Svåra förföljelser mot homosexuella i Irak.
Apropå detta, har "fiskarna" Karin Långström-Vinge (Svk-präst i Skövde) och Mikael Wendt (fp-politiker i Skövde) förfallit till feghet och kapitulation, sedan SD-sympatisörer invaderat KLV:s blogg och där försöker vända kristna mot muslimer. KLV och Wendt borde svara själva, i stället för att lita på att andra gör det. Men den sverigedemokratiska offensiven på KLV:s blogg har sin förklaring i KLV:s suveräna förakt för kristna i andra länder, och då inte minst orientaliska kristna som inte delar hennes entusiasm att förrätta samkönade vigslar i kyrkan. Denna inskränkta nationalism, svenskar vet alltid bäst, passar som hand i handske med SD:s program för Svenska kyrkan. Kritiken från ett par engelska biskopar mot brådskan att ta beslut om samkönade vigslar i Svenska kyrkan bemötte KLV med ett föraktfullt att det är viktigare att viga samkönat än att svenska biskopar får gå i procession i engelska katedraler. Vad har då KLV att säga till helsvarta afrikanska biskopar, som är ännu mer kritiska än sina engelska kollegor?
Samma sverigefientliga ultranationalism har brett ut sig bland kommentatorerna på Tors blogg, men Tor låter dem stå kvar för att de är så avslöjande. Jag vill inte dölja att jag också ser ett problem med massinvandringen av muslimer, men jag vill angripa detta problem på ett helt annat sätt. Jag slår vakt om Sveriges nationella enhet och vill inte ha en upptrappad konflikt mellan olika religiösa och etniska grupper i Sverige. I den bemärkelse är jag en mycket bättre "sverigedemokrat" än exempelvis stridspitten Björn Söder, partisekreterare i SD. Alltnog, så här löd min senaste kommentar på Tors blogg:
Diskussionen inleddes med en beskrivning av den barbariska och sadistiska förföljelsen av homosexuella i Irak. Mycket svåra förföljelser förekommer också mot kristna och mandéer (en kristendomen närstående religion). Det är en tydlig etnsisk rensning, som går ut på att skrämma iväg alla icke-muslimska trosutövare - trots att kristna fanns i området långt före muslimerna.
Förföljelsen av homosexuella verkar dock överträffa alla annan förföljelse i sadism. Det handlar inte bara om likskändning utan också om att offret ska dö på plåtgsammast möjliga sätt.
Jag tycker att det var fel av Tor att dra in Åke Green i detta. Varken Åke Green eller hans anhängare stöder detta. Tvärtom visar grymheterna i Irak att heterosexuelal kristna och homosexuella muslimer kan ha samma förföljare som sina fiender.
Minst 95 % av de homosexuella offren kan antas vara muslimer. Så stor var nämligen muslimernas andel av de totala iranska befolkningen innan de systematiska förföljelserna mot kristna och mandéer inleddes. Att de flesta offren för terrorismen i Irak sannolikt är heterosexuella muslimer, får inte undanskymma minoriternas utsatthet.
Att irakiska parlamentariker aktivt stödjer dessa förföljelser, eller underlåter att sätta stopp, är helt oacceptabelt. Men kan ske för att de få som protesterar fokuserar på antalet förföljda (heterosexuella muslimer) och inte på den höga andelen offer bland minoritetsgrupperna, och de uppenbart sadistiska inslagen i förföljelserna mot just homosexuella.
Det behövs diplomatiska påtryckningar från Sveriges regering, men även protester från svenska muslimer. Frågan måste tas upp i alla diskussioner mellan kristna och muslimer här i Sverige. Ett särskilt ansvar vilar på de kristna ledare, som är motståndare till exempelvis homovigslar i kyrkan. De kan inte avfärdas som något slags homolobby.
Det handlar givetvis om Iraks anseende som ett civiliserat samhälle. Vi måste visa, oavsett vad vi i övrigt tycker om homorörelsens krav, att detta kan ingen civiliserad människa acceptera.
Vad vi ser är alltså samma mönster som i t.ex. Uganda, där kristna ledare hetsar och sprider negativ skräckpropaganda med stöd och inspiration från kristna ledare i USA. Homosexuella hängs ut i tidningarna, något som innebär fara för livet.
Det är i denna kontext det massiva motstånd mot försök att förbättra situationen för världens homosexuella ska ses. I december motsatte sig bland annat Vatikanen en FN-resolution som syftade till att avkriminalisera homosexualitet och hindra diskriminering. Inte ens detta kan de alltså skriva under på. Och katolska bloggare rusade genast till Den Heliga Stolens försvar med ihåliga hänvisningar till sluttande plan och katekesen. Det är självfallet de som utför morden och står i minareter och predikstolar och bräker ut lögner som ska fördömas hårdast. Men de som låter det ske och blockerar försök till förbättring av villkoren kommer inte långt efter på skamlistan.
