Katolska fördomar mot protestantisk tro.
Jag borde kanske också legat lågt ett tag. Men i stället blev det ett oplanerat avbrott i skrivandet p.g.a akut sjukhusbesök under tre dagar. Alltnog, såg jag i Världen idag en artikel som protesterar mot katolskfientliga insändare. Jag protesterar också gärna mot katolskfientliga påståenden, men också mot bristen på ödmjukhet på den katolska sidan, mot protestantfientligapåståenden, mot förvrängningar av protestantisk tro, och mot osynliggörandet av kristtrogna i Svenska kyrkan -och attityden att proterstanter är överens om allting och ingenting.
Jag har förut protesterat mot svenska katolikers sekterism, som yttrar sig i fientlighet mot just de kristtrogna i Svenska kyrkan, som i lära och liturgi står Katolska kyrkan närmast. "Förväxlingsrisken är för stor."
Jag håller fullständigt med den katolska biskop, som nyligen sagt att "vi måste lära oss av protestanterna". Det handlade om att läsa Bibeln och göra Bibeln till centrum i den kristna tron. Självklart finns katoliker, som är experter på Bibeln, men Bibeln har en ganska undanskymd plats i den Katolska kyrkan, vilket biskopen klagade på.
Artikelförfattaren i ViD uppmanar oss att gå direkt till källan, Katolska katekesen (!). Det är just vad jag har gjort under flera år. Men våra svenska katoliker läser den k. Katekesen på samma sätt som de anklagar protestanter för att läsa Bibeln: plockar ut det som passar dem!
Exempelvis skriver artikelförfattaren att den katolska teologin bygger på "vad som blivit uppenbarat i kyrkan under århundradena". I den k. Katekesen står det emellertid att uppenbarelsen blev fullbordad under biblisk tid, och att ingenting nytt har uppenbarats därefter. Svenska katoliker dyrkar katolska kyrkan som en gud, som kontinuerligt uppenbarar nya sanningar! Denna svensk-katolska "heresi" strider faktiskt mot påven Paul VI:s uttalande, att kyrkans uppgift är att förklara samma budskap som alltid,. så att det blir begripligt för var tids folk! Detta påve-ord citeras aldrig av svenska katoliker, som annar gärna och ofta upphöjer påve-ord till gudomliga sanningar!
Artikelförfattaren påstår också att "Katolska kyrkan har till skillnad mot protestantiska kyrkan en troskongregation som förvaltar trosarvet ända från den första kyrkan". Denna troskongregation grundades 1542 i kamp mot protestantismen, och i synnerhet i lutherdomen, och innebar ett avsteg från det gemensamma trosarvet - som däremot har förvaltats i bl. a. Svenska kyrkan.
Vidar beskyller artikelförfattaren just protestanterna för att plocka bibelord här och där och göra sig en egen teologisk variant. Katolikerna plockar alltså i stället påve-ord här och där och gör sig en egen teologisk variant. Missbruk av Guds ord, genom citat ryckta ur sina sammanhang förekommer förvisso. Men det är inget som någon traditionell protestantisk riktning, vare sig den svenskkyrkliga eller den frikyrkliga, rekommenderar!
Här dras alla "protestanter" över en kam, och pådyvlas en liberalteologiska missbruk, som odlas främst av vissa avfälliga Svk-präster med anknytning till den s.k. kontextuella teologin. Som även har katolska anhängare! Men det är ju bra att "vi protestanter" får hjälp av våra präktiga sektkatoliker att förstå vad protestantisk kristendom går ut på. ..
Den kvinnliga prästen som höll dagens högmässa i sockenkyrkan skulle nog behöva undervisas om den saken. Sedan hon sagt att varje tid tenderar att tolka Bibeln på sitt sätt, sa hon - högst oprotestantiskt, om artikelförfattaren har rätt - att "det innebär givetvis inte att man kan tolka Bibeln hur som helst eller att det inte skulle finnas gudomlig vägledning."
Det är en katolsk fördom mot protestanter att det finns lika många bibeltolkningar som det finns medlemmar i de protestantiska kyrkorna - medan det bara skulle finnas en enda inom Katolska kyrkan. I botten på splittringen ligger förstås olika tolkningar av vissa bibelord m.m.
Men inom varje protestantiskt samfund är man minst lika enig om samfundets tolkning, som man är inom Katolska kyrkan. Ofta går meningsskiljaktligheterna mellan samfunden tillbaka till oklarheter och delade meningar hos kyrkofäderna eller olika bruk i urkyrkan. Detta gäller t. ex. konflikten om spädbarndop eller vuxendop (eller troendedop, som det egentligen heter).
