Ett helsegregerat samhälle
Detta framställs ju ibland som det huvudsakliga syftet med arbetet: att umgås med andra människor. Desto viktigare, tycker jag, att förlägga dessa aktiviteter till fritiden - som med nämnda arbetsreform kommer att öka med hela två timmar per dag. Så kan även arbetslösa, långtidssjuka och ålderspensionärer få del av gemenskapen med andra. Eller ska vi ha ett helsegregerat samhälle?
Detta har blivit följden av inte minst den s.k. arbetarrörelsens halstarriga vägran sedan 1970-talet att ta ut produktivitetsvinsterna som ökad fritid för de arbetande. Vi har fått ett segregerat samhälle, som inte bara är ålderssegregerat. Vi har dessutom fått en uppdelning av den arbetsföra befolkningen i en del, som kan få hur många jobb som helst och en del som inte kan få några jobb alls, hur mycket de än försöker.
Kommentarer
Åtgärdat.
Verkligheten
Jag kan förstå att personer som arbetar med reklam och marknadsföring är hjärtinnerligt trötta att ständigt få höra att deras jobb egentligen inte behövs. Men det är inte skäl nog att inte syna även denna bransch när vi diskterar möjligheten till en arbetstidsförkortning. Även reklamfolkets arbetstid kommer ju att minska med 25 % vid en eventull övergång till 30 timmar arbetsvecka. Min tes är alltså att det inte kommer att bli någon direkt överproduktion av varor och tjänster omedelbart efter arbetstidsförkortningen, och därmed inte lika stort behov av reklam och marknadsföring som i en situation när lagren är fullda med osålda varor. Men detta kommer självallet inte att vara en statisk situation. Med effektiviseringar i produktionsledet så kommer utbudet av varor och tjänster åter att öka några år efter arbetstidsförkortningen - och därmed även efterfåtan på reklam och marknadsföring.
P-A, som så vitt jag förstår, arbetar med reklam eller marknadsföring och uppenbarligen har stor kompetens inom det gebietet har skrivit flera kommentarer - tydligen med utgångspunkten att jag skulle vara helt okunnig i ämnet och dessutom ha en negativ inställning till reklam och marknadsföring. Helt okunnig anser jag mig inte vara, men det vore naturligtvis förmätet att påstå att jag begriper detta bättre än P-A.
En helt annan person, som har sett våra diskussioner, har nu passat på att drämma till mig ordentligt, med insinationer om att jag inte skulle veta något om den så kallad verkligheten. I ett tydligt försök att förminska mig skriver hon:
"Tänkte på det där med verkligheten när jag läste något inlägg på en annan blogg om förvärvsarbete och arbetstidsförkortning. Det är väl inte så lätt att skriva om verksamheter som man inte har upplevt själv."
Vad vet hon om det? Det är samma person som anklagar mig för att ha lagt ut halva mitt liv på bloggar och tror att man man kan få en sann bild av andra människor genom att feberaktigt leta på internet. Men där har hon inte hittat den L. F. som finns i verkligheten. Om hon i stället hade satsat lite mer tid på att lära känna den man är, hade hon fått en helt annan bild. Men är man litteraturhistoriker har man kanske lite svårt att skilja mellan romanfigurerna och de människor som finns i verkligheten.
Det är sant att jag aldrig har haft reklam och marknadsföring som huvuduppgift i något av de jobb som jag haft. Men jag har faktiskt arbetat med reklam och marknadsföring. Jag har arbetat med kundbesök. Jag har erfarenhet av att positionera ett varumärke. Jag har t.o.m. registrerat ett varumärke för ett företags räkning. Jag hade dessförinnan givit uppdrag till en reklamkonsult att framställa varumärket. Efter mina anvisningar. Jag har arbetat i kundtjänst, där en stor del av arbetstiden handlade om att lösa problem åt kunder. Samma företag erbjöd helhetslösningar åt storkunder. Det är klart att man använde säljare som åkte ut till storkunderna och diskuterade deras behov. Samma företag gav ut påkostnade trycksaker - som jag ivrigt studerade - där man beskrev sina lösningar för olika kunder. Det var nog gott och väl. Men jag kunde dock med sorg i hjärtat se att konkurrenterna många gånger hade ännu bättre lösningar. Därför tror jag på konkurrens.
