Vems gudlösa etik?
En person vid namn Birgitta Forsman (docent i forskningsetik) har skrivit följande på Humanistbloggen, som är en blogg för medlemmar i ateist-organisationen Humanisterna:
"Det som står i Bibeln, Koranen och andra gamla urkunder är också mänskliga påfund. Valet står därför mellan att rätta sig efter vad män(niskor) i ett förvetenskapligt, patriarkalt samhälle för flera tusen år sedan påstod och vad människor idag, utifrån bästa till buds stående kunskap kan komma fram till, efter att ha vänt och vridit på alla kända argument."
Att alla heliga skrifter har skrivits av människor, som saknat gudomlig inspriation, är en självklar slutsats om man inte tror på någon Gud. Det märkliga är att det även i religionens värld finns personer, t.o.m. präster som anser att det finns något slags objektiv etik (och moral) som står över den kristna etiken.
Men är då inte docentens egen forskningsetik ett människo-påfund, som är underkastad samma mekanismer som alla annan etik? Eller är just docenter befriade från den påverkan av klassbakgrund och social miljö, som enligt Marx styr allt mänskligt tänkande - och i synnerhet våra uppfattningar om etik och moral? Ibland är det riktigt, riktigt svårt att vara "humanist".
Eller kan det vara så att docenten sätter den BORGERLIGA svenska universitetsmiljöns "sanningar" mot de religiösa urkundernas sanningsanspråk? Hur kan marxistiskt skolade personer (och det är ju många akademiker idag, fastän de röstar på moderaterna - hur "etiskt" är det?) ställa upp på detta?
Ordet "inspiration" betyder för övrigt inte att man får aha-upplevelse, vilken som helst. Ordet "spirit" betyder som bekant ande. Att en helig text har "inspirerats" betyder alltså att det budskap, som texten förmedlar, har planterats i författarens hjärna av den helige Ande. Det handlar då om ett tidlöst budskap, som författaren kan ha klätt i sin egen samtids föreställningsvärd.
Det är inte förvånande att en ateist tror att både budskapet och "förklaringsmodellen" speglar författares egen samtid. Men det är däremot ytterst förvånande att teologiskt utbildade personer, som säger sig tro på Gud, inte kan skilja melllan budskap och förklaringsmodell. Men de är kanske också underkastade påverkan av den borgerliga universtitetsmiljö, i vilken de har fått sin utbildning?
Ja - om Marx hade rätt!
De tre närmast föregående inläggen har handlat om schizofreni, tvångsvård, tvångsmedicinering och hur domstolarna har svikit sin rättsvårdande uppgift, delvis beroende på juristernas underdånighet gentemot läkarna. Jag har skrivit att patienter efter beslut av domstol åsamkas ett livslångt medicinberoende genom tvångsmedicinering mot reboundeffekter, som är övergående återfallsliknande symtom under medicnutsättning.
Etiskt och moraliskt försvarbart?
Psykvården är det område där det tydligast visas att det inte finns någon objektiv etik och moral, som det står i mänsklig makt att upptäcka. Och om det finns någon gudomlig etik och moral, så är den lika svår att upptäcka och tillämpa. Men det bevisar i och för sig inte att den inte finns.
Tillägg: Birgitta Forsman har skickat en kommentar i vilken hon skriver: "Jag har inte skrivit på Humanistbloggen. Någon har citerat mig, och det är helt OK".
Då för jag be om ursäkt för missuppfattningen. Men det viktiga är dock att Forsman inte är felciterad.
"Det som står i Bibeln, Koranen och andra gamla urkunder är också mänskliga påfund. Valet står därför mellan att rätta sig efter vad män(niskor) i ett förvetenskapligt, patriarkalt samhälle för flera tusen år sedan påstod och vad människor idag, utifrån bästa till buds stående kunskap kan komma fram till, efter att ha vänt och vridit på alla kända argument."
Att alla heliga skrifter har skrivits av människor, som saknat gudomlig inspriation, är en självklar slutsats om man inte tror på någon Gud. Det märkliga är att det även i religionens värld finns personer, t.o.m. präster som anser att det finns något slags objektiv etik (och moral) som står över den kristna etiken.
Men är då inte docentens egen forskningsetik ett människo-påfund, som är underkastad samma mekanismer som alla annan etik? Eller är just docenter befriade från den påverkan av klassbakgrund och social miljö, som enligt Marx styr allt mänskligt tänkande - och i synnerhet våra uppfattningar om etik och moral? Ibland är det riktigt, riktigt svårt att vara "humanist".
Eller kan det vara så att docenten sätter den BORGERLIGA svenska universitetsmiljöns "sanningar" mot de religiösa urkundernas sanningsanspråk? Hur kan marxistiskt skolade personer (och det är ju många akademiker idag, fastän de röstar på moderaterna - hur "etiskt" är det?) ställa upp på detta?
