larsflemstroms

Den uppburna amatörteologen Jonas Gardell har skrivit i sin bok bl.a. att en Gud som sorterar människor och inte låter alla komma till himlen är som Hitler.  Maria och Karin (båda är präster) funderar på om det ändå inte måste finnas dubbla utgångar, så att människan själv får välja.

Vi lär tyvärr inte få veta vilka som har kommit till himlen, innan vi själva eventuellt kommer dit.

Det vore väl bra om det funnes flera gudar (eller "gudsbilder") så att vi kan välja den gud ("gudsbild") som är mest likgiltig för vårt syndande?

Gardells resonemang förutsätter att människan är Guds skapare, i stället för tvärtom, och att vi alla skapar våra personliga gudar, som säger mer om oss själva än om guden själv.

Och det är ju en bekväm plattform för att fördöma och dehumanisera andra, och inte minst oss som tror på en enda Gud, Gamla och Nya Testamentets Gud, som har skapat allting, inte minst denna värld som under innevarande tidsålder är full med jordbävningar, översvämningar, mord och våld.

Den som tror på en sådan Gud, måste vara en verkligt usel människa, "en högerkristen fundamentalism." Det är väl tur att vi har Jonas Gardell, en god människa, som motvikt!

 

Jesus inför Pontius Pilatus, som inom kort kommer att begå världshistoriens mest kända justitiemord. Pilatus ställer den avgörande frågan, men inväntar inte svaret innan han dömer Jesus till döden. Vad frågade han? Läs inlägget!



I den senaste Beck-filmen demoniseras en grupp som kallas "högerkristna".

När vuxna inte kan skilja mellan fiction och verklighet, kan man inte kräva att barn ska göra det. Alltså ökar det mycket grova våldet, som utövas av mycket unga personer. Nu har trendnissarna inom mediavärlden konstruerat ett nytt monster, "högerkristna" som alla får slå på. Om man tittar historiskt så har monstren först varit "utlänningar", sedan "bögar", och just nu "psyksjuka". Men vi står sannolikt just nu i skarven mellan två massmediala monstertyper, när man börjat ifrågasätta om "psyksjuka" riksmonstret Tomas Quick verkligen har betått alla morden. Nu är det så att de de värsta diskriminerarna är anti-ödiskriminerarna själva, och i synnerhet journalistkåren, som bokstavligen försörjer sig på princiepn "Den enes död, den andres bröd." Men även filmskapare och andra som försörjer sig på att dehumanisera grupper av människor.

Det är iofs sant att mycket ondska finns bland kristna, men hade de varit mindre onda om de inte hade varit kristna? Nej, för att journalisterna och kultureliten ska kunna försörja sig på sina alster, måste någon köpa deras altster, och detta kräver att de demonisear grupper av människor.

Och homosexuella kullturelitister, som Elisabet Ohlsson-Wallin och Jonas Gardell, är inga undantag. Vilka konstsalonger hade köpt in Ohlsson-Wallins "In hate we trust" om hon inte hade demoniserat Åke Green och skändat en Svk-kyrka med Hitlerhälsningar, som skulle föreställa normalt frikyrkligt beteende?

Det är helt enkelt så att förföljarna söker sina offer. Först var det "utlänningarna", sedan "bögarna", därefter de "psyksjuka" och nu håller det på att bli de "högerkristna". Det finns två slag av hatbrottslingar. Dels de rent kriminella, som struntar i om de riskerar straff, och dels de salongsfihiga och välanpassade, som söker offer de kan hetsa mot utan att riskera straff. Och detta gör de under förevändning för att skydda de tidigare offren för deras egen hets.

Men inte var det tidningsläsarna som stod i första ledet i hetsen mot gårdagens offer? Det var journalisterna själva som ledde kampanjerna. Nu skyller de if¨rån sig. Kravet att homvigslar ska förrättas i kyrkan är en u-sväng.

Marknaden för opinionsbildning är liten i Sverige. Det finns bara plats för en åsikt i taget. När man, som jag, har uppnått en viss ålder har så många "sanningar" passerat revy, så att man har slutat att anpassa sig till den senaste "sanningen".