Vi kan också konstatera att i en del av dessa tvistefrågor finns det en gemensam katolsk-luthersk mening, som står mot den frikyrkliga. I andra tvistefrågor finns det en gemensam protestantisk (svenskkyrklig-frikyrklig) mening, som står mot den katolska. Att man kan tolka Bibeln hur som helst är varken en luthersk eller frikyrklig ståndpunkt. Den frikyrkliga ståndpunkten är snarare att Bibeln inte alls ska tolkas.
Således är alla kristna överens om det allra mesta. Vilket framgår av den katolska biskopen Anders Arborelius' och pingstpastorn Sten-Gunnar Hedins gemensamma Jesus-manifest (se länk i spalten till höger). De splittringar av kristenheten, vilka resulterat i de historiska kyrkobildningarna, har alltså handlat om vissa specifika frågor. Det här att Bibeln kan tolkas hur som helst, är ingen protestantisk tanke alls.
Nu är jag ett hatobjekt i självaste Rom
Den framtida påven Jacobus I sänder ut korsriddaren don Cogote (t.h.) och hans storinkvisitor för att gripa de högkyrkliga kättarna i Sverige och bränna dem på kättarbåletAtt det som jag skriver på denna blogg, läses i Rom är en fantastisk framtidssaga, som har blivit en sannsaga. Kanske är jag rentav ett diskussionsämne nerde i Rom. Vatikanstaten har kanske sitt eget FRA? Eller också är det bara de svenska amatörinkvisitorerna som ondgör sig. De där som skriver ilskan kommentarer, och kallar mig heretiker och hotar med evig förtappelse. Två av de unga mopsarna, som biter gamla farbror i knävecket, är bosatta i Rom. En av dem har skrivit ett litteärt mästerverk, som kommer att bli en klassiker. Don Cogotes flykt från den hemska lutheranerna i det kätterska Sverige. En av dem, Jacob Astudillo, har skrivit följande på sin blogg Fiat Lux:
Kära vänner, jag har i två inlägg berättat om den botfärdige pilgrimen Don Cogote och hans äventyr och lämnade historien när han och hans följeslagare Chancho Manza var på väg till Istanbul. Förut hade jag inte tid att skriva mer, och på sista tiden har jag inte känt mig särskilt motiverad. Men det har kommit till min kännedom att falska berättelser om honom har cirkulerat lite här och var, otäckt förtal som t ex att han skulle ha gått till nattvard i en anglikansk kyrka för att det inte var någon skillnad. Så för att förhindra att Don Cogote blir en frontfigur för en missriktad ekumenik så har jag beslutat mig för att fortsätta berättelsen.
De hade dock inte kommit längre än till Örebro, där Don Cogote och Chancho uppehöll sig alltför länge och missade sitt tåg. / - - - /. Två unga män i romerska prästkragar och varsitt birgittakors runt halsen gick fram till Don Cogote och bjöd in honom till en konferens på Laurentius Petristiftelsen i Lund, han lovades mat, intressanta föreläsare och en mässa som avslutning på det hela. "Är detta en katolsk mässa?", frågade Don Cogote "Oh ja, absolut", intygade en av de unga männen. Så de åkte iväg i en bil till Lund där de till slut kom fram till Laurentius Petri¨stiftelsen.
Och de fick mycket riktigt mat, och de lyssnade till den del andliga föredrag. Don Cogote tog tillfället i akt att predika sitt budskap om botgöring och blev bemött med både hån av dem som ansåg honom vara en tokig pajas och med beundran av dem som ansåg honom vara en helig dåre.
Men när det var dags för mässan och de skulle in i sitftelsens kyrka såg Don Cogote med bestörtning att det var en svenskkyrklig församling "Jag har blivit förd bakom ljuset!", sade Don Cogote argt. "Jag utlovades en katolsk mässa, och eftersom det finns en katolsk församling i staden så behöver vi inte låna någon kyrka. Vad är det som pågår här!?"
De unga männen som hade bjudit in Don Cogote förklarade för honom i en ganska nedlåtande ton att det faktiskt var en katolsk kyrka, bara inte romersk-katolsk som han förmodligen inte kände så bra till då han kom från ett land där det nästan bara fanns romerska katoliker, men det finns faktiskt flera sorts katoliker och de var lutherska katoliker.