Ordet "inspiration" betyder för övrigt inte att man får aha-upplevelse, vilken som helst. Ordet "spirit" betyder som bekant ande. Att en helig text har "inspirerats" betyder alltså att det budskap, som texten förmedlar, har planterats i författarens hjärna av den helige Ande. Det handlar då om ett tidlöst budskap, som författaren kan ha klätt i sin egen samtids föreställningsvärd.
Det är inte förvånande att en ateist tror att både budskapet och "förklaringsmodellen" speglar författares egen samtid. Men det är däremot ytterst förvånande att teologiskt utbildade personer, som säger sig tro på Gud, inte kan skilja melllan budskap och förklaringsmodell. Men de är kanske också underkastade påverkan av den borgerliga universtitetsmiljö, i vilken de har fått sin utbildning?
Ja - om Marx hade rätt!
De tre närmast föregående inläggen har handlat om schizofreni, tvångsvård, tvångsmedicinering och hur domstolarna har svikit sin rättsvårdande uppgift, delvis beroende på juristernas underdånighet gentemot läkarna. Jag har skrivit att patienter efter beslut av domstol åsamkas ett livslångt medicinberoende genom tvångsmedicinering mot reboundeffekter, som är övergående återfallsliknande symtom under medicnutsättning.
Etiskt och moraliskt försvarbart?
Psykvården är det område där det tydligast visas att det inte finns någon objektiv etik och moral, som det står i mänsklig makt att upptäcka. Och om det finns någon gudomlig etik och moral, så är den lika svår att upptäcka och tillämpa. Men det bevisar i och för sig inte att den inte finns.
Tillägg: Birgitta Forsman har skickat en kommentar i vilken hon skriver: "Jag har inte skrivit på Humanistbloggen. Någon har citerat mig, och det är helt OK".
Då för jag be om ursäkt för missuppfattningen. Men det viktiga är dock att Forsman inte är felciterad.
Psykiatrisk tvångsvård: När rättsväsendet svek sin rättsvårdande uppgift
Bloggen har haft fler läsare en vanligt de senaste dagarna. Man har tydligen uppmärksammat min inlägg om rättslsheten för psykatripatienter. Jag vill förtydliga att inläggen inte handlar om missbrukare eller kriminella personer. (Rättspsykatrin är dock till vissa delar en bluffvetenskap, som styrs mer av föråldrade rättsregler än av forskningsresultat, och som därför också borde granskas.) Eftersom detta är en kristen blogg, måste jag avsluta ämnet med detta inlägg för att återgå till teologiska frågor.
Domstolsjuristerna skyller på att de inte kan ifrågasätta läkares diagnoser. Trots att man har tillgång till egen psykiatrisk expertis som rådgivare till domstolarna. Det var nämligen för att det måste finnas någon som ifrågasätter läkares diagnoser som lagen ändrades 1992 så att en domstol, och inte den behandlande läkaren själv tar beslut om tvångsvård som första instans. Visserligen fanns redan förut möjlighet att överklaga, men alla felaktigt tvångsvårdade patienter vågade inte göra det. Och den läkare- och vårdpersonaldominerade Utskrivningsnämnden, som överklagandeinstansen hette, var ingen domstol.
Lagändringen, som drevs igenom av patient- och anhörigorganisationen RSMH, ledde emellertid till att rättslösheten för patienterna blev ännu sämre, åtminstone formellt sett. I praktiken torde dock antalet direkta rättsövergrepp från läkare mot patienter ha blivit färre, på grund av den respekt som de flesta människor, inklusive läkare, har för domstolar. Läkarna skulle bara veta hur domstolarna under 20 år har försummat sin rättsvårdande uppgift. Läkares respekt för jurister är ingenting jämfört med juristers respekt för läkare. Ofta får ett läkarutlåtande avgöra svårdömda mål, som egentligen inte har ett dugg med psykiatrisk vård att göra.
Man sågar inte av den gren man sitter på. Och ett läkarutlåtande kan befria jurister från dåligt samvete för felaktiga domslut. Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet som med-beslutsfattare i mål om psykiatrisk tvångsvård. Ett typiskt psykiatrimål brukar ta 20 minuter från föredragning av målet för rättens ledamöter till avkunnad dom. Som om detta inte vore nog i "effektivitet" diskuteras eller planeras nu videorättegångar, där patienterna inte ens är närvarande i rättssalen. Patienterna kommer inte ens att se dem, som dömer.
