Åkessons dvärgpudel
Weiderud har skrivit att han har "vaccinerat" den svenska kristenheten mot extremism, och lovar att göra samma sak med muslimer. Jag hoppas verkligen att han avstår från alla försök i den riktningen. För någon bättre hjälp att värva anhängare bland unga och i islam okunniga muslimer kan de extrema islamisterna inte få. Det räcker ju faktiskt att Åkesson, med sin anti-muslimska retorik, driver fram en polarisering av det svenska samhället och alltså splittrar den svenska nationen efter religionsgränser.
På samma sätt driver Weiderud fram en splittring på religiös grund av det svenska samhället, men för honom går gränsen mellan alla som har en traditionell tro (avsett om de är kristna, muslimer eller judar) mot alla som har en mer "modernistisk" tro. Weiderud är egentligen mer främlingsfientlig än Åkesson, eftersom hans främlingsfientlighet drabbar troende invandrare av alla slag. Inte bara muslimer utan även kristna invandrare med framförallt katolsk och ortodox, men även luthersk tro.
Weiderud och Åkesson verkar ha i princip samma idéer om ett religiöst homogent Sverige.
Precis samma kritik, som jag har mot Weiderud, hittade jag av en slump i ett blogginlägg av Johan Ingerö, varför jag lägger ut en länk till hans inlägg. Jag delar alltså Ingerös åsikter i just detta inlägg. Jag har alltså inte läst hans övriga blogginlägg och vet inte alls om jag kan stödja hans åsikter även i de inläggen.
http://ingero.blogspot.com/2011/01/att-klammas-mellan-akesson-och-weiderud.html
Naturligtvis var det min avsikt att mina läsare skulle läsa Ingerös blogginlägg, så att jag skulle slippa skriva samma sak själv. Man kan inte citera hur långa stycken som helst av andras alster utan att komma i konflikt med upphovsrätten. Helst skulle jag vilja citera alltihop, men här följer några valda stycken:
"Jag har, som trogna läsare vet, skrivit spaltmeter om islamismen och om det hot mot demokratin som den utgör. Jag betraktar islamismen som det tredje stora antidemokratiska hotet modern tid, efter fascismen och kommunismen. Men jag har samtidigt hela tiden hållit en tydlig rågång mellan islamism och islam, av skäl som borde vara uppenbara för alla demokrater. Jag behöver bara kasta ett öga på min egen bekantskapskrets för att kunna slå fast att islamism och islam inte är samma sak. För en korrekt iakttagelse innehåller faktiskt Ali Esbatis senaste alster "(*)
"Och just därför är det så oerhört viktigt att hålla isär begreppen, och göra två parallella konstateranden: Islamismen är ett allvarligt hot. Muslimer generellt är det inte. Utöver detta finns två parallella problem. Dels de som, i likhet med SD inte kan eller vill skilja mellan islam och islamism, och dels de som tycker att även islamismen måste omfamnas i toleransens namn. Till den senare kategorin hör Peter Weiderud, ordförande för den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen."
"Om inte ens yrkespolitiker förmår skilja islam från islamism, hur ska vi kunna kräva att väljarna klarar detta? Och om väljarna uppfattar att starka krafter inom S och V faktiskt backar upp islamister, lär de knappast bli mer vänligt inställda till andra muslimer. Weiderud säger sig vara muslimernas vän, samtidigt som han tillönskar dem en tillvaro styrd av islamister. Den kombinationen kräver en alldeles speciellt typ av arrogans, nämligen arrogansen hos den som betraktar sig som godhetens och toleransens inkarnation på Jorden."
________
1) Ingerö hänvisar till ett inlägg på Ali Esbatis blogg, där Esbati skriver: "Människor med bakgrund från muslimska länder får dagligen läsa, se och höra sig själva uttryckligen eller antydningsvis omtalas i samband med problem. Det som med all önskvärd tydlighet framgår, är att de är annorlunda – inte som det talande, skrivande vi:et." Ingerös egen kommentar till Esbatis inlägg lyder: "Att texten i övrigt är en lång, rörig och bitvis paranoid soppa värdig tidningen Clarté (där den också har publicerats) förtar inte denna poäng. Aldrig så oskyldiga människor som kontinuerligt utmålas som problem kan förr eller senare bli just problem. Det finns en risk för självuppfyllelse i just den retorik som främst Sverigedemokraterna använder sig av." Jag har själv tittat in på Esbatis blogg, och det är precis som Ingerö skriver, en lysande pärla mitt i en soppa av konstiga teorier.
Men oavsett vad vi än må tycka om Esbatis teorier i övrigt, så underlättar Åkesson (- och som Ingerö skriver: även Weiderud) de extrema islamisternas värvningar av anhängare bland svenska muslimer till deras förvridna tolkning av Koranen och islam. Åkesson säger ju att islamisterna tolkar Koranen rätt. Och Weiderud jämställer självmordsbombarna med bl.a. kristna abortmotståndare. Detta är en långtgående bagatellisering av våldsdåden.
Den som tar med sig 35 oskyldiga marknadsbesökare i Bagdad i döden, är alltså lika oskyldig som en svensk frikyrkopastor som är mot arborter!
