Jobb som ingen vill ha och inte är till nytta eller glädje för någon annan.
Se hit Reinfeldt! Det postindustriella samhället är här. 1 liter bensin innehåller lika mycket energi som
muskelarbete under 400 timmar. En enda taxibil kan alltspå ersättas med 400 fas 3 -arbetare som
kör cykeltaxi. Bara enkul grej för turister, eller en seriös lösning på arbetslösheten???
Det har varit någott fel på bloggverktyget under några dagar på det viset att man inte har kunnat fetstila eller kursivera texten för att framhäva det mest väsentliga.
Jobb som ingen vill ha och inte är till nytta eller glädje för någon annan. Eller skattesubventionerade jobb som slår ut seriösa småföretagare. Det är regeringens s.k. jobbsatsning. Egentligen är det gammal dålig sosse-politik, som moderaterna har gjort ännu sämre och driver igenom med en brutalitet, som sossarna skulle ha tvekat inför. Det handlar alltså om jobb som inte skulle ha funnits vare sig i en fungerande marknadsekonomi eller i ett fungerande välfärdssystem. Inte undra på att Reinfeldt har börjat kallas "socialisten" av kritiker inom sitt eget parti. Men det är förstås försmädligt för dem som verkligen är socialister. Så illa vill de inte.
Men jag tror inte heller att Reinfeldt vill så illa som det blir. Men så kan det gå när man stjäl andras dåliga idéer och blir de dåliga idéernas fånge. Man blir en "taliban", som tror att allt ska fixa sig med tiden. Men det är inte lätt för sossarna heller, som inte heller har något riktigt nytt att komma med. De bärs i sämsta fall av en övertygelse att allting hade varit bättre med de själva vid rodret.
Men jag tror ändå att en viss insikt börjar sprida sig i sosse-leden att slutresultatet blir välfärdsstatens förfall, oavsett vem som administer sönderfallet. Skillnaden är snarare hur lång tid det tar innan det har gått så långt så att de mest utvecklade länderna i Afrika måste skicka uhjälp till det nya Fattigsverige. En s-bloggare har skrivit på sin blogg:
"Jag delar också .... kritik av de socialdemokrater som nostalgiskt söker gårdagens lösningar som svar på dagens problem. .... exemplifierar detta med förslaget om en allmän arbetstidsförkortning. Detta är ett förslag som en gång diskuterades intensivt och som en gång bars fram av en folklig opinion. Men det var länge sedan. I dag är det en fråga som diskuteras internt inom socialdemokraterna och folkpartiet. Den diskuteras samtidigt som vi vet att blir allt färre som ska försörja allt fler. Den förs samtidigt som vi vet att det blir ett problem inom en alltför lång framtid att rekrytera folk till vården, skolan och omsorgen. Det är i stort sett en icke-fråga hos väljarna."
Jag har följande invändningar:
1) När Socialdemokraterna nu ska börja om på nytt, borde man ta upp gamla förslag till ny prövning i stället för att avfärda dem med att "det var länge sedan".
2) Att socialliberalerna inom Folkpaartiet har börjat vakna till liv och börjar diskutera samma förslag, är väl inget bra argument mot förslaget ifråga. Ena dagen vill S bryta ner blockpolitiken och samarbeta med bl.a. Fp. Nästa dag säger man att allt som någon folkpartist är för är dåligt. Vad ska man då samverka kring?
3) Att något är en icke-fråga hos väljarna är väl inget bra argument mot något? Hela socialdemokratin är väl just nu en icke-fråga hos de flesta väljarna?
4) Jag har - förhoppningsvis ganska tydligt - visat att bättre hälsa inte leder till ökat beshov av sjukvård.
5) Förklara: På vilket sätt leder färre elever till ökat behov av personal i skolan?
Enligt ekonomifakta är 4,55 miljoner svenskar "sysselsatta", medan 0,35 miljoner är öppet arbetslösa. 4,55 miljoner "sysselsatta" är ju egentligen en skrämmande låg siffra för ett land med högre förvärvsarbetsfrekvens hos kvinnor och högre pensionsålder än de flesta jämförbara industriländer. I siffdran 4,55 miljoner ingår deltidsarbetande, personer som utför OAVLÖNAT arbete i någon närståendes företag samt arbetslösa med fas 3-sysselsättning.
Om alla "sysselsatta" hade arbetat heltid med arbetsuppgifter som verkligen behövs, hade det behövs 1,5 miljoner arbetslösa till de lediga jobben, efter en övergång från 40 till 30-timmars arbetsvecka. Men när både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har "skapat jobb" - i stället för att låta "marknaden" sköta detta - under minst 30 års tid, kan man verkligen fråga sig hur många av dessa politiker-skapade jobb som görs effektivt, med bästa teknik, om de över huvud taget behövs!
Och om dessa vanligtvis hårt skattesubventionerade politiker-skapade jobb verkligen är till nytta eller glädje för någon, så konkurrerar de med småföretagare, som måste leva på det de säljer. Hur många riktiga företag - som försörjer sina ägare - finns kvar inom exempelvis begagnade möbel-branschen??
Hela idén med den moderatledda regeringens fas 3- jobb tycks vara vinsten för "arbetsgivaren" ökar med minskad effektivitet, för då behövs fler arbetstimmar (= fler anställda) för att göra samma jobb. Arbetsgivaren får 5.000 kr i bidrag för varje anställd, men lönen ("aktivitetsstöd") betalas av Försäkringskassan direkt till den anställda. När ska fas 3-arbetare börja gräva diken för hand?
Medan det rationaliseras i ena änden så att folk blir arbetslösa, när tio man och en arbetsledare ersätts med en maskin som körs av en ensam arbetare - som får arbetsleda sig själv - "avrationaliseras" det i andra änden, arbetsbesparande maskiner skickas till historiska de museerna, och horder av "handledare" hänger över arbetslösa, som gör manuellt sådant som man förr använde maskiner till.
När universitetslärare ersätts med "videokonferenser" - fint ord för en videomottagare i den nedlgada byskolan - så blomstrar en helt ny arbetsmarkand för jobbchoacher och utbildare av handledare för arbetslösa. "Socialisten" Reinfeldt håller på att göra arbetslösheten till en framtidsbranch för driftiga nyföretagare, som "producerar" en ändlös ström av nya fina ord - för det är vad betalar staten för.
Jobb som borde förbjudas snarast är jobb som
1) som har skapats genom att arbetsbesparande maskiner har tagit ur bruk
2) som är totalt ointressanta för de arbetande själva
3) som inte är till nytta för någon annan
4) som inte är till glädje för någon annan
Bättre hälsa leder inte till ökat behov av sjukvård.