Inga andra mål som handlar om att frihetsberöva någon tar så kort tid. Ett mål om tvångsvård för missbrukare tar vanligen 2 1/2 gånger så lång tid. Dessutom har rättens ledamöter fått ut handlingarna i missbrukarvårdsmålen i förväg för påläsning. Det brukar vara digra akter, som det brukar ta ett par timmar att läsa igenom. Denna tydliga diskriminering av psykiatripatienter har påtalats i en utredning av Umeå universitet för några år sedan. Detta visar hur människovärdet graderas av det svenska rättsväsendet.
Omn de kriterier för psykiatrisk tvångsvård som gällde 19967 - 1991, hade fortsatt att gälla sedan domstolarna tagit över tvångsvårdmålen i första och andra instans, hade sannolikt reboundeffekt-skandalen, som jag skrev om i de tidigare inläggen, blivit avslöjade. I stället har domstolarna dömt patienter, som drabbats av rebondfenomen till fortsatt tvångsvård. Det är som att döma en alkoholist som inte tål alkohol till tvångsmedicinering med alkohol.
I övrigt finns inga likheter mellan alkholabstinens och reboundeffekter av receptorpåverkande mediciner. Medicinutsättning för en patient, som drabbats av reboundeffekter, är betydligt svårare än att avvänja en alkoholist med abstinensbesvär. Domstolarna har hjälpt landstingen att spara stora pengar på att slippa behandla vårdskadorna efter medicineringen. Felet är att ingen läkare någonsin har behövt bevisa för en svensk domstol att den tvångsmedicinering, som vanligen är syftet med tvångsvården, har varit till gagn för patienten. Det kriteriet försvann alltså när domstolarna tog över besluten från läkarna. Reboundeffekterna har varit välkända bland läkarna åtminstone sedan 2003, då två artiklar om just reboundfenomen publicerades i Läkartidningen nr 11.
Det troligen bästa sättet att behandla reboundfenomen är att övergå till intermittent medicinering med allt längre intervaller mellan medicineringstillfällena, tills patienten är medicinfri, vilket eventuellt kan ta flera år. Många patienter har själva försökt bli medicinfria på detta sätt, eftersom de inte fått någon hjälp från vare sig sjukvården eller rättsväsendet, men misslyckats totalt. De har "drabbats" av en euforisk känsla av att äntligen ha blivit medicnfria, trots att flera månader har återstått tills det målet är uppnått. De har alltså avbrutit medicineringen helt i förtid. återstår. Detta kan ju tyckas omdömeslöst, men denna "omdömeslöshet" är ett säkert tecken på att en ny kraftig reboundattack är på gång inom ett eller två dygn.
Någon vecka senare sitter de i domstolen och försäkrar att de ska ta sin medicin frivilligt om de bara slipper tvångsvård, vilket rätten givetvis inte tror på. Men noga räknat bryter domstolen mot lagen i det fallet.
Tvångsvård är endast tillåten om patienten motsätter sig vård - vilket patienterna givetvis snabbt lär sig att de inte ska göra.. "Inte trovärdigt" samtycke kan däremot vara ett kriterium för tvångsvård för missbrukare.
Kriteriet "motsätter sig vård" är ännu ett exempel på patienternas rättslöshet i dessa skenrättegångar. Det räcker atlltså att patienten säger att han / hon inte behöver vård, eller "vill bli frisk genom Jesus", för att rätten ska döma till tvångsvård. Det behövs alltså inget objektivit kriterium, att vården behövs (det kriteriet avskaffades 1992) för att rätten ska döma till tvångsvård. Och har man sagt att man "vill bli frisk genom Jesus", så har man sagt att man lider av religiösa vanföreställningar.
Men tvångsvård kan alltså de facto vara nödvändig för en lyckat medicinutsättning, för att patienten ska ta de medicindoser som måste tas under utsättningstiden. Men även på den punkten sviker domstolarna patienterna. Syftet med tvångsvården, att patienten ska göras medicinfri och inter åsamkas ett ännu värre medicinberoende, borde ju anges i rättens beslut. Men säg den jurist som vågar tala om för en läkare vad som är syftet med vården.
Enligt uppgift ansvarar den läkare, som sätter in medicinen, för att medicinen sätts ut, men med ständiga läkarbyten finns ingen som ansvarar för detta. Det borde ju vara sjukvårdens och inte den enskilda läkarens ansvar. Dessutom påbörjas medicineringen ofta av allmänläkare, som inte tar något ansvar alls. Undersökningar visar att den genomsnittliga allmänläkare väljer både farligare mediciner och högre doser än den genomsnittliga specialisten i psykiatri. För höga medicindoser mångdubblar risken för reboundeffekter vid medicinutsättning.
Kristdemokraterna, som jag misstänker är köpta av läkemedelsindustrin, har varit pådrivande bakom överförskrivningen av psykatriska mediciner. Naturligtvis vägrar kd att begränsa förskrivningsrätten av psykiatriska mediciner till läkare, som verkligen är specialister i psykiatri. Det är skrämmande att ett parti, som tar så lätt på risken att patienter blir allvarligt skadade av överförskrivning av farliga mediciner, faktiskt ansvarar för sjukvårdsfrågorna i regeringen.