I den kristna religionen finns de eviga sanningarna. Om Guds ord inte står över "historiens vingslag" är kristendomen en falsk religion. Vår förståelse av bibelordet må vara färgat av tiden, men bibelordet i sig är tidlöst. Pontius Pilatus är pardoxalat nog den som formulerade den avgörande frågan:

"Vad är sanning?"

Ännu denna dag finns det människor, som anser sig vara kristna, men trots det inte tror att det finns någon tidlös sanning, oberoende av historiens växlingar.

 Stort ska det vara!

Det är klart orättvist. Jag är en minst lika bra amatörteolog som Gardell. Ingen har givit mig en domkyrka som arena.  Det är ren diskriminering hur höga potentater  gör skillnad på folk och folk.

Men det märkte jag redan när jag var med i kd. Frimickllarna är mer värda. Gardell med sin baptistbakgrund. Har ofta funderat på detta, att många frikyrkliga (fastän de inte säger det öppet) tror på en genetiskt ärrftlig frälsning. Ateister med frikyrkobakgrund hyllas som auktoriteter på kristen tro.

Vad lär man sig egentligen i frikyrkorna? Sociala koder till ekonomisk framgång. Det är skam att samma vänskapskorruption öppnar dörrar i Svenska kyrkan också.

Var har Gardell lärt sig att ifrågasätta den traditionella bibeltolkningen, kyrkans tradition, läroämbetet, och så vidare?

Av ekumeniska skäl har jag undvikit att skirva om detfrikyrkliga avfallet, och jag vill inte dra alla frikyrkliga över en kam. Om det hade varit för 50 år sedan, hade Svenska kyrkan analyserat, skrivit böcker och satt igång en motkampanj. Vi borde kanske vänta tills Gardell står på toppen av berömmelse, innan vi slår till mot piedistalen.

För snart 50 år sedan utgavs - på Svenska kyrkans eget bokförlag - Rickahrsons lilla skrift "Hur uppstod de klassiska dogmerna?", som i första kapitlet slår fast:

1. Kristendomen är inte en filosofisk lära i stil med konfucianismen och andra vishetsläror.

2. Kristendomen är en historisk religion. Det varomom Bibeln berättar, har verkligen hänt.

3. Jesu lära är inte bara "Jesu lära" utan dessuom Jesu lära om sig själv, vem han är.

Det skulle jag tala om, om jag fick en domkyrka som plattform. De som har domkyrkor som plattformar borde tala om det.!

- -
Gardell har inte fått katolska domkyrkan som plattform. Han har inte ens gjort anspråk. Om Katolska kyrkan i Sverige hade varit lika stor som Svenska kyrkan, hade Gardell struntat i "den lutherska sekten" (som Svk hade varit om 76 % av svenska folket hade varit katoliker) och turnerat i katolska kyrkor i stället. Så vad säger Gardells framfart egentligen om Svenska kyrkan?

Och vad säger egentligen den s.k. karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan egentligen om de liturigiska nyordningarna i katolska kyrkan, när man måste importera ett nytt "sakrament" från en sakramentsförnekande frikyrka inom den baptisktiska "traditionen"?

Om man inte tar emot Jesus i nattvarden, söker man andliga upplevelser på annat sätt.! Och Gardell är alltså uppväxt i baptistyrkan. Det är där han har lärt sig att förneka den traditionella bibelförståelsen och att läsa Biblen på egen hand. Men inte duger baptistkyrkorna som plattform! Nej, stort ska det vara!

1. De borgerliga vigselförrättarna avskaffas.
2. Vigselrätt ges till religiösa samfund och vissa ideella föreningar.
3. Vigselförrättare förordnas av Kammarkollegium efter förslag från samfund och föreningar som har vigselrätt.
4. Uppgiften att förordna vigselförrättare kan delegeras ftill samfund och föreningar som har vigselrätt.
5. Samfund som har ett tydligt prästämbete får besluta att prästvigning medför automatisk vigselrätt.
6. Inget samfund eller förening eller enskild vigselförrättare ska vara tvungen att viga.
   
   
   
          - borde ha egen vigselrätt?
   
   Skulle det lösa problemen för Svenska kyrkan om RFSL fick egen vigselrätt? Präster som verkligen känner, och känner starkt, för samkönade vigslar skulle kunna ha dubbla uppdrag som vigselförrättare - för både Svk och RFSL. Trycket på Svenska kyrkan som helhet att viga samkönat skulle kanske minska?