Åkesson och Weiderud har också det gemensamt att de vill göra om kristendomen, så att den passar deras egna politiska syften. Weiderud (och Kleins) syfte verkar bl.a. vara att kritsera den socialdemokratiska riksdagsgruppens uppgörelse med regeringen om de svenska trupperna i Afghanistan. Så det är inte bara så att kristendomen ska dompteras för att passa socialdemokratin, utan den ska dessutom passa deras egen, våldsbagelliserande, variant av socialdemokratin. Mossan från 1968 har väst sig skyhög.
Så här har Helle Klein skrivit på sin blogg, medan hon fortfarande var politisk chefredaktör för partiorganet. Hon fronderar tydligt mot det egna partiets riksdagsgrupp, och påstår sig ha majoriten av partimedlemmarna med sig:
"Det gör inte saken mindre besvärande för Socialdemokratin. Att dess utrikespolitiska talesman så flagrant driver en USA- och Nato-vänlig linje i en tid då kriget mot terrorismen håller på att sätta hela världen i brand är milt sagt upprörande. /- - - / Vi som drivit en anti-krigslinje har gjort det i opposition mot partiledningen men haft en stor del av den interna s-opinionen med oss liksom svenska folket i stort."
Har pastorsadjunkten fått gudomlig inspiration till detta - och i så fall från vilken gud?
Hög tid för en rejäl arbetstidsreform
En bild från museijärnvägen på Gotland. Ett stycke svensk arbetshistoria. På sista vagnen sitter en bromsare,
med handen på bromsen. Så fick han sitta, i upp till 13 timmar per dygn, sommar som vinter, i ur och skur. För sin magra lön kunde bromsaren dock köpa en fårskinnspäls av järnvägsbolaget. Bromsare var ett yrke som snabbt försvann vid de flesta järnvägar efter införandet av 8-timmars arbetsdagen i början av 1920-talet.
Jag hade tänkt skriva mer om arbetstidens förläggning på min blogg, men annat kommer hela tiden emellan. Där finns dock ett inlägg om produktivkrafternas utvckling under kampen mot slaveriet. Och att produktivkrafterna utvecklas är ju en förutsättning för att folk ska få mer fritid.
Min idé är att som lagstaftad normalarbetstid införa två skift på 6,5 timmar (varav 6 timmar verklig arbetstid) kl. 7.00 - 13.30 samt 13.30 - 20.00. När arbetsgivarens verksamhet så kräver kan fack och arbetsgivare trärra lokala avtal om annan förläggning av arbetstiden.
Att jag föreslår en arbetstidsreform som ger 6-timmars arbetsdag med två skift (två olika arbetslag) som normalarbetstid, innebär ju inte att alla anställda på alla arbetsplatser ska pressas in i den mallen. Exempelvis måste busschaufförer, som kör folk till och från jobben, börja tidigare och sluta senare - exempelvis genom förskjutna skift i förhållande till dem som ska transporteras.
Det skulle bli lättare inom vård och omsorg att anpassa arbetstiderna till vårdtagarnas behov
Två skift på arbetsplatser med idag åtta timmars arbetsdag ger 50 % bättre utnyttjande av lokaler och maskiner, vilket är en besparing och därmed ett bidrag till finansieringen av reformen.
Fordonsinsatsen inom kollektivtrafiken skulle kunna nästan halveras, med rusningstid till jobben två gånger om dagen i stället för en gång om dagen, samt rusningstid från jobben två gånger. Behovet av subventioner till kollektivtrafiken skulle minska eller upphöra helt - och likaså behovet av nya motorvägar.
Likaså skulle elförbrukningen spridas ut mer över dygnet, och därmed behövs ingen ny kärkraft eller fler utbyggda älvar.
Det har ställts frågor om arbetstidsreformer och hur jag ställer mig till att en eventuell arbetstidsförkortning skulle kunna bidra till minskad arbetslöshet. Jag menar att den nuvarande massarbetslösheten är en följd av att arbetstagarna inte har fått del av den ökade fritid, som det var meningen att rationaliseringsavtalet skulle leda till.
Rationaliseringsavtalet gick ut på att fackföreningsrörelsen skulle prioritera produktionsökningar (ökad produktivitet per arbetstimme) framför kampen att bevara jobben, vilket har medfört att hundratusentals jobb har försvunnit, med fackets goda minne.
Mig veterligt framfördes kravet på 6 timmars arbetsdag av det socialdemokratiska kvinnoförbundet under 1970-talet för att dagisbarnen inte skulle få för långa "arbetstider" på dagis. Det var alltså barnen, och inte någon beräkning av arbetskraftbehovet som låg bakom förslaget, som sett - till behovet av arbetskraft - var för tidigt väckt. Om reformen hade genomförts 20 år senare (början av 1990-talet), så hade det inte varit för tidigt.
Olof Palme sågade kravet på 6 timmars arbetsdag med ett argument, som kommit att bli den värsta lögnen i socialdemokratins historia, att den tillgängliga arbetskraften inte skulle räcka till den framtida äldreomsorgen, när människor blir allt äldre. Denna lögn upprepas idag som ett mantra av ledande socialdemokrater, som i maktställning själva har skurit ner personalen i vård och omsorg - och föst in den friställda vårdpersonalen i meningslösa och förnedrande "sysselsättningsprojekt". Och detta är ju även vad Moderaternas s.k. arbetslinje går ut på.