Jag får ofta frågan om jag inte tror att tvångsvård kan vara nödvändig i vissa fall. Men det är faktiskt en ovidkommande fråga i en diskussion om rättssäkerhet. Syftet med att domstolarna tog över besluten från läkarna var alltså att rättssäkerheten skulle bli bättre, inte sämre. Det borde vara självklart att en påbörjad behandling ska avslutas efter uppnått resultat, eller åtminstone när det har gått så lång tid så att fortsatt medicinering gör större skada än nytta. Eller inte gör någon nytta alls, utan enbart skada.
Nu ska jag avsluta med att psykvårdens stjärna steg som en sol på en molnfri himmel när Sverige fick en för sin tid oerhört modern strafflag 1865. Förut kunde man nämligen sätta folk i fängelse, lite hur som helst, utan stöd i någon lag. Sjukvården tog alltså över dessa olagliga bestraffningar. En diagnos var detsamma som förlust av normala mänskliga rättigheter. Och så är det fortfarande. Somliga domare har ingen utbildning alls i psykatri och är fullsmockade med fördomar, andra fick en marginell utbildning 1991, när reboundeffekterna fortfarande var okända eller förnekade av läkarkåren.
Förutom att den, som har fått en psykiatrisk diagnos (och då speciellt schizofreni) frånkänns normala mänskliga rättigheter, handlar det också om vilken proecessrätt som gäller för olika mål. Den juridiskt intresserade uppmanar jag att läsa läroböcker i processrätt och speciellt vad som skrivs om bevisbördan i mål mellan en myndighet och en enskild. Hur ska en person, som är frihetsberövad genom ett interimistiskt beslut om tvångsvård och dessutom neddrogad med psykiatriska mediciner kunna bevisa att han /hon inte är sjuk? Och när varje försök att bevisa att han /hon inte behöver tvångsvård, vänds emot honom?
Medan den part, som har den dokumenterade sakkunskapen, d.vs. den behandlande läkaren, inte behöver bevisa någonting alls!
Domstolsjuristerna skyller på att de inte kan ifrågasätta läkares diagnoser. Trots att man har tillgång till egen psykiatrisk expertis som rådgivare till domstolarna. Det var nämligen för att det måste finnas någon som ifrågasätter läkares diagnoser som lagen ändrades 1992 så att en domstol, och inte den behandlande läkaren själv tar beslut om tvångsvård som första instans. Visserligen fanns redan förut möjlighet att överklaga, men alla felaktigt tvångsvårdade patienter vågade inte göra det. Och den läkare- och vårdpersonaldominerade Utskrivningsnämnden, som överklagandeinstansen hette, var ingen domstol.
Lagändringen, som drevs igenom av patient- och anhörigorganisationen RSMH, ledde emellertid till att rättslösheten för patienterna blev ännu sämre, åtminstone formellt sett. I praktiken torde dock antalet direkta rättsövergrepp från läkare mot patienter ha blivit färre, på grund av den respekt som de flesta människor, inklusive läkare, har för domstolar. Läkarna skulle bara veta hur domstolarna under 20 år har försummat sin rättsvårdande uppgift. Läkares respekt för jurister är ingenting jämfört med juristers respekt för läkare. Ofta får ett läkarutlåtande avgöra svårdömda mål, som egentligen inte har ett dugg med psykiatrisk vård att göra.
Man sågar inte av den gren man sitter på. Och ett läkarutlåtande kan befria jurister från dåligt samvete för felaktiga domslut. Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet som med-beslutsfattare i mål om psykiatrisk tvångsvård. Ett typiskt psykiatrimål brukar ta 20 minuter från föredragning av målet för rättens ledamöter till avkunnad dom. Som om detta inte vore nog i "effektivitet" diskuteras eller planeras nu videorättegångar, där patienterna inte ens är närvarande i rättssalen. Patienterna kommer inte ens att se dem, som dömer.
Inga andra mål som handlar om att frihetsberöva någon tar så kort tid. Ett mål om tvångsvård för missbrukare tar vanligen 2 1/2 gånger så lång tid. Dessutom har rättens ledamöter fått ut handlingarna i missbrukarvårdsmålen i förväg för påläsning. Det brukar vara digra akter, som det brukar ta ett par timmar att läsa igenom. Denna tydliga diskriminering av psykiatripatienter har påtalats i en utredning av Umeå universitet för några år sedan. Detta visar hur människovärdet graderas av det svenska rättsväsendet.