I tidigare inlägg (Klicka på kategorin Vigsel och äktenskap) har jag skrivit att vigsleförrättningen inte uppfyller de kriterier, som man kan ställa upp för att något ska kallas myndighetsutövning. I stället är vigselförrättningen myndighetsutövning per definition. En FN-konvention, som egentligen har till syfte att förhindra tvångsäktenskap och äktenskap mellan minderåriga, har i Sverige tolkats så att vigselförrättaren ska vara en myndighet, en representant för staten (dock bara under självs vigselakten). Jag ifrågasätter denna tolkning, att konventionen kräver att vigselförättaren ska vara en myndighet.

Det kanske räcker att vigselförrättaren har fått sin behörighet från en myndighet och står under myndighetens tillsyn, och alltså är en "legal auktoritet". Det kan man vara utan att vara en myndighet. Legitimerade läkare, som arbetar i privat sjukvård, är otivivelaktigt "legala auktoriteter". De har ju fått sin läkarlegitimation av en myndighet och står under myndighets tillsyn.

Jag konstaterar vidare att myndighetsutövning kan - med stöd av särskild lag - delegeras till privata rättssubjekt (t ex ett aktiebolag, ett trossamfund, en ideell förening eller en privatperson). Ett exempel på sådan delegering till ett privat rättssubjekt är den tillsyn av advokater, som utförs av Sveriges advokatsamfund. Man kan tänka sig att både förordnandet och tillsynen av vigselförrättare skulle kunna delegeras till religiösa samfund och ideella föreningar.

För närvarande förordnas privatpersoner till borgerliga vigselförrättare av länsstyrelserna. Religiösa vigelförrättare, med undantag för präster i Svenska kyrkan, förordnas av Kammarkollegium, som är en statlig myndighet. Lagfarna domare (d.v.s. domare med domarexamen) samt präster i Svenska kyrkan har behörighet att vara vigselförrättare utan något särskilt förordnande. Behörigheten att förrätta vigslar följar automatiskt med behörigheten att vara domare eller präst.

Dessa automatiska behörigheter för lagfarna domare och Svk-präster har avskaffats i förslaget till könsneutral äktenskapsbalk. Att domarna fråntas vigselrätten är ett steg i rätt riktning, om vi vill avskaffa statens vigselrätt. Att prästerna fråntas den automatiska vigselrätten är däremot ett steg i fel riktning, och kommer att ge Kammarkollegium onödigt merarbete. I stället borde så mycket som möjligt av Kammarkollegiums uppgifter delegeras till samfunden - inte bara Svenska kyrkan.

Jag föreslår följande:

• De borgerliga vigselförrättare, som utses av länsstyrelserna avskaffas. 

• All statlig myndighetsutövning beträffande förordnande och tillsyn av vigselförrättare koncentreras till Kammarkollegium, som dock får rätt att delegera en del av denna myndighetsutövning till religiösa samfund och ideella föreningar som har vigselrätt..

•  Vigselrätt får ges endast till religiösa samfund och ideella föreningar för ett filosofiskt eller liknande syfte, eller har till uppgift att främja en viss livsstil eller tillvarata minoriters rättigheter*. De samfund eller föreningar som får vigselrätt, ska uppfylla krav på stabilitet och varaktighet.

• Vigselförrättare förordnas av Kammarkollegium efter förslag från samfund och föreningar som har vigselrätt. Kammarkollegium utövar tillsyn över de vigselförrättare som man har förordnat.

• Samma person ska kunna vara vigselförrttare åt mer än en uppdragsgivare, förutsatt att samtliga berörda uppdragsgivare tillåter det.

•  Kammarkollegium får rätt att delegera uppgiften att förordna vigselförrättare och utöva tillsyn över dessa till samfund och föreningar som har vigselrätt. Eftersom dessa båda uppgifter är myndighetsutövning, ska samfund och föreningar som mottar sådan delegering ha en särskild instans för dessa uppgifter (såsom domkapitlen i Svenska kyrkan).

