bloggpaus
Vad vet man om en kärlek som aldrig sätts på prov, som aldrig behövt övervinna några svårigheter relationen? Att hålla ihop mot alla odds är väl större?
God jul och glöm inte att Världens Frälsare är född. Och grubbla inte ihjäl dig på vilka handlingar som är synder respektive icke-synder, för våra synder är ju oss ändå förlåtna! Det glada budskapet, evangelium, ska vi inte göra till något dystert budskap!
Kriget som kom hem
Det finns en relativt stark opposition, anförd av terroristkramarna på Aftonbladets ledaravdelning, som kräver en omedelbar hemtagning av de svenska soldaterna i Afghanistan. Helle Klein har ju t.o.m. anklagat USA för att sitt världen i brand med sin terroristbekämpning. Det är möjligt att jag "spekulerar" nu, men var inte det en inbjudan till terroristerna att komma hit och ge eldunderstöd - i bokstavlig bemärkelse - åt kritikerna av den svenska truppnärvaron i Afghanistan?
Terroristattackerna i London och Mardrid hade precis det syftet, att påverka opinionen. Attacken i Madrid fick precis det resultatet. De spanska trupperna togs hem. Jag minns inte om det var från Afghanistan eller Irak. Jag minns dock att jag tänkte: Det här var en så stor framgång så att det kommer att upprepas i något annat land. Det är otäckt att tänka på att stort antal personer - bland dem kanske också en del muslimer - sannolikt hade dödats, om inte bomben hade utlösts i förtid.
Detta hände i Stockholm, samtidigt som Vilks befann sig i Lund. Attentatsmannen har själv förklarat syftet i mejl till TT:
”Till Sverige och svenska folket. Med anledning av den svenska tystnaden kring Lars Vilks målningar och de svenska soldaterna i Afghanistan – nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör. Våra aktioner ska tala för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam”.
God konst - en trend som sprider sig.
Konstprofessorn Lars Vilks är världsberömd för att ha skapat en ny konstart av yppersta kvalitet.
Här har en av Vilks adepter, den brasilianske konstnären Carlos målat ett proträtt av sin store mästare. Det brasilianska kulturdepartementet har visat sin uppskattning genom att ställa upp med en hel polisplton för att skydda Carlos mot upprörda konstkritiker, som har fått det här med god konst om bakfoten.
Konsten är inte själva konstverket, utan publikens reaktioner inför konstverket. Lars Ohly, v, träffade mitt i prick, när han inte´ville uttala sig om Vilks konst, med motiveringen "Jag vill inte bli en del av Vilks konst".
De muslimer och andra är alltså ofrivilligt delar av Vilks konstverk. De poliser som har till uppgift att skydda Vilks är alltså utkommenderade delar av Vilks konstverk. Borde då inte polisbevakningen finansieras med något kulturanslag. Poliserna är ju statister i Vilks konst.
Visst ska konstnärer ha konstnärlig frihet. Men någon rätt att utnyttja andra människor som delar av sina konstverk har de inte.
Självmordsbombaren i Stockholm var helt klart utsänd för att skrämma upp svenskarna, så att de skulle kräva en hemtagning av de svenska soldaterna i Afghanistan. Påståendet att syftet även var att proterstera mot Vilks var snarare avsett att få stöd för terroraktionen bland svenska muslimer.
Om en massa oskyldiga människor hade dödats hade de också blivit delar av Vilks konstverk.
Man kanske borde dra in polisskyddet så att Vilks själv blir en del av sitt konstverk?
Olika skepnader av "dödens kultur"
Jag har skrivit ett avslutande inlägg i abordebatten på domprostens blogg:
Låt oss avsluta denna diskussion med att konstatera att abort alltid är fel (utom när moderns liv är i fara etc). Hur starka argumenten för än är, så kan de inte uppväga att ett liv förloras. Kyrkan måste i alla lägen stå på livets sida, och får inte skrämmas till tystnad av skrämselpropaganda om strumpstickor, samtidigt som riskerna med en illegal abortmarknad måste tas på största allvar.
När vi säger nej till förbud, måste effektiv moteld anläggas mot abortfanatikerna i bl.a. RFSU, som propagerar för en "dödens kultur" - för att låna påven Johannes Paulus II:s uttryck.
"Dödens kultur" - inte islam - slog till i Stockholm city i går. Två sidor av samma mynt: När man dödar oskyldiga för att uppnå politiska syften. Jag är visserligen ingen islam-expert, men har till skillnad mot snorvalparna som rusade ut ur Storkyrkan i protest mot en predikan om alla människors lika värde en religiös allmänbildning.
Och därför tror jag på ledande imamer, när de säger att denna "dödens kultur" som explerade igår, inte är islam. Det är knarkhandel och storvulna politiska drömmar under religiös täckmantel. Kriget kom inte till Stockholm igår. Det har rasat i åratal i de europeiska storstäderna. Afghanistan är världens största opiumproducent, och kommer så att förbli tills talibanerna har besegrats.
Ledargarnityret i SD fick genom terroristattacken en utsäkt chans att visa svenskhet och nationell samling. Vi behöver en "nationell front" mot både den rasism, som opererar under den falska nationalismens täckmantel, och den terrorism, som opererar under falsk religiös täckmantel.
En enad front över alla politiska, religiösa och etniska gränser. Moderater och vänsterpartister och allt däremellan. Kristna och muslimer. Etniska svenskar och invandrare. Terroristen, som sprängde sig till döds, själv ett offer för "dödens kultur" har har klart uttalat sig att han inte är svensk. Svenskarna har han beskrivit som "dom". Jag är säker på att våra muslimska invandrar anser sig vara svenska muslimer - en del av den svenska nation, som nu bör uppträda som en enad front mot rasism och terrorism.