Omn de kriterier för psykiatrisk tvångsvård som gällde 19967 - 1991, hade fortsatt att gälla sedan domstolarna tagit över tvångsvårdmålen i första och andra instans, hade sannolikt reboundeffekt-skandalen, som jag skrev om i de tidigare inläggen, blivit avslöjade. I stället har domstolarna dömt patienter, som drabbats av rebondfenomen till fortsatt tvångsvård. Det är som att döma en alkoholist som inte tål alkohol till tvångsmedicinering med alkohol.
I övrigt finns inga likheter mellan alkholabstinens och reboundeffekter av receptorpåverkande mediciner. Medicinutsättning för en patient, som drabbats av reboundeffekter, är betydligt svårare än att avvänja en alkoholist med abstinensbesvär. Domstolarna har hjälpt landstingen att spara stora pengar på att slippa behandla vårdskadorna efter medicineringen. Felet är att ingen läkare någonsin har behövt bevisa för en svensk domstol att den tvångsmedicinering, som vanligen är syftet med tvångsvården, har varit till gagn för patienten. Det kriteriet försvann alltså när domstolarna tog över besluten från läkarna. Reboundeffekterna har varit välkända bland läkarna åtminstone sedan 2003, då två artiklar om just reboundfenomen publicerades i Läkartidningen nr 11.
Det troligen bästa sättet att behandla reboundfenomen är att övergå till intermittent medicinering med allt längre intervaller mellan medicineringstillfällena, tills patienten är medicinfri, vilket eventuellt kan ta flera år. Många patienter har själva försökt bli medicinfria på detta sätt, eftersom de inte fått någon hjälp från vare sig sjukvården eller rättsväsendet, men misslyckats totalt. De har "drabbats" av en euforisk känsla av att äntligen ha blivit medicnfria, trots att flera månader har återstått tills det målet är uppnått. De har alltså avbrutit medicineringen helt i förtid. återstår. Detta kan ju tyckas omdömeslöst, men denna "omdömeslöshet" är ett säkert tecken på att en ny kraftig reboundattack är på gång inom ett eller två dygn.
Någon vecka senare sitter de i domstolen och försäkrar att de ska ta sin medicin frivilligt om de bara slipper tvångsvård, vilket rätten givetvis inte tror på. Men noga räknat bryter domstolen mot lagen i det fallet.
Tvångsvård är endast tillåten om patienten motsätter sig vård - vilket patienterna givetvis snabbt lär sig att de inte ska göra.. "Inte trovärdigt" samtycke kan däremot vara ett kriterium för tvångsvård för missbrukare.
Kriteriet "motsätter sig vård" är ännu ett exempel på patienternas rättslöshet i dessa skenrättegångar. Det räcker atlltså att patienten säger att han / hon inte behöver vård, eller "vill bli frisk genom Jesus", för att rätten ska döma till tvångsvård. Det behövs alltså inget objektivit kriterium, att vården behövs (det kriteriet avskaffades 1992) för att rätten ska döma till tvångsvård. Och har man sagt att man "vill bli frisk genom Jesus", så har man sagt att man lider av religiösa vanföreställningar.
Men tvångsvård kan alltså de facto vara nödvändig för en lyckat medicinutsättning, för att patienten ska ta de medicindoser som måste tas under utsättningstiden. Men även på den punkten sviker domstolarna patienterna. Syftet med tvångsvården, att patienten ska göras medicinfri och inter åsamkas ett ännu värre medicinberoende, borde ju anges i rättens beslut. Men säg den jurist som vågar tala om för en läkare vad som är syftet med vården.
Enligt uppgift ansvarar den läkare, som sätter in medicinen, för att medicinen sätts ut, men med ständiga läkarbyten finns ingen som ansvarar för detta. Det borde ju vara sjukvårdens och inte den enskilda läkarens ansvar. Dessutom påbörjas medicineringen ofta av allmänläkare, som inte tar något ansvar alls. Undersökningar visar att den genomsnittliga allmänläkare väljer både farligare mediciner och högre doser än den genomsnittliga specialisten i psykiatri. För höga medicindoser mångdubblar risken för reboundeffekter vid medicinutsättning.
Kristdemokraterna, som jag misstänker är köpta av läkemedelsindustrin, har varit pådrivande bakom överförskrivningen av psykatriska mediciner. Naturligtvis vägrar kd att begränsa förskrivningsrätten av psykiatriska mediciner till läkare, som verkligen är specialister i psykiatri. Det är skrämmande att ett parti, som tar så lätt på risken att patienter blir allvarligt skadade av överförskrivning av farliga mediciner, faktiskt ansvarar för sjukvårdsfrågorna i regeringen.