Jag är nog inte heller så dålig på att "marknadsföra" mina åsikter. Det är inte detsamma som att "påfågla" sig för att dra uppmärksamhet till sin egen person. Det har jag nämligen aldrig tyckt om. "Böckerna ska tala, hyllorna ska tiga, är en gammal reklamfras för bokhyllor, vilken jag minns.
Behövs kundbesöken - eller: Varför säljer inte varorna sig själva?
Fler än du har säkert tänkt samma sak, men antag att du är en första som går från ord till handling. Efterfrågan finns ju redan. Så du behöver inte göra reklam för din uppfinning. Snart ligger produkten i butikshyllorna och folk börjar köpa. Helt spontant, utan någon reklam.
Eller måste du tala om för de tilltänkta köparna, att nu är produkten som de så länge har frågat efter, äntligen uppfunnen? Så du åker runt på marknader och demonsterar din uppfinning. Det kallas marknadsföring. Snart har efterfrågan vuxit så mycket att du har fullt upp med tillverkningen av produkten. Du anlitar en reklambyrå. Med tiden kanske du rentav anställer säljare, som åker runt till återförsäljare och övertalar dem att ta hem din produkt.
På kommentarsfältet till de föregående inläggen utspann sig en liten debatt mellan mig och sign P-A, som menade att jag har en förlegad syn på arbete. Säljare arbetar inte gratis bara för att det är trevligt att umgås med kunderna.
Arbeta eller umgås, var ju frågan. Så var i alla fall rubriken. Även om man spetsar till rubrikerna för att locka läsare, så säger de något. Var går gränsen mellan arbete och fritid? Mellan en arbetsuppgift (som man ska ha lön för att utföra) och en fritidssysselsättning (som man kanske rentav måste betala för att få utföra)?
Anledningen till att jag ställer frågorna är att jag tycker att det är dags för en stor arbetstidsreform, en förkortning av normalarbetstiden till 30 timmar per vecka. Det handlar då inte bara om att man kanske måste återgå till en något "förlegad" syn på arbete (Säljare har dock mig veterligt aldrig arbetat gratis), utan också att börja ifrågasätta om alla jobb verkligen behövs. Politikerna har ju varit fullt upptagna med att "skapa jobb" i stället för fördela jobben och produktionsresultaten. Så att alla både får bidra och njuta av frukterna av arbetet.
Om någon har frågat om alla jobbe verkligen behövs har svaren alltid varit: "Ja för att bekämpa arbetslösheten". Men reklam behövs väl ändå inte? Folk sätter ju t.o.m. anslag på sina brevådor att de inte vill ha reklam. Detta tycker jag är en intressant fråga. Det finns varor och tjänster, som är så självklara och välkända, så att de nästan säljer sig själva, utan reklam. Och det finns varor och tjänster, som bara kan säljas med "mördande reklam".
Ju mer svårsåld en produkt är, desto mer reklam och desto fler kundbesök behövs det för att den ska säljas. Så blir det fler jobb för reklamfolk och säljare. Så länge inte kostnaderna för marknadsföringen äter upp vinsten. I det kommunistiska systemet i Öststaterna fanns ingen marknadsföring. Men däremot en ständig varubrist. Planhushållnings-systemet kunde inte ens få fram tillräckliga kvantiteter av de varor och tjänster som spontant efterfågades av konsumenterna.
Med sänkt arbetstid med bibehållen lön kommer timpriset på arbetskraft att öka. Vissa varor och tjänster som nu säljs med "mördande" reklam, kommer kanske inte längre att produceras. Det kommer inte att löna sig. Det kommer inte att behövas lika många säljare som idag. Men det kommer kanske inte heller att finnas lika mycket personal i tillverkningsledet som idag.
Om arbetstiden sänks från 40 till 30 timmar per vecka, d.v.s med 25 %, måste antalet anställda öka med 33 % för att det ska bli lika många arbetstimmar som förut. Jag påstår nu att bortallet av arbetstid inte behöver kompenseras fullt ut inom många verksamheter.
Dessutom kan de omstridda RUT-bidragen avskaffas, åtminstone för dem som går ner i arbetstid. Den som anlitar avlönad arbetskraft för "hushållsnära" tjänster får ju tid att städa själva. Avlönat arbete för den ena förvandlas till en fritidssysselsättning. för den andra.