Som jag skrivit förut anser jag att islam är en annan religion. Därför kan vi inte ha ekumenik med muslimer. Men vi kan fördjupa den interreligiösa dialogen för religionsfrihet fred, säkerhet och nationell enhet. Kristna och muslimer tillsammans i kampen mot den "dödens kultur" som i olika skepnader kräver oskyldigas liv. Kanske du, Åke, kan ta initiativet till den nationella fronten över religionsgränserna?
Återigen har knäppgökarna i SD:s ledning missat chansen att uppträda som "nationalister" i positiv bemärkelse. I stället har de utnyttjat det inträffade till att underblåsa religiösa och etniska motsättningar - den grogrund ur vilken terrorister rekryteras.
37.000 ofödda svenskar dödas varje år inom den svenska sjukvården för att de inte passar in i den politiskt beslutade samhällsmodellen, ett utbildningssystem som gör det svårt att kombinera studier och föräldraskap, en arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik som inte ger unga föräldrar inkomsttrygghet, en föräldrarförsäkring som ger högre ersättning till dem som kommit en bit på karriärstegen.
Terroristerna, som opererar under religipös täckamantel, dödar också oskyldiga i politiskt syfte.
Vems fel är aborterna? Andra delen.
När jag var barn fanns ett tegelbruk i nästan varje stad. Kalla vinterdagar brukade luffare och andra uteliggare sova på tegelugnarna. Luffare var personer som mestadels gick omkring och tiggde på landsbygden. Då fanns fortfarande många bondgårdar och i en del gårdar var luffarna välkomna gäster. Ibland kunde de tjäna en hacka ("svart", naturligtvis) som daglönare. Idag måste uteliggare försörjas av samhället för att inte svälta ihjäl.
När stenålderskvinnan blev med barn, fick stenåldersmannen ge sig ut och jaga för att få lite extra protein. Det var tufft och kunde ibland ta flera dagar att komma tillräckligt nära ett djur för att fälla det. Men han behövde inte bekymra sig om jaktarrenden och lagstadgade jakttider.
Allting är naturligtivs inte politikernas fel. Det är i stället deras förtjänst att vi inte alla svälter ihjäl eller dödar varandra i ett allas krig mot alla. Om det inte skulle finnas bestämmelser om jakten, om det hade varit fritt fram för alla, i ett land med Sveriges folkmängd skulle det vara utjagat på ett litet kick.
Men faktum är att vi har blivit mer beroende av samhället. Den som skulle kunna försörja sig själv i ett stenålderssamhälle eller i ett omodernt samhälle av 1950-talsmodell, kan inte göra det i dagens samhället om han /hon inte har ett jobb.
Man kan naturligtvis diskutera om inte detta beroende av samhället har gjort oss onödigt passiva och initiativlösa. Och vems fel det i så fall är. Jag läste om ett australiskt stenåldersfolk som hade kommit till en missionsstation. Efter att ha suttit syssloslösa på stationen under några år, tröttnade de och försökte återgå till stenålderslivet. Men de lyckades inte.
Så länge de inte hade haft något annat alternativ, hade de inte tänkt på hur hårt stenålderslivet var. De hade fettvalkar kring magen och kunde inte smyga sig på bytesdjuren som förut. Ungdomarna, som borde ha blivit invigda i vuxenlivets roller, hade inte blivit det. De visste inte hur man spårar ett byte. De äldre beskyllde ungdomarna för att vara ouppfostrade och det var ständiga gräl. Helt förkrossade och berövade all självkänsla återvände de till missionsstationen. Och ännu ett mörkt kapitel hade skrivits i kristendomens historia.
Skulle du, kära bloggläsare, klara av ett stenåldersliv? Nu är rätta årstiden att prova på. Dina förfäder kunde ...
Vi kan alltså se hur den så kallade utvecklingen, som ingen politiker eller politiskt parti, rår för har begränsat våra möjligheter. Det är inte politikerna som har lagt ner tegelbruken, där luffare kunde värma sig. Ingen politiker har hindrat oss att lära oss använda en stenyxa. Men till detta kommer att det faktiskt finns politiska beslut, som sätter ramar för vårt handlande. Det är populärt bland vissa politiker att ställa krav på vårt beteende för att få de bidrag, som vi själva har finansierat genom våra skatter.
Finns det en "understödsmentalitet" som gör att folk inte kommer sig för med att göra sådant, som de borde klara själva? Och vems fel är det, om så skulle vara fallet? Man skulle kanske samla ihop ett gäng arbetslösa, ensamma mammor och anklaga dem: "Ni kan men ni vill inte. Någonting har ni väl ändå som ni kan sälja?"
Det finns ju fullt med företagsamma kvinnor, som startar modeboutiqer och liknande. Kundunderlaget räcker förstås inte till en boutiqi varje gathörn. Men det är ju ändå de företagsamma, som själva tar tag i sin situation, och de icke-företagsamma som inte gör det. Så kan man förstås resonera. Men skulle det bli bättre med ombytta roller?
Uppmaningar av typ "Ta dig själv i kragen", är kanske kontraproduktiva? Åtminstone om de inte kombineras med andra typer av åtgärder.
Att människor, som skulle kunna göra det, inte tar tag i sin egen situation är ett problem i sig. Eller är det också politikernas fel? Finns det en slentrianmässig politisk retorik som fritar individernas från deras eget ansvar. Finns sådana resonemang på min blogg, i det jag skriver? I så fall är det väl mitt fel också, att en del kvinnor gör abort. (Förhoppningsvis har de inte läst min blogg!)