Behandlingen av homosexuella i Uganda vet jag strängt taget inget om , och kan varken bekräfta eller dementera Tors påståenden. Men han är säkert bättre informerad än mig, och dessutom är det fel, oförenligt med rättsstatens principer, att hänga ut sexuella "avvikare" - eller misstänkta brottslingar i media. Det senare har jag själv har drabbats av, fastän det inte finns en enda prick i rikspolisstyrelsens belastningsregister. Även svenska journalister utmanar rättsstaten genom att leka domare. Dessa svenska - och ugandiska - journalister utmanar det statliga rättsskipningsmonopolet. Vad är syftet, om inte att den uthängda personen ska dömas och straffas av något slags folkdomstol? Hur svenska journalister, som slår sig för bröstet med att vara antirasister, kan ställa upp som hantlangare åt SD:s ryktesspridning skulle jag vilja veta. I detta land kan man alltså inte ta avstånd från SD:s nazistiska retorik, utan att själv bli utmålad som en mycket klandervärd person av journalisthyenorna.
Och vad menar Tor med att "Det är självfallet de som utför morden och står i minareter och predikstolar och bräker ut lögner som ska fördömas hårdast"? Menar han att de, som predikar om homosexualiteten (företeelserna) är samma personer som de som mördar homosexuella (människorna)? Eller menar han att varje antydan om att utlevd homosexualitet är en synd, är detsamma som en anstiftan till mord på homosexuella?
Den som predikar mot homosexualiteten, men underlåter att fördöma brott mot homosexuella tillhör snarare kategorin "de som låter det ske", som - enligt Tor - "inte kommer långt efter på skamlistan". På den punkten kan jag kanske hålla med Tor. Vi måste fördöma brott mot homosexuella. Vi måste göra klart för brottslingarna att de inte har någon sympati att hämta hos vare sig kristna eller muslimer, som tar sin tro på allvar.
Uppdatering 2009-08-21 kl 14.00
Debatten mellan mig och Tor Billgren på hans blogg antigyretorik fortsätter. Tor skrev:
Lars F
"En allvarlig sjuksom i samhället"... Det är faktiskt mildare än "en djup cancersvulst på samhällskroppen". En sjukdom kan botas med medicin eller behandling. En cancersvulst måste ovillkorligen skäras bort, avlägsnas. Jag påstår självfallet inte att Åke Green förordar avlivning av homosexuella - men jag tycker att det är självklart att man kan ställas till svars för sin retorik och sina metaforer, och inte bara väljer dem godtyckligt.
Jag anser att det var relevant att nämna Green, för att han och bögjägaren har exakt samma syn på homosexualitet. Hur man sedan väljer att lösa problemet, är mest en gradskillnad. Islamisterna förordar förintelse, Green frälsning. Men konsekvensen och premisserna är desamma: homosexualitet är ett stort problem för samhället som måste försvinna.
Det jag vill sätta fokus på är alltså inte själva metoderna och tillvägagångssättet, utan de föreställningar om homosexualitet (det vill säga antigayretoriken) som leder fram till slutsatsen att något måste göras.
Jag svarade:
Naturligtvis reagerade jag inte bara mot metoderna, utan även mot att homosexuella över huvud taget förföljs. Men kristna förföljs också i muslimska länder, där även de är en utsatt minoritet. Varför ska vi då bli särskilt upprörda av förföljelserna mot just homosexuella, om inte metoderna som används mot dem vore särskilt sadistiska?
Green är inte alls relevant i sammanhanget. Som kristen pastor arbetar han för varje människas individuella frälsning - för den enskilda individens egen skull.
Cancermetaforen är inget som Green har hittat på. Den var vanligt förekommande, innan Lars Gårdfeldt förvrängde det som Green sade. Det är alltså Gårdfeldt och inte Green som har sagt att homosexuella är en cancersvulst, som ska skäras bort - ord som han har lagt i Greens mun.
Detta har vi redan haft en debatt om, så varför upprepa Gårdfelds förvrängningar? Jag uppfattade ditt inlägg så, att du ville mobilisera största möjliga stöd för Iraks homosexuella - inte så att du ville dra upp någon inhemsk träta i Sverige genom något slags guilt by association.
Tor är dessutom fel ute när han i detta sammanhang diskuterar om homosexualitet är ett problem, eller inte. Det finns andra synder, som erkänns som problem, även av Tor. Det finns helt enkelt "problemlösningar" som inte är acceptabla. Även den som faktiskt uppfattar homosexualiteten som problem måste protestera mot förföljelserna mot homosexuella i Irak.
Enligt kristen tro finns det ett grundläggande människovärde som är oberoende av den enskildes brister eller förtjänster. Jag utesluter inte att detta erkänns även av de flesta muslimer. Antigayretorik driver tesen att kristendomen är omänsklig och måste ersättas av en ny religion, som förföriskt ska säljas med kristet omslagspapper. Antigayretorik driver ox´ckså tesen att de sexuella läggningen är hart när omöjlig att påverka. Medan religiös tro bara skulle vara ett knippe godtyckliga åsikter.
Tor kräver rätt att få fortsätta att leva sitt homosexuella liv. Och jag tänker inte hindra honom. Men då måste väl även de, som vill leva ett kristet liv, få göra det ? Vi har rätt att kritisera varandras val - men kritikrätten ska vara ömsesidit så att inte bara kristna kritiseras. Och kritikrätten får inte hindra gemensam kamp för grundläggande mänskliga rättigheter.
