larsflemstroms

Jag har nu skrivit ett antal inlägg om polisens dödliga våld mot en rädd gammal pensionär i hans egen lägenhet. Av de tio personer, som har skjutits ihjäl av svensk polis under de senaste tio åren, har sex varit eller trotts vara psykiskt sjuka. Går vi ännu längre tillbaka finner vi fler fall, då psykiskt sjuka har mördats av polis. Jag konstaterar också att intresset bland mina läsare för detta mist skandalösa förhållande, att man kan bli skjuten av polisen för att man är eller förmodas vara psykiskt sjuk, har varit minst sagt lågt. Intresset för mina inlägg om rättsskandalen Tomas Quick har varit klart större.

 

Anser ni läsare att den svenska polisen ska ha dödspatruller, som åker omkring och skjuter psykiskt sjuka? Eller har ni alla gått på lögnpropagandan från alkohol- och drogliberalerna, som säger att våldsbenägna missbrukare är psykiskt sjuka och att misshandeln eller morden, som begås av dem, beror på att de har fått "psykoser"? Jag har blivit ordentligt hudflängd på en prästblogg under veckoslutet för att jag har påstått att missbrukarna stjäl andras diagnoser. Man ser här vad detta ställer till med för dem, som verkligen är psykiskt sjuka eller tros vara det.

 

Är det inte märkligt att polisen normalt klarar av att övermanna och gripa våldsamma missbrukare utan annat följd än lite sveda och verk, men så fort polisen tror att missbrukaren är psykiskt sjuk i stället för drogpåverkad, skjuts han i stället för att gripas levande? Det hände i Lindesberg för några år sedan.

 

Med proportionerligt våld menas att det våld, som polisen använder för att lösa en uppgift, ska stå i rimlig proportion till det brott som har begåtts eller ska förhindras. Om exempelvis någon ska gripas för ett bagatellbrott, och gripandet inte kan ske utan användning av massivt våld, ska polisen avstå från att gripa den personen. Eller vänta till senare, tills personen kan gripas med användning av mindre våld eller kan övertalas att följa med frivilligt. Att använda massivt eller t.o.m. dödligt våld för att gripa någon som är psykiskt sjuk, och ska föras läkarundersökning (för att avgöra om han behöver psykiatrisk tvångsvård) kan aldrig försvaras.

 

 

 

 

 

 

Den bloggande polis, som hade modet att ifrågasätta avrättningen av 69-åringen i Husby, har skrivit på sin blogg att man fick larm om att en "psykiskt sjuk" person hade hotat en väktare med kniv. Någon som helst fara för väktaren var det dock inte, eftersom knivmannen hade avlägsnat sig. Det är dessutom svårt att uppfatta händelsen som ett hot. En domstol hade troligen dömt för brott mot knivlagen (förbud mot att ha kniv på allmän plats, om inte kniven används för något arbete på platsen).

 

Enligt änkan var mannen lindrigt  berusad. Vem hade ställt diagnosen "psykiskt sjuk"? Har vem som helst kompetens att göra detta? Och dessutom utan tillstymmelse till psykiatrisk undersökning? Alla människor, som uppträder egendomligt är inte psykiskt sjuka. Lokalpolisen, bland dem den bloggande polisen själv, åkte alltså till platsen i tron att de skulle göra någon form av ingripande, oklart vad, mot någon som var psykiskt sjuk.

 

Av allt att döma uppträdde lokalpolisen korrekt. Möjligen något överdrivet: Det kan jag givetvis inte veta, som skriver detta flera månader efteråt utan att själv ha varit på plats. Men lokalpolisen hade kanske bedömt att något ingripande över huvud taget inte behövdes, om man inte hade trott att mannen var psykiskt sjuk. Man hade kanske nöjt sig med att ta emot en anmälan från väktaren?

 

Nu blev det ju en väldigt stor apparat, som skrämde det gamla paret. Sedan kom ju piketen dit, med all sannolikhet också i tron att de skulle ingripa mot någon, som var psykiskt sjuk. Men nu handlade det inte om ett ingripande i största allmänhet, utan om gripande. Måste alla som är psykiskt sjuka gripas?