Vi får inte glömma att politikerna har sitt uppdrag från väljarna i ett demokratiskt samhälle. Politikerna kan inte agera överhet i gammaldags mening, som satte folk i fängelse för brott mot lösdriverilagen. Det är inte politikerna som väljer väljare (även om Kristdemokraterna tror det), utan precis tvärtom. Det är kontraproduktivt när politiker försöker uppfostra sina - och i synnerhet andra partiers - väljare.
Ingen har rätt att ta någon annns liv. Och det gäller även ett barn, som man kommer att få försöröjningsansvar för när det har fötts.
Kvinnor har i alla tidigare tider varit beredda att offra sina liv för sina barn, för att deras barn ska leva. Och män har i alla tidare tider varit beredda att offra sina lev för kvinnor och barn. Under 1900-talet har detta ändrats, så att (en del) kvinnor har varit beredda att offra sina liv för att deras barn ska dö. Långt innan vi fick laglig abort för alla kvinnor drevs en intensiv propaganda för fri abort. Och staten tillstyrkte abort på rasbiologisk indikation. Gamla moralbegrepp ställdes på huvudet.
Men bör då inte samhället vara så inrättat, så att gravida kvinnor frivilligt avstår från abort?
Historia & biologi...
Att jag har gedigna biologiska kunskaper borde alla inse, som har läst mina inlägg om biodling, med början under förra hösten. De inläggen finns under kategorin Sexualitet och fortplantning i spalten till höger. Jag har väl tänkt göra en särskild kategori för biodling, men de grundläggande principerna är ju desamma i hela djurvärlden. Visste du att jungfrufödslar förekommer hos bin?
Det är synd att man inte ska kunna föra en seriös diskussion, som grundas på biologiska fakta, utan att tillskrivas teologiska åsikter som jag inte har. Visserligen tror jag på gudomlig skapelse, som det står i Bibeln *, men det får mig inte att förneka Darwins upptäckter om biologisk variation.
Som historiker har jag studerat människans äldsta historia. Även om man inte tror att människan är en muterad apa, så är det klart att djurvälrdens historia flyter ihop med människans äldsta historia. Innan människan gjorde sig till herre över naturen var människan i stort sett underkastad samma naturens lagar** som djuren.
Jag hävdar bestämt att sexualitet och fortplantning hör ihop, och att hormonsystemet sköter om detta. Jag har därmed inte alls sagt mig vara anhängare till den moralteologiska åsikten att all sexualiatet som inte har barnproduktion som syfte skulle vara synd.
Tror man det, har man inte förstått Guds skapelse. Men låt oss nu, för att inte förvirra oss i teologiska diskussioner, se detta ur ett evolutionsperspektiv: När hane träffar hona, och i synnerhet om det är första gången för båda, så vet de inte att ungar kommer att bli resultatet av deras förbindelse. Samma sak kan f.ö. gälla när man och kvinna träffas. Vad driver de då till att ha sex med varandra? Tänkte stenåldersfolket, som inte ens hört talas om vare sig bibel, judendom eller kristendom: - Vi måste göra det här eftersom Gud har sagt: "Föröken er och uppfyllen jorden"?
Naturligtvis gör de det för den sexuella njutningens skull. Men den är ett medel för att uppnå syftet fortplantning - även om de agerande själva är omedvetna om detta.
Men kan man då utan vidare skilja sexualiteten från fortplantningen så att man inte vill något mer: barn och familj? Om graviditet inte är en del av den kvinnliga sexualiteten, vad är det då - en sjukdom som måste botas, exempelvis med abort? Eller förebyggas med medicinsk behandling, d.v.s. kemisk behandling av kvinnans hormonsystem?
Det är förvisso sant att alla mediciner har biverkningar. Men mediciner tas dock mot sjukdomar - inte för att framkalla sjukdomssymtom eller eljest störa naturliga prociesser i människokroppen. För det är precis vad p-piller gör. Och det är inte bara de rent biologiska processerna som störs, utan även de psykiska processerna, som påverkar bl.a. det sexuella beteendet.
Mitt resonemang går ut på att den, som uppmanar unga män och kvinnor att ha sex före äktenskapet, inte ska bli förvånad om resultatet i många fall blir utomäktenskapliga graviditeter. Att först uppmana unga kvinnor att ha sex, och sedan skuldbelägga dem för att dem blivit gravida, är hyckeri utan like.
Och vad leder denna skuldbeläggning till - abort?
Att unga kvinnor "glömmer pillret" har sin förklaring i att ... just det, preventivmedel hindrar naturen att ha sin gång, och dessutom har hormonella preventivmedel (p-piller) biverkningar som ibland kan vara ganska obehagliga. Vem vill känna olust inför ett samlag?
Om män hade velat utsätta sig för samma obehag, hade väl p-piller för män varit storsäljare?
Ungdomars sexuella beteende styrs i sannolikt mycket grad av skattefinansierad propaganda, som uppmanar till ett onaturligt heterosexuellt sexuellt beteende. Och när naturen ändå har sin gång, är nymoralisterna framme och framställer abort som en plikt.
________
*) Det finns ingen exakt tidsangivelse i Bibeln hur lång tid som gått sedan skapelsen fullbordades. Den s.k bibelkronologin är en efterhandskonstruktion av biskop Ussher under 1600-talet.