"Jag har en granne från Libanon som är maronitisk katolik, och en arbetskamrat från Irak som är kaldeisk katolik. Men "luthersk katolik" låter för mig lika rimligt som en fyrkantig cirkel".
Han bombarderades nu av historiska argument, hur Svenska kyrkan egentligen aldrig hade avsagt sig den katolska tron, hur den apostoliska successionen förblev obruten och sedan höjde de Gustav Vasa till skyarna som den omhuldande landsfadern. Ja, historia kan ni mer än jag", svarade Don Cogote. "Och mina teologiska kunskaper är rudimentära, så jag kan bara utgå från min intuition som inte kan fela när den är ledd av Anden, och den säger mig att det Allraheligaste sakramentet inte är närvarande i denna kyrka". Människorna där blev rasande och återigen fick Don Cogote och Chancho fly från en ilsken lynchmobb.
Jag tyckte att alltför mycket i detta, av mig något förkortade, litterära mästerverk, påminde om mig och vad jag skrivit på denna blogg om bl.a den obrutna apostoliska successionen och Gustav Vasa, för att vara en tillfällighet.
Anledningen till att jag skriver detta är ett inlägg på Bengt Malmgrens blogg som handlade om hur katoliker bör rösta i politiska val plötsligt kom att handla om min fiktiva(!) berättelse om Don Cogote, som dels är en parodi på Cervantes Don Quijote och har utvecklats till att bli en satir över en del företeelser som en katolik får handskas med i dagens samhälle. /- - - / Sedan ger sig Lars Flemström in i diskussionen (på Malmgrens blogg) och kom med en del påstående som måste klargöras och dementeras. Herr Flemström verkar tro att berättelsen kretsar kring honom. Jag tänker inte sticka under stol med att han inspirerade en del av vad som står där, men det är inte riktat mot honom personligen utan mot den högkyrkliga rörelsen varifrån jag tidigare har hört samma raljerande retorik. Herr Flemström påstår även att jag skulle vara min egen fiktiva figur Don Cogote, men jag är lika mycket han som Cervantes var Don Quijote. Hoppas detta inlägg reder ut eventuella missförstånd.
Malmgren kommenterar på Astudillos blogg:
Du säger dig vilja skriva en satir över högkyrkligheten i SvK. Laurentiistiftelsen är en högkyrklig stiftelse i Lund, jag utgår från att du valt ett namn snarlikt detta för att man skall associera åt det hållet. Satiren är ju tidsbunden och bygger på att läsaren har kännedom om det som satiren anspelar på. Du säger också att du inspirerarts av nämnde Flemström.
Det är bra att vi som kristna kan ha en distans till oss själva, humor kan vara förlösande och hjälper oss med detta. Som satir över högkyrkligheten fungerar din text dåligt, jag förstår inte riktigt poängen. I så fall är det lika mycket en satir över Katolska kyrkan och katoliker som kämpar mot "protestanternas irräror". Jag vet inte om du är medveten och avser denna senare dimension i din text också, i så fall kan den möjligtvis fungera som satir, om inte så blir texten ett sorgligt pekoral med undertoner av katolskt högmod och förlöjligande av våra protestantiska medkristna.
Astudillo svarar:
Bengt, jag tror att Don Cogote berättelsen också kan ha den vinkeln du syftar, för precis som Don Quijote så pendlar han mellan dårskap och ädelmod. Och då medger jag att jag även driver med mig själv, för ibland kan min entusiasm gå för långt när det gäller att bekämpa protestanternas irrläror. Men precis som i Cervantes berättelse (som vida överträffar min) så får hans huvudperson ge uttryck för impopulära sanningar, det är vad som är poängen med hans möte med de högkyrkliga.
Högkyrkligheten är den gren av Svenska kyrkan som står den katolska nämrast. Men varför har Astudillo placerat mig i det högkyrkliga facket? Snarare är jag gammalkyrklig, men har kanske landat i närheten av högkykligheten, sedan jag bestämt mig för att inte gå med i Katolska kyrkan. Mer om detta någon annan gång. Det är ändå kul att bli så uppmärksammad i det avlägsna Rom. Astudillo kommer säkert att bli värdsberömd för sina satirer mot Sverige och svenskar. Framtidens litteraturvetare kommer att efterforska vem hatobjektet no 1 egentligen var, och så kommer jag också att gå till historien, som en av de okända medan han levde.
Zaremba, analys del 1:3
Så här ska en svensk biskop se ut, enligt våra katolska vänner, bokstavligen huvudlös. (Ärkebiskop Gustav Trolles vapensköld).