Dessa s.k. sysselsättningsprojekt kan gå ut på att tio f.d. vårdbiträden får göra en industriarbetares jobb, d.v.s. göra manuellt sådant som det finns maskiner till. Det blir billigare för kommunen, som får lönebidrag från staten. I eftervalsdebatten har f.d. minister Ylva Johansson, s, krävt både höjd pensionsålder och "fler arbetade timmar".
Det finns mycket att lära av den förra stora arbetstidsreforen, övergången från 13 timmars arbetsdag (varav 11 timmar verklig arbetstid) till 8 timmars arbetsdag i början av 1920-talet. Det dröjde inte fullt tio år innan massarbetslösheten var ett faktum igen - trots en enorm produtionsökning genom de rationaliseringar som arbetstidsförkortningen hade givit incitament till.
Ett sätt att förebygga produktionsbortfall initialt vore att tillfälligt återinföra lördagen som arbetsdag under första året efter reformen. Arbetsveckan skulle under det året bli 36 timmar. Genom att arbeta varann lördag under andra året skulle arbetstiden sänkas till 33 timmar per vecka, så att målet 30 timmar per vecka uppnås först under tredje året.
Sverige har idag en mycket hög ungdomsarbetslöshet, vilket motverkar ungdomars anpassning till arbetsmarknaden. De hinner skaffa sig vanor som inte går ihop med arbete. Vi har en i jämförelse med andra industriländer hög pensionsåldetr. Sverige torde dessutom ha världens högsta förvärsarbetsfrekvens för kvinnor.
Före införandet av 8-timmarsarbetsdagen för snart 90 år sedan var arbetstiden utanför hemmet i de flesta familjer (även många arbetarfamiljer) 78 timmar per vecka, varav 66 timmar verklig arbetstid. Idag är den, med två heltidsarbetande, 80 timmar per vecka.
Bruno Kunze (1854 - 1935) och Georg Knorr (1859 - 1911) uppfinnare av den ännu idag mest använda tågbromsen, varmed samtliga vagnar i tåget kan bromsas från loket. Kunze-Knorrbromsens stora fördel är att bromsarna går till automatiskt vid fel på bromssystemet, varigenom risken för skenande tåg vid bromsfel elimineras. Kunze-Knorrbromsen var alltså en redan gammal uppfinning, när den infördes vid svenska järnvägar som en följd av arbetstidsförkortningen i början av 1920-talet. De långa arbetstiderna dessförinnan fördröjde alltså införandet av modern teknik, ibruktagandet av redan gjorda uppfinningar. Nu vill svenska politiker möta framtiden med fler arbetade timmar. Ska vi på nytt få handbromsade tåg?
Det behövs färre arbetstimmar - inte fler!
Uppsala domkyrka är fortfarande Nordens största tegelbyggnad. Tegel och murbruk introduderades i Sverige av de första kristna munkarna.
"Ora et labora" är ett klassiskt kristet uttryck. Det betyder "Be och arbeta". Lägg märke till ordningen. Bedjandet kommer först. Jag har bott några dygn i kloster och sett munkarna gå till arbetet. Klostren har haft en oerhört stor betydelse för näringslivets och arbetsmetordernas utveckling, även i vårt land. Kyrkan gick i bräschen för avskaffandet av slaveriet under senantiken. Detta förnekas dock av de kristendomsförstörare, som håller på att tas över Svenska kyrkan och håller på att förvandla den till en nygnostisk sekt. Man försöker med andra ord slå in en kil mellan arbete och kristendom, mellan arbetarklassen och kyrkan.
Slavsystemet under antiken var en följd av de primitiva produktionsmedlen. Den svaga utvecklingen av produktionsmedlen var en följd av slavsystemet - tillgången på billig arbetskraft. Utvecklingen av produktionsmedlen och organisationen av arbetet följde inte med utvecklingen av samhällets och statens organisation. Att sådant hänger ihop är elementär maxistisk historiesyn. Det hade gjorts vetenskapliga upptäckter som under andra förhållanden hade kunnat göra arbetet mer produktivt - per arbetstimme.
Herons ångkula, för att ta ett exempel, visade att det var möjligt att driva maskiner med ånga. Men varför skulle man göra det, när det fanns slavar?
Kyrkan var motståndare till slaveriet av dogmatiska skäl. Smaka på det ordet. Idag är ju "dogmatisk" något dåligt. Under gammaltestamentlig tid hade judarna varit Guds "egendomsfolk". Därför kunde en jude inte äga en annan jude som slav. Det hade ju varit stöld av Guds egendom. Med kristendomen blev hela mänskligheten Guds egendomsfolk. Slaveriet måste alltså avskaffas. Detta skedde på det sätt, som i det nútida Sverige anses vara en socialdemokratisk specialitet: steg för steg. Genom lagstiftning förbättrades slavarnas rättigheter steg för steg, så att skillnaden jämfört med den näst understa samhällsklassen, de s.k. fria arbetarna, suddades ut.
Kyrkan hade dessutom ett eget intresse av en arbetstidsförkortning. Söndagen ska vara en vilodag, då folk går till gudstjänsten.