Kvinnoarbete förr. Mjölkerskor utanför ladugården där de arbetade.
Ett lantbruk med en ladugård av denna storlelk sköts idag av
ensam bonde (vanligen en man) utan någon anställd personal alls.
- -
En rejäl arbetstidsreform är självfallet både en jämlikhets- och jämställdhetsfråga. Förutsättningarna är nu helt annorlunda än när frågan först väcktes under 1970-talet.
De invändningar som gjordes av bl.a. Olof Palme - att arbetskraftbehovet inom vård och omsorg skulle komma att öka med det allt bättre hälsoläget hos gamla - har inte infriats. Tvärtom har stora personalnedskärningar gjorts inom både sjukvården och den kommunala äldreomsorgen.
Något var feltänkt. Bättre hälsa leder inte till ökat behov av sjukvård, även om man skulle råka leva lite längre! Vartill kommer att medicinska framsteg, snabbare och bättre behandlingsmetoder sällan omtalas i termer av "rationaliseringar". Därtill kommer att vi faktiskt har fått en bättre arbetsmiljö, med följd att andelen mycket vårdkrävande patienter med svåra yrkesrelaterade sjukdomar har minskat.
Vi har däremot fortfarande många lindriga och medelsvåra arbetsskador, som hindrar de drabbade att arbeta till normal pensionsålder, utan att dessa patienter är särskilt vårdkrävande. Vi kan alltså konstatera
1) att trycket på sjukvården inte alls ökat, såsom Palme m.fl. befarade under 1970-talet, utan tvärtom har minskat.
2) att de fortsatta arbetsmiljöförbättringarna kommer att leda till ökat utbud av arbetskraft under den övre pensionsgränsen (67 år).
3) att antalet äldre över den övre pensionsgränsen, som fortfarande har arbetsförmåga också kommer att öka - och därmed tillgången på "reservarbetskraft" som kan rycka in extra vid arbetstoppar och sjukfrånvaro.
Den övre pensionsgränsen* bör inte höjas ytterligare, eftersom man då låser in denna "reservarbetskraft" på fasta anställningar samtidigt som man hindrar ungdomar att etablera sig på arbetsmarknaden. Ungdomsarbetslösheten uppges av Ekonomifakta vara 22 %, men är naturligtvis i verkligheten mycket högre. Sverige har för närvarande en mycket hög utvandring av arbetslösa ungdomar, som söker jobb i andra länder, särskilt Norge, där de svenska ungdomarna tar jobb som norska ungdomar inte vill ha. Samtidigt som svenska arbetsgivare klagar på att inga svenskar vill göra samma jobb i Sverige. Dessa ungdomar ingår inte i den svenska arbetslöshetsstatistiken.
Detta innebär, vad den unga arbetskraften anbelangar, att en förkortning av arbetstiden från 8 till 6 timmar per dag helt, eller nästan helt, skulle kunna kompenseras genom nyanställning av arbetslösa ungdomar.
Arbetslösheten uppges nu vara 8 %, vilket är 1 /4-del av det arbetskraftbehov, som skulle uppstå vid en sänkning i ett enda steg av arbetstiden från 8 till 6 timmar per dag. Enligt ekonomifakta grundas dessa tal på andelen "sysselsatta" av hela arbetskraften i åldern 15 - 74 år. I begreppet "sysselsatta" ingår en betydande andel dold arbetslöshet samt undersysselsatta och felsysselsatta personer - samt t.o.m. personer som utför oavlönat arbete under minst 1 timme, må vara i någon närståendes företag. I begreppet "felsysselsatta" inräknar jag bl.a. fas 3 samt personer som utför "hushållsnära tjänster", svart eller delfinansierat med skattemedel genom RUT-avdrag**.
Statistiken blir missvisande även genom att räkna in "sysselsatta" i åldersgruppen 67 - 74 år (t.ex. en gammal pappa som oavlönat rycker in i sonens företag någon timme då och då). För denna åldkersgrupp finns ingen arbetslöshet, eftersom pensionärer utan arbete inte räknas som arbetlösa. Med denna statistik, vars syfte är att försköna verkligheten, försöker man skjuta i sank kravet på en arbetstidsförkortning. Hur stort det verkliga utbudet av arbetskraft skulle bli, om efterfrågan på arbetskraft ökar, vet ingen idag.
Arbetstidsreformen måste sättas in i sitt sammanhang, bl.a. att det måste till resoluta åtgärder för att de arbetslösa, de undersysselsatta och de felsysselsatta verkligen får de nya jobben. Det behövs även en fortsatt produktivitetsutveckling, i synnerhet i de branscher som har släpat efter i effektivisering hittills. De ökade timlönerna, som vi får med en arbetstidsförkortning med bibehållen lön per månad, kommer att ge incitament till ökad produktivitet även i de branscherna.
Att arbetstidsförkortningen måste sättas in i sitt sammahang innebär handlar då inte bara om utbildning och kompetensutveckling utan också om en annan syn på arbetskraftens anpassbarhet och rörlighet. Jag vill lancera begreppet "korskompetens", d.v.s. att man kan hoppa in på ett liknande jobb som det man har utbildning för efter en kortare introduktion. Personer som alternerar mellan olika företag och branscher, t.ex, genom anställning i ett bemanningsföretag, lär sig snart att själva se vad som ska göras när de kommer till en ny arbetsplats, utan att någon behöver tala om det för dem. Det har jag själv erfarenhet av. Jag har jobbat i ett av de första bemaningsföretagen på den svenska arbetsmarknaden.
Det behövs också konkreta åtgärder (även om det skär i hjärtesjälen hos många sossar) för att undanröja arbetsgivares rädsla för att anställa "fel" person. Varför vågar norska arbetsgivare anställa svenska ungdomar, som svenska arbetsgivare inte vågar anställa? Det finns flera förklaringar. De har andra arbetslagar, men sannolikt inte så enormt annorlunda, i Norge. Och i Norge är de svenska ungdomarna inte den enda i gänget som har jobb. De svenska ungdomarna i Norge lägger sig inte till med samma sena nattvanor som i Sverige.
Bättre hälsa leder inte till ökat behov av sjukvård! Det är inte de friska som behöver läkare. Men alla dessa åtgärder - som påstås gå ut på att "rehabilitera" de arbetslösa, men vars verkliga syfte är att ta bort folk ur arbetslöshetsstatistiken - sänker de arbetslösa. När stolta "handledare" berättar för inbjudna arbetsgivare om hur de "rehabiliterar" arbetslösa, så tror ju självfallet att det arbär något fel på de arbetslösa. Det är ju lätt att tro att den som måste vårdas, "rehabiliteras" är allvarligt sjuk. Den som behöver en "handledare" kan inte jobba självständigt, och duger alltså inte på en arbetsplats där man måste arbeta självständigt - och det måste man på praktiskt taget alla arbetsplatser idag.