Trots att den dubbla ansvarslinjen är inskriven i lagen om Svenska kyrkan, har katoliken Maciej Zaremba drivit linjen att biskoparna inget har att säga till om, när det gäller lärofrågor i Svenska kyrkan. Varje gång jag läser ett uttalande av biskop Martin Lind i Linköping, önskar jag att det vore så väl, som Zaremba påstår. Själv tillhör Zaremba en kyrka vars biskopar är ofelbara, särskilt biskopen av Rom.
Mest ofelbar av alla romerska biskopar var Clemens VII som under hela tio års tid inte kunde förmå sig till att bekräfta valet av sin egen nuntie Johannes Magnus till ärkebiskop i Sverige. Följden blev som bekant att Sverige liksom ramlade ur den katolska kyrkogemenskapen. Danmark bröt sig ur Katolska kyrkan. Det är skillnad. Men faktum är att Clemens även försummade att tillsätta biskopar i Danmark. Vilket givetvis underlättade de danska kungarnas strävan att bryta med Rom. Direkt efter hemkomsten från Stockholms blodbad, där han på begäran av den dåvarande svenska ärkebiskopen Gustav Trolle låtit halshugga biskoparna i Skara och Strängnäs, började Kristian Tyrann införa den lutherska läran i Danmark. Det var hans sätt att tacka Katolska kyrkan för dess medhjälp till Stockholms blodbad. Likväl envisades Clemens med att Kristian skulle vara kung och Trolle ärkebiskop i Sverige.
Ja, ja, katolska biskopar är ofelbara!
I sin famösa DN-artikelserie under senhösten 1999 skrev Zaremba, om den påstådda kuppen 10 juni 1999, som enligt Zaremba gjorde de svenska biskoparna maktlösa::
"Det var naturligtvis ett historiskt beslut. Den fria svenska kyrkan är hädanefter den enda i världen där Bibeln tolkas i samma ordning som när fritidsförvaltningen tolkar kommunallagen."
Hädanefter?
Det var ett lustigt påstående. 1999 var nämligen sista året, som Svenska kyrkan styrdes efter kommunallagen!
Men det var också ett lustigt påstående eftersom Katolska kyrkan själv tolkar Bibeln i samma ordning en svensk fritidsförvaltning tokar kommunallagen. Man har bara bytt ut den svenska kommunallagen mot den katolska "kanoniska" lagen. Riktigt lustigt kan det vara att höra en teologisk dispyt mellan katoliker. De dänger inte bibelcitat i huvet på varandra. Nej det är uttalanden av ofelbara katolska biskopar (särskilt) den i Rom) och paragrafer ur den "kanoniska" lagen.
En anti-katolsk blogg?
Varifrån kommer denna katolska herrefolksmentalitet? De svenska katoliker, som hörs mest i debatten, är personer som hyllar gamla landsförrädare och Stockholms blodbad. För en del svenska katoliker är katolicismen kulturfernissa, ett sätt att visa att man är berest och världsvan. Om det hade handlat om religion, hade de inte rubbats i sin katolska tro ens om Gustav Vasa var en riktig hedersknyffel, som ville göra den påvliga nuntien till ärkebiskop i Sverige. Vilket han ville.
Ur en av de kommentarer, som jag modererat har jag klippt följande exempel på katolsk herrefolksmentalitet:
"Ett samfund som antingen lär att katolska kyrkan har helt eller delvis fel, eller har läror som katolska kyrkan slagit fast är helt eller delvis fel, är ur ett katolskt synsätt med nödvändighet ett heretiskt samfund. Vare sig mer eller mindre. Antingen finns mellan samfundet och KK läroskillnader som är oförenliga (t.ex. sådana som du behagar benämna "människopåfund") och därmed är samfundet heretiskt, eller också finns inga läroskillnader.