• Religiösa samfund som  1) har rätt att förordna och utöva tillsyn över sina vigfselförrättare och  2) har ett tydligt prästämbete (eller liknande) får besluta att prästviging (eller motsvarande handling) skall medföra automatisk behörighet som vigselförrättare. Behörigheten som vigselförrättare ska gälla under samma tid som personen har behörighet att vara präst i samfundet (som regel på livstid).

• Ingen vigselförrättare, alltså ej heller de "ideella" ska vara tvungen att viga någon**.

• Både religiösa samfund och ideella föreningar ska ha rätt att utfärda egna föreskrifter för vigselförrättningarna, inkl vilka par som får vigas av samfundets eller föreningens vigselförrättare***.  Detta även om dessa föreskrifter avviker från lag - förutsatt att de inte står i direkt strid med lag,.

 ________________________

*) Exempelvis förbundet Humanisterna och RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).

**) Eftersom även ideella föreingar ska få vigselrätt, enligt mitt förslag, är det ytterst osannolikt att den situationen uppstår att inte en enda vigselförrättare vill viga ett par, som har laglig rätt att ingå äktenskap. Skulle det ändå finnas risk för sådana situationer, kan det lösas genom att lagmannen i varje domstol är skyldig att viga.

***) Exempelvis att de som ska vigas delar samfundets eller föreningens religiösa eller filosofiska övertygelse.
- Exempelvis får förbundet Humanisterna rätt att vägra viga någon som tror att äktenskapet är instiftat av Gud.
- Ett religiöst samfund som tror att äktenskapet år oupplösligt har rätt att vägra vigas skiljda.
- RFSL ska naturligtvis ha rätt att även viga hetero-par, men har rätt att vägra viga exempelvis den som inte delar RFSL:s syn
  på sexuellt likaberättigande, eller som på något annat sätt motarbetar RFSL:s syfte.


Problem och diskussion

Om både religiösa samfund och ideella föreningar får vigselrätt behöver - trots att ingen vigselförrättare har vigseltvång - den situationen aldrig uppstå att ingen vigselförrättare vill viga ett visst par. Bland annat därför att ideella förningar, som har till uppgift att tillvarata minoriteters rättigheter, kan få vigselrätt. Om det ändå uppstår risk att ingen vigselförrättare vill viga, kan problemet lösas genom att:
1. Vissa lagfarna domare får vigselrätt förenad med vigselplikt. Nackdelen är att den statliga vigselrätten inte blir helt avskaffad. En fördel är att dessa domare genom sin juridiska utbildning lättare än andra kan avgöra om det finns verkliga (juridiska) hinder mot vigseln, t ex att paret lämnat oriktiga uppgifter vid hindersprövningen,
2. Kammarkollegium för i uppgift att bevaka att det finns vigselförrättare, som inte har religiösa eller principiella invändningar mot att viga t. ex skiljda eller samkönade par. Enligt 1975 års lag var det ett åliggande för den dåvarande statskyrkan att vid rekrytering av präster se till att det fanns präster, som vsr villiga att viga skiljda. Rätten att vägra tillkom alltså enskild präster, inte Svenska kyrkan som helhet. Genom att Svenska kyrkan inte längre är en statlig förvaltning har Svenska kyrkan som helhet idag samma rätt som enskilda präster att vägra viga.

En anledning till att endast religiösa samfund och vissa ideella föreningae (och intre privatpersoner)  bör ha  vigselrätt är att det krävs vissa arrangemang kring kring vigseln, t ex. att det finns vittnen och en lämlig vigsellokal. Paret kan också önska någon form av ceremoni, även om det inte är en religiös ceremoni. Även i de fall då tillsynen av vigselförrättare åligger Kammarkollegium behöver Kammarkollegium en pålitlig samarbetspartner, som inte tvekar att anmäla eventuella oegentligheter. Kammarkollegium ska alltså pröva om det religiösa samfund eller den ideella förening, som ansöker om vigselrätt är lämplig att inneha vigselrätt. Vigselrätten ska alltså innehas av samfundet eller föreningen, som därmed är uppdragsgivare åt de enskilda vigselförrättarna, även om de har förordnats av Kammarkollegium.