Under den moderatledda regeringens spira har arbetslösheten vuxit ut till en 100 % skattefinansierad jättebransche med handledare, utbildningsanordnare för handledare, jobbcoacher, o.s.v. Man kan undra vad ett företag som heter "Jobbfabriken" producerar för nyttigheter. Tillverkar "jobb" - som inte skulle finnas om inte massarbetslösheten funnes!
Förlamande planhushållningsnostalgi
Modell 1927. Med de nya Tidaholmsbussarna kunde arbetarna snabbt ta sig till och från arbetet och
tillbringa flera timmar med familjen. Tiden på arbetsplatsen hade ju sänkts från 13 till 9 timmar. (Matuppenhället inräknades inte längre i arbetstiden.) Men Tidaholmsbussarna revolutionerade framför allt livet på landsbygden. Bondfruarna åkte in till torgen i städerna med ägg, frukt, grönsaker och hemlagade produkter - och hem igen, samma dag! De busslinjer som startades då utgör fortfarande stommen i länstrafikbolagens landsbygdstrafik. Busslinjerna startades av driftiga företagare och gick med vinst. Nu måste nästan all lokal kollektivtrafik subventioneras p.g.a dåligt fordonsutnyttjande. Det är ju högtrafik bara morgon och eftermiddag, vilket kräver en dyrbar överkapacitet. Med 6 timmars arbetsdag i två skift, skulle det bli högtrafiktid även vid skiftbytet mitt på dagen. Största delen av subventionsbehovet till kollektivtrafiken skulle bortfalla. Och bussförarna skulle få mycket bättre arbetstider!
----------
På statliga Gosplan i kommunisttidens Moskva satt horder med byråkrater och fyllde i blanketter. De fördelade resurser, råvaror, arbetskraft, energi. Arbetare behandlades som robotar, som stod avställda i något hörn av fabriken i väntan på något att jobba med. Jag har läst skildringar om hur man väntade hela förmiddagen, hela eftermiddagen, hela nästa dag, hela nästa vecka på att materialleveransen skulle komma. Och alla har väl sett bilder på de tomma butikshyllorna. Jodå, jag har också sett bilden på den sista arbetsförmedlíngen i Sovjetryssland, den enda som fanns kvar innan arbetslösheten var defintivt avskaffad.
Så skulle vi få det i Sverige också - utan att det skulle behövas någon blodig revolution. En åldrande socialdemokrati, som förlorade ungdomen till de kommunistiska sekterna som poppade upp efter 1968 försäkrade att "Vi vill samma sak, det är bara metoderna som skiljer." Nu kallas de "högersossar", de som lade grunden för den nutida massarbetslösheten och nyfattigdomen. Men planhushållningsmentalitet sitter i. Den kommer fram i argumentationen mot en rejäl arbetstidsreform:
"Den diskuteras samtidigt som vi vet att blir allt färre som ska försörja allt fler. Den förs samtidigt som vi vet att det blir ett problem inom en alltför lång framtid att rekrytera folk till vården, skolan och omsorgen."
Gosplan-byråkraten har talat. Jag har inte mer arbetskraft att skicka!
I ett marknadssystem skickar man en penningpåse - även när det gäller skattefinansierad verksamhet. Pengarna kan ju tas från något anslag för försörjning av arbetslösa, de som får jobb om det verkligen behöver nyrekreras till vård, skola och omsorg.
En arbetstidsförkortning från 40 till 30 timmar per arbetsvecka innebär en lönehöjning per timme med 33.33 %.
Det är ungefär lika mycket som den "löneskatt" (arbetsgivarafgift, socialförsäkring, mm) som en arbetstivare ska betala både för sig själv och de anställda (om han har sådana). Denna "löneskatt" ser inte de anställda på lönebeskedet, där endast den inkomstskatt som arbetsgivaren också ska dra redovisas. De flesta löntagare känner väl till att denna "löneskatt" finns, men tänker inte på den eftersom de aldrig ser den. "Löneskatten" kommer ofta som en kalldusch för dem som startar eget. Ty denna skatt gör sig plågsamt påmind om att den finns för den som är företagare /arbetsgivare.
Arbetstidsreformen kan finansieras genom att genom att reducera denna "löneskatt", motsvarande kostnaderna för arbetslösheten. Om man även räknar med den icke öppet redovisade arbetslösheten handlar det om gigantiska kostnader.
Därtill kan, som jag nämnt i föregående inlägg. även företagen och det allmänna göra besparingar med en 6 timmars arbetsdag i två skikt som normalarbetstid, exempelivs minskad tid på dagis för barn med två sammanboende föräldrar (förutsatt att de arbetar olika skift), minskat behov av subventioner till kollektivtrafiken, etc. För de stora kontorsarbetsplatserna, med 8 timmars arbetsdag idag, skulle ett system med 6 timmars arbetsdag i två skift (= sammanlagt 12 timmar lokalutnyttjande) skulle kostnaderna för lokaler och värme minska med 1 /3-del.
Vi måste emellertid också se till årsarbetstiden. Den minskade under en 50-årsperiod (ung 1920 - 1970) med hela 50 %, först genom övergången från 13-timmarsarbetsdagen (varav 11 timmar verklig arbetstid) till 8 timmar, och därefter genom succesiv minskning av årsarbetstiden genom övergång från 6 till 5 arbetsdagar per vecka, samt införande av semester som succesivt har ökat från 2 till 5 veckor per år.
Nu frågar jag bara: Låg timlönerna 1970 kvar på samma nivå som 1920?
Men det stora språnget i början av 1920-talet, när arbetstiden i ett enda steg sänktes med hela 37 %, ledde till svåra störningar för produktionen och statfinanserna under de närmat följande åren. Men inom några få år hade näringslivet kommit i kapp, nybyggda fabriksbyggnader kunde ses runtom i de svenska bruksorterna, mekaniseringen av jordbruket hade inletts, Västra stambanan var elektrifierad och de nya Tidaholms-bussarna rullade på landsvägarna.
Hur mycket arbetstiden kan sänkas innan det är stopp, vet fortfarande ingen. Men nu undrar jag vad Socialdemokraterna (och andra partier) vill. Är socialism (eller det liberala idealsamhället) detsamma som planhushållning, politikerstyre och ineffktivitet? Eller att människor kan råda över sin egen tid?
Lärdomen av den stora arbetstidsreformen i början av 1920-talet är att en så stor arbetstidsförkortning måste spridas ut över några år. Om vi ser till årsarbetstid i stället för arbetstimmar per dag blir det lättare. Lördagsarbete och färre semesterveckor under första året kan vara ett sätt.