**) Jag använder begreppet naturens lagar som motsats till fysikens lagar (de s.k naturlagarna). Iofs ligger fysikens lagar till grund för naturens lagar, men det är dock möjligt för en människa att handla i strid med naturens lagar. Däremot kan ingen, som inte är Gud, handla i strid med naturlagarna.
Vems fel är aborterna? Första delen.
Vi har politiker som påverkar och sätter ramar förden enskildas beteende och handlande genom lagstftning, skatter, skattebefrielse, bidrag - och villkorade bidrag.
Om du köper en miljöbil blir du befriad från bilskatten. Om du kör bara lite med din gamla bil, så att du totalt sett släpper ut mindre,får du ingen skattebefrielse. Staten subventionerar välbeställda personers bilköp på fattiga begagnade bilköpares bekostnad.
Detta var bara ett exempel på hur politiker styr människors handlande.
Regeringen har infört RUT-avdrag för hushållsnära tjänster. Så att någon ekonomiskt välsituerad kvinna eller man inte behöver ödsla så mycket tid på hushållsarbete och barnskötsel., utan kan satsa allt på en karriär, som ger ännu större inkomster.
Föräldraförsäkringen enligt inkomstbortfallsprincipen premierar uppskjuteet barnafödande och främjar alltså aborter.
När man vill ha obligatorisk pappamånad i föäräldraförsäkringen, går man in och direkt styr vuxna människors beteende.
Ibland hör vi förslag att bara religiösa samfund som stöder Vänsterpartiets, eller något annat partis, syn på demokrati ska få ekonomiskt stöd från samhället. Eftersom det är skattepengar, och inte politikernas privata pengar, som delas ut, går förslagen ut på att ta (stjäla) pengar från personer som har "fel" tro och ge till personer som har "rätt" tro.
Sålunda främjas aborter.
Vi betalar skatt till gemensamma utgifter. Vi betalar skatt som utjämnar inkomster - alternativt skärper inkomstskillnader mellan olika människor. Vi betalar skatt för att omfördela våra disopnibla inkomster under vår egen livstid. Vi betalar skatt som något slags försäkring föroförutsedda utgifter, som vi inte klarar själva.
Vad vi betalar in, och vad vi får ut från systemen påverkar givetvis vårt ekonomiska beteende. Ibland på ett för politikerna oförutsett, eller i varje fall oönskat sätt. Ibland på ett av politikerna önskat sätt, men inte erkänt sätt.
Syftet med skattebefrielsen på miljöbilarna är att öka bilförsäljningen.
Skatter är nödvändiga för att finansiera välfärden och för att ekonomisk trygghet ska råda. Men skatter begränsar även den enskildes ekonomiska handlingsutrymme.
Genom skatte- och bidragssystemet kan politiker få en folkmajoritet att bete sig eller handla på ett sätt, som de inte skulle ha gjort om de haft full valfrihet, utan användning av formellt tvång.
Detta kombineras vanligen med en skattfinansierad propganda, som ökar de enskildas tro att deras val verkligen är vad de själva vill. Ofta genererat detta ett grupptryck, som kan leda till ren mobbning eller diskriminering av dem som inte uppför sig på ett önskat sätt.
Det krävs både personligt mod och egna ekonomiska resurser för att bryta mot normen. Det var lättare att gå ur det ekonomiska piska- morotsystemet under självhushållningens tid, när man själv producerade sin mat och själv tillverkade sina bruksföremål. Därför var den formella straffen för normöverträdelser hårdare på den tiden.
Möjligheten att överleva utan vare sig lön från en anställning eller ett eget företag eller bidrag från samhället är för de flesta nutida svenskar ytterligt små. Det har skett en drastisk förändring /försämring i detta avseende jämfört med för 100 år sedan, då de flesta hade en bakgrund /förankring i jordbruket.
När de välfärdssysem, som nu försämras, började byggas upp hade många fortfarande en sådan bakgrund i jordbruket, vartill sammanhållningen inom familjen och släkten sannolikt var bättre än idag. Välfärdssystemen kunde då tjäna som komplent.
Jag har läst att de verkligt fattiga, de som var hänvidade till fattigvården för hela sin försörjning, utgjorde en lika stor andel av befolkningen som dem, som idag är beroende av försörjningsstöd från socialtjänsten för hela sin försörjning. De ekonomiska teorier, som verkar styra nedmonteringen av den generella välfärden idag, verkar utgå från förhållandena under 1920-talet, med en stor jordbrukande befolkning. Debutåldern för arbete i föräldrarnas småbruk var då endast 5 år. Skolgången blev ofta lidande.
Jag har talat med äldre småbrukare i Norrland, som var födda under de första åren av 1900-talet, Stora barnaskaror var då inte en ekonomisk belastning på samma sätt som idag, när barn vid så låg ålder började bidra till sitt eget uppehälle*.
Det var vanligt att männen var borta på byggjobb o. dyl. under hela vinterhalvåret för att få pengar till sådan konsumtion som måste betalas med pengar. Under dåliga tider fick de gå på synnerligen underbetalda nödhjäpsarbeten, bl.a. vägbyggen.
Det är formellt kvinnornas egna beslut att de aborterar sina första barn, och ibland även sitt andra och tredje barn, så att barnaföderskornas medelålder hela tiden ökar. Aborterna är politikernas, och särskilt Kristdemokraternas, fel.
De har samma moralbegrepp, som när pingstväckelsen drog fram över landet under 1920-talet: "Syndare, skyll dig själv!". Men samma respekt för livet, som de första pingsvännerna hade, har de förstås inte.
Kristdendomen har de kastat ut och ersatt med dyrkan av Mammon.