Men produktionsmedlens utveckling höll inte jämna steg med samhällets utveckling. När slaveriet slutligen avskaffades utbröt kaos. Stora skaror av före detta slavar drog omkring på landsvägarna och tiggde. Men som regel fanns inget att få. Produktionen hade minskat under flera år, i takt med att utbudet av slavar på slavmarknaderna hade minskat. Kyrkan hade under lång tid utlovat befrielse från skärselden åt slavägare som frigav sina slavar. (Detta upprepades i Sverige, efter kristnandet av vårt land. Steg för steg avskaffades slaveriet även här.)
Kyrkan tvingades kompromissa och gå med på införandet av ett slaveri-liknande sytem: feodalismen. Men kyrkan insåg också att produktionsmedlen måste förbättras. Det blev den ena av klostrens viktigaste uppgifter. Ora et labora. Kombinationen av andlig och fysisk verksamhet inom den relativt slutna klostermiljön kom också att få allra största betydelse som skydd för den traditionella kristendomen mot den lära (gnosticismen) som faktiskt förnekar materiens existens - och då som nu mest tilltalade medel- och överklassen och de "intellektuella".
Att nygnostiska tankar idag lanceras som något slags vänsterkristendom är bara ett exempel på förborgerligandet av den politiska vänstern. När man kommer till mässan med jord från klosterträdgården under naglarna är det tydligen lättare att tro på dogmerna om kroppens uppståndelse, etc, som en fysisk verklighet än om man hela livet häckar på något pastoralinstitut och försöker vara politiskt radikal!
Framförallt arbetade man med att höja jordbrukets avkastning, produktiviteten per arbetstimme, genom nya västslag. Tegel och murbruk introducerades i vårt land med de första kyrkorna och de första klostren. En av senantikens största uppfinningar var den typ av seldon för hästar som används än idag. Därigenom ökade hästarnas dragförmåga markant, och det blev lönsamt att ersätta människor med hästar som dragkraft.
Behöver mer sägas om att den traditionella kristendomen är det fysiskt arbetande folkets religion? Och därmed även borde vara den kristna vänsterns religion, att man kan vara både tradfitionell kristen och socialdemokrat eller vänsterpartist? Att samma kristendom bekänns även av borgerliga väljare, inte minst framgångsrika småföretagare, tyder väl på att en viss verklighetsförankring, ett praktiskt förhållningssätt till den fysiska verkligheten, finns även i det borgerliga lägret?
Med denna historiska exposé har jag också velat visa att det finns ett samband mellan ökat välstånd och ökad produktivitet, d.vs. ökad produktion per arbetstimme. Det behövs färre arbetstimmar - inte fler!
Och någon gång ska väl det resultera i ökad fritid även för dem som har arbete, i stället för längre arbetslöshetsperioder för dem som inte har arbete. Den växande massarbetslösheten är ett resultat av politisk feghet i kombination med bristande verklighetsförankring hos de bestämmande politikerna.
Och dem vill vi inte ha tillbaka, även om S kommer tillbaka i regeringsställning. Ylva Johansson, s, var tidigt ute och profilerade sig som tänkbar efterträdare till Mona Sahlin. I DN skrev hon att Sverige inte ska vara ett låglöneland, samt att det behövs fler arbetade timmar. Vill minnas att hon också klämde i med höjd pensionsålder. Varför inte också avskaffa söndagen som vilodag? Stig-Björn Ljunggren, som är statsvetare och socialdemokratisk idédebattör med ibland sunda idéer villl också ha höjd pensionsålder. Men han är ju ingen partiledarkandidat.
Ökat välstånd skulle vi få med sänkt pensionsålder - och kortare arbetstid. Sverige är ett mycket exportberoende och därmed extremt konjunkturkänsligt land. Sänkt pensionsålder behövs inte bara för de pensionerades egen skull. De behövs också som "reservarbetskraft" under konjunkturtoppar. Kunder som förloras under högkonjunktur p.g.a. arbetskraftbrist lär inte återvända under lågkonjunktur. Unga, som stått utanför arbetsmarknaden hela livet, torde inte komma ifråga ens som reservarbetskraft under högkonjunktur, om de inte har skolats in på arbetsuppgifterna. Den nypensionerade tappar däremot inte sin kompetens över en natt, men måste vara "ung" nog för att hoppa in tillfälligt.
Ytterligare ett inlägg om arbetstidsreformer kommer inom kort.
Bästa läsare!
Kan då en traditionell kristen linje förenas med "progressiva" åsikter i profana, politiska frågar? Kan man vara socialdemokrat eller vänsterpartist och samtidigt vara traditionell kristen? Jag anser det. Jag anser att nämnda partier måste göra upp med sitt kristendomsfientliga förflutna och låta de troende själva - med Guds hjälp! - bestämma kyrkans tro. Teologiska frågor ska inte avgöras vid partikongresser och politiska partier ska inte ställa upp i val till rent kyrkliga uppdrag.
Kyrkan är till för alla -inte bara för medlemmarna i det ena eller andra partiet. I kyrkan är vi "fastän många en enda kropp" - över alla partikgränser. Och över alla nationsgränser. De politiska striderna ska inte föras i kyrkan. Vilket dock inte får innebära att kyrkan viker sig för politiska åsikter, som går emot kyrkans lära.