Arbetstidsreform
En tankesktällare: Införandet av 8-timmars arbetsdagen i början av 1920-talet innebar en arbetstidsförkortning på 37 % nästan över en natt. Naturligtvis blev det problem, men de blev inte långvariga. Efter tio år med de rationaliseringar som följde med arbetstidsförkortningen var massarbetslösheten ett faktum igen. Under en period på ungefär 40 år följde flera reformer (övergången från sex till fem arbetsdager per vecka, samt införandet av semester, som succesivt förlängdes från två till fem veckor), varigenom årsarbetstiden minskade med 32 %.
Under den senaste 40-årsperioden har det inte skett en enda väsenligt arbetstidsreformn, utan ledande politiker - sossar såväl som borgare - har iskallt sett på hur utslagningen av människor i arbetsför ålder har blivit allt värre. Motsåndarna till en ny och genomtänkt arbetstidsreform återfinns främst inom kategorin yrkespolitiker utan verklig arbetslivserfarenhet.
Det är just denna kategori människor, ykrespolitikerna, som hotar med arbetskratbrist inom vård och omsorg, som ligger bakom de mycket stora personalminskningarna inom just vård och omsorg. Personalen har fått läras sig arbeta mer effektivt - och till detta kommer ju både nya hjälpmedel och den medicinska utvecklingen, som minskat behovet av vårdplatser på sjukhusen.
Att personal inom vård, omsorg och skola, kommer att öka som andel av den totala arbetskraften, motsäger inte alls antagandet att det totala arbetskraftbehovet kommer att fortsätta att minska.
För lite för sent.
Bilderna: I början av 1990-talet minskade körtiden för snabbaste tåg
Stockholm - Göteborg från 4 timmar till 3 timmar, vilket motsvarar en
arbetstidsförkortning från 8 till 6 timmar per dag. Massor med exempel
från lantbruk, industri, kontor, handel och sjukvård kan anföras om
minskad tidsåtgång för samma produktion. Det är bara våra ledande
politiker som inte har blivit mer effektiva. De tror inte på kortare
arbetstid med samma lön. Har tågbiljetterna sjunkit lika mycket i pris
som restiderna, eller vad inbillar de sig? Den understa bilden visar
en storbalspress för lantbruket. Den gör på några minuter flera
arbetsmoment, som det behövdes flera timmar till för 10 år sedan. 
Socialdemokratin har börjat röra på sig arbetstidsfrågan. Några av partiledarkandidaterna har nu uttalat sig för en arbetstidsförkortning. Morgan Johansson säger sig vilja ha 35-timmars arbetsvecka. För lite och för sent, anser jag. Visserligen anser jag att sänkning bör ske i etapper, men det ska vara kortvariga etapper. Arbetstiden ska ner till 30 timmar inom 2-3 år, och det ska sägas! Då kan man inte ligga kvar på exempelvis 35-timmarsnivån under årtionden.
Veronica Palm (från vilken planet kommer hon?) vill "återgå" till 40 timmars arbetsvecka, genom att sänk arbetstiden för dem som arbetar mer, och höja den för de som arbetar mindre. Huvudsakligen deltidsarbetande kvinnor, misstänker jag. Ska rätten till heltid bli detsamma som 40-timmarstvång?
Men det är klart att man kan fråga sig varför många arbetsgivare hellre pressar redan anställda till övertid än att nyanställa sig. Men då får man ta av sig skygglapparna och acceptera varje ärligt svar, och inte som Bent Silfverstrand slå ifrån sig med: "Någon stagnation på arbetsmarknaden är det inte fråga om. Tvärtom fungerar LAS m fl arbetsrättsliga regler mycket väl i praktiken. Det är bara i de borgerliga propagandasmedjorna som det låter annorlunda."
Rätten till heltid kan faktiskt tillgodoses genom att sänka heltid till den faktiska arbetstiden för deltidarna. 30 timmars arbetsvecka är 66.67 % av nuvarande heltid. Och det är många deltidare som ligger på den nivån idag.
- Och den som idag arbetar 50 % deltid skulle komma upp i 66,67 %.
Detta innebär givetvis också att antalet deltidssjukskrivna skulle minska och därmed samhällets kostnader för sjukfrånvaron.
Den största vinsten med 30 timmars arbetsvecka skulle förmodligen vara, om man har en lagstadgad normarbetstid på 6 arbetstimmar i två skift, kl 7.00 - 13.30 samt 13.30 - 20.00 (med en halvtimme rast i båda skiften.) Naturligtvis skulle denna lag, precis som nuvarande arbetstidslag, vara dispositiv, d.v.s att arbetsgivare och fack kan överenskomma om annan förläggning av arbetstiden, om verksamheten så kräver.
För alla arbetsplatser, som tillämpar normarbetstiden, skulle drifttiden för lokaler och maskiner öka från 8 till 12 timmar per dag, d.v.s 50 % bättre utnyttjande.
Det skulle också ge stora besparingar i lokaltrafiken, särskilt lokaltrafiken. Utom i glesbygd med få resenärer även i rusningstid skulle subventionsbehovet minska mycket kraftigt. Passagerarvolymen i högrafik är minst fyra gånger så stor som i lågtrafik. Detta innebär att vagnmaterielen uttnyttjas mycket dåligt, vilket är förklaringen till att lokaltrafiken t.o.m. runt våra storstäder måste subventioneras. Förstärkningsmaterielen, som används i högtrafik skulle bli dubbelt så mycket utnyttjad. Och därmed skulle behovet av förstärkningsmateriel halveras. Det tål att tänka på, om man vet att ett enda pendeltåg kostar c:a 100 miljoner kr i inköp.
Åtskilliga motorvägsprojekt, som inte heller är billiga, skulle kunna läggas på hyllan. Det förstår alla som har åkt på Essingeleden under lågtrafik mitt på dagen eller på kvällen.
När kravet på 6 timmars arbetsdag första gången fördes fram av S-kvinnorna under 1970-talet, var motiveringen att barnen inte skulle få så långa "arbetsdagar" på dagis. Med en normalarbetsid på 6 timmar arbetstid i två skift, skulle föräldrarna kunna arbeta olika skift, och då skulle barnen kunna vara på dagis några få timmar under skiftbytet mitt på dagen, och ändå skulle föräldrarna få tid med varandra, sedan de små barnen har nattats. Kostnaderna för dagis-verksamheten skulle minska.
Lönsamhetskalkyler för maskininvesteringar görs varje dag runtom i det svenska näringslivet. För att investeringen ska löna sig måste kapital- och driftkostnader under maskinens kalkylerade användningstid vara minde än den arbetskraftkostnad som sparas in. Givetvis måste vinsten per drifttimme vara större större vid 6-timmars arbetsdag jämfört med åtta timmar, om arbetstidsförkortningen ska genomföras utan lönereduktion.
