnen. Vilket mycket väl kunde ha slutat med hans död. Det var ständiga självmordstankar - till läkares och psykologers stora glädje.

 

Ett självmord hade ju i deras ögon varit en bekräftelse på "smärtsamma minnen" - och inte på den smärtsamma falska självbild som en massmördare, som de hade lurat i honom. Jag råkar veta att minst ett av offren i Roxiam-katastrofen dog för egen hand, sedan de åtta första försökspersoner dött av medicinen (Se ovan!). Det är ytterst svårt att ställa ansvariga för den psykiatriska vården till ansvar för dödsfall.

 

Men borde då inte Bergwall sitta inlåst resten av livet för de brott, som han faktiskt har begått, även om det var för över 20 år sedan? Då hade ju också de anhöriga till mordoffren sluppit uppleva traumat på nytt. Jag svarar:

 

Handlar inte Pride mycket om att sila mygg och svälja kameler?. En annan bloggare föreslog att regnbågsflaggan ska hissas på alla psykiatriska mottagningar. Varför - och varför inte på alla sjukvårdsinrättningar? Eller är homosexuella mer psykiskt sjuka än andra? Är själva läggningen kanske en psykiskt sjukdom? Är det inte tvärtom dags för en symbolisk nedtagning av regnbågsflaggan på rättspsykiatriska kliniken i Säter, som en symbol för utskrivningen (som ännu inte har skett) av den homosexuella patienten Sture Bergwall, alias Thomas Ouick?

Har han ens fått chansen att delta i årets Pride-vecka? Nej, men han har däremot under tiden med sin falska identitet som seriemördare medgivits mycket frikostiga permissioner, som han har använt till att läsa om gamla mord på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hjälp att minnas. Han har lockats att erkänna mord, som han inte har begått genom frikostig tilldelning av narkotikaklassade mediciner samt frikostiga permissioner. 

Jag har läst c:a 2/3-delar av Råstams bok Fallet Thomas Quick, vartill jag har plöjt igenom i stort sett all rättspsykiatrisk litteratur, som finns på svenska. Jag har dessutom som nämndeman själv dömt i ett antal mål som rört både allmän psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk tvångsvård.

Jag är helt övertygad om att en mycket stor del av de övergrepp inom vården och rättsväsendet, som Bergwall har utsatts för, även kunde ha drabbat en heterosexuell patient. Som grund för detta har jag bl. a. en av Säter-läkarnas senare eskapader som chef för en annan rättspsykatriska klinik, där han har utsatt kvinnor, som inte en har begått några brott, för veritabel tortyr. Att de var extremt självmordsbenägna, vilket användes som argument för att de skulle tvångsvårdas i rättspsykiatrin, kan ju ha sin förklaring i den behandling de utsattes för där. (Läs: Slutsation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott, av Åkerman / Eriksson.

 

För flera år sedan läste jag Sten-Ove Bergwalls bok Min bror Thomas Quick. Redan vid läsningen av den boken fick jag den bestämda uppfattningen att Quick var oskyldig till de mord, som han dömts för. Enligt Råstam trodde Sten-Ove fortfarande, när han skrev boken, att brodern var skyldig till morden. Syftet med boken var att återupprätta föräldrarna, som hade förtalats på det grövsta genom de av rättspsykiatrin planterade minnena hos den kraftigt neddrogade Thomas Quick.

När jag hade läst halva Råstams bok började dock ett tvivel insmyga sig, att Thomas Quicks / Sture Bergwalls sexuella läggning helt saknat betydelse för hur han behandlats av rättspsykiatriska kliniken i Säter: Nej, nu har det gått för långt, tänkte jag. Någon inom vårdkollektivet eller rättsväsendet hade väl ändå reagerat om Bergwall hade varit en vanlig, heterosexuell patient?. Det visade sig några sidor senare att en nytillträdd klinikchef i Säter faktiskt hade reagerat på samma sätt. För många och för makabra mord för att det hela skulle vara riktigt trovärdigt resonerade den nya klinikchefen. Men av lojalitet med kliniken och sina kollegor blev det inte mer än intern läkarstrid, som dock slutade med att de mest skyldiga (till vårdskandalen) läkarna sjukskrev sig och sökte nya jobb - med nya patienter som offer.. Så började Bergwalls resa mot den frihet, som han ännu inte nått. 