Uppdatering 2009-08-21 kl 18.00
Tor har nu svarat på mitt senaste svar (se ovan). Han skriver:
Det handlar inte om en förvrängning. Det är i båda fallen tal om "homosexualitet" som sjukdom respektive cancersvulst. Inte homosexuella.
Det är inte vad homosexuella (eller kristna) utsätts för som är grundproblemet. Det är föreställningarna som leder fram till åtgärderna som är det viktiga och centrala.
200-årsjubiléum
Den 19 augusti 1809 rasade det sista slaget i det sista kriget på svensk mark. 10.000 soldater deltog i drabbningen och många dödades. Svenskar och ryssar. Borde inte minnet högtidlighållas årligen? På platsen för slaget, Sävar i Västerbotten norr om Umeå, firas jubiléet med tidtrogna uniformer och vapen.
För dem som flyr från krig idag ett fullständigt osannolikt jubilieum. För dem är det ett mirakel om en vapenvila skulle hålla några få år.
Bed för Kongo!
Sverige som missionsfält: Motsatsen till månggifte
Tyvärr har jag en ovana att ibland blanda olika ämnen i samma inlägg, som ett kåseri. Här har du en länk till inlägget "Månggifte mm" http://larsflemstroms.blogg.se/2009/august/om-manggifte-mm.html
Jag hade alltså varit på Pride House och lyssnat på äktenskapsdebatten, där "heteronormen" var så huggen i sten, så att den skulle krängas på homoparen också genom vigsel i kyrkan. Sedan lyssnade jag på de "polyamorösa" och deras förslag till äktenskapskontrakt, där man kunde kryssa i rutor för alla som man vill gifta sig med. Kontraktet skulle vara så finurligt utformat så att det till om med skulle finnas en kryssruta för "livslångt heterosexuellt paräktenskap". Alla ska få som de vill!
Äktenskapsfronten i Sverige idag kan väl med lätt överdrift beskrivas som avtalslös antalsneutralitet. De polyamorösa vill bringa ordning i kaoset med sitt flexibla äktenskapskontrakt.
Skillnaden mellan Afrika under den ganska nyligen avslutade missionstiden och Sverige inför den kommande missionstiden är att många människor i Afrika levde i månggifte, medan många svenskar lever helt ogifta, vare sig de lever ensamma eller tillsammans. Så här skrev jag om missionärernas huvudbry med månggiftet i Afrika
<< När jag kom tillbaka till mitt tillfälliga hem i Storstockholm, läste jag en bok som jag lånat på bibioteket. Den handlar om månggifte i Afrika, och vilka problem det blev för de från Europa utsända missionärerna.
"Bibeln förbjuder inte månggifte, men däremot skilsmässa. Men nu när jag har börjat tro på Bibeln kräver ni att jag ska skilja mig från den ena av mina båda hustrur. Och ni påstår att det är för att barnen ska växa upp i trygga familjer. Kommer barnen till den hustru som jag ska skiljas från att växa upp i en trygg familj?"
Problemet behandlades i kyrkostyrelserna i Europa som beslöt att ingen kvinna behövde skiljas från sin man, eftersom varje kvinna bara hade en man, men mannen fick inte bli döpt så länge han hade flera hustrur, utom på dödsbädden då döden strax skulle skilja honom från alla hustrurna.
Så blev en man döpt på vad som förmodades vara dödsbädden, men gubben kryade på sig och avlade fler barn med sina hustrur. Då kom ett brev från kyrkostyrelsen i Europa, som anklagade missionären för att ha haft för bråttom med att döpa. Därigenom hade missionären gjort gubben till en syndare, vilket han tydligen inte var så länge han var odöpt. >>
Sedan jag skrev detta har jag fått tips om en utläggning av Nya Testamentet faktiskt förbjuder månggifte. (Nu blir de polyamorösa nervösa.) Det är den kände exegeten Tom Wright som skriver
http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/columnists/guest_contributors/article6710640.ece
Men icke desto mindre blev det problem för missionärerna i Afrika. I det avkristnade Sverige har vi samma problem, men omvänt. 3/4-delar av alla tonårsgraviditer slutar med abort. Vilket är det största problemet i detta: att tjejerna är ogifta eller att de gör abort (ofta under informellt tvång)?
Att de utomäktenskapliga barnen inte ens får födas, för unga arbetslösa kvinnor ska ju inte ha barn utom äktenskapet, är snäppet värre än tvångsskiljsmässor för att få stopp på månggiftena.
Kampen mot aborterna måste gå före kampen för att återinföra äktenskapet som den självklara samlevandsformen för man och kvinna. Det senare får ta den tid det tar.