Fastän detta huvudsakligen är en kyrklig och teologisk blogg, skriver jag emellanåt om andra ämnen, som intresserar mig. Just nu deltar jag i debatten på politiska bloggar, där jag i egenskap av väljare, försöker ge bidrag till den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Vad som måste förändras inom socialdemoikratin för att Socialdemokraterna åter ska framstå som det mest regeringsduglga partiet av majoriteten av väljarna.
Jag har lovat att skriva om behovet av en arbetstidsreform i kväll eller senast i morgon. Välkommen tillbaka då. om det är vad du söker!
Ingemar Hedenius och teologiämnet
Hedenius ansåg att teologi inte är någon vetenskap och kämpade för att teologiämnet skulle avskaffas som läroämne vid de svenska univerisiteten. Jag beklagar att Hedenius misslyckades med just detta - avkristningen lyckades han ju däremot med. I likhet med Hedenius anser jag också att teologi inte är någon vetenskap.
Föremålet för "gudsvetenskapen", Gud, är nämligen inte åtkomlig för vetenskapliga studier och forskning. Teologi är däremot kunskap: kunskapen om Gud, sådan den har givits av Gud själv genom uppenbarelsen. Denna kunskap kan varken bevisas eller motbevisas med vetenskapliga metoder.
Skillnaden mellan kunskap och vetenskap är kanske lättare att förstå om man använder de engelska orden: knowledge respektive science.
Vad är det som lärs ut när man ändå låtsas att teologi är en vetenskap? Nya halsbrytande upptäckter om vem Gud är?
Att man skulle bedriva forskning och undervisning vid ett statligt universitet i ett sekulariserat land untifrån antagandet att det skulle finnas en gudomlig uppenbaralse som kan jämställas med de vetenskapliga upptäckterna inom exempelvis kemi och fysik är rent nys.
Statliga svenska universitet ska inte börja med imamuntbildning. Statliga svenska universitet ska sluta med prästubildning. Det är min åsikt i den frågan.
Vilken stat ska finansiera moskébyggen i Sverige?
Stiftsadjunkten Anna-Karin Hammar, som verkar vara något slags kolumnist som kommenterar allt möjligt, har skrivit ett ovanligt bra inlägg idag. Hon noterar också den muslimska aktionen mot de extrema islamisterna. Det är bra. När kristna förfölljs i muslimländerna och muslimhatet har fått fäste även i Sveriges riksdag måste vi stärka alliansen för fred - mot religionskrig - mellan kristna och muslimer över hela världen. Religiösa ledare på båda sidor måste visa att de klarar detta själva, utan inblandning av sekulariserade politiker, som tror att religionssynkretism är en väg till fred. I stället måste vi försvara rätten att vara kristen fullt ut i muslimländerna ochrätten att vara muslim fullt ut i kristna länder.
Ingenting är så krigsframkallande som religiöst påtvingad religionssynkretism och andra former av religiös likriktning. De som vägrar låta sig likriktas gör motstånd med fredliga medel, vilket historiskt i många fall har mötts med vapenmakt, militärt eller polisiärt våld, av den frustrerade statsmakten. I länder med formell religionsfrihet har det statliga våldet ersatts av våldsamma aktioner av extrema politiska rörelser, som ibland opererar under en direkt religiös täckmantel eller under förevändning att skydda den "nationella" religionen.
Det måste vara en uppgift för religiösa ledare på båda sidor att förhindra att den egna religionen kidnappas av politiska extremister. Kampen mot sådan kidnappning måste föras i både kyrkor och moskéer - även om vissa tillgjort ömfotade riksdagsledamöter upplever sig trampade på tårna. Intressant att Jimmie Åkesson-gänget kände sig träffade av kritik från predikstolen i Storkyrkan mot den militanta högerextremismen!
Anna-Karin Hammar skriver i KT:
"Ibland är vi alldeles för rädda för att bry oss om den egna familjen och den egna trostraditionen. Den norska regeringen tog ett djärvt beslut utifrån en idé om ömsesidighet. Man stoppade Saudiarabien från att bekosta en moské i Norge. Observera att man inte stoppade moskébygge utan finansiering av Suadiarabien. Motivering: När kristna kyrkor får byggas i Saudiarabien får också saudiska pengar bekosta moskéer i Norge. Även så förankras människovärdet."
Jag vill tillägga att den franska regeringen tog ett djärvt och klokt beslut när den beslöt att utvisa imamer, som predikar hat och våld mot den "infödda" franska befolkningen. Man har sedermera anordnat kurser vid franska universitet i samhällskunskap för nyinvandrade imamer.
I Sverige har vi haft en debatt om imam-utbildning vid de svenska statliga universiteten. Mig veterligt har någon sådan utbildning inte kommit till stånd. Initativet välkomnades av de muslimska församlingarna i Sverige, med motivering att islam då blir jämställd med kristendomen. Men det är rent nys att det numera skulle finnas en kristen prästutbildning vid de svenska universiteten. Det ämne som kallas "teologi" är ett misch-masch av dogmhistoria och religionssoliologi, med inslag av litteraturvetenskapliga studier av Bibeln, som om den vore vilket skönlitterät verk som helst. Det som lärs ut är en pseudovetenskaplig "feel good" -religion på gränsen till psykoterapi. En liknande undervisning i islam skulle plöja marken för en proteströrelse, som lätt skulle kunna tas över av de extrema.
Undervisning i svensk historia och samhällskunskap för imamer skulle däremot sitta bra.