För att förordnande och tillsyn  av vigselförrättare ska kunna delegeras till ett samfund eller ideell förening, ställs ytterligare krav. Sådan delegering är nödvändig, om prästvigning, eller motsvarande handling, skall medföra automatisk behörighet som vigselförrättare. Det kan även finnas andra anledningar till delegering av förordnande och tillsyn, inte minst praktiska skäl. Dessa ytterligare krav är att samfundet eller föreningen har en instans, som har tillgång till erfoderlig juridisk kompetens och är opartisk och objektiv i förhållande till de enskilda vigselförrätarna, samt (även om frågorna handläggs av samma person) kan hålla isär myndighetsutövningen från samfundets eller föreningens interna verksamhet. Praktiska skäl talar för att samma instans som övervakar efterlevnsden av samfundets eller föreningens egna föreskrifter för vigselförrättare också övervakar efterlevnaden av de statliga föreskrifterna. Obs dock att denna myndighetsutövning är riktad mot vigselförrättarna och inte mot de par som vill vigas.

Religiösa samfund ska dessutom kunna ges rätt att själva besluta att prästvigning eller tillsättning av vissa religiösa befattningar (t.ex. frikyrkopastor eller imam) skall medföra automatisk behörighet som vigselförrättare.  Denna rätt ska endast kunna ges till religiösa samfund. En idell förening för ateister bör ju rimligen inte ha något prästämbete. Denna rätt innebär alltså att samfundet själv får besluta om man ska göra en särskild prövning av varje prästs, etc, lämplighet som vigselförrättare, eller om uppgiften som vigselförrättare ska ingå i präst- eller pastorsämbetet. För att få denna särskilda rätt, ska samfundet uppfylla kraven i föregående stycke. Samfundet måste dessutom ha en tydlig avgränsning mellan präster, pastorer, imamer etc, och andra anställda samt lekmän, - samt som präster, etc, endast anta personer som har növändiga kunskaper i äktenskapslagstiftningen och i övrigt är lämpliga.

I de fall då prästving etc automatiskt medför behörighet som vigselförrättare har man denna behörighet inom samfundet så länge som man är präst i samfundet, d.v.s. som regel under resten av sitt liv. Om en sådan präst byter samfund, mister han behörigheten som vigselförrättare i det samfund, som han gått ur, eftersom han / hon inte längre står under det samfundets tillsyn. Behörigheten fortsätter dock att gälla, om han får uppdrag som vigselförrättare av det nya samfundet eller av någon ideell förening med vigselrätt. Han komer då att stå under samma tillsyn som övriga vigselförrättare i det nya samfundet eller föreningen.
 
Kammarkollegiums tillsynsansvar omfattar att fortlöpande kontrollera att de religiösa samfund och ideella förningar som har fått vigselrätt fortfarande uppfyller kraven för att inneha vigselrätt. i de fall då uppgifterna att förordna och ha tillsyn över vigselförrättarna har delegerats till samfund och ideella föreningar,. ska Kammarkollegium fortlöpande kontrollera att dessa uppgifter utförs på ett tillfredsställande sätt. I de fall då religiösa samfund har fått rätt att själva besluta om automatisk behörighet som vigselförrättare genom prästvigning etc, skall Kammarkollegium fortlöpande kontrollera att endast personer som uppfyller krav på vigselförrättaare antas som präster etc.

I de fall då samfund och ideella föreningar inte mottagit någon delegation att själva utöva tillsyn över sina vigselförrättare skall denna tillsyn föras av Kammarkollegium.

Den tillsyn av vigselförrättarna som ska utföras av Kammarkollegium, altternativt har delegerats från Kammarkollegium, avser endast att bestämmelserna för vigslar i lagen uppfylls. Detta är myndighetsutövning. Eventuell kontroll att samfundens eller föreningarnas interna föreskrifter för vigslar efterlevs är inte myndighetsutövning. Att det är myndighetsutövning innebär att en vigselförrättare som har gjort fel genom åsidosätta vad som står i lagen, kan ådömas disciplinansvar, samt att beslut om disciplinansvar kan överklagas till allmän domstol. Detta anser jag bör regleras på ett annat sätt än idag, genom att disciplinpåföljderna blir erinran, varning eller indragning av behörighet som vigselförrättare. Anmälan till åtal ska bara ske om vigselförrättaren gjort sig skyldig till brott i samband med vigsel, exempelvis uppsåtlig medverkan till tvångsäktenskap.