När man har ersatt mänsklig arbetskraft med maskiner har man ofta kunna skära ner personalstyrkan från tio personer till en person. Det har lönat sig även om maskinerna har kostat flera miljoner. Jag hörde just att nyinvesteringar på 1,7 miljarder just har gjorts i Degerfors järnverk, som är ett jämförelsevis litet järnverk. Personalstyrkan har minskat från 2.600 pers. när den var som störst till 500 pers. efter den senaste miljardinvesteringen.
När Sverige i början av 1920-talet gick över från 13 timmars arbetsdag (varav 11 timmar verklig arbetstid) så var det en arbetstidsförkortning, som ökade arbetskraftbehovet med 37 % för att få samma totalarbetstid. Och mig veterligt genomfördes detta nästan över en natt. Och det blev förstås ett produktionsbortfall de närmaste åren efter reformen, men efter bara tio år var massarbetslösheten ett faktum igen.
Under en 40-period kom arbetstiden att sjunka ytterligare, genom övergång från 6 dagars arbetsvecka och införande av semester på först två och slutligen fem veckor, så att arbetskraftbehovet hade ökat med 33 % om inga rationalieringar hade skett under períoden.
Under den därpå följande 40-årsperioden har ingen väsentlig arbetstidsförkortning genomförts. Arbetskraftbehovet skulle öka med drygt 33 % vid övergång från 40 till 30 timmars arbetsvecka, om inga ytterligare rationaliseringar görs. Den öppna arbetslösheten i Sverige ligger nu på över 25 %. Hur stor den verkliga arbetslösheten är, vet ingen. Unga som går utbildning efter utbildning utan att få något jobb, och medelålders /äldre, som göms undan i meningslösa och förnedrande "arbetsmarknadsåtgärder" syns inte i någon statistik.
10.000-tals ungdomar flyr varje år från Sverige i jakten på jobb. Vi diskuterar om vi har råd med en arbetstidsförkortning så att fler får jobb. Men ingen diskuterar om ett land utan stora födelseöverskott har råd att förlora sin ungdom. Motståndarna till en arbetstidsförkortning upprepar det slitna argumentet att redan om 10 - 15 år kommer vi att ha så många vårdbehövande åldringar, så att arbetskraften inte kommer att räcka till. En som varnar för detta är förre finansminister Kjell-Olov Feldt, nu 80 år gammal och mig veterligt ännu inget vårdfall.
S.k. forskare, som säkerligen har godkända betyg från svenska universitet, påstår att inte ens ökad invandring kommer att täcka det enorma vårdbehovet om 10 - 15 år. De försöker göra Sverige till ett uland med en enorm arbetslöshet och en arbetskraft som är villig att sälja sig till vilket underpris som helst. Jag minns när rationaliseringsavtalet mellan LO och SAF skrevs under 1970. Då utlovades ökad fritid i den framtid som är nu - inte massarbetslöshet. Vem bär ansvaret? De socialdemokratiska partiledningarna under tiden som gått är helt klart medskyldiga. Samt naturligtvis de borgerliga regeringarna efter 1976.
Rätt riktning - men för lite.
Nu borde jag förstås vara opartisk och konservatismen och liberalismen. I analogi med det ovan skrivna skulle man väl då kunna säga att Folkpartiet Liberalerna är partinamnet, folkpartisterna medlemmarna och... men vad är då liberalismen? Med det ordet menas väl vanligen den liberala ideologin. Men kan man även tala om en liberal röresle, som också kan kallas liberalismen, en rörelse som består av partiledningen, vanliga väjare, sympatisörer och vanliga väljare? Och alla andra som på något sätt hjälper till att förverkliga de liberala idealen - och det kan väl både socialdemokrater och moderater göra?
Jag uppfattar nog mig själv som ganska liberal, i bemärkelsen rätt att ha åsikter som jag själv inte delar (men även i bemärkelsen att jag slår vakt om min rätt att ha åsikter som andra inte delar), samt i bemärkelsen rätt att driva företag utan onödig statlig inblandning (vad som är nödvändig statlig inblandning kan vi ha delade meningar om.) Jag stödjer de liberala reformer som genomfördes under första hälften av 1800-talet och som man kan läsa om i historieböckerna, däribland näringsfrihet och yrkesfrihet, d.v.s. avskaffandet av skråväsendet.
Liberala reformer, som inte verkar stå högt i kurs hos Folkpartiet Liberalerna idag. Borde man inte vara mer rädd om de bästa delarna av sitt idéarv? Men då, i början av 1800-talet, stöddes de liberala idéerna om en fortfarande delvis underprivilegierad borgarklass, som idag slår vakt om sina egna klassprivilegier mot dem, som är underpivilegierade idag.
Finns reell yrkesfrihet för de ständigt arbetslösa, som skulle kunna göra ett jobb som de saknar formella meriter för? Jag tänker på fall där onödiga krav på formella meriter används för att skydda egna privilegier, skapa brist på arbetskraft inom yrket, i syfte att pressa upp de egna lönerna.
Om rätten till utbildning är en del av det liberala idéarvet, så borde väl även rätten att få sin faktiska kompetens erkänd, även om man inte har gått den föreskrivan utbildningen, vara en del av detta idéarv. Och så även rätten att komplettera enstaka brister i sin kompetens, utan att behöva gå (om) hela utbildningen?
Liberalismens grundidé var väl egentligen att klasstillhörighet inte skulle hindra någon. Men det är just vad som sker idag. Och jag kan sannerligen inte se att Folkpartiet Liberalerna gör något åt saken. Inte Socialdemokratin heller egentligen, om inte partiet har ändrat kurs efter partiledarvalet.
Mer fritid för den som har arbete, och nu talar jag faktiskt inte om de högprivilegierade, borde väl också vara en liberal reform? Liksom rätten till ett arbete, möjligheten att höja sin inkomst genom arbete, för den som saknar arbete. Och det är sannerligen inte samma sak som "fas 3" i den borgerliga "rehabiliteringskedjan".
Behovet av en arbetstidsreform
Ett minskat personalbehov i kombination med ett idiotiskt sjuklönesystem, som gör att en arbetsgivare inte kan förutse den faktiska arbetskraftkostnaden ens en vecka i förväg, har lett till uppdelning av befolkningen i arbetande del och en permanent bidragsförsörjd del, som nu lämnas att svälta ihjäl. När rationaliseringsavtalet, som innebar att facket inte skulle protestera mot rationaliseringar och nedskärning av personal, skrevs under av LO och SAF 1970, motiverades det med att vi skulle få mer fritid i framtiden.
