larsflemstroms

Den frågan ställer jag mig efter ärkebiskopsvalet. Av sammanlagt fem kandidater var två kvinnor. Men en seger för jämställdheten skulle det bara bli om den ena av dem blir vald. Någon skrev att det t.o.m. handlade om alla människors lika värde. Har någon av de andra kandidaterna ifrågasatt det? Någon annan skrev att det var en kamp mot "bibeltrogna mörkermän". Är Cristina Grenholm en sådan?

 

Blev hon inte vald för att hon anses bibeltrogen (i så fall en nyhet för mig) eller för att hon är en man, en "mörkerman"? Efter att ha tittat på intervjuerna med de båda kvinnorna - bägge gråhåriga och i övre medelåldern - kunde jag inte se någon skillnad i kvinnlighet. Eller kunde jag det? Nåväl, nu handlade det inte om något att äta frukost tillsammans med, utan om att välja överhuvud för Sverige största religiösa samfund. Och Cristina Grenholm var nog den mest kompetenta för det uppdraget, tätt följd av Ragnar Persenius, som redan är biskop i Uppsala.

 

Man får onekligen intrycket att de, som röstade för vinnaren Antje Jackelén röstad mot något, inte för. Och att det då också gällde att rösta mot Grenholm. Men vad det egentligen var hos henne, som man röstade mot, kan jag inte förstå. Kanske att hon ställde upp mot Jackelén. Det kan finnas många dolda motiv bakom det som framställs som könskamp. För inte kan det väl vara så att Grenholm är mindre kvinnlig än Jackelén?

 

Att maken Heinz Jackelén ville ha sin fru som ärkebiskop att Micael Grenholm ville ha sin mamma som ärkebiskop kan jag också förstå. Att någon, som blivit vänligt bemött av någon av kandidaterna ville ha just henne eller honom (det var ju tre män också) kan jag också förstå.

 

Men själv har jag inte fått något vänligt brev från någon biskop. Jag har inte så höga tankar om min egen betydelse, så att jag skulle skriva personliga brev till en biskop och berätta att jag har blivit så arg på en annan biskop, så att jag har gått ur kyrkan.

 

Men å andra sidan har jag kommenterat en hel del på en biskopsblogg. Och just nu är jag så besviken och förb. på den biskopens för hans oförskämdheter mot det kristna lekfolket, för att de haft ofoget att kritisera ärkebiskopskandidateras okristliga svar under en utfrågning av dem inför valet. Grenholm var den enda som någotsånär klarade av att besvara frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed.

 

Enligt den katolska kyrkan ska biskoparna vara lärare och väktare, d.v.s. "trospoliser". På en ortodox kyrkas hemsida läste jag att enligt den ortodoxa kyrkan är även hela den kristna församlingen väktare, "ty även biskoparna kan fela och förleda", läste jag. Denna skillnad kom tydligt till uttryck under konciliet i Ravenna under 1400-talet.

 

En biskop, som i hätska ordalag angriper sin egen kyrkas lekfolk för att vara "trospoliser" (ska de inte vara det i den lutherska kyrkan), borde nog lägga ner sin biskopsstav. Om han inte ber om förlåtelse. Men vem ska jag skriva till och klaga?

 

 

 

Ja, det måste han ha gjort, om han blev människa (i Jesus) enbart för att visa oss människor hur vi ska leva. Hur har den undervisningen lyckats? Nu, 2000 år senare, finns samma ondska kvar. Den har inte ens minskat i ondskefullhet. Nej, Gud visste nog att inga människor kan frälsa sig själva.

 

Om han fortfarande behöver tvångsvård, så är det mot den vårdskada som han har tillfogats av sina "behandlare". Och i så fall ska den fortsatta behandlingen ske inom den allmänpsykiatriska tvångsvården, gärna i form av s.k. öppen psykiatrisk tvångsvård. Släpps han inte snart från den rättspsykiatriska tvångsvården så är en ny rättsskandal under uppsegling. Och man måste aktualisera frågan om man inom psykiatrin avsiktligt gör folk patienter sjuka, för att personalen ska ha trygga anställningar.

 

I äldre psykiatrisk litteratur (jag har läst massor av sådan) står att det är ett vanligt sjukdomssymtom hos "de sinnessjuka" att erkänna brott, som de inte har begått. Och efter uppmärksammade mord brukar många oskyldiga anmäla sig själva till polisen, som kanske måste lägga ner mycket resurser på att sortera bort alla oskyldiga självamälda mördare. Detta borde väl ha varit en varningssignal - eller var det så att ärelystna läkare och psykologer samt en misslyckad åklagare medvetet har utnyttjat ett känt förhållande?