Vad en individ gör är normalt individens eget fel eller förtjänst. Vad en miljon individer gör är normalt politikernas fel eller förtjänst.
__________
*) Samma förhållanden råder idag i stora delar av den den afrikanska landsbygden. Stora barnaskaror fungerar där som ett slags pensionförsäkring. I de muslimska, norra delarna av Afrika har födelsetalen börjat minska. Motmedlet mot den s.k. befolkningsexplostítionen i utvecklingsländerna är inte aborter och preventivmedel, utan pensionsförsäkringar. Samt naturlig födelsekontroll, som varje boskapskötare har de rätta förkunskaperna för att lära sig. Det har jag skrivit om förut på denna blogg.
Förklaring eller förkunnelse?
Hur får jag idéer till vad jag ska skriva på denna blogg? Det kan vara allt från något som har hänt, som jag själv har varit med om, till inlägg på andra bloggar eller kommentarer på denna blogg. Ingen nämnd och ingen glömd. Syftet behöver inte alls vara att bevisa att någon annan har fel. Det kan helt enkelt vara en intrssant frågeställning i sig. .
Nu har jag fått en kommentar på denna blogg, där skribenten menar att prästen inte ska nöja sig med att förklara (för det ska väl prästen ändå göra?) utan förkunna evangelium. Gör det någon skillnad i betydelse om man säger förkunna i stället för förklara? Jag har konsulterat ordboken. Och den ger besked. Det kan göra skillnad.
Förkunna kan översättas med predika. Men det är väl inte heller samma sak. Finns det inte fler sätt att förkunna på än att predika? Vad som skiljer förkunnelsen från andra former av muntig kommunikation, är framförallt två saker: 1. Offentlighet, göra känt. 2. Vittna om något. Förkunnelsen har ett sanningsanspråk, det som förkunnas är verkligen sant. Det är ingen förkunnelse om man bara förklarar vad bibelförfattaren kan ha menat inför en grup bibelelever. Det kan man göra utan att själv tro på vad texten säger, vad författaren menade.
Ordet förklara har två betydelser, som uttrycks med olika ord i engelskan, varav det ena är nära nog synomt med förkunna.
Den betydelsen motsvaras av det engelska ordet decklare, som kan översättas med tillkännage eller offentliggöra.
Den andra betydelsen motsvaras av det engelska ordet explain, som kan översättas med beskriva (t.ex hur något fungerar. Eller vad som menas med en text.
Vad är det då som ska förkunnas och förklaras? Om inte evangelium
Visst måste Wejryd "granskas".
Det finns många bra präster i Svenska kyrkan. Men prästämbetet som sådant befinner sig i fritt fall. Detta borde biskoparna, och den främste av dem är ju ärkebiskop Anders Wejryd, ingripa mot. En biskop ska vara en "tillsyndsman". Vem utövar då tillsyn över biskoparna? Tja, det finns något som heter "Tillsynsnämnden för biskopar". Detta är en av de kvasirättsliga organ, som har övertagit de statliga myndigheternas, exempelvis JO:s tillsyn av kyrkan. I stället borde man ha återgått till den apostoliska traditionen.
Jag läste för ett par år sedan på en ortodox kyrkas hemsida att biskoparna ska vara lärare och väktare. Men även kyrkans lekmän ska vara väktare, "ty även biskoparna kan fela och förleda." Detta skrevs i samband med en diskussion om konciliet i Florens på 1400-talet. Om en lekman någonstans i Sverige kräver att ärkebiskop Anders Wejryd ska granskas, så är det i god urkyrklig tradition.
Jag har skrivit att pastorsadjunkten Helle Klein borde avsäga sig prästämbetet. Hon har haft gott om tid på sig sedan hennes prästvigning att bestämma sig om hon ska vara kyrkans tjänare eller kyrkans herre i egenskap av politisk opinionsbildare. En präst ska inte ha två herrar över sig. Detta sätter gränser för prästers engagemang i det profana samhället.
Blir det konflikt mellan den himmelska och den jordiska överheten, ska den himmelska överheten åtlydas. "Man ska lyda Gud mer än människor", står det i Apostlagärningarna. Som emellertid också utvecklar en ganska stark argumentation för att den jordiska överheten ska lydas i övriga fall.
Svenska kyrkan har ett så märkligt förhållande till Anställningsskyddslagen, så att jag har betecknat kyrkans beteende som arbetsrättslig kriminalitet. Anders Wejryd har, som både biskop i Växjö stift och som ärkebiskop, varit inblandad i så många utköp etc, att han måste hållas ansvarig. Om inte på annat sätt än som den högste befattningshavaren. Wejryd är den gemensamma nämnaren, inte de som har mist jobben. Wejryds karriärväg verkar kantad av folk som fått gå.
Har alla dessa verkligen haft samarbetsproblem på tidigare arbetsplatser? Utåt har Wejryd framstått som en "progressiv" kraft som tagit itu med kvinnoprästmotståndare etc. Vilken tidningsredaktion skulle sätta en journalist på att "granska" en ärkebiskop, som gör som den politiska tidningsledningen vill? Vad media har för inställning kan man läsa i boken Värstingkristna i drevet.
Jag skulle inte tro att Aftonbladet kommer att granska Wejryd så länge Helle Klein är politisk chefredaktör. Hon har ju fullt upp med att misstänkliggöra både Mona Sahlin och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin. Men inte tror jag att det blir någon granskning om Helle Klein slutar på tidningen. Ingen annan redaktion har ju varit intresserad.