Om du vill låta påskina att Kyrkan skulle ha tagit avstånd från sin tidigare lära i och med eller under Andra Vatikankonciliet, så menar du att Kyrkan inte är ofelbar i lära (eftersom den isåfall ändrats), och säger därmed mot en fastslagen lära, och du är därmed heretiker. Om du hävdar att så inte är fallet, så gäller den lära som gällde innan, vilken du redan förklarat att du inte håller med om, och därmed är du heretiker. "
Upprinnelsen till detta hätska utfall mot mig personligen, är att den, som vill gå med i Katolska kyrkan inte längre behöver ta avstånd från den "lutherska heresin". I själva verket krävs av den personen att han stödjer den tridentinska bekännelsen från 1500-talet, menar de svenska sektkatolikerna, och fördömer och förbannar allting som strider mot densamma på samma sätt som kyrkan gjorde. Och det gjorde kyrkan genom att bränna heretiker på bål. För att riktigt understryka allvaret i sitt hot, skrev sektkatoliken också:
"Detta inlägg är det närmaste du hittills kommit till någon inkvisition, och ändå har jag bara först besvarat dina anklagelser med (ytterligare) ett klargörande av vad vi ser oss berättigade att få svar på när vi blir påhoppade med ogrundade anklagelser, och sedan dragit logiska konsekvenser av vad du sagt, vad Kyrkan säger, och hur dessa röster står i förhållande till varandra."
Följt av uppmaningen att det vore tacksamt om jag besvarade de frågor som "vi" ställer, alltså har "vi" försökt hålla inkvisitionsförhör med mig på min egen blogg. Vem har inbillat dem att de har sådana befogenheter? Vilka är "vi" förutom skribenten själv? Lägg märke till formuleringen "vi ser oss berättigade att få svar ... sedan ("vi") dragit logiska konsekvenser av vad du sagt." Jag ska alltså ställas inför ungkatolikernas privata inkvisitionsdomstol, inte bara för vad jag själv har sagt, utan även från de "logiska konsekvenser" av vad jag sagt, som ungkatolikerna själva har dragit. Exakt så arbetade inkvisitorerna under 1500-talet, när de dömde folk till döden.
Jag har naturligtvis frågat mig i vilken värld de lever. Det verkar var en fantasivärld, där de är mäktiga inkvisitorer, som dömer folk till evig förbannelse. Eller till den jordiska döden. Det är sant att kommunister, som talar om att "likvidera" kapitalister, inte skulle göra det om de fick chansen. Och det är sant att de flesta muslimska fundamentalister, som talar om att otrogna måste dö, inte skulle göra det om de fick chansen. Ändå är det på något sätt allvarligt att unga svenska katoliker kan bli så in i bomben fanatiska att de blir direkt mordiska i sin retorik! Förstår de vad de själva säger?
Gustav Vasas kyrkliga neutralitet
Biskop Brask skrev brev til Gustav Vasa, där han krävde att inkvisitionen skulle införas i Sverige och alla som stödde de reformatoriska idéerna avrättas. Biskopens blodtörst ledde till en konflikt med Gustav, som lät stänga biskopens boktryckeri i Söderköping. Boktryckeriet hade biskopen anlagt som svar på Gustavs uppmaning att bekämpa de reformatoriska idéerna, med motpropaganda i stället för att döda deras anhängare. Men böckerna var alltför provokativa. 
Gustav ville inte ta ställning i den kyrkliga lärostriden, och förespråkade alltså "fredlig samesistens" mellan katoliker och lutheraner, tills lärostriden hade avgjorts genom ett fritt koncilium. Gustav stödde alltså den linje, som förespråkades av den österrikiske kejsaren, som vill hålla ihop sitt kejsardöme, som bl.a. omfattade hela Tyskland. Kejsaren var katolik och räddade 1527 påven Clemens VII, sedan franska trupper invaderat Italien.
Sedan Danmark övergått till den lutherska läran, hade Sverige ännu inte gjort det, utan Gustav försökte fortfarande upprätthålla statens neutralitet i den kyrkliga striden. Detta fick egendomliga konsekvenser, när biskop och domkapitel i vissa stift inte var överens. I vissa stift utdömdes böter för prästernas utomäktenskapliga förbindelser; i andra stift fick de gifta sig. Laurentius Petri, som var ärkebiskop från 1531, ville genomföra liturgiska reformer, men det djupt konservativa domkatitlet i Uppsala bromsade. Vid mitten av 1520-talet hade detta domkapitel, med kungens stöd, valt den påvliga nuntiern Johannes Magnus till ärkebiskop, men påven förhalade godkännandet.
Sedan Danmark övergått till den lutherska läran, hotade de tyska furstendömen, som övergått till den lutherska läran, Sverige med krig, om inte kungen tog ställning för den lutherska läran. Gustav förberedde sig för krig, och rustade kraftigt, samtidigt som han utvecklade de diplomatiska förbindelserna med kejsaren, som också förberedde sig för krig mot de lutherska furstendömena i Nordtyskland.