Den norska regeringen tog ett bra initativ, när den stoppade saudiska pengar i norska moskébyggen. Religionsfriheten ska vara ömsesidig. Rättigheter för muslimer i det kristna Europa måste följas av rättigheter för kristna i muslimländerna. Men då ska det i första hand handla om rättigheter för den infödda befolkningen samt för legala invandrare - och alltså inte om villkorslös rätt att med pengar påverka den religiösa situationen i andra länder.
Det gör, nämligen, både kristna och muslimska extrema rörelser. S.k. kristna missionärer som bedriver en direkt subversiv verksamhet i arabländerna och driver fram konflikter mellan den muslimska majoriteten och den kristna minoritet som redan finns i dessa länder. Som opererar under falsk täckmantel som biståndsarbetare. Har de också lurat till sig statliga biståndspengar? Å andra sidan finansieras moskébyggen i Europa med oljepengar, som betalas ut av ytterst reaktionära donatorer, som med pengarnas rätt kräver att få bestämma vilken slags islam som ska predikas i Europa. Det har varit hårda motsättningar om detta även i muslimska församlingar i Sverige.
Även Sverige borde förbjuda utlänsk finansiering av moskébyggen. Jag kan tänka mig att de svenska muslimerna kompenseras med statsbidrag till moskébyggen.
Utförsäljning av Svk-kyrkor för att de ska göras om till moskéer är däremot ett hugskott som med all kraft måste bekämpas. Det skulle f.o. ge mycket konstiga signaler till kristna minoriteter i muslimländer, vars kyrkor förstörs eller görs om till moskéer.
Barnatro
Bara män kan få kvinnliga prästkallelser - de kvinnliga biskoparna uträknade?
För denna enastående prestation belönades Josefsson med att bli ärkebiskop i den dåvarande statskyrkan.
Motsatsen har man ju hört talas om, att människor ber till helgon för att helgonen ska föra fram deras böner till Gud. Men här handlar det tydligen om att Gud ber till helgon (d.v.s. biskopar i Svenska kyrkan) för att helgonen ska föra fram hans böner till människor. Gud är kanske så blyg så att han inte vågar tala direkt till de kvinnliga teologistuderandena?
Så nu vet ni det. Det är alltså de manliga biskoparna, som prästviger kvinnor, som mottar de kvinnliga prästkallelserna. Tydligare kan det inte sägas att kvinnor inte kan fungera som biskopar.
Med kvinnliga biskopar kan det ju inte finnas några kvinnliga präster, som har fått riktiga prästkallelser. Det finns ju ingen som kan föra fram Guds böner till de kvinnliga prästkandidaterna....
I kyrkan i den socken där jag just nu befinner mig ska det bli en lekmannaledd högmässa nästa söndag.
Är prästen redan insnöad?
O store Gud - stor sensation, stor sensation!
Årets första nummer av Kyrkans Tidning har gjort sensation - med fetstil - att inledningsorden till den svenska psalmen, översatt till arabiska blir:
Allah akbar!
KT - som att döma av det övriga innehållet verkligen inte tror på någon stor Gud har citerat den i borgerlig tro frälsta Göran Skyttes kolumn i Svenska Dagbladet, där den f.d. vänstersympatiösören GS skriver:
"Denna månad har jag sett muslimska män och kvinnor i Tanzania sjunga den världsbekanta svenska psalmen 'O store Gud' tillsammans med Maria Klingvall från Habo utanför Jönsköping / --- / Högt utblidade muslimska män och kvinnor sitter tillsammans med högt utbildade kristna män och kvinnor och sjunger, på swahili, den svenska psalmbokens psalm nr 11. Jag kan fortfarande, flera veckor senare, känna hur huden knottrar sig."
GS försäkrar vidare att det inte är någon "idealistisk och naiv dröm". Han har det "på bild, inspelad på film, i verkligheten."
Jag kan inte avstå från att ironisera över det märkliga förhållandet att samtidigt som GS blev frälst från ateism till religiös tro blev han även frälst från socialismens tro på ökad jämlikhet mellan människor till borgerlighetens tro på ökade skillnader mellan människor, samtidigt som han själv, som artist, förflyttade sig från sin gamla publik av vänsterfolk till en ny (och mer lönsam?) publik av högerfolk som kolumnist i SvD. Varför kunde han inte fortsätta att framträda inför sin gamla publik? Varför inte vittna om sin omvändelse inför den? Behöver inte vänsterfolket evangelium?
Omvänt kan man förstås fråga om inte även högerfolket och aktispararna behöver evangelium. Kanske bara de redan frälsta? Jag tänker naturligtvis på näringslivsreportern på Svenska Dagbladet, Elisabet Sandlund, som efter sin frälsning fick nya spännande jobb som chefredaktör för Kyrkans Tidning och därefter som chefredaktör för Dagen. Erkännes dock att nuvarande chefredaktör för KT är ett sämre val än ES.
Vilken är den stora sensationen för KT? Jag har tre förslag:
1) Att Gud är stor för oss kristna.
2) Att muslimer sjunger "Allah akbar" på swahili.
3) Att "högutbildade" personer kan ta dessa ord i sin mun?
4) Att kristna och muslimer sjöng tillsammans?