 

Tio personer har skjutits ihjäl av polis under de senaste tio åren, därav sex som har varit eller trotts ha varit psykiskt sjuka. Går vi längre tillbaka i tiden, finner vi ännu fler som har skjutits av polisen för att de har varit psykiskt sjuka, ibland i samband med att de skulle hämtas till psykiatrisk undersökning, ibland med läkare närvarande. En man  hade ett gevär, som han skulle försvara sig med, när han skulle hämtas. Han sköts direkt av polisen. Nästa gång detta hände, person som skulle hämtas till psykiatrisk tvångsvård, hotade att försvara sig med vapen, var en läkare med. Läkaren hade då sagt "Nu skiter vi i det här", varefter polis och läkare hade åkt från platsen. Ingen dog. Tydligen var inte den patienten akut vårdbehövande. I varje fall är det bättre att vården uteblir, än att patienten skjuts ihjäl.

 

Jag läste i en tidning att en vilt protesterande patient hade dödats av åtta personer, mentalskötare, väktare och polis, inne på en psykiatrisk klinik under överinseende av en läkare, som hade givit patienten injektion efter injektion av en psykiatrisk medicin i syfte att patienten skulle tuppa av. Men patienten var så tillvand vid den medicinen, så att försöket att söva ner patienten misslyckades. Till slut dog han. Enligt läkaren, som hade beordrat dödsmisshandeln, som syftade till att "kontrollera" patienten, hade han dödat sig själv genom överansträngning. Jag ringde åklagaren, som hade beslutat att inte inleda någon brottsutredning, Åklagaren svarade: "Det var en läkare med, som såg till att allt gick rätt till, så du kan vara lugn".

 

Nästa gång, jag ringde en åklagare, var jag bättre förberedd. Socialstyrelsen hade varnat flera psykläkare sedan en patient hade dött av ett medicinbyte, som hade gjorts trots att läkarna kände till risken att patienten skulle dö. Jag försökte övertala åklagaren att väcka åtal för mord med dolus eventualis-rekvisit. Detta tycket åklagaren lät så intressant, så att han föreslog att jag skulle göra en formell anmälan om mord. Han ville däremot inte inleda en mordutredning på eget initiativ, och ville inte heller ta emot en anonym anmälan.

 

Anser Sveriges åklagare att läkare och poliser har något specialtillstånd att döda personer, som är eller antas vara psykiskt sjuka? Agent XX med rätt att döda? Dödskjutningen i Husby är bara toppen på ett isberg. Inte undra på att ett fåtal av dem, som är psykiskt sjuka, har beväpnat sig. Men jag lovar, att den som verkligen är psykiskt sjuk inte skulle klara av att döda en polis. Den man, som sköt en civilklädd beväpnad polis till döds, när han skulle hämtas och transporteras 50 mil för att undersökas av samma läkare, som hade lurat i Tomas Quick att denne var en massmördare, var inte psykiskt sjuk.

 

Inte undra på att poliser är livrädda för psykiskt sjuka. Men det är kanske hög tid att sluta omdefiniera våldsutlösande  missbruk och allsköns konstiga beteenden som psykisk sjukdom...

.

Att döma av Stockholmspolisens officiella uttalanden var det ett solklart fall av uppsåtligt mord. Man hade ju gått alla stegen på "våldstrappan" och skrämt upp det gamla paret ordentlig. Som om dessa "förberedelser" skulle rättfärdiga avrättningen. Poliser har inte rätt att döda bara för att någon vägrar lyda order, utan någon måste befinna sig i akut livsfara. Det räcker inte att polisen tror att någon har befunnit sig i livsfara, när så ej längre är fallet. Det är dessutom inte olagligt på något sätt att bära kniv i sin egen lägenhet. Man kan i stället fråga vad polisen hade där att göra. Även poliser kan göra sig skyldiga till hemfridsbrott. Ordern var ju att gå in och gripa mannen. Att skydda kvinnan verkar ju vara en efterhandskonstruktion.

 

Det är inte heller olagligt att bära kniv på sina föräldrars villatomt. Jag känner ganska väl till, dock endast genom media, fallet med polisen som sköt en ung man, som enligt hans föräldrar var psykiskt sjuk. Klart är att polisen befann sig utanför grinden, och den, som skulle gripas inne på tomten, med några meters avstånd mellan dem. Den unge mannen var mycket sannolikt i behov av vård mot sitt missbruk. Hade alla stegen i "våldstrappan" iakttagits i det fallet också? Polisen, som sköt mannen, frikändes av både tingsrätten och hovrätten.