I Götebrogs-Posten kölhalas påven av ledarskribenten Gert Gelotte. Som "katolik" vill han inte blanda sig i Svenska kyrkans angelägenheter, men likafullt hade han synpunkter på en av nomineringsgrupperna i kyrkovalet. Hur manipulerade är de svenska tidningsläsarna?
Så de flesta tycker väl att det är bra att Wejryd rensar ut. Men borde inte någon alarmklocka ringa, när utrensningarna drabbar även personer, som inte haft några teologiska invändningar mot ärkebiskopens linje i vare sig kvinnoprästfrågan, äktenskapsfrågan eller frågan om nattvarden?
När lagen om anställningskydd infördes var det kraftiga protester från privata arbetsgivare, uppbackade av de borgerliga partierna. Det har obstruerats mot lagen på åtskilliga arbetsplatser, och detta kan ha smittat av sig på kyrkan. Men för kyrkan gäller bibelordet att "All överhet är av Gud". Och kyrkan ska inte vara en tummelplats för vare sig borgerliga obstruktioner mot lagar som har initierats av socialdemokratiska regeringar, eller socialdemokratisak obstruktioner mot lagar som har initierats av borgerliga regeringar.
Utköp under tvång försvaras ibland med att det är "enligt lagen". Så är icke fallet. Det är som om brott vore "enligt lagen" för att man betalar böterna. Straffsanktionen för olagliga uppsägningar är skadestånd till den som sagts upp. Genom att erbjuda det skadestånd, som Arbetsdomstolen skulle döma ut, som vedrlag för en "frivillig" uppgörelse, kan arbetsgivare kringgå lagen. Jag skulle ha viss förståelse för en pressad småföretagare som agerade på det sättet. Det är ju svårt att sluta själv, om man äger företaget. Men knappast någon småföretagare har råd med detta. Utan de arbetsgivare som kringgår lagen, är själva anställda chefer (eller förtroendevalda) som inte betalar skadestånden ur egen ficka.
Jag anser att detta beteende hos bl.a. kyrkliga arbetsgivare är ett brott: trolöshet mot huvudman. Jag bara frågar: Har inte Wejryd använt kyrkans pengar till att finansiera sina personliga konflikter med "underställda"? Det värsta är dock inte den ekonomiska trolösheten. Utan trolösheten mot kyrkans Herre. Men jag håller alltså ärkebiskopen ansvarig bara för de fall, som han själv har varit inblandad i. Utköpen har totalt kostat kyrkan många tiotals, om inte hundratals miljoner.
Samtidigt som fattiga församlingar saknat pengar till brand- och stöldkydd, med följd att ovärderliga kulturskatter försvunnit eller gått upp i rök. Hälften av Svenska kyrkans medlemmar är ateister, som är medlemmar av kulturbevarandeskäl.
Var det inte samme Anders Wejryd som utkäpade en prestigestrid med kronprisessan om vem som skulle leda henne fram till altaret när hon gifte sig? Det var förstås en stor teologisk fråga, skillnaden mellan himmel och helvete...
Och finns det inte en hovpredikant, som kunde ge råd inför bröllopet på ett mer diskret sätt? Var konflikten mellan ärkebiskopen och kronprinsessparet en del i ett större mönster, en ärkebiskop som undviker strid i teologiska frågor, men bråkar om petitesser och låter folk gå på grund av strunt?
Var dyster - allt går åt helvete!
Är det inte bra att något är bra inom den hårt kritisserade Svenska kyrkan? Det finns hopp för Svk! Och min nuvarande församling är inget unikt undantag. Det har varit bra inom de flesta Svk-församlingar som jag har varit med i. Det är skillnad mellan stad och landsbygd. Det är lite likt 1500-talet, när den nya läran erövrade städerna, medan landsbygden höll fast vid den gamla läran.
Den bild av Svenska kyrkan, som man möter på bl.a. katolska bloggar, är inte sann. Och jag vill inte klä skott för de eländesbeskrivningar som man möter där. De utgår ju från situationen i storstäderna, och särskilt Stockholm. Hur kan man se organisationen Sankt Klara kyrkas vänner som representativ för det hoppfulla inom Svk? Denna organisation är ju en mycket udda företeelse inom Svk. Den finns ju faktiskt bara på en plats i landet.
Observera att jag nu inte kritiserar organisationen ifråga, utan beskrivningen av den som det enda i stort sett enda ljuset i ett kompakt mörker. En synnerligen Stockholms-centrerad bild!
Jag ska erkänna att nämnda inlägg på min blogg var inspirerad av ett inlägg på en annan blogg, där bloggägaren klagade på att viss präster serverar moralkakor i stället för att tolka evangelium. Det fick mig att fundera över vilket budskap vi möter i kyrkan. Evangelium (det glada budskapet) eller dystra budskap att vi lever fel, gör fel, och har fel i frågor som präster inte begriper bättre än andra.
Men så är det inte överallt i Svenska kyrkan. I vår kyrka har vi präster, som förklarar evangeliet. Men det borde jag inte ha skrivit. Nu har jag fått en rejäl utskällning för det också. Jag anklagas för att ha ställt "de heliga" i min församling mot "de förtappade" i andra församlingar! Har jag gjort det?
Får man inte skriva någonting positivt alls om Svenska kyrkan?
Nej, jag tror inte på "budskapet".
Även om jag önskar att nattvarden mottogs under knäfall vid altarrundeln, märks det tydligt att det är "de heligas gemenskap" - en helig gemenskap. Gemenskapen vid kaffeborden är mer som gemenskapen inom ett kamratgäng, vilket som helst.