Samtidigt som tjänstesektorn utbasuneras som framtidsbranschen framför andra, så har ju faktiskt många tjänster försvunnit. Vi kan inte längre polletera resgods på tågen. Det finns inte längre skoputsare på hotellen. Det finns inte längre personal som putsar vindrutan när du tankar bilen. Och betala får du göra i en automat. Vi har fått kontantfria bussar. Jag minns när det fanns busskonduktörer som tog betalt av passagerarna och stängde dörrarna. Busskonduktörer kan ju tyckas ha varit en helt onödig personalkateogi, men faktum är att det blev förlängda körtider, när konduktörerna försvann.
Arbeta eller umgås?
Jag har fått en kommentar, som jag inte har publicerat, och en kommentar, som jag har publicerat, till föregående inlägg om arbetstiden. Kommentatorn skriver:
"Det dummaste som finns är nog att påstå att möten och kommunikation inte är att jobba.
I kontakten med andra skapas nya lösningar och man löser reella problem genom att samla olika erfarenheter och informationer. Ju mer komplext samhället är desto större behov av att dela information."
Men måste det ske på arbestid? Frågan är ju i vilken mån informationsutbytet är en integerad del av arbetet, och i vilken mån det är ett sätt att umgås.
Jag har reagerat mot att riksdagsledamöter står i matkö i stället för att bli serverade vid borden. Då skulle de kunna ägna sig åt informationsutbyte medan de väntar på maten. Arbete eller fritid?
bara
Och hur ser vi på fritiden över huvud taget? Är det verkligen "fri" tid, eller tid för återhämning inför nästa arbetsdag?
Undersökningenn som visar att tjänstemän i privat och offentlig verksamhet bara arbetar under 25 procent av arbestiden har inte jag gjort. Jag har inte kontrollerat om uppgiften stämmer. Men jag vet att sådant som förr gjordes under fritid nu görs på arbetstid. Jag blir upprörd när jag hör höga statstjänstemän, t ex åklagare skylla sin egen inkompetens på att de "inte har fått utbildning". När jag själv arbetade i statens tjänst var vi skyldiga att läsa alla nya föreskrifter som kom under fritid. Utan lön.
Fram 1920 till ungefär 1970 hade arbetstidsförkortningarna (årsarbetsstiden) hållit jämna steg med produktivietsökningen. Under 1970-talet lancerades i stället idén att göra arbetsinnehållet "meningsfullt" genom att flytta flytta in fritidsaktiviter från fritiden till arbestiden. Jag minns det såväl. I dagspressen fanns stora bilder från en fabrik i Kina. Arbetarna hade avbrutit arbetet och satt i gröngräset utanflör fabriken och läste "Maos lilla röda."
Samtidigt fördes en allt högljuddare propaganda om arbetets "nödvändighet" för att träffa andra människor. För att umgås. Men det gör man väl inte genom attstå vid sin maskin eller sitta på sitt kontorsrum? Samtidigt som allt mindre av arbetstiden används till arbete och allt mer till umgänge, används allt mindre av fritiden till umgänge med andra människor.
Lärarlösa lektioner
Och sedan ska frånvaro skrivas in i slutbetyget.
2 timmars arbetsdag med 8 timmars lön vanligt redan idag.
75 procent av dagen går till annat än jobb, lyder en rubrik i Svenska Dagbladet Näringsliv 6 juni.
Detta innebär om arbetstiden förkortas med 2 timmar att inget arbete alls kommer att göras, om allting som nu görs på arbetstid även fortsättningvis ska ske på arbetstid. Men vilka är det som får pyssla så mycket med annat än arbete på arbetstid? Jag minns hur det var när jag var aktiv socialdemokrat och arbetade på en fabrik. Det var verkligen svårt att komma ifrån för att ringa. Det var före mobiltelefonernas tid.
Det fanns gott om offentliganställda tjänstemän i den så kallade arbetarkommunen. Dem fick man inte ringa till på kvällstid. Nej, partiarbetet skötte de på arbetstid fastän de var aställda av kommunen och inte av partiet. Som arbetare var man ständigt diskriminerad av det så kallade arbetarepartiet.
Så här står det i SvD Näringsliv (undrar hur stor del av journalisters arbetstid som används till arbete):
"Endast två timmar om dagen går åt till att jobba. Resten försvinner på möten, mejl, organisationsverksamhet och att förflytta sig, enligt en studie från konsultföretaget Ming Company som gjort tidsstudier hos kontorsanställda på sju företag i offentlig och privat sektor, skriver tidningen Arbetsliv.