Den framtiden är nu. Men under alla år som gått har det inte genomförts en enda väsentlig arbetstidsreform, utan hela "fritidsökningen" har hamnat på dem, som redan har mer fritid än de kan använda till något meningsfullt - de arbetslösa. När S-kvinnorna lancerade 6-timmarsdagen under 1970-talet, var frågan för tidigt väckt, med sedan dess har samma invändningar, att det kommer att behövas fler anställda i de traditionella kvinnoyrkena (vården, mm) upprepats som ett mantra, inte minst av ledande S-företrädare.
Men det som har hänt sedan 1970 är att just kvinnoyrkena har dragits in i rationaleringsprocessen som aldrig förr. Detta är ett stycke ekonomisk historia - utan mottycke under några tidigare historiska skeden, då rationaliseringarna huvudsakligen gick ut över de traditionellt manliga yrkena. Nya behandlingsmetoder inom sjukvården, har minskat antalet inneliggande patienter - med massuppsägningar av vårdpersonal som följd. EAN-koden - och nu även den senaste uppfinningen: självscanning - har minskat tidsåtgången i butikskssorna. Datoriseringen har ersatt det manuella kontorsarbetet, mm.
Hela livsmedelsproduktionen sysselsätter nu 5 % av befolkningen, varav 3 % är bönder och resten anställda inom livsmedelsindustrin. Kor, som mjölkar sig själva (sätter igång en mjölkningsrobot) var ett dåligt skämt 1970, men verklighet idag. Mjölkning var ett typsikt kvinnoyrke, när det gjordes manuellt, men har sedan blivit alltmer mansdominerat och rationaliserat, så att den mänskliga arbetskraften nästan inte behövs längre.
Ett sista halmstrå för bakåtsträvarna är den s.k. åldringsexplositionen. Men det pratet är idag mest ett uttryck för 50-och 60-ung .k forskare, utan verklighetsförankring men med godkänd akademisk examen, uttade i nyårshelgen att vårdbehovet för 40-talisterna varken kan tillkodoses genom högre födelsetal eller ökad invandring! Men vårdbehovet ökar ju inte dramatiskt samma år som man fyller 65, utan möjligen 20 - 25 år senare, om man inte dör knall och fall.
Och de födelsetal som klarar det vårdbehovet har vi redan haft och har fortfarande. Trots de skrämmande höga aborttalen, speciellt bland unga kvinnor, har Sverige inte världens lägsta födelsetal. Utan det har Japan och det katolska preventivmedelsförbudets Italien. Teori och praktik ... Ju längre medellivslängden blir, desto senare i livet debuterar de åldersrelaterade sjukdomarna. Om om medellivslängden då ökar, så minskar ju andelen mycket vårdkrävande åldringar jämfört med totala antalet åldringar.
Dessutom har de kraftiga satsningarna på arbetsmiljlön från och med 1970-talet minskat antalet mycket vårdkrävande patienter med allvarliga förslitnings- och förgiftningsskador. Under 1950-talet fick många arbetare hantera mycket farliga kemikalier utan någon skyddsutrustning alls. Många av dem fick aldrig uppleva sin 65-årsdag och kom alltså aldlrig att tillhöra gruppen åldringar. Men vård behövde de.
Detta är saker som Olof Palme bortsåg från, när han sågade kravet på 6 timmars arbetsdag, med hänvisning till arbetskraftbehovet inom den framtida åldringsvården - i stället för att hänvisa till det då aktuella arbetskraftbehovet. De första åren av 1970-talet kom att bli de sista åren med full sysselsättning, om man ser till det verkliga arbetskraftbehovet. Och räknar bort alla åtgärder för att upprätthålla den fulla sysselsättningen med konstgjorda medel.
6-timmars arbetsdagen borde ha genomförts senast i början av 1990-talet. 1970-talet var för tidigt. Men det var då, eller senast under 1980-talet, som den politiska kursen borde ha lagts om. Så att vi hade fått en tillräcklig förberedelsetid för den rejäla arbetstidsreform, som måste komma men ännu inte har kommit. De enorma belopp som har satsat på verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder hade då kunnat växlas in som löner till alla för verkligt arbete.
Socialdemokratin hade tappat kontakten med ett arbetsliv, som präglades av hårdhänta rationaliseeringar och industrinedläggningar i ett rasande tempo. Det var under denna tid som kollektivanslutningen av LO-medlemmar avskaffades och LO-medlemmarna fick se sitt eget parti tas över av pärmbärare som inte hade arbetat med annat än politik under hela sina vuxenliv.
LO-medlemmarna sågs som offer antingen för en obeveklig utveckling eller för en iskall kapitalism och inte som aktörer i ett nytt samhälle. Industrifientliga stämningar började breda ut sig, och en borgerlig regering (den första sedan 1932) tillträdde redan 1976, under ledning av en statsminister som ville ersätta kärnkraften med bl.a. tomatodlingar. Billig elkraft skulle ersättas med mänsklig arbetskraft.
Samma dag som bilindustrins kris var den stora nyheten proklamerade S-ledaren Mona Sahlin långsiktigt samarbete mellan S och Mp. Väljarstödet för S, som börjat närma sig vad som hade behövts för egen majoritet i riksdagen, sjönk som en sten i klart vatten. Av alla dem som röstade på det gamla arbetarpartiet, hade endast 22 % arbete. Moderaterna hade lancerat sig som det nya arbetarpartiet.
----------
Den som först gissar vad bilden föreställer belönas med 1 liter mjölk, som han /hon själv får köpa i någon butik med självskanning. Förutom att priset dras automatiskt från köparens konto, registreras köparens identitet, så att han hon automatiskt får reklamerbjudanden om liknande produkter. Butikspersonalen behöver inte räkna kvarvarande mjölkpaket, utan beställningar från butiken till mejeriet görs automatiskt. Om det är extra stor åtgång på mjölkprodukter i butikerna, så är det tekniskt möjligt att locka korna att mjölka sig själva lite mer, exempelvis genom en extra stor fodergiva, som också vägs upp automatiskt.
Akutoperationer nattetid vid svenska sjukhus kan i framtiden komma att göras av kirurger i Australien under vad som är normal arbetstid i den världsdelen. En robot i Sverige kommer att härma den australiske kirurgens rörelser. Det finns ingenting som säger att yrken, som kräver lång utbildning inte skulle kunna utföras av robotar i framtiden. De till synes enkla jobben, som inte kräver någon speciell utbildning alls, blir kanske de enda jobben som blir kvar?