Nativiteten i Sverige ligger just nu på 1,77 barn per kvinna, vilket innebär att svenska folket håller på att utrota sig självt genom allt aborterandet. För ett folks långsiktiga överlevnad krävs minst 2,1 barn per kvinna. Utan några aborter alls hade nativiteten i Sverige legat på ungefär 2,4 barn per kvinna. Aborttalen måste halveras för att det ska bli balans mellan födda och döda. Med detta vill jag ha sagt att vi inte har ett onormalt högt antal påbörjade graviditeter i Sverige. Dessutom kan antas att många graviditeter är en följd av tidigare aborter. Kvinnorna ångrar sig, blir gravida på nytt och övertalas att göra abort en gång till.
Vad jag menar med att Sverige är ett missionsfält, är att de som ska (åter-)kristna Sverige, inte kan ändra på allting hux flux, att de måste plantera kristen tro, innan de kan göra något åt samlevnadsformerna.
Dags att inse att man inte kan tvinga fram en kristen livsstil genom att abortera barn som har avlats utanför äktenskapet! Gör det i stället lättare för tjejerna att fullfölja sina graviditeter!
För ung för äktenskap, men inte för ung för p-piller
Samma parti som söker väljarstöd hos personer, som anser att abort är mord, anser alltså att abort är ett acceptabelt medel att upprätthålla en åldersgräns. Då är väl mord en acceptabel metod att sätta en åldersgräns för hur länge man för leva?
Jag har frågat en barnläkare: Kan en flicka som är könsmogen och har blivit gravid skadas fysiskt - på grund av låg ålder - av att fullfölja graviditeten? Svaret var: Nej, inte om graviditeten förlöper normalt. Om någon har annan information, får han /hon gärna höra av sig.
Varför måste det då finnas en åldersgräns för sex? Jo, inte för att förebygga graviditet, utan för att det inte är bra att ha sex om man är för ung. Detta är en oerhörd skillnad. En flicka, som har blivit gravid, har redan haft sex. Det kan inte göras ogjort. Att det sedan finns enskilda fall, då 14-åringar tydligen inte lidit några men av att de har haft sex, är inte skäl nog att sänka åldersgränsen. Ingen 14-åring har tagit skada av att vänta med sin sexdebut.
I Sverige finns det egentligen ingen bestämd nedre åldersgräns för sex, om båda är underåriga. Men den som är straffmyndig, d.v.s har fyllt 15 år, får inte ha sex med någon som är under 15 år. Principen, som lagen bygger på, är alltså att det är den äldre som förgriper sig på den yngre. Var åldersskillnaden liten, och det "uppenbarligen" inte var något övergrepp ska "gärningsmannen" gå fri från ansvar. Det tolkas nu av samhällsbetalda sexupplysare så, att det plötsligt har blivit tillåtet att ha sex med minderåriga. Men att någon, på grund av omständigheterna i det enskilda fallet, går fri från ansvar, innebär inte att gärningen i sig var tillåten.
För att komma rätt, måste vi återgå till gammaldags kristendom och göra slut på en sexualmoral, som tillåter skolsköterskor att skriva ut p-piller till 13-åringar. Det svenska samhället måste avsexualiseras, och unga människor uppmanas att vänta med sin sexdebut, så kommer de flesta att göra det. Men alla gör det inte och de är inte "slampor" för det, och ska inte behöva ta till abort för att dölja vad de har gjort. Här finns det en kristen dubbelmoral, som vi måste göra upp med!
Det är mycket märkligt att den som är under 18 år anses för ung för att gifta sig, men inte för ung för att göra abort. Och det är mycket märkligt att den som anses för ung för att ha sex över huvud taget, inte anses för ung för att använda preventivmedel. Och särskilt upprörande är det att skolsköterskor, så ska värna ungas hälsa och utveckling, skriver ut p-piller till personer som inte har växt färdigt. P-piller har både psykiska och fysiska biverkningar, i sällsynta fall har unga kvinnor dött av p-piller.
Det är också märkligt att även den som är gammal nog, enligt lagen (18 år) för att gifta sig, anses för ung för att få barn , - och övertalas att göra abort.
Jag föreslår naturligtvis inte att unga flickor ska uppmanas att skaffa barn redan när de är 15 år. Jag föreslår en kraftig sänkning av förstföderskornas genomsnittsålder från nuvarande 25 - 26 år till 20 - 21 år.
Jag föreslår att ungdomar uppmanas att vänta med sin sexdebut tills de gift sig, eller i varje fall lever i en någotsånär stabil relation.
En sänkning av giftasåldern från 18 år till 17 år bör utredas.
Jag föreslår att särskilda ungdomslöner (lägre lön) eller särskilda ungdomsanställningar (med sämre anställningsskydd) förbjuds för den som har fyllt 18 år.
Välkommen tillbaka till bloggosfären!
Nu kan man förstås tycka att 15 år är i yngsta laget. Men inte för ungt. Man kan tycka att de borde ha gift sig först. Men det som har hänt har hänt. Man kan få dispens från 18-årsgränsen för att ingå äktenskap. Men regeringen vill göra det svårare att få dispens, eller helt avskaffa möjligheten till dispens. Jag måste dock ställa några frågor:
1. Varför klanka på de yngsta mammorna för att de är ogifta? Varför inte i stället klanka på alla som väntar för länge på att gifta sig och skaffa barn?