 

 

 

Om vi backar ännu längre bakåt i tiden, så hade jag börjat skriva en bok, och hade väl kommit till ungefär kapitel två utan att ännu ha kommit på vad boken skulle handla om. Jag var skönlitterärt intresserad på den tiden, och målade liksom med ord. Det var detta "målande" snarare än någon röd tråd, som intresserade mig. För att ändå få någon handling, förde jag in en huvudperson, som var en journalist som skulle bevaka en rättegång. Någon rättegång hade jag inte varit med om, så jag gick på en rättegång för att lära mig. Slumpen ville att den då okända åklagaren senare i livet skulle bli känd som Quick-åklagaren. Han förlorade målet i både tingsrätten och hovrätten.

 

Idag var det "Domstolens dag", då allmänheten fick besöka domstolar över hela landet och också vara med om låtsasrättegångar, med lockropet "Döm själv". Jag berättade ovanstående om Quick-åklagaren för en av domarna, som svarade "Han har dålig statistik". Med det menas att han inte brukade vinna så många mål, innan han blev åklagare i Quick-målen. Han var alltså egentligen specialåklagare inom ett helt annat rättsområde. Och hade alltså som sådan inte haft någon framgång. Men fick alltså revansch genom Quick och gänget kring honom.

 

"Döm själv" själv lät intressant. En fejkad rättegång spelades upp med domstolspersonal, dels i sina verkliga roller och dels som misstänkt, målsägare, åklagare och advokat. Det var ett misshandelsmål med en kvinna som målsägare. "Döm själv": Jag vacklade mellan om jag skulle döma för ringa misshandel eller "normal" misshandel om jag hade varit domare i ett verkligt mål. Det var dåligt med bevis för "normal" misshandel tyckte jag.

 

När så domaren (som är domare på riktigt) frågade oss i publiken hur vi skulle döma, argumenterade några kvinnor för skyldig. Vi män satt tysta, tills några gubbar började yra om att "Han har ju begått brott tidigare, så då måste han vara skyldig". Men den gubben fick en tillrättavisning av domaren, som var domare på riktigt: Det enda vid ska ta ställning till är den nu aktuella misshandeln"..

 

Därefter började domaren, som var domare på riktigt avkunna dom: Det var en "normal" misshandel. Kvinnorna i publiken, som hade dömt "rätt" applåderade. En man, som dittills suttit tyst, frågade: "Visas det inga bilder på misshandelsskadorna?" Domaren, som var domare på riktigt, svarade att bilder visas i verkliga rättegångar. Kvinnorna i publiken, som hade dömt för "normal" misshandel, hade alltså gjort detta utan bevis! Och det hade faktiskt domaren som var domare på riktigt också gjort.

 

Det är ju vad som förevisas i rättssalen, och inte vad någon domare har fått vetskap om på något annat sätt, som domen ska grundas på. Går det till så här i verkliga rättegångar också?

 

Det tror jag.

 

Vad som också irriterade mig under låtsasrättegången det var långa utredningar om olika tänkbara påföljder innan rätten hade avgjort skuldfrågan.

 

 

 

Att fem domstolar utan bevis har kunnat döma Thomas Quick för åtta mord, som han inte har begått, är föga förvånande. Det fanns ju läkarutlåtande på att Quick var en massmördare. Och då måste han väl ha begått några mord. Kanske inte just de han stod åtalad för. Hur ofta händer det i svenska domstolar, att misstänkta döms för andra brott än de brott, som de faktiskt har begått?? Och att helt oskyldig döms?

 

Jag tror att det är vanligt. Man ska särskilt misstänksam mot rättsväsendet, när någon döms till ett lindrigt straff för ett grovt brott. Det tyder på att rätten har varit osäker om bevisen har räckt till.

 

 

Han har lagt ner ett enormt arbete. Och det var naturligtvis ett riktigt scoop (heter det så?) när han hittade Quicks medicinlista. Beviset för att Quick belönades med riklig tillgång till narkotikaklassade mediciner, när han tog på sig morden. När Göran Källberg, specialist i rättspsykiatri, tillträdde som klinikchef och blev den högsta anvarige för vården av Quick, utbröt panik inom "Quick-teamet", inkl de läkare som dittills ansvarat för vården av Quick. Källberg ansåg inledningsvis att de var ansvarslöst att ge en dömd massmördare generösa obevakade permissioner. I ett senare skede började Källberg tvivla på att Quick verkligen varit kapabel att begå alla dessa mord, som han hade dömts för. Dödsstöten för monstret Thomas Quick blev dock Källbergs beslut att ändra medicineringen. Resultat blev oskulden Sture Bergwall.