En av kejsarens främsta ämbetsmän, Conrad von Pyhy anställdes som rådgivare åt den svenske kungen. Pyhy lyckades med det, som Brask hade misslyckats med, nämligen att få de ledande reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae till döden. Men proteststormen blev för stark, och kungen tvingades frige dom mot en hisklig lösensumma. Olaus Petri löstes ut av Stockholms stad. Pyhy lyckades också införa kunglig diktatur av kontinentaleuropeiskt snitt. Men Gustav pressades hårt av den inre splittringen och krigshotet, Först gick han med på lutheraneras krav på en liturigisk reform, för att några månader senare gå med på katolikernas krav att stoppa den liturgiska reformen.
Ett av Dacke-upprorets mål var förvisso att återgå till de katoska seder och bruk, som biskop Henrik i Linköping avskaffat, men upproret stöddes av Danmark och de tyska lutheranerna. Och deras syfte var att destabilisera Sverige. Någon isolerad katolsk enklav i Småland hade det inte blivit, om Dacke hade lyckats. Men Dacke-upprorets följder blev att katolicismen i Sverige ytterligare försvagades. 1540-talet blev ett årtionde, då Nord- och Sydeuropa gick olika vägar.
Kejsaren hade under åratal velat sammankalla ett fritt koncilium för att avgöra lärostriden. Kejsarens krav var rimligt, med tanke på kyrkans politiska makt. Men konciliet blev varken fritt eller sammankallat av kejsaren. Lutheranerna, som var part i målet, blev inte ens inbjudna. Det var påvlig marionetteater för hela slanten. Än en gång svek påven det fortfarande övervägande katolska Sverige.
Gustav Vasa pressades allt hårdare att själv ingripa i kyrkan. Han gjorde ett försök att ersätta ärkebiskopen med en profan kyrkochef, den s.k. superintendenten Georg Norman. Men ärkebiskop Laurentius Petri red ut den stormen, och han vann också striden om nattvarden, Jesu verkliga närvaro i brödet och vinet. Ärkebiskopens eget liv blev en vandring från reformator till bevarare av det som räddas kunde av medeltidskyrkan.
Den av ärkebiskopen skrivna Kyrkoordningen 1571 hade som syfte att bryta den svenska kyrkans isolering, men fick närmast motsatt effekt p.g.a sekteristiska nyordningar inom den katolska kyrkan.
Påvarnas politik, att återvinna Nordueropa med krig, mord och tortyr (inkvisitionen) kom att leda till en allt värre splittring av det österrikiska kejsardömet, som var påvedömets bästa bundsförvant på den politiska och militära arenan. Med ett allt värre splittrat Tyskland ,och därmed försvagat Österrike, kom den i grunden påve-fientliga franska monarkin att bli den ledande statsmakten inom den katolska delen av Europa. Den svenske kungen Gusta II Adolfs s.k. religionskrig mot de tyska katolikerna under 1600-talet finansierades som bekant av det katolska Frankrike under ledning av kardinal Richelieu.
Påvedömet blev offer för myten om sin egen ofelbarhet.
Genom processen mot reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae förhindrades att Svenska kyrkan på nytt blev en politisk maktfaktor, I stället blev kungen kyrkans överhuvud. Som en besökande katolik under 1700-talet så träffande förklarade det: "I Sverige är kungen påve." Avskaffandet av det kungliga enväldet under 1800- och början av 1900-talet medförde att överhögheten över kyrkan överflyttades på regering och riksdag. Genom riksdagsreformen 1866 miste prästerna sin självklara riksdagsrepresentation, med följd att Svenska kyrkan alltmer kommit i händerna på profana politiker.
Katolska fundamentalister
En katolik hade lagt ut den s k tridentinska trosbekännelsen, med följdande svulstigheter på sin blogg: "...likaledes bekänner jag somn otivelaktigt sant allt det övriga som genom de heliga kyrkostadgarna och de allmänna kyrkomötena /.../ blivit beslutat", samt "Allt det åter som stirder däremot samt alla villfarelser som kykan fördömt, förkastat och bannlyst, fördömer förkastar och bannlyser jag på samma sätt." Han skrev att detta är vad konvertiter (person som går med i den katolska kyrkan) egentligen menar när de vid konversionen säger:
"Allt det som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, tror ock jag".