2. Varför inte sänka gränsen för äktenskap till 17 år, och behålla möjligheten till dispens för den som är yngre?
3. Varför inte göra det lättare att vara ung förälder?
En absolut fördel med att få sitt första barn när man själv är relativt ung, är att man minns sin egen barndom, minns hur det är att vara barn. Första barnet har inga äldre syskon, men behöver anhöriga som inte är lastgamla. Och kan det inte vara en fördel om barnen börjar bli vuxna, när man själv är 35 - 40 år? Det är ju då som livet börjar, säger somliga. Det är sant, såtillvida att man får mer utåtriktade intressen i den åldern, ett ökat engagemang i föreningsliv och samhällsfrågor.
Jag har tittat på den unga mammans blogg, och har hittat en del saker so hon skrev medan hon fortfarande var gravid:
Jag fick en fråga av någon. Varför uppmuntrar jag inte andra unga till att skaffa barn om det är något dom vill? Eftersom jag själv skriver om hur härligt det är. Även om det är underbart att vara gravid så finns det alltid ett men: 'Jag älskar att vara gravid men jag önskar att det kom lite senare'. Missförstå mig inte. Jag sitter inte och mår dåligt över detta. Jag vill ha just de barnen jag väntar just nu. /- - -/ Det handlar inte om att bli ung mamma, det handlar om att bli mamma åt just de här barnen.
Min kommentar: Helt rätt! Det som har hänt, har hänt. Du hade aldrig kunnat bli gravid med just de här barnen en gång till!
Det är mycket som händer under 9 månader. Vissa flyttar till eget för första gången. Samtidigt får man höra 'Varför gjorde du inte abort?', 'slampa', 'hoppas ditt barn dör' och 'herregud, du är för ung.' Det är inte lätt!
Min kommentar: Det är förfärligt att läsa, men jag är inte förvånad. Desto mer beundransvärd är du, för att du fullföljde graviditeten.
Jag får sjukt många mail från flickor som är 15-17 år som har känt sig tvingade till abort av sin omgivning. Du behöver inte ta bort ditt barn om du inte vill. Dom flesta har ett val, helst ska valet göras innan man blir gravid! Jag gjorde det jag ville, jag vill absolut inget annat!
Min kommentar: Formellt frivilliga tvångsaborter, ja! Hur kan man tvinga så unga kvinnor att göra abort? Deras första barn! Tänk om de inte lyckas bli gravida igen! Den kvinna som redan har barn, har lite lättare att komma ifrån en abort. De kan rikta sina moderskänslor till sina redan födda barn. Men en del av dessa kvinnor kommer att få svårt att acceptera att deras redan födda barn växer och blir äldre och kan leva ett självständigt liv. De kan inte glömma den där lilla som inte fick födas. Och hur går det för de kvinnor, som har aborterat sitt första barn? De får "medicin" som stoppar mjölkproduktionen, men känsloregistret kan inte stängas av. De blir en kolumn i statistiken: Unga kvinnors psykiska hälsa. (Som är ett katastrofområde i Sverige.) En del av dem kommer att "knulla runt" med nästan vem som helst, för att bli gravida på nytt. Blir de det, övertalas de att göra abort en gång till. Regeringen kommer att tillsätta ännu en utredning, som föreslår intensifierad sexualundervisning, gratis kondomer p-piller samt ett nytt abortregister med namn och personnummer på kvinnor som gjort abort.
Så här står det (enligt Annika Damirjian) i den abortutredning, som redan är gjord: "I en studie om tonårsflickor som genomgår abort framkommer att den närmaste omgivningen, i första hand partner och föräldrar, är mycket negativa till att flickorna fullföljer graviditeten, inte bara mycket unga flickor utan även de som är runt 20 år".
Varken sjukvården, politikerna eller opinionsbildarna vill erkänna att tvångsaborter är en realitet i Sverige. Men tvångsaborter förekommer. Men det får inte erkännas. Lika lite som man ville erkänna tvångssteriliseringarna medan de pågick (1935 - 1974). De var ju också formellt frivilliga. Samma politik då som nu, men med andra medel!
Om någon skulle tvinga en ung kvinna att döda sitt nyfödda barn, skulle han / hon dömas till fängelse i minst 10 år för anstiftan till mord. För att vi har s.k. fri abort är det inte ens straffbart att tvinga en kvinna att abortera sitt ofödda barn. Detta kallas "kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp". Jag tycker att i det fallet är det någon annan som bestämmer över henne. Själv tycker jag att detta borde vara straffbart. Se mitt förslag till ny abortlag, 10 §!
http://larsflemstroms.blogg.se/2009/july/forslag-till-ny-abortlag.html
Unga kvinnor som vägrar göra abort är vår tids hjältar. De står i första ledet i kampen mot dödsrikets legioner. De behöver allt stöd de kan få.