Den psykologiska förklaringen till Bergwalls påstådda mordorgie visar sig även vara en vanlig förklaring till fenomenet homosexualitet i sig. Nämligen att förövaren själv har varit utsatt för mycket svåra sexuella övergrepp i barndomen, vilka han har förträngt och behöver hjälp av lock och pock, starka mediciner och frigångsförmåner för att minnas.  Den verksamhet som Bergwall har fallit offer för, är vetenskaplig humbug. Läkare och psykologer har hållit full lekstuga med en patient under tvångsvård. De har mycket grovt missbrukat de tvångsbefogenheter som de har haft som ansvariga för tvångsvården. De bör därför åtals för olaga frihetsberövande. 

De har dessutom gjort sig skyldiga till brott mot den bestämmelse i grundlagen som förbjuder medicinering i syfte att framtvinga eller förhindra yttranden. Detta är alls inget unikt för Bergwall. Även andra patienter vid Säter har utsatts för detta. De har tvångsmedicinerats i syfte att ta avstånd från de brott, som de har dömts för. Vilket naturligtvis förutsätter, för att den behandlingsstrategin ska ha en chans att lyckas, att de verkligen har begått brotten i fråga, och inte är oskyldigt dömda. Även andra patienter på Säter har utsatts för mycket kraftig medicinering med narkotikaklassade preparat för att de ska erkänna de brott, som de har blivit dömda för, för att senare ta avstånd från brotten ifråga. För att de ska tycka att det är fel att göra sådant. Som om de inte visste att det är fel att råna banker, exempelvis.

Rättssäkerheten i brottmålsrättegångar, som leder till rättspsykiatrisk vård, är emellertid sämre än i rättegångar om leder till fängelse. Innan någon dom har vunnit laga kraft, har det gjorts en rättspsykiatrisk undersökning, i vilken undersökande läkare har haft tillgång till åklagarens utredning.  På grund av åklagarens utredning, som ingen domstol ännu slutgiltigt har bifallit, förklarar en läkare att den misstänkte varit "kapabel" att begå brottet, vilket medför en mycket stor risk att domstolen tror att den misstänkte är skyldig, och alltså lägger den av läkaren påstådda brottsbenägenheten i vågskållen i skuldfrågan. Dessutom uppfattar domstolen inte vården som ett straff. Eftersom den misstänkte enligt läkare ändå har ett vårdbehov, som endast kan tillgodoses genom tvångsvård, så är ingen skada skedd, om en oskyldig blir dömd. Så kan en domstol resonera.

Det har aldrig funnits något krav att rättspsykiatrisk tvångsvård ska vara till gagna för patienten. 1992 avskaffades det dittillsvarande kravet att allmänpsykiatrisk tvångsvård ska vara till gagn för patienten. Detta ledde redan 1993 till att åtta patienter dog i ett medicinskt experiment, som de velat avbryta (Roxiam-katastrofen). Kravet att allmänpsykiatrisk tvångvård, d.v.s. tvångsvård av patienter som bedömts ofarliga för allmänheten, ska vara till gagn för patienterna slopades efter förslag från Lagrådet, som utgörs av landets högsta domare inom Högsta domstolen.

Det som har drabbat Sture Bergwall /Thomas Quick kunde ha drabbat vem som helst. Om det inte hade varit riktigt så mycket och riktigt så makabert. 

Det är en rättsskandal att vi har lagar, som ger läkare och psykologer all makt och vinklippta domstolar - och dessutom gör våra yrkesjurister till undergivna beundrare av läkarauktoriteten. Men vårdskandalen är ännu värre, när läkare som själva kan misstänkas för abnorma spekulationer i mord och sex, eller drivs av drömmen om att få sina namn inskrivna i vetenskapshistorien, tillåts hålla full lekstuga med tvångsvårdade patienter. Utan att riskera åtal.

Det är en skandal att minst sagt abnorma homofober bland läkare och psykologer inte får sina yrkeslegitimationer indragna. Samtidigt som präster löses ut med mångmiljonbelopp från sina tjänster för att de tror att utlevd homosexualitet är en synd.

Syftet bakom kravet att de tidigare utskrivningsnämnderna, där läkare fick bedöma sig själva, skulle ersättas med rättegångar inför riktiga domstolar, var givetvis att öka rättssäkerheten för tvångsvårdade patienter. Det blev tvärtom.