Detta är den ena sidan av Svenska kyrkans numera nästan "schizofrena" framtoning - den friska sidan.
Men det stör att prästerna använder samma "nyspåk" som resten av Svk numera. I en alldeles utmärkt predikan om gudsriken bland oss, och efter textläsning med ordet "evangelium" uppmanades vi att "Tro på budskapet."lo
Vilket budskap? Jag erinrar mig Moderaternas paroll i kyrkovalet 2001, då M lovade att arbeta för att kyrkans huvuduppgift skulle vara att "föra ut det kristna budskapet". Det låter ju i och för sig mycket bra.
Men måste vi verkligen tro på det moderata budskapet?
Evagelium och budskap är inte samma sak!
Vi ska tro på evangelium, inte på vilka budskap som helst som någon präst försöker pracka på oss. Oavsett om budskapen är socialdemokratiska eller moderata.
Evangeliet är minst 1700 år äldre än de nutida politiska ideologier, som naturligtvis mer eller mindre präglar våra handlingar, även om vi försöker leva "kristet". Det är ju vad den s.k. moraletiken handlar om.
Att moraletiken har sin utgångspunkt i evengelium, gör ju inte de moraliska pekpinnarna invändningsfria. Och präster är faktiskt inte bättre än andra på moraletik, även om de råkar ha läst ämnet i prästutbildningen.
När prästsönerna under slutet av 1700-talet /början av 1800-talet kom till universiteten och konfronterades med de nya naturvetenskapliga upptäckerna, började en del av dem att tvivla. Men de ville ju inte heller avstå från sina lönande prästanställningar. Och några andra jobb för universitetsubildade fanns knappast på den tiden. Så de sökte en annan uppgift för kyrkan än att predika evangelium, ett nytt budskap. Och den uppfiften fannd de moraletiken.
Det glada budskapet (evangelium) ersattes med moralpredikningarnas dystra budskap, om man måste lyda den jordiska överheten för att slippa de eviga straffen. Så blev kyrkan ännu mer "samhällsnyttig". Och på den vägen är det. Må vara att det tidiga 2000-talets uppfattning om vad som är god moral kan vara den diamentrala motsatsen mot vad man ansåg under det tidiga 1800-talet. Men moralen nu som då av politiska ideologier. Statsnyttan, eller rättare sagt, vad som definieras som statsnyttan av riksdagspartierna.
Kyrkan förväntas inte säga något som stör något av riksdagspartierna. Men kyrkan är en konservativ inrättning, och det hinner gå några mandatperioder innan biskoparna ställer in sig i ledet. Det såg vi ju tydligt under riksdagsöppnandet i år, när 4 / 5- delar av det senaste riksdagspartiet rusade ut ur Storkyrkan i protest.
Så jag uppmanar mina läsare: Tro evangelium, men misstro "budskapet"!
Helle Klein borde omedelbart avsäga sig prästämbetet i Svk!
Någon har haft vänligheten att lägga ut en länk till en kommentar som jag skrev på en annan blogg för ett år sedan, utan att fråga vare sig vad jag menade med kommentaren eller om jag fortfarande står för de åsikterna. Det gör jag naturligtvis, även om det tangerar ett område där jag under några års tid steg för steg har fått ändra åsikt. Men det betyder inte att jag står för den tolkning av det jag skrev, som kan göras om man inte känner till diskussionen i sin helhet. Därför var det fult gjort att lägga ut länken. Men det är väl sånt man får lära sig i journalistubildningen.
Nu har vederbörande - som försvar av tilltaget med länken - skrivit att han /hon inter viker sig för hot. For för att man har "asvslöjat" något om någon, så är det naturligtvis ägnat att kasta misstankar på denne någon att han har hotat någon. Sånt får man väl också lära sig i journalistubildningen: att ljuga på ett icke åtalbart sätt.
Helle Klein gör det i Aftonbladet idag. Den som "avslöjas" och antyds ha bytt åsikter som en kameleont är den avgående partiledaren Mona Sahlin. En präst borde inte ägna sig åt ett sådant politiskt fulspel, oavsett om "fienden" tillhör det egna partiet eller något annat parti. Behöver jag nämna Aftonbladets smutsmellt är det ett helt neutralt konstaterande. Jag viker mig inte heller för hot. Men när man skriver så - som försvarkastning mot vissa borgerliga politiker? Men droppen, som får bägaren att svämma öveer - är dock vad Helle Klein avslöjar om sig själv. Hur kan en präst försvara terrorister som opererar under religiös täckmantel?
"Det gör inte saken mindre besvärande för Socialdemokratin. Att dess utrikespolitiska talesman så flagrant driver en USA- och Nato-vänlig linje i en tid då kriget mot terrorismen håller på att sätta hela världen i brand är milt sagt upprörande."
"Vi som drivit en anti-krigslinje har gjort det i opposition mot partiledningen men haft en stor del av den interna s-opinionen med oss liksom svenska folket i stort.
http://blogg.aftonbladet.se/helleklein/2010/12/pinsamma-avslojanden-om-ahlin"
Det är alltså sosse-talibanerna på Aftonbladet som uttrycker den allmänneliga svenska (folk-) meningen!
Det är alltså de svenska socialdemokraterna (och underförstått: den borgerliga alliansen) och inte al Qaida och talibanerna som håller på att sätta hela världen i brand. För att öka trovärdigheten i det påståendet förtiger media i Sverige generellt det folkmord på kristna som pågår i Irak. Att talibanerna tvingar afgahnska bönder att odla opium, som förstör ungdomar i alla världsdelar, förtigs också. Är det inte att sätta världen i brand?