Jag får ofta frågan om jag inte tror att tvångsvård kan vara nödvändig i vissa fall. Men det är faktiskt en ovidkommande fråga i en diskussion om rättssäkerhet. Syftet med att domstolarna tog över besluten från läkarna var alltså att rättssäkerheten skulle bli bättre, inte sämre. Det borde vara självklart att en påbörjad behandling ska avslutas efter uppnått resultat, eller åtminstone när det har gått så lång tid så att fortsatt medicinering gör större skada än nytta. Eller inte gör någon nytta alls, utan enbart skada.
Nu ska jag avsluta med att psykvårdens stjärna steg som en sol på en molnfri himmel när Sverige fick en för sin tid oerhört modern strafflag 1865. Förut kunde man nämligen sätta folk i fängelse, lite hur som helst, utan stöd i någon lag. Sjukvården tog alltså över dessa olagliga bestraffningar. En diagnos var detsamma som förlust av normala mänskliga rättigheter. Och så är det fortfarande. Somliga domare har ingen utbildning alls i psykatri och är fullsmockade med fördomar, andra fick en marginell utbildning 1991, när reboundeffekterna fortfarande var okända eller förnekade av läkarkåren.
Förutom att den, som har fått en psykiatrisk diagnos (och då speciellt schizofreni) frånkänns normala mänskliga rättigheter, handlar det också om vilken proecessrätt som gäller för olika mål. Den juridiskt intresserade uppmanar jag att läsa läroböcker i processrätt och speciellt vad som skrivs om bevisbördan i mål mellan en myndighet och en enskild. Hur ska en person, som är frihetsberövad genom ett interimistiskt beslut om tvångsvård och dessutom neddrogad med psykiatriska mediciner kunna bevisa att han /hon inte är sjuk? Och när varje försök att bevisa att han /hon inte behöver tvångsvård, vänds emot honom?
Medan den part, som har den dokumenterade sakkunskapen, d.vs. den behandlande läkaren, inte behöver bevisa någonting alls!
Ofullbordat
Jag har träffat ett stort antal personer med diagnosen schizofreni. I flera fall har jag deltagit i beslut att döma personer med denna diagnos till tvångsvård. Jag har läst deras sjukdomshistorier. Jag anser att det råder en mycket stor rättslöshet för dessa personer. Tvångsvård betyder i de allra flesta fallen tvångsmedicinering. Endast i ett fall har syftet med tvångsvården varit medicinavväjning. I övriga fall har tvångsvården åsamkat dessa patienter ett livslångt medicinberoende, som bryter ner nervystemet inkl CNS (hjärnan). Detta har varit känt inom den psykiatriska professionen åtminstone sedan början av 1990-talet. 1992 infördes den nu gällande tvångsvårdslagen. I den lag som gällde tidigare (1967 - 1991) var ett kriterium för psykatirisk tvångsvård att patienten skulle förbättras av vården alternativt bli allvarligt försämrad om vården uteblev. Denna lag ansågs lida av brister i rättssäkerhetshänseende, bl. a. att läkare beslöt om tvångsvård i första instans. Om patienten inte överklagade blev läkarens beslut bestående. När besluten flyttades från den psykiatriska till den juridiska professionen avskaffades alltså kriteriet att tvångsvården skulle vara till gagn för patienten. Det ansågs alltför svårt för jurister att avgöra. Vilket är ett märkligt resonemang eftersom domstolarna brukar ha psykiatriker som sakkunninga. som kan tillfrågas.
Jag läste första gången en vetenskaplig förklaring till de redan tidigare kända reboundeffekterna i Läkartidningen nur 11 /2003. Detta är tillvänjningseffekter som kan ge ibland mycket svåra, återfallsliknande symtom vid medicinutsättning. Medicineringen bör alltså avbrytas innan risk för reboundeffekter uppstår. Det borde därför ha varit domstolarnas uppgift att pröva om vården verkligen är till gagn för patienten, när någon döms till tvångsvård gång efter gång. Men i stället för förnyad prövning blir det en alltmer slentrianmässig förlängning av tvångsvården. Detta är en rättsskandal som inte alls har uppmärksammats.
Drabbade patienter har blivit offer för sammanblandningen med missbrukare. Att bota shizofreniliknande symtom hos missbrukare är en helt annan sak. Jag har planer på att skriva mer om denna skamfläck på svenkt rättsväsen och svensk sjukvård. De verkliga vinnarna på en tvångsvård som förvandlar tillfälliga besvär till livslång misshandel efter beslut av domstol är givetvis läkemedelsindustrin. Och deras makt är stor. Även i regeringskansliet och inom det parti som ansvarar för socialdepartementet.
Jag läste första gången en vetenskaplig förklaring till de redan tidigare kända reboundeffekterna i Läkartidningen nur 11 /2003. Detta är tillvänjningseffekter som kan ge ibland mycket svåra, återfallsliknande symtom vid medicinutsättning. Medicineringen bör alltså avbrytas innan risk för reboundeffekter uppstår. Det borde därför ha varit domstolarnas uppgift att pröva om vården verkligen är till gagn för patienten, när någon döms till tvångsvård gång efter gång. Men i stället för förnyad prövning blir det en alltmer slentrianmässig förlängning av tvångsvården. Detta är en rättsskandal som inte alls har uppmärksammats.