Denna tillsyn, som är myndighetsutövning,. får alltså inte förväxlas med eventuell tillsyn att samfundets eller föreningens interna föreskrifter följs. Eventuell "dixsciplinpåföljd" för åsidosättande av interna föreskrifter gäller bara i det egna samfundet eller den egna föreningen, och påverkar alltså inte eventuella uppdrag som vigselförrättare i andra sammanhang.

Samma person ska kunna vara vigselförrättare åt flera uppdragsgivare.  Som jag skrivit i föregående stycke, ska eventuell intern disciplinpåföljd för åsidosättande av interna föreskrifter hos en uppdragsgivare inte påverka uppdraget som vigselförrättare hos någon annan uppdragsgivare.  Även om en präst helt och hållet frångas prästbehörigheten på. grund av åsidosättandet av interna föreskrifter i den kyrkan där han är präst, kan han fortsätta som vigselförrättare i en någon kyrka eller ideell förening. Om han däremot har fråntagits behörigheten som vigselförrättare som disciplinpåföjd för åsidosättande av lagen (utdömandet av disciplinpåföljd är då myndighetsutövning) får han inte fortsätta som vigselförrättare hos någon uppdragsgivare.

Det förekommer idag att präster i Svenska kyrkan även har uppdrag som borgerliga vigselförrättare. Det (att ha vara vigselförrättare åt flera uppdragsgivare) ska de kunna fortsätta med. Därmed ges också möjlighet, även i de fall då t.ex. ett religiöst samfund inte alls tillåter vigslar av frånskiljda eller homopar i samfundet, för enskilda präster , pastorer, etc att viga sådana par hos någon annan uppdragsgivare - förutsatt att samfundet tillåter det. Man kan i och för sig fråga sig varför ett samfund skulle tillåta en präst eller pastor att förrätta vigslar utanför samfundet, om de inte är tillåtna inom samfundet. Staten bör dock inte hindra detta genom sin lagstiftning. Samfunden måste själva få bestämma över prästers, etc, uppdrag utanför samfundet.

Om Svenska kyrkan, mot förmodan, inte skulle tillåta homovigslar i Svk, kommer man sannolikt att tillåta Svk-präster att viga homopar utanför Svk.

De regler som alla vigselförrättare måste följa enligt lag är att de måste kontrollera att de finns godkänd hindersprövning. De är skyldiga att vägra viga par, som saknar godkänd hindersprövning. Vigseln skall ske inför församling eller andra vittnet. Både mannen och kvinnan (enligt nuvarande lagstiftning) måste närvara under vigseln. De ska var för sig svara ja på vigselförrättarens fråga om de vill ta den andre som äkta make / maka, varefter vigselförrättaren ska förklara stt de är makar. Annars är vigslen ogiltig. Vigselförrättaren skall genast sända underrättelse om vigseln till Skatteverket.

Vid vigsel gäller i övrigt: (enligt lagen): 
1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,
2. den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,
3. föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

Vigseln blir inte ogiltig om dessa bestämmelser har åsidosatts. Det är dock ett rimligt krav att vigselförrättaren följer interna föreskrifter,.speciellt om det är en kyrklig vigsel. Jag känner inte till om någon av dessa bestämmmelserkommer att ändras med den nya lagen.

Om de borgerliga vigselförrättarna avskaffas, vilket jag föreslår, ska regeringen inte ha rätt att meddela föreskrifter för "andra fall". Kanske borde dessa bestämmelser (1 - 3) utgå ur lagen helt och hållet, eftersom de vållar oklarheter om tillsynsansvaret. Det måste ju vara den statliga myndighetens (Kammarkollegium eller den instans som mottagit tillsynen på delegation från Kammarkollegium) uppgift att tillse att lagen följs, medan det måste vara samfundens egen uppgift
-  vilket inte är  myndighetsutövning -  att tillse att interna föreskrifter följs. Men vem har tillsynen med en lag, som säger att intgerna föreskrifter ska följas?  Vore det inte bättre att ersätta punkterna 1 - 3 i lagen med en allmän bestämmelse  lagen: "Samfund och ideella föreningar som har vigselrätt, har rätt att komplettera lagens föreskrifter med egna föreskrifter"?