Svammel om att förebygga påbörjade graviditeter
Annika Damirjian, som är generalsekreterare för Sveriges ekumeniska kvinnoråd, har skrivit en ovanligt svamlig gästkrönika i Dagen 4 augusti. Fastän hon att döma av namn och bild själv är en kvinna, tycks hon inte veta hur kvinnorkroppen fungerar. Damirjian mjukstartar med konstaterandet:
Socialminister Göran Hägglund tillsatte en arbetsgrupp 2008 med uppdraget att utreda hur det höga aborttalet i Sverige ska minska. Den 15 juni i år presenterades "Bättre förutsättningar för det förebyggande arbetet - idépromemoria från Socialdepartementets arbetsgrupp för förebyggande av oönskade graviditeter" med dr Anders Milton som ordförande och talesman för gruppen.
Inte ett ord om oönskade aborter! Damirjian borde ha reagerat mot att det handlar om "det höga aborttalet" i första meningen, och om "oönskade graviditeter" i andra meningen. Varför skulle man inte kunna förebygga aborterna! Damirjian verkar ju tro att man kan förebygga en redan påbörjad graviditet. Vet hon inte hur kvinnokroppen fungerar?
Att Damirjian faktiskt tror att man kan förebygga redan påbörjade graviditeter, framgår en bit ner i hennes gästkrönika:
Längre fram konstateras: "I en studie om tonårsflickor som genomgår abort framkommer att den närmaste omgivningen, i första hand partner och föräldrar, är mycket negativa till att flickorna fullföljer graviditeten, inte bara mycket unga flickor utan även de som är runt 20 år". Föräldrarna framställs, i de ytterst få fall där de omnämns, som negativa krafter som snarare stjälper än hjälper samhällets goda krafter att skydda ungdomar från oönskade graviditeter.
Hur i all sin dar skulle en positiv inställning till ett fullföljande av graviditen kunna förebygga graviditeten?
Man kan förstås tänka sig att flickans föräldrar är positiva till ett fullföljande av graviditen redan innan tjejen blivit gravid. Föräldrarna kan exemepelvis säga: "Och om du blir med barn, skulle vi vara glada om du fullföljer graviditeten." Det är kristet och livsbejakande att säga så, men skulle det förebygga någon graviditet?
Om syftet verkligen är att förebygga aborterna, och inte graviditeterna, borde man ta fasta på meningen: "I en studie om tonårsflickor som genomgår abort framkommer att den närmaste omgivningen, i första hand partner och föräldrar, är mycket negativa till att flickorna fullföljer graviditeten, inte bara mycket unga flickor utan även de som är runt 20 år". Men det gör inte Damirjian, som helt har bespetsat sig på att det är graviditeterna som ska bekämpas.
Jag börjar misstänka att det är den frikyrkliga präktigheten, som är orsak till aborterna. Ni minns väl Göran Hägglunds tal på kd:s riksting, där han prisade den "vanliga" människan, som har hög lön och en stor villa på landet, två egna barn och tre fosterbarn som kommunen betalar för, samt semester och husvagn. Innan man har allt detta ska man inte gå och bli gravid, för då ligger man samhället "till last".
I anslutning till Damirijans gästkrönika, har Dagen lagt ut en länk till Norran, där landstingsledamoten Lena Sandberg, kd, hakar på med sedvanliga moralkakor mot gravida unga kvinnor i sin insändare 4 aug:
"Det ökade alkohol- och droganvändandet är fler områden, som är oroande. Undersökningar pekar på att oskyddat sex är vanligt efter alkoholintag. Viktigt att våra unga - både killar och tjejer - blir medvetna om att de har ett egenansvar. Grupptrycket är hårt för de unga. Föräldrar, ni är viktiga för att ge era ungdomar en bra ungdomstid."
Inte ett ord om det grupptryck, som tvingar unga kvinnor att göra abort! Är det inte snart dags för den svenska kristenheten att börja skämmas! Om en kristdemokrat hade varit kommunalråd i Betlehem för två tusen år sedan hade vår Frälsare inte blivit född. Jungfru Maria hade tvingats göra abort. Hon var både ung och ogift. Det görs säkerligen många aborter på döttrar till frikyrkomedlemmar. Innan resten av församlingen kan se att hon har syndat! Grupptrycket!
Jag behöver inte sticka under stol med att ungdomsfylleriet och de allt friare sexvanorna är problem. Men inte i första hand på grund av risken att någon blir med barn, utan för att någon kan bli alkoholist. Och för att hiv kan bli en epidemi. Att allt färre gifter sig, att sexualiteten frikopplas från familjebildning och fortplantning ser jag också som problem. Men det är en annan debatt. Det är en obekväm sanning även för mig att sex utanför äktenskapet är en synd. Men en synd görs inte ogjord med en ännu värre synd. Och graviditet är ett välsignat tillstånd. Damirjian bluddrar på:
Den 5-9 augusti genomförs Frizon, en av de största kristna ungdomsfestivalerna i Sverige. Tusentals ungdomar kommer dit. Frågan är om deras föräldrar har talat med sina söner och döttrar om sex, samlevnad och preventivmedel? Eller ska vi anta att ingen har sex under festivalen? Finns möjligheten (eller risken) att någons son gör en ung tjej gravid under de här dagarna, någons dotter? Kommer föräldern i sådana fall att få veta att hon blivit gravid? Gör hon en abort i smyg för att hon är rädd för reaktionen därhemma? Vill föräldrarna att hennes namn och nummer ska hamna i ett nationellt register för kvinnor som gjort abort?