 

Menar domstolarna att poliser har en exklusiv rätt att döda, som inte andra som befinner sig i en farofylld situation har? I stället har en domstol dömt en polis som använder batongen i stället, och eventuellt utdelade lite för hårda och för många slag med batongen, för misshandel. Anser svenska domstolar att misshandel är ett värre brott än mord?

 

Samma domstol, som frikände polisen, som sköt den unge missbrukaren i tron att han var psykiskt sjuk, dömde en person, som bodde i samma by som jag, till tio års fängelse för mord för att han hade underlåtet att försöka  rädda en fyllekompis, som eventuellt redan var död, eftersom han själv var för full för att förstå hur allvarlig situationen var. Det var mörkt och det regnade, så det var inte lätt att se något, speciellt inte i det tillståndet. Efter att ha suttit frihetsberövad i häkte och fängelse under ett år, blev han frikänd av hovrätten, som konstaterade att över huvud taget intet brott hade begåtts.

 

Samma domstol driver skådeprocesser för media, som får gotta sig i gamla mord en gång till, genom benådning av livstidsdömda. Detta efter initiativ av advokat Peter Althin, som hastigt och lustigt seglade in som rättspolitisk talesperson för Kd. Förut beslutades benådningar av regeringen, efter beredning av någon tjänsteman på Justitiedepartementet. Besluten motiverades aldrig, vilket var helt riktigt. Nåd är nåd, d.v.s. en utomrättslig barmhärtighetsgärning gentemot den dömde, som inte på något sätt förtjänat nåd. Man tyckte t.ex. att svårt sjuka fångar med bara kort återstående livstid skulle få dö i frihet.

 

Nu motiveras benådningsbesluten alltid, med motiveringar som ibland ter sig rent bisarra. Efter det senaste benådningsfallet, Stureplansmördare, som sköt fyra för att han inte fick komma in på en krog, däribland en tidigare kriminell krogvakt, som offrade sitt eget liv för att skydda kroggästerna, kan man dra slutsatsen att ett människoliv är värt 5,5 år i fängelse (medräknat frigivning när 2/3 av den nya strafftiden har avtjänats).Hur benådningsdomstolen har kommit fram till dessa exakta beräkningar är en gåta.

 

En motivering till den märkliga matematiken var att det gått sju år sedan Stureplansmördaren senast misskött sig i fängelset. En annat motivering var att han deltagit i psykologsamtal. Varav man kan dra slutsatsen att den som anser sig oskyldigt dömd, och nekar att ta emot vård av en "hjärnkrympare", inte kan räkna med någon förkortning av strafftiden. Total rättsröta. Skillnaden mellan benådningsärendena och utskrivning från rättspsykiatrisk vård flyter alltså ihop. Kallblodiga mördare behandlas som vårdbehövande sjuklingar - även om de befunnits varit fullt friska när de begick brottet..

 

Riktig rättsröta är det också att bara de allra värsta brottslingarna (om de är skyldiga), de som har dömts till livstid får sina straff avkortade. Detta innebär att skillnaden i praktiskt verkställd strafftid mellan mord och grova egendomsbrott (stöld, mm) har krympt. Om det är meningen att inga livstidsdomar ska verkställas fullt ut, kunde väl riksdagen ha tagit ett beslut om en ny maxstrafftid, i stället för denna ynkliga domstolsfars?

 

Den, som verkligen har sonat sina brott var den tidigare kriminella krogvakten, dömd för svår misshandel mm. som frivilligt tog på sig dödsstraff för att skona andras liv.

 

Tror någon att benådningsdomstolen har fått extra resurser för att klara av skådeprocesserna, eller slarvar man med de medialt ointressanta målen?

 

 

Vad skrev jag om den kvinnliga polisen, som hade slagit en berusad man sönder och samman med sin batong? Jo, att det kanske fanns en förklaring till hennes agerande. Filmsekvensen, som visade misshandel, visade ju inte vad som hade föregått denna, och som låg till grund för den kvinnliga polisens bedömning av situationen. En narkotikapåverkad person kan liksom förlora känseln och i det tillståndet mobilisera oanade krafter, och då bli mycket farlig. Jag har sett det själv. Jag tillhörde personalen på platsen och hade  till uppgift att skydda allmänheten.