Drabbade patienter har blivit offer för sammanblandningen med missbrukare. Att bota shizofreniliknande symtom hos missbrukare är en helt annan sak. Jag har planer på att skriva mer om denna skamfläck på svenkt rättsväsen och svensk sjukvård. De verkliga vinnarna på en tvångsvård som förvandlar tillfälliga besvär till livslång misshandel efter beslut av domstol är givetvis läkemedelsindustrin. Och deras makt är stor. Även i regeringskansliet och inom det parti som ansvarar för socialdepartementet.
Schizofreni
- Tänk dig att bo i ett rum med bara fönster och inga gardiner. Alla intryck strömmar in, du kan inte värja dig och inte tolka någonting. Det är så en person med schizofreni upplever verkligheten. Detta sagt i tidningen Metro häromdagen av en person som är ordförande i Scizofreniförbundet.
Förbundet har under flera år försökt motarbeta de många fördomar som finns om schitzofreni, exempelvis att schizofrena inte är medvetna om verkligheten omkring dem och helt styrs av intre "röster". När det i själva verket är precis tvärtom. Dessa fördomar som florerar inte minst inom rättsväsendet, och inte minst i de domstolar som dömer patienter till psykiatrisk tvångsvård, har medfört en mycket allvarlig diskriminering av schizofrena och att de fråntas elementära rättigheter som att bestämma över sin egen person och sina egna tillgångar.
Fördomarna matas med nytt bränsle av advokater i brottmålsrättegångar, som menar att deras klienter inte rår för sina brott för att de är "sjuka" och därför bör dömas till rättspykiatrisk vård - med vanligtvis kortare vårdtid än ett fängelsestraff. Det är därför speciellt vid mycket grova brott, som kan ge livstids fängelse enligt straffskalan, som rättspsykiatrisk vård anses vara en lindrigare påföljd. I de fall då "patientérna" inte har någon psykisk sjukdom, är de snart ute igen och kan begå nya brott. Journalister bidrar till hetsen mot schizofrena genom att beskriva schizofrena som speciellt benägna att begå grova våldsbrott.
Dessa fördomar inom hela samhället, inklusive delar av psykiatrin, leder ofta till att schizofrena under årtionden utsätts för en förödande medicinering med mediciner som speciellt vid långvarig användning i höga doser förstör nervsystemet, inklusive det som kallas CNS (hjärnan). Detta är mycket välkända biverkningar. Det är numera också ganska väl känt att långvarig användning av dessa mediciner ger upphov till tillfälliga s.k. reboundeffekter (kraftiga psykiska symtom) när medicinen tas bort.
Medicinering borde därför upphöra innan det uppstår risk för reboundeffekter. Om medicineringen har pågått så länge (vilket ofta är fallet) så att reboundeffekter inte kan undvikas, borde det verkligen inte vara ett argument för fortsatt medicinering. Utan snarare ett argument för medicinutsättning under övervakning i värsta fall under tvångsvård.
I stället dömer domstolarna till tvångsvård med syfte att patienter, som inte vill få sina hjärnor förstörda, ska tvångsmedicineras. Eftersom patienterna vanligen är avtrubbade, slöa och lugna under pågående medicinering, kan denna tvångsvård ofta ske i öppna former, vilket spar mycket pengar åt landstingen.
Få trodde att de svåra övergrepp (bältesläggning, långbad och lobotomering) som begicks mot schizofrena förr, verkligen förekom medan de förekom. Precis samma sak är det med de övergrepp som begås mot schizofrena nu.
Man tror inte att det som förekommer, förekommer medan det förekommer.
Eftersom så svåra övergrepp mot schizofrena har begåtts inom den offentliga psykiatrin, undgår den privata vården den kritiska granskning som den borde utsättas för. När en konstfackstuderande häromåret spelade psykiskt sjuk för att bli tvångsintagen för att kunna avslöja vad som pågår innanför de slutna väggarna, riktades ilskan mot henne och inte mot det privata sjukhuset.
Trots att hon kunde avslöja att detta sjukhus använder tortyr i form av bältesläggning för att spara pengar. Vilket inte alla offentliga psykiatriska kliniker gör idag.
Förbundet har under flera år försökt motarbeta de många fördomar som finns om schitzofreni, exempelvis att schizofrena inte är medvetna om verkligheten omkring dem och helt styrs av intre "röster". När det i själva verket är precis tvärtom. Dessa fördomar som florerar inte minst inom rättsväsendet, och inte minst i de domstolar som dömer patienter till psykiatrisk tvångsvård, har medfört en mycket allvarlig diskriminering av schizofrena och att de fråntas elementära rättigheter som att bestämma över sin egen person och sina egna tillgångar.