Inledningsvis frågade jag om författaren själv är en konvertitet, eftersom han uttalat sig om vad konvertiter "egentligen" menar. Jag förklarade sedan: "Eftersom det kan antas att konvertiter bekänner den tro de fått lära sig i undervisningen..." Jag tvingades avsluta debatten, eftersom sju-åtta självutnämnda inkvisitorer "förföljde" mig i flera dagar med frågor om min relalation till Gud och hotade mig med evig förtappelse o.s.v.
Förutom att den trosbekännelse, som alla kristna tror på, består tridentinska trosbekännelsen av tillägg, som är präglade av krigsstämningarna mellan katoliker och protestanter under 1500-talet och idéerna om det kungliga enväldet och undersåtarnas absoluta lydnad under 1800-talet. Vilket banade väg för den katolska kyrkans stöd åt de fascistiska rörelserna i Sydeuropa i början av 1900-talet. Och allt som strider däremot skall konvertiter fördöma på samma sätt. Som kyrkan gjorde när "kättare" brändes på bål? När lutheraner - för att inte tala om "vederdöpare" (baptister) hotades med evig förtappelse?
Nu har en blivande konvertit skrivit: "Det där är faktiskt inte sant." (Att konvertiter kan antas bekänna den tro de fått lära sig i undervisningen.) Han/hon fortsätter: "... så bekänner jag mig även som trogen lära som jag inte blivit undervisad i. Det är som en kille i min introduktionsgrupp sade, ett carte blanche, som man överlämnar till kyrkan...".
För att undvika en ny ping-pongdebatt har jag lovat att kommentera på min egen blogg. Den lära som konvertiter bekänner är rimligen den lära de blivit undervisade i, nämligen den katolska läran. Och naturligtvis även de delar av den katolska läran, som de till äventyrs inte blivit undervisade i. Men de har rätt att bli upplysta om detta. Det är som med matematiken. Tror man på matematiken, tror man naturligtvis också på sådana avancerade räknesätt som man inte fått lära sig, att de också är sanna och riktiga. Men det betyder inte med nödvändighet att man tror på allt som matte-läraren säger. Han / hon kan t.o.m. räkna fel själv.
Frågan är alltså om konvertiter bekänner allt som katolska kyrkan tror, lär och förkunnar. Eller bara det, som enligt den katolska tron, läran och förkunnelsen är uppenbarat av Gud. Kan då först notera att för katoliker, och vissa blivande katoliker, så är det något intellektuellt fel på oss lutheraner och andra "protestanter". Dessa auktoritetstroende fundamentaliska katoliker utgår från att vi menar något som strider mot den katolska läran, vad vi än skriver, att vi följer något slags sjökort för "protestantiskt" tänkande och inte kan tänka själva.
Att jag har en traditionell kristendomsuppfattning, torde dock framgå av inlägget "Skriften eller Tranditionen eller bägge" på denna blogg. Om man tror att de händelser som Skriften berättar om verkligen har hänt, att Gud har uppenbarat sig i historien, att kyrkan har fått i uppdrag att förvalta detta "trosarv", så inser man givetvis att kyrkans samlade "trosmedvetande" är större än de enskilde medlemmens, att kyrkan är en "auktoritet". Men det gäller inte bara katolska kyrkan. Det gäller även hela kollegiet av bibel- och bekännelsetrogna präster i Svenska kyrkan. Och pastorskollegierna i frikyrkorna.
Och detta är den springande punkten. För dessa katolska fundamentalister finns bara "homoäktenskap" i Svenska kyrkan, ingen teologisk bildning, ingen andliget, ingen tro! Kärnan i svenskfödda svenska katolska fundamentalisters tro är inte Jesus Kristus utan misstron mot Svenska kyrkan och hela det tusenåriga kristna trosarvet i Sverige.
Men det som en konvertit har att bekänna, är alltså det som katolska kyrkan tror är uppenbarat av Gud, och inte en massa människopåfund som påvar och kardinaler har kläckt ur sig under tidernas lopp. Men vem avgör då vad som är uppenbarat av Gud, och vad som är tillagt av kyrkan själv? Helt klart är att konvertiten bekänner att kyrkan avgör vad som är gudomligt uppenbarelse samt har att förvalta och "tolka" uppenbarelsen. Men i detta ligger att kyrkan inte missbrukar sitt tolkningsföreträde. Även kyrkan kan ha fel. Som matte-läraren.
Nutida konvertiter behöver inte bekänna kyrkans alla stadgar och beslut som sanna, eller fördöma, förkasta och bannlysa allt som kyrkan stämplat som villfarelser, eller bekämpa de påstådda villfarelserna på samma sätt som kyrkan gjort förr .