 

 

Råstams bok ger mig bilden av Qucik som offer för en manipulativ vårdapparat. Larsson har ingen medkänsla (jag har dock inte läst hela boken) till övers för Quick, som han stämplar som skyldig, dock ej till mord, utan till ett grymt spel med mordoffrens anhöriga, som i några fall fick ledas ut från rättegångarna. Att Quick / Bergwall äntligen har sagt sanningen, handlar inte heller om upprättelse, utan om ett skadestånd på 20 - 30 miljoner, enligt Larsson.

 

Men det kan han väl ändå inte ha tänkt ut redan vid de tiden, då han erkände morden? Då hägrade de frikostiga belöningarna, de frikostiga permissionerna och nästan obegränsade tillgången till narkotikaklassade mediciner, de talrika resorna till verkliga eller påhittade mordplatser. Samt välbetalda intervjuer för sensationslystna journalister. Larsson skriver i förordet:

 

 

Det är en rättsskandal av enorma mått. Och det är en vårdskandal av oerhörda mått. Och det kastar ett starkt tvivel över det svenska rättsväsendet. Hur kunde fem domstolar döma på en sinnesjuks pladder, utan andra bevis än hans egna erkännanden och en ljugande psykologisk och psykiatrisk expertis'  falska intyganden om att det var äkta minnen hos Quick? 

 

 

.

För någon vecka skrev jag att jag var utsatt för en bloggvendetta av en annan person. Jag dementerade det som hen skrev på sin egen blogg. Det som hen skrev på andras bloggar var av typen halvsanningar, som är något ännu värre. Efter nåra dagars lugn har samma person kommit med några "nålstick", som inte har med debattämnet att göra, på ett par kyrkliga bloggar. Och idag ett generalangrepp på sin egen blogg. När jag skrev inlägget "Bloggvendetta" avstod jag från att ge några detaljer, dels för att inte förvärra situationen och dels för att ingen som inte redan vet vem personen är, skulle kunna dra slutsatser om vem hen är.

 

Hen försvarar sitt tilltag med att det (som jag påstås ha gjort är mycket värre än om man slänger ur sig något i en debatt på en blogg. Men handlar det då inte om vad man slänger ur sig?

 

Det som hen har slängt ur sig, och som jag velat få stopp på, var åtalbart som förtal. Exakt vilka brottsrekvisiten är vill jag inte avslöja. Men det duger inte att citera ur de pressetiska reglerna och påstå att det inte är brottsligt förtal. Dels därför att de pressetiska reglerna inte är någon lag, och dels därför att tryckfriheten, som gäller för tidningar, inte gäller för bloggar. Sådant som inte är åtalbart, om det står i tidningen, kan faktiskt vara åtalbart om det står i en blogg. Men för tidningar finns det en ansvarig utgivare, som vanligen ser till att det som står i tidningen håller ett visst avstånd till det straffbara området.

 

Den person, som det gäller, har inte gått emot mig i sak i den sakfråga, som diskuterats, utan har kommit med diverse "avslöjanden" (halvsanningar) om mig som person, vilket självfallet har varit ägnat att sänka min trovärdighet som debattör. Men det gör mindre. Det jag är rädd för. är att mina möjligheter till ett socialt liv kan raseras av den här typen av utpekande.

 

Det är fullständigt legitimt att försöka få stopp på detta. Och det har jag inte gjort genom något offentligt utpekande av samma slag som har drabbat mig. Jag har enbart vädjat mycket privat till personer, som förhoppningsvis kan påverka personen att lugna ner sig, att göra vad de kan. I detta syfte har jag mejlat kopior av bloggkommentarer som har innehållit förtal mot mig. Nu har personen ifråga fullständigt tappat kontakten med verkligheten och skriver om "toppen på ett isberg".

 

Jag hoppas verkligen att detta blir det absolut sista som jag behöver skriva i detta ämne.