 

Tillsammans med övrig personal stod jag mellan den skräckslagna allmänheten och de båda poliserna samt den ytterst våldsamma man som de hade gripit och försökte föra ut till polisbilen. De höll tag i hans armar, men han vevade så kraftigt med armarna, så att båda poliserna for runt, runt. Jag tänkte att släpper någon av poliserna greppet, så är det klippt. Vi hade ringt till polisen när den här mannen, som var mycket kraftigt byggd, hade sprungit omkring på alla fyra och skällt som en hund och försökt bita folk.

 

För något år sedan blev en kvinnlig häktesvakt misshandlad till döds av en intagen. En annan häktesvakt - och hon en kvinna - rusade till undsättning med sin batong, men den intagne tog ifrån henne batongen och slog ihjäl den andra häktesvakten med batongen genom slag i ansiktet. Tänkte den kvinnliga polisen på denna händelse. Tänkte hon på vad som kunde hända om hon blev fråntagen batongen. I så fall hade hon kanske också blivit fråntagen sitt pistol.

 

Tänkte hon på händelsen i Husby, där en 69-årig man blev skjuten av polis från nära håll rakt i ansiktet? Tänkte hon att hon måste klara upp situationen med sin batong, så att hon inte skulle nödgas använda sin pistol? Det kan förstås inte uteslutas att hon felbedömde situationen, att mannen i själva verket inte var så farlig som hon hade uppfattat honom, att den synbarligen grova misshandeln var onödig. Men det var kanske en situation, då det inte fanns tid för eftertanke, och i så fall var det knappast någon uppsåtlig misshandel. I förra veckan dömdes hon till villkorlig dom. Polisprofessorn Leif GW Person i Veckans brott hade gissat på ett frikännande.

 

Naturligtvis kan man fråga sig hur farlig är svensk polis. En eventuell felbedömning av en polis och man blir utsatt för grov misshandel. Eller skjuten i ansiktet med ammunition, som exploderar när den träffar. Ammunition som därför inte får användas i krig. I så fall är väl batongslag att föredras, även om de blir väldigt många och väldigt våldsamma. Men ingetdera ska ske på grund av felbedömning. Men nu vet jag ju alltså inte om det verkligen var en felbedömning, som låg bakom batongslagen.

 

Polisen, som sköt 69-åringen, hans kollegor som var med inne i lägenheten, och hans förman, som möjligen befanns sig utanför, bedyrar alla att avrättningen inte berodde på någon felbedömning och att dessutom reglerna hade följts, och att det till och med var en nödvärnssituation. Fan tro´t, rent ut sagt. En polis i full skyddsmundering (och försedd med batong?) skjuter i avsikt att döda en knivbeväpnad man för att han vägrar lyda order att lägga ifrån sig kniven. Fick han ens någon betänketid innan han sköts?

 

Med ett kraftig slag mot armen med en batong, så hade 69-åringen tappat kniven och kunnat gripas. Om det ens hade varit nödvändigt. Kvinnan, som polisen skulle skydda var ju redan förd i säkerhet, och hade dessutom aldrig varit hotad av mannen. Det är vad hon själv säger, men ingen hade sett något hot mot henne, trots att paret hade gått ut på balkongen flera gånger och då hade iakttagits av både polis och allmänhet utanför huset.

 

Vi har inte dödsstraff i Sverige. Den, som inte lyder en tillsägelse av polis, ska dömas av behörig domstol till böter eller fängelse i högst sex månader. Men ska förstås först få lite tid på sig att reagera på tillsägelsen. Precis, som en av de poliser som försökt förhandla med paret inne i lägenheten, kunde man ha avvaktat och kommit tillbaka och gripet mannen vid ett senare tillfälle, sedan kvinnan (som i och för sig aldrig var hotad) hade förts i säkerhet.

 

Det fanns en annan intressant detalj i det hela. Och det var att både mannen och kvinnan hade någon psykisk åkomma. Kvinnan hade diagnosen schizofreni. Paret trodde på fullt allvar att det stora polisuppbådet berodde på att polisen hade kommit dig för att mörda dem. Vilket under andra omständigheter kunde ha tolkats som paranoid schizofreni. Något som låter väldigt allvarligt men kan vara ganska lindrigt. Omständigheterna i det här fallet var ju att en av dem faktiskt blev mördad av en polis, och att de kanske kände till att sex av tio personer, som skjutits till döds av polis under den senaste tioårsperioden har haft - eller har förmodats ha haft - någon psykisk åkomma.