Fördomarna matas med nytt bränsle av advokater i brottmålsrättegångar, som menar att deras klienter inte rår för sina brott för att de är "sjuka" och därför bör dömas till rättspykiatrisk vård - med vanligtvis kortare vårdtid än ett fängelsestraff. Det är därför speciellt vid mycket grova brott, som kan ge livstids fängelse enligt straffskalan, som rättspsykiatrisk vård anses vara en lindrigare påföljd. I de fall då "patientérna" inte har någon psykisk sjukdom, är de snart ute igen och kan begå nya brott. Journalister bidrar till hetsen mot schizofrena genom att beskriva schizofrena som speciellt benägna att begå grova våldsbrott.
Dessa fördomar inom hela samhället, inklusive delar av psykiatrin, leder ofta till att schizofrena under årtionden utsätts för en förödande medicinering med mediciner som speciellt vid långvarig användning i höga doser förstör nervsystemet, inklusive det som kallas CNS (hjärnan). Detta är mycket välkända biverkningar. Det är numera också ganska väl känt att långvarig användning av dessa mediciner ger upphov till tillfälliga s.k. reboundeffekter (kraftiga psykiska symtom) när medicinen tas bort.
Medicinering borde därför upphöra innan det uppstår risk för reboundeffekter. Om medicineringen har pågått så länge (vilket ofta är fallet) så att reboundeffekter inte kan undvikas, borde det verkligen inte vara ett argument för fortsatt medicinering. Utan snarare ett argument för medicinutsättning under övervakning i värsta fall under tvångsvård.
I stället dömer domstolarna till tvångsvård med syfte att patienter, som inte vill få sina hjärnor förstörda, ska tvångsmedicineras. Eftersom patienterna vanligen är avtrubbade, slöa och lugna under pågående medicinering, kan denna tvångsvård ofta ske i öppna former, vilket spar mycket pengar åt landstingen.
Få trodde att de svåra övergrepp (bältesläggning, långbad och lobotomering) som begicks mot schizofrena förr, verkligen förekom medan de förekom. Precis samma sak är det med de övergrepp som begås mot schizofrena nu.
Man tror inte att det som förekommer, förekommer medan det förekommer.
Eftersom så svåra övergrepp mot schizofrena har begåtts inom den offentliga psykiatrin, undgår den privata vården den kritiska granskning som den borde utsättas för. När en konstfackstuderande häromåret spelade psykiskt sjuk för att bli tvångsintagen för att kunna avslöja vad som pågår innanför de slutna väggarna, riktades ilskan mot henne och inte mot det privata sjukhuset.
Trots att hon kunde avslöja att detta sjukhus använder tortyr i form av bältesläggning för att spara pengar. Vilket inte alla offentliga psykiatriska kliniker gör idag.
Förvåning?
Med stigande förvåning läste jag hur den socialdemokratiska feministen Kielos skrev om ofödda flickor som verkliga människor...
Så står det på en katolsk blogg sedan någon dag tillbaka. Bloggaren citerar ur en krönika i tidningen Världen idag. Jag förstår inte hur man kan bli förvånad. Antag att Katrine Kielos menar vad hon skriver. Den som läser hennes inlägg med STIGANDE FÖRVÅNING har väl förutfattade meningar? Detta etiketterande. Som om alla som upekas som feminister (eller något annat) skulle ha lika åsikter i allt. Kielos skriver ju även:
"Redan i dag kan man på dyra amerikanska kliniker designa ett embryo efter smak. Pojke, flicka, grönögd eller blåögd? Du väljer själv. Vi i väst verkar inte heller kunna förstå att barn inte tillhör sina föräldrar. De kommer genom dig, men inte från dig. De är ett mirakel som man får till låns. Inte en beställningsvara. Och de är vad de är."
Det är väldigt trist när borgerliga kristna män diskuterar aborter. Inga aborter kan de acceptera, utom aborter som drivs fram av barnmorskor och socialsekreterare i de offentliga finansernas intresse. Om de aborterna är det mycket tyst. Alltså aborter som sker trots att modern egentligen vill ha barnet.
Alltså just de aborter som det moraliskt sett borde vara lättast att få stopp på. Utom för våra borgerliga kristna män, som även de sätter ideologi och partival över teologin och den kristna traditionen.
Aborter för att barnet, om det får leva, kommer att födas i fel familj, har de inget att säga om.
Denna enorma kallsinnighet inför livet så snart ofödda barns rätt till liv kommer i konflikt med den egna (inte sällan: kristdemokratiska) partitillhörigheten, gör MIG förvånad.