Det mesta av arbetstiden består av kommunikation i olika former, visar studien. Bara 25 procent går till det som är organisationens huvudsakliga uppgift – att producera tjänster och produkter. Ju högre hierarkisk position man har i organisationerna, desto mer tid läggs på kommunikation, procedurer och förflyttningar, säger Thomas de Ming."
Det är därför vi har läkarbrist i Sverige, trots att vi aldrig har haft så många läkare. Och trots att den medicinska utvecklingen har gjort att läkarna behöver använda mindre tid till patienterna. Eller kanske just därför. Ju mindre tid som går åt till patienterna, desto mer måste arbetstiden fyllas med annat.
Svenska läkare har i internationell jämförelse låg produktivitet mätt i antal patientbesök per läkare.
I föregående inlägg skrev jag hur presstödet har förvandlats till ett lönebidrag för journalister, som skriver tidningar som (nästan) ingen läser. Och om jag slår på den så kallade melodiradion, som finanseras med den obligatoriska TV-avgiften, så är det mer prat än musik, med två överflödiga journalister som pratar mellan skivorna.
Och när partiledare intervjuas i TV så är det två journalister, som kallas "politiska kommentatorer" (ännu högre lön?) som ställer frågorna. Produktiviteten hos radio- och TV-journalister har alltså halverats. Och vid de få tillfällen då politikerna själva är på arbetsplatsen (riksdagshuset) så använder de en stor del av arbetstiden till att stå i matkö.
Med bordsservering hade serveringspersonalen inte hunnit servera så många portioner som de nu hinner med. Men är man verkligen kvalificerad nog för att styra ett land, när man sänker sin egen produktivitet för att höja serveringspersonalens produktivitet?
Men det skulle förstås skina i ögonen om riksdagsledamöterna med sina höga löner dessutom skulle bli serverade vid borden. Att sänka ledamöternas löner för att anställa mer kringpersonal är förstås inte att tänka på?
Det hör verkligen till undantagen att politiker läser de utredningar som ligger till grund för de politiska besluten. Bakgrundsmaterialet till riksdagsbesluten är ofta på flera hundra sidor, ibland på några tusen sidor. Att visa jämlikhet med McDonald-gästerna genom att matköa är förstås viktigare än att veta vad man beslutar om?
Produktiviteten är idag så låg bland stora delar av arbetskraften, och speciellt de som har de högsta lönerna, så att man utan problem kan sänka arbetstiden. Även om det här och var skulle behövas mer kringpersonal. Och fler skådespelare och musiker som roar oss på fritiden.
Under 1970-talet var LO helfrälsta på tanken att flytta in diverse fritidsaktiviteter - och inte minst facklig arbete och "facklig-politisk samverkan" - från fritiden till arbestiden. Det var en rättvisefråga. Och dessutom var det ett "bra argument" mot de förhatliga kraven på en arbetstidsförkortning.
När möjliga arbetstidsreformer inte genomförs, så är de väl ganska självklart att de, som har jobb, fyller ut den alltfår långa arbetstiden med annat än arbete, för att själva inte riskera arbetslöshet. Och dessutom hittar de på onödiga hinder, ondiga meritkrav (senaste exemplet är kravet på lärarlegitiation) för arbetslösa så att deras arbetslöshet permanentas.
Det kan ju riksdagsledamöterna prata om i matkön. Men det kan vara svårt att prata med en som man verkligen behöver prata med utan att förlora sin plats i kön.
Övertidsarbetet motsvarar nu 115.000 helitidsjobb. Övertidsarbetet har ökat allra mest inom de personalkategorier som enligt nämnda undersökning använder 75 % av arbetstiden till annat än arbete.
Med "lunchberedning" menas i politiska sammanhang inte köksarbete. Utan att politiker eller tjänstemän bereder ärendena som de ska besluta i medan de sitter vid matbordet och väntar på att bli serverade.
Bortkastade pengar
Tack!
Här kan du läsa vilka bidragstagarna är och vilka som beviljar bidragen. Riksdagsledamöter och journalister.
http://www.presstodsnamnden.se/Presstöd%20Beviljade%20stöd.htm
De båda värsta bidragstagarna; Svenska Dagbladet, m, och Skånska Dagbladet, c, har fått sänkt från 65 miljoner till drygt 59 var.
Behövs detta verkligen för att föra ut de moderata idéerna?
Har det hjäpt centerpartiet att öka sin väljarandel i Malmö?