Menar Damirjian verkligen att det är graviditeten, och inte den utomäktenskapliga sexakten, som är synden? Blir synden mindre för att man använder preventivmedel? Och vad i allsin dar menas med "synd"? Det är något som strider mot Guds vilja. Gud vill att vi ska gifta oss först, inte avstå från barn. Men här verkar det inte alls handla om att synda mot Guds vilja, utan om att synda mot en fallen kristenhets dubbelmoral. Det är tydligen mest genant för flickans föräldrar, inte för flickan själv om hennes namn hamnar i ett register över kvinnor som gjort abort. "Tänka sig, pastorns dotter!"
Men man anar att det är därför kristdemokraterna i Riksdagen vill att namn och personnummer ska framgå av abortregistret. En modern skampåle. Tror någon på fullt allvar att det skulle leda till färre aborter?
Det enda som kan leda till färre aborter är fler födslar!
Normlösaverket
Normlösa skola - Onormalverkets blivande huvudbyggnad.Miljöpartisten Yvonne Rwaida suktar efter att bli generaldirektör. För någon vecka sedan krävde hon att det ska bildas en "normkritisk myndighet". Gotlands landshövding Marianne Samuelsson, f.d. språkrör för miljöpartiet vill också bli generaldirektör. I största förtroende har hon lovat bloggen att hon vill avskaffa de statliga normerna för strandskyddet.
Östergötlands landshövding Björn Eriksson är entusiastisk. Han har visserligen inga planer på att själv bli generaldirektör, men tar för givet att Normlösaverket kommer att lokaliseras till Normlösa socken i Östergötlands län. Och kommer då att bli socknens största arbetsgivare.
- Det här kan bli hur stort som helst, säger Björn Eriksson. Dom har ju inga normer alls. Inga sparkrav eller budgetramar. Björn Eriksson ser framför sig en ny supermyndighet med 20.000 anställda.
- Det behövs många anställda för att normkritiskt granska alla bestämmelser som bland annat miljöpartiet ligger bakom.
Om månggifte mm
Någon i panelen hade ringt till katolska biskopsämbetet och fått veta att Katolska kyrkan tänker behålla vigselrätten, men bara viga man och kvinna. Vederbörande var mycket upprörd över denna olydnad mot Helle Kleins tvångsvigseldiktat. Äntligen något positivt i äktenskapsfrågan från Katolska tycker jag. Vi behöver en stridande kyrka. Kan faktiskt instämma i Helle Kleins beskyllning mot Bonnier för att "fega ur". I sak är han ju överens med Helle Klein. Till min förvåning hade en motståndare till homovigslarna bjudits in. Men särskilt förvånande var det kanske inte, ändå. Trots att han fick frågan två gånger kunde han inte förklara vad som är så speciellt med just heteroäktenskap
Sedan den formella delen var avklarad hamnade domprost Bonnier i diskussion med ateisterna och båda gladdes åt att den katolska biskopen Anders Arborelius och ateisthövdingen Christer Sturmark gemensamt hade angripit Svenska kyrkans vigselrätt i Dagens Nyheter. I paneldebatten sa Bonnier att Svk måste avstå från vigselrätten av ekumeniska skäl. Andra samfund kräver det. Intressant! Själva tänker katolikerna behålla vigselrätten. En kvinnlig präst i djup urringning klagade på att hon inte får predika i pingstkyrkan eftersom hon lever i ett äktenskapsliknande förhållande med en annan kvinna. Helle Klein krävde att Svk-kyrkoherden i området ska ingripa mot pingstpastorn.
Varför inte införa en statlig legitimation för frikyrkopastorer?
Jag måste ut och försöka få en matbit. När jag kom tillbaka var salen fullsatt. Dragplåstret Tiina Rosenberg skulle tala. En manlig individ, som inte heller kom in, konstaterade: "Det finns konstigt folk i vår rörelse också. Hon tror att hon är mer bög än vi bögar." Hur var det nu med kampen mot heteronormen? Kan inte kvinnor var bögare än män? Jag såg professor Tiina skymta förbi. Hon ser mer kvinnlig ut i verkligheten än på bild.
Om sanningen ska fram, hade jag fortarande inte fått tag i något att äta, och sökte mig till utgången, men hamnade två trappor ner i Pride House, och råkade hamna mitt i något slags semiarium med de polyamorösa. De verkade vara förvisade till källarplanet för att inte ge vatten på kvarn för dem som har varnat för att könsneutrala äktenskap bara är början. Och antalsneutrala äktenskap nästa steg. Det vara intressant diskussioner, faktiskt. De polyamorösa var helt mot den civilrättsliga registreringen i kd:s tappning. I stället vill de ha et "standardavtal" där exempelvis en man kan sätta kryss i rutor för vilka rättigheter varje man och kvinna, som han är gift med, ska ha. Det fanns problem att lösa. Om en affärsman är gift med flera män och kvinnor, kan det bli problem med egendomsgemenskapen, om alla ska vara delägare i firman.