Hög tid för en rejäl arbetstidsreform
En bild från museijärnvägen på Gotland. Ett stycke svensk arbetshistoria. På sista vagnen sitter en bromsare,
med handen på bromsen. Så fick han sitta, i upp till 13 timmar per dygn, sommar som vinter, i ur och skur. För sin magra lön kunde bromsaren dock köpa en fårskinnspäls av järnvägsbolaget. Bromsare var ett yrke som snabbt försvann vid de flesta järnvägar efter införandet av 8-timmars arbetsdagen i början av 1920-talet.
Jag hade tänkt skriva mer om arbetstidens förläggning på min blogg, men annat kommer hela tiden emellan. Där finns dock ett inlägg om produktivkrafternas utvckling under kampen mot slaveriet. Och att produktivkrafterna utvecklas är ju en förutsättning för att folk ska få mer fritid.
Min idé är att som lagstaftad normalarbetstid införa två skift på 6,5 timmar (varav 6 timmar verklig arbetstid) kl. 7.00 - 13.30 samt 13.30 - 20.00. När arbetsgivarens verksamhet så kräver kan fack och arbetsgivare trärra lokala avtal om annan förläggning av arbetstiden.
Att jag föreslår en arbetstidsreform som ger 6-timmars arbetsdag med två skift (två olika arbetslag) som normalarbetstid, innebär ju inte att alla anställda på alla arbetsplatser ska pressas in i den mallen. Exempelvis måste busschaufförer, som kör folk till och från jobben, börja tidigare och sluta senare - exempelvis genom förskjutna skift i förhållande till dem som ska transporteras.
Det skulle bli lättare inom vård och omsorg att anpassa arbetstiderna till vårdtagarnas behov
Två skift på arbetsplatser med idag åtta timmars arbetsdag ger 50 % bättre utnyttjande av lokaler och maskiner, vilket är en besparing och därmed ett bidrag till finansieringen av reformen.
Fordonsinsatsen inom kollektivtrafiken skulle kunna nästan halveras, med rusningstid till jobben två gånger om dagen i stället för en gång om dagen, samt rusningstid från jobben två gånger. Behovet av subventioner till kollektivtrafiken skulle minska eller upphöra helt - och likaså behovet av nya motorvägar.
Likaså skulle elförbrukningen spridas ut mer över dygnet, och därmed behövs ingen ny kärkraft eller fler utbyggda älvar.
Det har ställts frågor om arbetstidsreformer och hur jag ställer mig till att en eventuell arbetstidsförkortning skulle kunna bidra till minskad arbetslöshet. Jag menar att den nuvarande massarbetslösheten är en följd av att arbetstagarna inte har fått del av den ökade fritid, som det var meningen att rationaliseringsavtalet skulle leda till.
Rationaliseringsavtalet gick ut på att fackföreningsrörelsen skulle prioritera produktionsökningar (ökad produktivitet per arbetstimme) framför kampen att bevara jobben, vilket har medfört att hundratusentals jobb har försvunnit, med fackets goda minne.
Mig veterligt framfördes kravet på 6 timmars arbetsdag av det socialdemokratiska kvinnoförbundet under 1970-talet för att dagisbarnen inte skulle få för långa "arbetstider" på dagis. Det var alltså barnen, och inte någon beräkning av arbetskraftbehovet som låg bakom förslaget, som sett - till behovet av arbetskraft - var för tidigt väckt. Om reformen hade genomförts 20 år senare (början av 1990-talet), så hade det inte varit för tidigt.
Olof Palme sågade kravet på 6 timmars arbetsdag med ett argument, som kommit att bli den värsta lögnen i socialdemokratins historia, att den tillgängliga arbetskraften inte skulle räcka till den framtida äldreomsorgen, när människor blir allt äldre. Denna lögn upprepas idag som ett mantra av ledande socialdemokrater, som i maktställning själva har skurit ner personalen i vård och omsorg - och föst in den friställda vårdpersonalen i meningslösa och förnedrande "sysselsättningsprojekt". Och detta är ju även vad Moderaternas s.k. arbetslinje går ut på.
Dessa s.k. sysselsättningsprojekt kan gå ut på att tio f.d. vårdbiträden får göra en industriarbetares jobb, d.v.s. göra manuellt sådant som det finns maskiner till. Det blir billigare för kommunen, som får lönebidrag från staten. I eftervalsdebatten har f.d. minister Ylva Johansson, s, krävt både höjd pensionsålder och "fler arbetade timmar".
Det finns mycket att lära av den förra stora arbetstidsreforen, övergången från 13 timmars arbetsdag (varav 11 timmar verklig arbetstid) till 8 timmars arbetsdag i början av 1920-talet. Det dröjde inte fullt tio år innan massarbetslösheten var ett faktum igen - trots en enorm produtionsökning genom de rationaliseringar som arbetstidsförkortningen hade givit incitament till.
Ett sätt att förebygga produktionsbortfall initialt vore att tillfälligt återinföra lördagen som arbetsdag under första året efter reformen. Arbetsveckan skulle under det året bli 36 timmar. Genom att arbeta varann lördag under andra året skulle arbetstiden sänkas till 33 timmar per vecka, så att målet 30 timmar per vecka uppnås först under tredje året.
Sverige har idag en mycket hög ungdomsarbetslöshet, vilket motverkar ungdomars anpassning till arbetsmarknaden. De hinner skaffa sig vanor som inte går ihop med arbete. Vi har en i jämförelse med andra industriländer hög pensionsåldetr. Sverige torde dessutom ha världens högsta förvärsarbetsfrekvens för kvinnor.
Före införandet av 8-timmarsarbetsdagen för snart 90 år sedan var arbetstiden utanför hemmet i de flesta familjer (även många arbetarfamiljer) 78 timmar per vecka, varav 66 timmar verklig arbetstid. Idag är den, med två heltidsarbetande, 80 timmar per vecka.
Bruno Kunze (1854 - 1935) och Georg Knorr (1859 - 1911) uppfinnare av den ännu idag mest använda tågbromsen, varmed samtliga vagnar i tåget kan bromsas från loket. Kunze-Knorrbromsens stora fördel är att bromsarna går till automatiskt vid fel på bromssystemet, varigenom risken för skenande tåg vid bromsfel elimineras. Kunze-Knorrbromsen var alltså en redan gammal uppfinning, när den infördes vid svenska järnvägar som en följd av arbetstidsförkortningen i början av 1920-talet. De långa arbetstiderna dessförinnan fördröjde alltså införandet av modern teknik, ibruktagandet av redan gjorda uppfinningar. Nu vill svenska politiker möta framtiden med fler arbetade timmar. Ska vi på nytt få handbromsade tåg?
Det behövs färre arbetstimmar - inte fler!
Uppsala domkyrka är fortfarande Nordens största tegelbyggnad. Tegel och murbruk introduderades i Sverige av de första kristna munkarna.