Det är väl ingen hemlighet att presstödet infördes som ett förtäckt partistöd till socialdemokraterna, vilket kamouflerades med generösa bidrag även till borgerliga bidrag. De flesta s-tidningar som fanns när stödet infördes är nedlagda, så det var ju helt klart bortkastade pengar. Lönebidrag till journalister och partipampar. Vi kan idag se att presstödet till s-tidningarna har gjort socialdemokraterna medialt handkappade, när man gjort sig beroende av snusktidningen Aftonbladet för att få ut sitt politiska budskap.
En hel rad tidningar har ett presstöd på drygt 2 miljoner kr, däribland åtskilliga centertidningar med vecko-utgivning. Flertalet av dessa är tidningar som knappat läses av någon, inte ens av prenumeranterna , som alltså betalar avgiften enbart för att stödja rörelsens tidning.
Det är tidningar vars "affärsidé" är helt inriktad på presstöd och stödprenumerationer från partimedlemmar.
En "dagstidning" som utkommer bara en gång per vecka har ingen som helst konkurrensförmåga som nyhetstidning och har i flera fall ett förflutet som periodisk tidskrift (utg en gång per månad eller ännu mer sällan). Det gäller både vänsterextrema M L Proletären och rasistiska Nationell idag.
Msn ska kanske vara glad för att kommunismen respektive rasismen inte har fått ökad spridning, men det betyder ju faktiskt att presstödet till dessa tidningar helt har förfelat sitt syfte!
Att denna svindel inte granskas av någon "granskande journalist" säger allt om opartiskheten.
Omoral
Att stora mediaföretag, som har så stor opinionsbildande kraft så att de kan påverka både valresultat, utrikespolitik och socialförsäkringspolitik (nästan liv eller död för de utförsäkrade) och kriminalpolitik och drogpolitik, fraterniserar med den organiserade brottsligheten, måste granskas.
Vilka motiv har AB:s chefredaktör Jan Helin, vilka nyheter försöker han hålla undan från läsarna genom att upplåta löpsedlar och förstasidor åt kungadravlet? Hur stort är knarkberoendet hos huvudstadens journalistkår? Och varför undanhåller AB bevis, som polisen borde ha, om man nu har kommit över bilderna?
Ja, vad är det som en korrumerad, försupen och nerknarkad journalistkår försöker dölja. (Obs. Jag påstår inte att alla journalister är sådana - men varför tiger de?)
Hotet mot informationsfriheten kommer inte från någon statlig censur, utan från "bruset", att pseudonyheterna nu dominerar så totalt, så att det är svårt att tränga igenom till de verkliga nyheterna.
Här pratar hycklarna på ledarredaktionerna om att blotta misstanken att kungen varit ute på amorösa äventyr gör kungen till en säkerhetsrisk. Men är då inte medias och enskilda journalisters beroendeställning till hallickar och knarkhandlare också en säkerhetsrisk?
I synnerhet drogproblemen tystas ner och förvisas från de opinionsledande nyhets- och ledarsidorna. Vi läser om mord på öppen gata, som slentrianmässigt förklaras som "uppgörelser i under världen", men inga analyser om vilka marknader som gängen delar mellan sig.
Just nu borde vi också diskutera både fortsatta och nya civila hjälpinsatser i Libyenl. men media ger oss inte ens en ordentlig nyhetssrapportering från slagfälten i kriget. Utan återger okritiskt propagandalögner från Khadaffiregiem, om stora civlia offer för NATO:s bomber.
- -
Under slutet av 1800-talets spreds stora färplanscher av en lycklig kungafamilj. Så indoktrinerades fattigfolket i det borgerliga familjeidealet. Även om det skulle vara sant att kungen själv har bidragit till att den falska bilden av kungafamiljen som idalfamiljen, måst jag fråga: So what?
De enda som förlorar på att prinsessbröllopen mister sin glans är ju den kungafjäskande delen av journalistkåren. De får väl övergå från att vara sagobérättare till att bli skandalhyenor, de också.
Kungen är kanske bara representativ för sitt folk, som slängt gamla äktenskapsideal om livslång trohet mm på sophögen för lnge sedan?
Den viktorianska dubbelmoralen och låtsasindikationen klär kvällspress-hyenorna särskilt dåligt.
Men det finns en sak i hyenornas drev som är särskilt osmaklig: att de ger sig på kungen som privatperson. Det är inte bara statschefen, utan (ffa) Carl Gustaf som man fförbryter sig mot. Det var inte bara statsministern och utrikesministern som mördades, utan även Olof och Anna.
Det är fegt att ge sig på människan bakom rollen.