Det kan inte anses förenligt med prästämbetet i den allmänneliga Svenska kyrkan, att agera propagandaminster åt terrorister, som sprider död och förintelse och dessutom är i färd med att utrota den kristna minoriteten i ett av världens äldksta kristna länder, Irak. Biskopen i Stockholms stift, som föredömligt har fördömt "det som gör åtskillnad mellan människor" vid riksdagsöppnandet borde se till att pastorsadjunkten på Aftonbladet avkragas.
Den allmänneliga kristna kyrkan utgöres av alla kristna i hela världen i alla tider. Den allmänneliga kyrkan har alltså både en rumsaxel och en tidsaxel- "Alla ska med", kan man verkligen säga.
Den allmänneliga kyrkan i Sverige skiljer sig från de flesta frikyrkorna på så sätt att alla som vill, får vara medlemmar. Man behöver inte förändra sin livsstil för att bli medlem. Man kan inte uteslutas. Man kan visserligen avregistreras om medlem på egen begäran, men är genom dopet ändå evift förenad med Gud genom kyrkan.
Med början med ämbetsreformen för 50 år sedan, som givit kvinnor möjlighet att bli präster och senast genom beslutet på kyrkomötet förra året att samkönade par får vigas i kyrkan, har kyrkans lära förändrats. Man har också i strid med Svenska kyrkans tradition börjat med alkoholfri nattvard. Präster förnekar öppet delar av trosbekännelsen. Biskopar har börjat prästviga personer som lever i samboförhållanden, som alltså utan giltig orsak vägrar gifta sig. Dessa förändringar föjs av uttalanden från "föryarna" att "gammaltroende" ska lämna den allmänneliga kyrkan och bilda "eget".
Dessa politruck-teologer agerar på samma sätt som förnyarna i ett f.d. kommunistparti, som kastar ut dem som inte vill acceptera de ideologiska förändringarna. Man agerar som om kyrkan vore en poltiska organisation, som om kyrkans lära skulle rättas efter politiska ideologier, som om kyrkan skulle ge något slags religiös sanktion åt statsnyttan eller dylikt. Ja, t.o.m. fungera som propagandacentral för utländska terrororganisationer som operserar med en annan religion som täckmantel. Helle Klein är väl inte ensam terroristkramare bland Svenska kyrkans präster?
Mot den bakgrunden måste det som jag skrev förra året, att vi kanske måste "återta" Svenska kyrkan. Det handlar då naturligtvis om att återupprätta den allmänneliga kyrkan, och inte om att kasta ut någon.
En kommentar till "avslöjandet" av vad jag skrev förra året lyder:
"Jag respekterar fullt ut att det finns de som tycker att samkönade äktenskap är i strid med "rätt" kristen tro. Och en del annat också för den delen. ""2Men jag vill då inte ha en storm av fördömanden, undergångsprofetior etc för att jag har en annan syn än dem. Deras tro ska inte få exkludera mig, för i sådana fall är deras respekt bara en läpparnas bekännelse. (Och de agerar tveksamt ur ett kristet perspektiv...) Jag vet också att det finns ett nätverk (eller åtminstone planer på ett sådant) inom SvK som när planer på att "återta" SvK med konsekvenser för de som inte följer "rätt kristen tro". Så man kan ju undra hur det är med den toleransen i de kretsarna...."
Mig veterligt finns inga sådana planer, och jag känner inte heller till att någon annan än jag själv skulle ha fört fram något sådant förslag. Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv - om någon utan min vetskap skulle ha kommit på samma tankar.
Men att det skulle få några speciella konsekvenser för dem som inte delar mina teologiska övertygelser (= "rätt kristen tro"), att de inte längre skulle uppfattas som fullvärdiga medlemmar i kyrkan, kan jag inte se. Den allmänneliga kyrkan skiljer sig alltså från frikyrkorna med sina medlemskrav. Inom exempelvis Evangeliska Frikyrkan (EFK) gäller att homosexuella, som lever i äktenskap eller äktenskapsliknande förhållanden, över huvud taget inte kan bli medlemmar. De måste skilja sig först.
EFK är därför per definition ingen kyrka, och definitivt ingen allmännelig kyrka. Utan är att anse som en kristen "rörelse". Att jag mycket uppskattar den ledande pastorn i EFK, Stefan Swärd, för att han håller fast vid alla de klassiska dogmerna, med undantag för ecclesiologin (= läran om kyrkan) är en annan sak.
Jag har läst någonstans i Katolska kyrkans katekes (minns inte vilken paragraf) att en katolik ska anstränga sig till det yttersta att tro som kyrkan. Men om man trots detta är övertygad om att kyrkan har fel på någon punkt, så är det den enskildes egen tro som gäller. Det gäller exempelvis när man biktar sina synder. Man måste själv ha ett syndamedvetande, d.v.s. en tro att det som man har gjort är fel. Man ska inte be om förlåtelse för det som någon annan säger är en synd, om man absolut inte kan hålla med.
Att, som villkor för medlemskap i kyrkan, avkrävas en syndabekännelse för sådant som någon annan tycker är en synd, anser jag helt förkastligt. Då är det ingen allmännelig kyrka, utan en förening för renlevnadskonstnärer. Sådana kan ha ett berättigande, exempelvis om det gäller att avhålla sig från alkohol, eller om man vill leva klosterliv. Och man kan ställa högre krav på präster än på vanliga medlemmar. Även terrorister, som sprider död och förintelse, har rätt att vara medlemmar i kyrkan, men präster ska de inte vara. Kyrkan är en gemenskap av syndare.