"Ora et labora" är ett klassiskt kristet uttryck. Det betyder "Be och arbeta". Lägg märke till ordningen. Bedjandet kommer först. Jag har bott några dygn i kloster och sett munkarna gå till arbetet. Klostren har haft en oerhört stor betydelse för näringslivets och arbetsmetordernas utveckling, även i vårt land. Kyrkan gick i bräschen för avskaffandet av slaveriet under senantiken. Detta förnekas dock av de kristendomsförstörare, som håller på att tas över Svenska kyrkan och håller på att förvandla den till en nygnostisk sekt. Man försöker med andra ord slå in en kil mellan arbete och kristendom, mellan arbetarklassen och kyrkan.
Slavsystemet under antiken var en följd av de primitiva produktionsmedlen. Den svaga utvecklingen av produktionsmedlen var en följd av slavsystemet - tillgången på billig arbetskraft. Utvecklingen av produktionsmedlen och organisationen av arbetet följde inte med utvecklingen av samhällets och statens organisation. Att sådant hänger ihop är elementär maxistisk historiesyn. Det hade gjorts vetenskapliga upptäckter som under andra förhållanden hade kunnat göra arbetet mer produktivt - per arbetstimme.
Herons ångkula, för att ta ett exempel, visade att det var möjligt att driva maskiner med ånga. Men varför skulle man göra det, när det fanns slavar?
Kyrkan var motståndare till slaveriet av dogmatiska skäl. Smaka på det ordet. Idag är ju "dogmatisk" något dåligt. Under gammaltestamentlig tid hade judarna varit Guds "egendomsfolk". Därför kunde en jude inte äga en annan jude som slav. Det hade ju varit stöld av Guds egendom. Med kristendomen blev hela mänskligheten Guds egendomsfolk. Slaveriet måste alltså avskaffas. Detta skedde på det sätt, som i det nútida Sverige anses vara en socialdemokratisk specialitet: steg för steg. Genom lagstiftning förbättrades slavarnas rättigheter steg för steg, så att skillnaden jämfört med den näst understa samhällsklassen, de s.k. fria arbetarna, suddades ut.
Kyrkan hade dessutom ett eget intresse av en arbetstidsförkortning. Söndagen ska vara en vilodag, då folk går till gudstjänsten.
Men produktionsmedlens utveckling höll inte jämna steg med samhällets utveckling. När slaveriet slutligen avskaffades utbröt kaos. Stora skaror av före detta slavar drog omkring på landsvägarna och tiggde. Men som regel fanns inget att få. Produktionen hade minskat under flera år, i takt med att utbudet av slavar på slavmarknaderna hade minskat. Kyrkan hade under lång tid utlovat befrielse från skärselden åt slavägare som frigav sina slavar. (Detta upprepades i Sverige, efter kristnandet av vårt land. Steg för steg avskaffades slaveriet även här.)
Kyrkan tvingades kompromissa och gå med på införandet av ett slaveri-liknande sytem: feodalismen. Men kyrkan insåg också att produktionsmedlen måste förbättras. Det blev den ena av klostrens viktigaste uppgifter. Ora et labora. Kombinationen av andlig och fysisk verksamhet inom den relativt slutna klostermiljön kom också att få allra största betydelse som skydd för den traditionella kristendomen mot den lära (gnosticismen) som faktiskt förnekar materiens existens - och då som nu mest tilltalade medel- och överklassen och de "intellektuella".
Att nygnostiska tankar idag lanceras som något slags vänsterkristendom är bara ett exempel på förborgerligandet av den politiska vänstern. När man kommer till mässan med jord från klosterträdgården under naglarna är det tydligen lättare att tro på dogmerna om kroppens uppståndelse, etc, som en fysisk verklighet än om man hela livet häckar på något pastoralinstitut och försöker vara politiskt radikal!
Framförallt arbetade man med att höja jordbrukets avkastning, produktiviteten per arbetstimme, genom nya västslag. Tegel och murbruk introducerades i vårt land med de första kyrkorna och de första klostren. En av senantikens största uppfinningar var den typ av seldon för hästar som används än idag. Därigenom ökade hästarnas dragförmåga markant, och det blev lönsamt att ersätta människor med hästar som dragkraft.
Behöver mer sägas om att den traditionella kristendomen är det fysiskt arbetande folkets religion? Och därmed även borde vara den kristna vänsterns religion, att man kan vara både tradfitionell kristen och socialdemokrat eller vänsterpartist? Att samma kristendom bekänns även av borgerliga väljare, inte minst framgångsrika småföretagare, tyder väl på att en viss verklighetsförankring, ett praktiskt förhållningssätt till den fysiska verkligheten, finns även i det borgerliga lägret?
Med denna historiska exposé har jag också velat visa att det finns ett samband mellan ökat välstånd och ökad produktivitet, d.vs. ökad produktion per arbetstimme. Det behövs färre arbetstimmar - inte fler!
Och någon gång ska väl det resultera i ökad fritid även för dem som har arbete, i stället för längre arbetslöshetsperioder för dem som inte har arbete. Den växande massarbetslösheten är ett resultat av politisk feghet i kombination med bristande verklighetsförankring hos de bestämmande politikerna.
Och dem vill vi inte ha tillbaka, även om S kommer tillbaka i regeringsställning. Ylva Johansson, s, var tidigt ute och profilerade sig som tänkbar efterträdare till Mona Sahlin. I DN skrev hon att Sverige inte ska vara ett låglöneland, samt att det behövs fler arbetade timmar. Vill minnas att hon också klämde i med höjd pensionsålder. Varför inte också avskaffa söndagen som vilodag? Stig-Björn Ljunggren, som är statsvetare och socialdemokratisk idédebattör med ibland sunda idéer villl också ha höjd pensionsålder. Men han är ju ingen partiledarkandidat.
Ökat välstånd skulle vi få med sänkt pensionsålder - och kortare arbetstid. Sverige är ett mycket exportberoende och därmed extremt konjunkturkänsligt land. Sänkt pensionsålder behövs inte bara för de pensionerades egen skull. De behövs också som "reservarbetskraft" under konjunkturtoppar. Kunder som förloras under högkonjunktur p.g.a. arbetskraftbrist lär inte återvända under lågkonjunktur. Unga, som stått utanför arbetsmarknaden hela livet, torde inte komma ifråga ens som reservarbetskraft under högkonjunktur, om de inte har skolats in på arbetsuppgifterna. Den nypensionerade tappar däremot inte sin kompetens över en natt, men måste vara "ung" nog för att hoppa in tillfälligt.
Ytterligare ett inlägg om arbetstidsreformer kommer inom kort.