Det var en slående generationskontrast. Däruppe satt sura gubb-generationen och ville ha könsneutrala tvåsamhetsäktenskap. Därnere satt naiva ungdomsgenerationen och utovade kamp mot tvåsamheten! Alla får göra precis som de vill, lovade de. På standardavtalet skulle det till och med finnas en kryssruta för heterosexuella som vill leva i livslånga paräktenskap. Men tvåsamhetensnormen ska bekämpas som en del av heteronormen. Vill någon leva helt ensam, får han göra det också. Polygamister, ensamföräldrar och singlar, aldrig gifta, änkor och änklingar i gemensam kamp!
Det lät riktigt sympatiskt! Till skillnad mot de där upp har polygamisterna upptäckt att människsosläktet faktiskt består av fler individer än bara två, och att verkligheten kan vara väldligt olika för olika människor.
Den "hbt-vänliga" prästen Karin Långström-Vinge har skrivit i Skaraborgs läns Allehanda (SLA) "Svenska kyrkan är just nu i en process där vi med största sannolikhet kommer att välkomna samkönade par att kunna ingå äktenskap i Svenska kyrkan. Det är en rättighet för 'regnbågsbarnen' att deras föräldrar kan leva som gifta med den status som det innebär i vårt samhälle."
Är det en rättighet eller inte en rättighet för "regnbågsbarnen" att ha gifta föräldrar? Kan man verkligen ha en rättighet, om man saknar rätt att själv kräva ut rättigheten?
De polyamorösta ville också ha något slags vårdnadskontrakt för barn, som ska kunna ha hur många vårdnadshavare som helst. Någon tyckte att barnen själva skulle ha rätt att välja föräldrar. Mycket sympatiskt tycker jag. Då kan ju Karin Långström-Vinges rättighet för barn att ha gifta föräldrar uppfyllas. Låt de nyfödda själva välja föräldrar!
Jag har ett radikalt alternativ till samkönade vigslar i kyrkan. Att kyrkan bara ska viga troende heteropar. (Krav för kyrkvigsel: 1. Olika kön. 2. De ska vara två. 3. De ska bekänna den kristna tron.) Alla andra konstellationer får gifta sig genom att kryssa i rutor på standardavtalet, som de sedan kan skicka inte till Skatteverket för registrering. Det blir inte giltigt i andra länder, men alla får som de vill, och det är ju demokratiskt.
När jag kom tillbaka till mitt tillfälliga hem i Storstockholm, läste jag en bok som jag lånat på bibioteket. Den handlar om månggifte i Afrika, och vilka problem det blev för de från Europa utsända missionärerna. "Bibeln förbjuder inte månggifte, men däremot skilsmässa. Men nu när jag har börjat tro på Bibeln kräver ni att jag ska skilja mig från den ena av mina båda hustrur. Och ni påstår att det är för att barnen ska växa upp i trygga familjer. Kommer barnen till den hustru som jag ska skiljas från att växa upp i en trygg familj?"
Problemet behandlades i kyrkostyrelserna i Europa som beslöt att ingen kvinna behövde skiljas från sin man, eftersom varje kvinna bara hade en man, men mannen fick inte bli döpt så länge han hade flera hustrur, utom på dödsbädden då döden strax skulle skilja honom från alla hustrurna. Så blev en man döpt på vad som förmodades vara dödsbädden, men gubben kryade på sig och avlade fler barn med sina hustrur. Då kom ett brev från kyrkostyrelsen i Europa, som anklagade missionären för att ha haft för bråttom med att döpa. Därigenom hade missionären gjort gubben till en syndare, vilket han tydligen inte var så länge han var odöpt.
Om månggiften någonsin har förekommit i Europa, så har de upphört redan under förkristen tid. Det heterosexuella paräktenskapet har urgamla anor hos oss. Mångiftena i Israel hade upphört redan under gammaltestamentlig tid. Detta är förklaringen att (åtminstone den europeiska) kristenheten inte behövt fundera på månggiftensproblematisken före missionstiden i Afrika under 1800-talet och framåt.
Helle Klein ljög, när hon påstod att det skett så stora förändringar under historisk tid (1000-talet och framåt) av äktenskapet i Sverige, att det legimerar införandet av könsneutrala äktenskap. Det är den största förändringen av äktenskapet under äktenskapets hela kända historia i vårt land och hela världen. I ett interntionellt historiskt perspektiv är könsneutralitet en större förändring än antalsneutralitet, typ en man - flera hustrur. Ytterligt få fall av en hustru - flera män är kända. Inga fall av flera män och flera hustrur är kända. Inga historiska exempel på könsneutrala äktenskap är kända.
Dessutom har Helle Klein fel, när hon påstår att kyrkan viger på statens uppdrag. Äktenskapet har alltid varit en religiös angelägenhet, redan under hednatiden, innan det fanns någon statsmakt. Statens uppgift är att skydda äktenskapet med sin lagstiftning. Det uppdraget har staten fått från kyrkan, även om det formellt må vara tvärtom. Helle Klein är illojal mot den kyrka, som hon är präst i, och borde därför fråntas prästbehörigheten.