 

Exakt hur många av dessa psykiskt sjuka, som verkligen har varit psykiskt sjuka, känner jag inte till. Men en har i alla fall inte varit det. Men hans föräldrar trodde det. Han hade abstinensbesvär efter heroinmissbruk. En läkare på vårdcentralen hade vägrat skriva intyg för psykiatrisk tvångsvård, eftersom han faktiskt inte var psykiskt sjuk. Föräldrarna hade då ringt polisen och bett att polisen skulle komma och hämta sonen, som uppenbarligen var i behov av adekvat vård. Och psykiatrin är inte adekvat vård mot missbruk. På den punkten håller jag med läkaren. Polisen kom alltså i tron att de skulle hämta en psyksikt sjuk person, som på grund av "ideologi" hade nekats psykiatrisk vård. När han, som skulle hämtas, såg polisen komma, gick han ut med två köksknivar i händerna. Han sköts från några meters håll. Polismannen, som sköt friades av rätten och arbetar kvar som polis.

Det kommer däremot inte den kvinnliga polisen, som dömdes för misshandel,  att få göra, såvida hon inte frias av hovrätten. Nog får man intrycket att hon har gjorts till syndabock för polisens dödsskjutningar. Hon hade säkert också blivit friad, om hon kallblodigt hade skjutit ihjäl mannen, som hon misshandlade med batongen. Åtminstone om hon hade skjutit, innan någon hann få upp någon kamera.

 

Vem bär skulden för dödsskjutningarna, förutom de skjutglada poliserna själva? Att skotten alltid är dödliga är högsta polisledningens fel. Polisens ammunition, som alltså inte får användas i krig, dödar även om skotten träffar i magen. Så svåra blir skadorna. Om så inte hade varit fallet, hade kanske de skjutglada poliserna siktat mot magen i stället för mot huvudet. Nu spelar ju detta ingen roll. En polis, som med rätt eller orätt uppfattar situationen så hotfull, så att han ser sig nödsakad att skjuta, skjuter alltså med uppsåt att döda. Riskpolisstyrelsens förklaring till valet av ammunition, är att kulor som exploderar i kroppen, inte fortsätter ut genom kroppen och kan då träffa någon bakomvarande person. Har detta över huvud taget hänt före bytet av ammunition?

 

Men det finns andra medskyldiga till dödsskjutningarna. Varför är en så hög andel av polisoffren, sex av tio psykiskt sjuka - eller förmodas vara psykiskt sjuka? Går svenska poliser omkring och är livrätta för psykiskt sjuka? Utan tvekan lägger jag skulden på missbrukare, som skyller sina våldshandlingar på att de är sjuka, på en missbrukarvård, som understödjer denna missuppfattning, på en journalistkår som sprider fördomar, och en på en ovetenskaplig rättspsykiatri. Samt på domstolar, som underlåter normal bevisvärdering, när en misstänkt påstås vara psykiskt sjuk. Det finns ett stort ekonomiskt intresse från alkohol- och läkemedelstillverkarna att ljuga ihop att deras produkter är helt ofarliga, och att personer som begått våldsbrott under påverkan av alkohol eller narkotikaklassade mediciner har gjort detta på grund av "sjukdomen" och inte på grund av drogerna.

 

Jag har påbörjat, men ännu inte orkat avsluta (men slutet kommer) ett inlägg om Quick-läkaren som gjorde en påstådd mördare till en verklig mördare. Mannen ifråga hade dömts till rättspsykiatrisk vård för ett knivmord, som han troligen inte hade begått. Rättssäkerheten i våra domstolar är sämre vid domar till rättspsykiatrisk vård än till fängelse. Rättssäkerheten i våra domstolar är skandalöst dålig vid allt, som har med psykiatri att göra, vare sig det gäller brottmål, psykiatrisk tvångsvård för icke-kriminella patienter eller anordnande av förvaltarskap. De flesta läkare är seriösa i sitt intygsskrivande, men en skurkläkare har alla chanser att utnyttjade grav  brister som finns i rättssystemet.