Men varför påstår då en katolsk lekman i Sverige (stödd av flera andra katolsk lekmän), att konvertiteter "egentligen" bekänner hela den tridentinska bekännelsen? Han har ju därmed slopat de viktiga orden "uppenbarat av Gud"? Jag förmodar att den tridentinska bekännelsen avses, när man säger att konvertiter förr måste ta avstånd från "den lutherska heresin". Detta är alltså upphävt efter Andra vatikanconciliet (1965-1968). Det finns alltså inte längre någon "luthersk heresi" att fördöma. Biskop Brask, som kämpade mot reformationen under 1500-talet förklarade att Svenska kyrkan är en schismatisk kyrka, alltså inte en heretisk, kyrka. "Schism" betecknar den lägre graden av oenighet.
Dessa katolska lekmän, som självpåtaget uppför sig som den katolska kyrkans blodhundar i Sverige, befinner sig själva i schism med den efterkonciliära katolska kyrkan. De dyrkar kyrkan som en gud, och har förväxlat sig själva med kyrkan. Det är typiskt för sekterister i alla läger att slå hårdast mot sina närmaste. Dem känner de sig hotade av. De motsätter sig formuleringen i officialla katolska dokument, att det långsiktiga målet för ekumeniken är att de schismatiska kyrkorna ska återförenas med den katolska. I stället vill de ha enskilda konversioner, med stränga krav på att konvertiterna ska erkänna deras egen form av "renlärighet". Svenska kyrkan är fortfarande huvudfienden!
Men detta är svaret på frågan vad konvertiter måste bekänna idag: Allt som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar är uppenbarat av Gud. Och intet däröver.
Om Svenska kyrkan skulle ta och subsistera...
Frågan är bara vad Svenska kyrkan ska subsistera. Varför inte subsistera den kyrka som Svenska kyrkan var förr, t ex under medeltiden? Eller åtminstone den kyrka Svenska kyrkan var vid mitten av 1900-talet, då Svenska kyrkan var en tydligt luthersk och katolsk kyrka?
En (svensk) romersk-katolsk ungtupp skriver på sin blogg att påven bara blir bättre och bättre. Nu har han slagit fast att kyrkan är EN. Vilket givetvis var en spark i ä-n på de övriga kyrkor som också subsisterar att de är Kristi enda kyrka. (Ironin beror på att jag numera är lika less på extremkatolsk sektererism som på extremprotestantisk dito.)
På direkt fråga varför han inte skrev att rom-kyrkan är den kyrka, som Jesus själv grundade, mumlade kardinal Levada något om att det finns ju andra även kyrkor och samfund än den romersk-katolska...
Med "subsisterar" ville väl kardinalen framhålla den romersk-katolska kyrkans gamla anspråk på en särställning inom kristenheten, utan att för den skull utesluta andra kyrkor och samfund ur den kristna enheten?
Men så tolkas alltså kardinalens skrivning inte alls av vissa svenskfödda romerska katoliker, som gärna vill framstå som de enda kristna i vårt avfallna land.
Om Svenska kyrkan själv skulle ta och subsistera... Se, det kan vara lösningen!
Socialdemokraterna...
Att kränktheten har blivit en vinnarstrategi är alltså intressant. Lika intressant är, att det numera ger så stora fördelar att bli kränkt, så att rätten att bli kränkt har blivit ett priviegium för ett fåtal. Till de kränkta hör Katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, o.s.v. Läste på en annan blogg att kyrkor kan indelas i "kyrkor som har kvinnliga präster" underförstått Svk. Nästa indelningsgrund är kyrkor som välsignar homopar. Ett ytterligare bevis på Svk:s dålighet är - inte politiseringen i sig - utan det socialdemokratiska inflytandet. Att den största kyrkan har många medlemmar, som tillhör det största partiet, är tydligen dubbelt så dåligt. Vi kan här bortse från frågan vilket parti / vilka partier vi helst vill se i regeringsställning. Vad jag vill fokusera på, är den trista attityden mot oss, som tillhör den ena (eller båda) av dessa båda mest utskällda svenska institutioner. Att exempelvis även moderater i Svk får klä skott för den socialdemokratiska kyrkopolitiken. Att även traditionella lutheraner i Svk får klä skott för liberalteologin.
Att man tillskrivs åsikter som man inte har, men någon annan i samma kyrka har. Är inte kyrkan till för alla? Med uttrycket "kyrkans katolicitet" menas att kyrkan är till för alla. Är Svk alltför katolsk?