 

Uppdatering 6 okt:

 

Personen ifråga har "bemött" detta inlägg på sin egen blogg. Det är en härva av grova förvrängningar och spelad oskuld. Hen lyckas till och med blanda in Thomas Quick, vars totala oskuld jag skulle ha bedyrat, enligt hen, Att jag inte har uppfattat mytomanen Tomas Quick som någon total oskuld framgår av inlägget "Ingen lammunge" på denna blogg: http://larsflemstroms.blogg.se/?tmp=97147 

 

Detta får tjäna som exempel på hur hen småljuger och förvränger. Jag tycker att hen visar ett nästan sjukligt intresse för mig.

 

 

Självklart har jag använt ordet "hen" för att personer, som inte redan är mycket väl insatta i förhållandena, ska kunna identifiera vilken person som aves. Detta för att inte utsätta hen för onödigt obehag. Hen gör däremot allting för att utsätta mig för onödigt (någon nödvändigt finns inte) obehag. Ingen, som läser hens blogg, behöver tvivla på vem som avses. Antalet läsare av min blogg ökar just nu kraftigt, efter hänvisningar på hens blogg. Hen använder uttryck som att dra ner byxorna på sina offer o.s.v. Maken till grälsjuka och hämndlystnad för inbillade oförrätter får man leta efter. Är det inte ren "bloggprostitution" när man gör privatlivet till en publik angelägenhet på det sätt, som hen gör?

 

 

___________

Anm: Jag kommer fortsättningsvis att använda det nya personliga pronomenet "hen" när könet är okänt. Har skrivit förut hur detta ord bör böjas, men det blev för krånglig, så jag kommer inte ihåg. Men vill minnas att det i vissa deklinationer blev henom och höna.

___________

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Överenskommelserna mellan regeringen och mp handlar inte, eller till ytterst ringa del, om asylpolitiken, utan om arbetskraftinvandringen. Och då har man gjort kosmetiska förändringar för att - som man tror - förhindra rena bedrägerier mot "gästarbetarna". Dessa trollkonster är ingenting som meriterar mp för regeringsmedverkan i en s-ledd regering. Särskilt som mp driver en ansvarslös politik, som bygger på rena illusionsnummer inom andra områden också, exempelvis energipolitiken. 

Det må nu vara så att historiskt har jobb försvunnit, som kräver ingen eller låg utbildning, men datoriseringen mm har gjort att behovet av högutbildad arbetskraft också minskar inom många områden, både för att jobben kan utföras snabbare med datorstöd och i vissa fall kan förenklas, så att de kan utföras även av lågutbildad arbetskraft. Det är bara en tidsfråga innan de formella kraven inom vissa yrken sänks. 

Arbetsmarknaden för lågutbildade förändras ständigt, vilket givetvis ger en stor otrygghet i anställningen, men andelen jobb, som kan göra av lågutbildad arbetskraft är tämligen konstant över tid. Och trots invandringen av lågutbildade ökar ju ändå den genomsnittliga utbildningsnivån hos arbetskraften över tid. 

Dessutom ökar den genomsnittliga utbildningsnivån hos arbetskraften i hela världen, och därmed även bland invandrare till Sverige. Det största problemet är väl inte att invandrarna i gemen har för låg utbildning, utan att så många invandrare hamnar i jobb långt under deras utbildningsnivå, att deras kompetens inte tas tillvara. Därmed konkurrerar de också med de lågutbildade om de jobb, som dessa borde ha. 

Som om detta inte vore nog, har mp kommit överens med regeringen om något slags "gästarbetarsystem", som ytterliga tränger ut de lågutbildade flyktinginvandrarna (och - inte att glömma - svenskfödda personer med låg utbildning) från arbetsmarknaden för lågutbildade. Vi har fått en delvis kriminell arbetsmarknad, där det är en merit att inte kunna ett ord svenska, att inte kunna ta emot information om sina rättigheter. 

Om befolkningstillväxten sker genom fler födslar i Sverige eller genom invandring är egalt ur arbetsmarknadssynpunkt. Problemet med outbildade eller lågutbildade flyktinginvandrare är betydligt överdrivet. Utan problemet är att vi importerar arbetskraft, som inte har något skyddsbehov, till jobb som de o- eller lågutbildade flyktinginvandrarna borde ha. 

Dessutom handlar det om utbildning. Eller om fysisk träning. Det är inga tunga lyft att plocka bär, men man måste ha fysik som en elitgymnast för att plocka i det tempo som krävs för att tjäna ihop en hygglig lön. Det har man inte efter att ha varit arbetslös i flera år, och därför importeras bärplockare från Thailand, som inte får den lön de har blivit utlovade och har gjort rätt  för.