Att muslimer kan instämma med texter om Guds storhet, som inte uppenbart strider mot muslimsk tro, är väl inte konstigare än att kristna kan instämma i judiska texter. De nya religionerna, både kristendomen och islam, inom den "abrahamitiska religionsfamiljen" har ju införlivat den / de äldre religionerna med sitt eget trosarv och kompletterat den / de med nya uppenbarelser, som i och för sig (åtminstone i fallet islam) upphäver en del av den /de äldre religionernas läror. Är det då så konstigt att muslimer kan instämma i en del judiska och kristna texter?
Genom att göra detta till något slags sensation, så att "huden knottrar sig" avslöjar GS och skibenterna på KT att de har samma fördomar om islam, som SD pumpar ut med riksdagens hjälp. Det är samma stympade form av islam som al Qaida sprider i syfte att värva terrorister bland unga muslimer med dåliga kunskaper i den islamsk teologin. Ja, terroristämnena får då påskrivet från alla möjliga håll att terroristerna har rätt.
Själv har jag sjungit O store Gud tillsammans med åtminstone en muslim för över 15 år sedan. En släkting till mig hade gift sig med en muslimsk flicka, som var med på begravningen av en äldre släkting i en kyrka från 1100-talet. "Du behöver inte sjunga med i psalmerna*" instruerade flickans beskäftiga svärmor. Men flickan, som redan hade tittat efter i psalmboken, svarade "Gud är stor för oss också"
.
Även om kristna och muslimer kan istämma i texternas "lexikala" betydelse kvarstår dock frågan om vi verkligen tror på samma Gud. Kristendomen är en monteistisk religion som tror på en treenig Gud. Islam är en strängt monoteistisk religion som tror på en enda Gud.
Risken för kulturkrockar finns redan i mötet mellan västerländsk kristendom och orientalisk kristendom. Desto mer i mötet mellan västerländsk kristendom och orientalisk islam. Men varför finns orientalisk islam över huvud taget - om det inte är så att islam har anpassat sig till den kultur som redan fanns i Främre Orienten när islam uppstod? Vad säger då att islam inte skulle kunna anpassa sig även till västerländsk kultur och västerländsk demokrati? Varför skulle islam inte kunna överta delar av den kulturskatt som fanns i Europa före den muslimska invandringen hit, på samma sätt som kristendomen har övertagit en del hedniska seder från det förkristna Sverige?
Det skulle helt klart främja samexistensen mellan kristna och muslimer i Sverige om svenska muslimer skulle byta ut "Allah akbar" (som för många ursprungssvensdkar känns både främmande och t.o.m. lite skrämmande) mot "O store Gud". Det viktigas för en troende muslim, som inte kan tänka sig att konvertera till kristendomen, är väl ändå att behålla själva religionen islam - och inte alla orientaliska kulturella särdrag inklusive seder som egentligen är av hedniskt ursprung från tiden före både Muhammed och Jesus?
Kan det inte rentav vara så att en del av de sekulariserade - eller ljumt troende - invandrarna som är mest angelägna om att behålla de kulturella särdragen från det gamla hemlandet, för det är ju det enda som ger de invandrarna deras identitet som grupp. För de religiösa identiteten har de ju inte kvar - vare sig deras förfäder var katoliker, ortodoxa, judar eller muslimer!!!
KT:s nuvarande chefredaktör Anders Ahlberg har skrivit en ledare årets första nummer av KT där han tydligen menar att Svenska kyrkans lära ska avspegla medlemmarnas åsikter, som de kommer till uttryck i riksdagsvalet. Han frågar vilka är de "vi", vars åsikter kyrkan ska föra fram och ställer frågan, utan att besvara den: "Vem är det som ska tala, å vems vägnar, till vem?"
Har chefredaktörern för Kyrkans Tidning aldrig hört talas om någon som kallas Gud? Jag börjar nästan förstå att huden knottrade sig på GS när han upptäcket att välutbildade personer kunde sjunga om en stor Gud!
I en infälld ruta i AA:s ledare står att biskop Eva Brunne kommer att utmärka sig under det kommande året om "fler raka uttalanden om kyrkan och främlingsfientligheten". (Men det var ju faktiskt inte just det hon talade om i sin predikan vid riksdagsöppnandet.) följt av något slags förhoppning om att Sverigedemokrasterna ska backa i opinionsmätningarna.
Ja, annars kommer ju fjanten till chefredaktör på KT att få problem med anpassningen till den politiska korrektheten. Var det kanske en begynnande SD-anpassning (Håll alla dörrar öppna!) när AA försvarade provakatören Lars Vilks skändning av muslimernas profet???
Gud är stor - vilken sensation!
Ett litet barn jag var
För lite pelagianism inom Svenska kyrkan?
Bengt Malmgren, som driver bloggen www.katosktfonster.se/forum har beklagat sig över att den svenska kristenheten, enligt honom, är så njugg med socialt arbete. Ett lysande undantag är förstås - dock snarare teoretiskt än praktiskt - Katolska kyrkan, med idel påveskrivelser om att socialt arbete är evangelisation. Ett annat lysande undantag,som BM alltid för fram, är den fristående organisationen S:ta Clara kyrkas vänner inom Evageliska Fosterlandsstiftelslen (EFS). som är en frikyrka (med egna kyrkor, pastorer etc inom Svenska kyrkan.) Jag har svarat:
Svenska kyrkan har församlingar över hela landet. Både hjälpbehovet och resurserna varierar, men Bengt Malmgren tar som vanligt sikte på ett undantag i organisatoriskt avseende och tror - som vanligt - att just den organisationen (S:ta Clara kyrkas vänner) skulle vara ett undantag även i andra avseenden, såsom det sociala arbetet. Det är emellertid inte den nämnda organsiationen som är unik, utan möjligen den sociala miljön utanför kyrkporten.