 

Quick-läkaren, som hastigt hade sjukskrivit sig och därefter lämnat Säter, när en nytillträdd klinikchef i Säter hade ifrågasatt medicineringen av Quick, blev sedan chef för en av landets mest ökända rättspsykiatriska kliniker, där han hade fått den påstådda mördaren som patient. Konflikten mellan Quick-läkaren och patienten hade fortsatt efter patientens utskrivning. Läkaren hade därefter själv uppvisat tydliga paranoida symtom, enligt min bedömning, och begärt en olaglig polishämtning av sin förra patient, som då var bosatt i ett annat ländsting, för undersökning. Den före detta patienten skulle transporteras tillbaka till den rättspsykiatriska kliniken, där han hade "vårdats", 50 mil bort. När civilkladd polis skulle hämta mannen, blev en polis skjuten av den före detta patienten.

 

Vem hade instruerat polisen att komma civilklädd, med dragna vapen? Varför var det så bråttom, så att man inte kunde vänta och gripa mannen utomhus? Varför reagerade inte polismyndigheten mot hämtning till ett annat landsting? Quick-läkaren fick den bekräftelse av sin diagnos, som han ville ha. Patienten var verkligen kapabel att döda en människa. Men det är ju också de poliser, som skjuter psykiskt sjuka. Är de också kapabla att begå grova brott under påverkan av någon sjukdom, som de har? Och är det verkligen ett sjukdomssymtom att hävda att man är oskyldig till ett brott, som man har dömts för? Quick-läkaren har figurerat för andra dödsfall också, sedan han lämnat Säter.

 

Men det handlar om att svårt deprimerade kvinnor har drivits till självmord, sedan de har tvångsvårdats vid den rättspsykiatriska kliniken, där Quick-läkaren är (eller har varit) chef, trots att de inte har begått några brott. De har "vårdats" med pinoredskap från 1950-talet, såsom tvånghandskar.

 

Någon som helst likhet inför lagen råder inte för den, som är eller förmodas vara psykiskt sjuk. De kan godtyckligt fråntas normala mänskliga rättigheter. De riskerar att godtyckligt avrättas av polis. De riskerar att utsättas för en "vård", som gör de riktigt sjuka.

 

 

 

 

 

.

Pax romana, latin  för "den romerska freden", är ett uttryck för den period av inrefred som rådde i det romersk riket från Augustus till Marcus Aurelius, d.v.s. 27 f Kr - 180 e Kr.

 

Hur lyckades romerna upprätthålla freden i alla erövrade provinser. I alla erövrade provinser utom det gamla Palestina, trodde människorna på många gudar, däribland många lokala gudar, som dyrkades bara i ett visst område. Det gjorde romarna också, trodde på många gudar. För människor som tror på många gudar, däribland flera lokala gudar, är det ingen orimlig tanke att det även kan finnas okända gudar, eller gudar som bara är kända i ett visst område. Det lätt att införliva nya gudar med sin religion. Genom att ge kejsaren gudomlig status, och införa obligatorisk kejsarkult i hela riket, lyckades romarna upprätthålla den inre freden i riket, Pax romana.

 

När Pontius Pilatus som ny ståthållare över Palestina försökte införa kejsarkulten och fäste  den kejserliga symbolen på Jerusalems tempel, utlöste han ett allvarligt upplopp, som var nära att övergå i ett regelrätt uppror. Pilatus tvingades backa och vågade i fortsättningen inte ta en frontalkollision med den judiska eliten. Detta kom att få betydelse för rättegången mot Jesus, som slutade med att Jesus dömdes till döden på korset - trots att Pilatus själv verkade vara övertygad om att Jesus inte hade begått något allvarligt brott.

 

Den 18-åriga Sankta Lucia var bara en av alla kristna martyrer, som miste livet på grund av sin ovilja att följa lagen och dyrka kejsaren som en gud. Lucia skiljde sig dock från de andra martyrerna på det viset att hon mördades av sina fångvaktare. De flesta kristna martyrerna dömdes till döden av lagliga domstolar. Eftersom den lag, som de kristna bröt mot, hade som syfte att upprätthålla fred och allmän ordning, förstår man att omgivningen såg mycket allvarlig på martyrernas "brott". Men för martyrerna själva var det viktigare att lyda Gud än människor.

 

Givetvis ger inte detta kristna eller andra troende någon generell befrielse från att lyda lagen. Det har jag aldrig påstått. Men varje människa är inför Gud ansvarig för sina handlingar, och kan inte skylla på lagen. Det är t.o.m. en ytterst allvarlig rättsfilosofisk fråga, om det finns situationer, där det är rätt att bryta mot lagen, eller eljest trotsa de jordiska myndigheterna.