Svenska katoliker, som ständigt bråkar om det politiska inflytande över Svk, verkar vara helt ovetande om hur detta inflytnde faktiskt missbrukas av politiker med dubbla roller (i både kyrkan och den sekulära kommunen) skyfflar över sociala kostnader på Svk. Medlemsavgiften till Svk har i många kommuner /församlingar blivit ett slags extra kommunalskatt, som fyller hålen i socialtjänstens budget. I många komnmuner bär Svk upp allt större delar av äldrevården, sedan socialtjänstens insatser har begränsats till det rent matieriella, om ens det. Svk har dessutom fått ta över alltmer av det kommunala försörjningsstödet till fattiga barnfamiljer och ensamstående.
Svenska katoliker, som så gärna gisslar heresier i Svk, verkar vara HELT OMEDVETNA om den snabbast växande heresin bland präster, diakoner och aktiva lekmän i Svk, NÄMLIGEN PELAGIANISMEN. Den stora skillnaden mellan Svk och frikyrkosamfunden (inkl Katolska kyrkam??) är att Svk självt får finansiera (från medlemsavgifter och fonder) sitt sociala hjälparbete, medan frikyrkosamfunden får betalt av samhället (av skattemedel) för sitt sociala hjälparbete.
Ibland bedrivs det s.k. sociala hjälparbetet i frikyrkoregi som rena entreprenader åt det profana samhället, så exempelvis Myrorna (Frälsningsarmén) vars second hand-verksamhet, drivs som arbetsmarknadsprojekt. I Svk är det ideella arbetet oasvlönat. Det som retar mig mest är när katoliker, som partipolitiskt har bidragit till den sociala nedrustningen av den skattefinansierade välfärden, förtiger de stora instatser som görs av ordinära Svk-församlingar runt om i landet.
Om Katolska kyrkan i Sverige ska åtefå någon trovärdighet som socialt ansvarstagande kristet samfund, så borde kyrkan kapa de partipolitiska banden till ett av regeringspartierna (Kristdemokraterna) och protestera mot utförsäkringarna, som är den största anledningen till nyfattigdomen. Katolikerna verkar inte ha förstått att "kyrkan" är mer än de kyrkliga institutionerna. "Kyrkan" är kyrkans alla medlemmar tillsammans. Den kristna teologin lägger inga hinder i vägen för att vara "kristen" på medlemmarnas ordinarie arbetsplatser eller att vara "kristen" i sina profana politiska uppdrag. Men lojaliteter mot arbetsgivare och partikamrater kan lägga hinder i vägen.
Det är bara för Sveriges katoliker att välja vilken "herre" de vill vara lojala mot: Herren Jesus Kristus eller "herren" Göran Hägglund och de övriga allianspartiledarna. Medan jag läser på bl.a. blogen katolsktfonster att kristna i Irak och Egypten slaktas för sin kristna tros skulle, finner jag inte ens på de svensk-katolska bloggarna någon uppgift i stil med: "Socialsekreterare sparkades för sin katolska tros skull. Beviljade socialbidrag till utförsäkrad ensamstående man."
Nä, man kan ju bli utförsäkrad själv. Då kan man ju glädjas åt att Svk-medlemmarna stillatigande låter sig utnyttjas genom att medlemsaviften till Svk används som något slags extrakommunalskatt. Hur är det för resten med den svenska katolikernas egen vilja att betala medlemsavgiften till Katolska kyrkan i Sverige? Den troddes ju komma att räcka till både kyrkobyggen och höjda prästlöner, nän r man fick hjälp av Skatteverket med att ta in avigiften. Och borde väl också räcka till att finansiera en del social verksamhet?
________
anm: Pelagianism var en lära som bekämpades av kyrkan under senantiken. Den gick ut på att man kunde bli frälst av goda gärningar. En mildrad form av pelagianismen, semipelagianismen, överlevde dock inom den medeltida kyrkan - med de beryktade avlatsbreven som yttersta konsekvens. Avlatsbreven uppfattades allmänt så att man kunde köpa syndernas förlåtelse för pengar.
Pelagianismens återkomst är en konsekvens av vacklande tro, när frälsningen har ersatts av psykiskt välbefinnande. Det känns ju bra att "göra något för andra" - speciellt när andra betalar och när man själv har före mötet i kyrkofullmäktige har suttit i kommunfullmäktige eller socialnämnden och skurit ner anslage'n till den skattefinansierade välfärden.
Luther, som kritiserade avlatsbreven (pengarna gick till kriget mot turkarna, byggandet av Peterskyrkan i Rom samt klostrens sociala versamhet) menade alls inte att de kristna skulle struntas i fattigas och sjuka. Men enligt Luther skulle hjälpverksamheten ske av kärlek till Gud och nästan - utanm sidoblickar på givarens personliga välbefinnande i detta eller det kommande livet.
