Osså, lite socialdemokratisk kyrkopolitik igen...
"Skall man, vilket jag tror och hoppas, utestänga Sd från kyrkans politiska organ, så skall man rösta på ett politiskt parti (alltså inte grupperingar som: Kyrkans väl, POSK, och några andra extremer. Vi är dock några politiska partier, som de facto tar detta med kyrkoval och styrningen av kyrkan på största allvar. Jag och många med mig vill inte överlåta kyrkans egendomar (som ärvts från medlemmar och andra för flera hundra år sedan) till kapitalistiska och extrema "partier". Vi i s vill att dessa kulturskatter skall förvaltas så, att våra efterlevande skall ha möjlighet att ha tillgång till de här skatterna, oavsett var i politiken man hör hemma. "
Varför ska kyrkligt aktiva, som intre är medlemmar i något politiskt parti, kallas extremer?
Har kristna socialdemokrater mer gemensamt med moderat-ateister än med partilösa kristna?
Och varför kan inte kristna socialdemokrater arbeta inom grupperingar som Kyrkans väl, POSK och andra "extremer"?
Det är ju dessutom lite kul att socialdemokraterna ska arbeta tillsammans med moderaterna mot kapitalistiska och extrema "partier".
Har moderaterna blivit ett anti-kapitalistiskt parti?
Sedan undrar jag förstås vad slags styrning av kyrkan, det handlar om? På något sätt verkar det handla om att Svk-medlemmar som tar sin kristna tro på största allvar inte ska ha möjlighet att utöva denna i Svenska kyrkan.
Detta är förstås en enskild socialdemokrats funderingar, som partiet inte står bakom. Men då tycker jag att vederbörande ska fundera ett varv till. Naturligtvis håller jag med om att "dessa kulturskatter skall förvaltas så, att våra efterlevande skall ha möjlighet att ha tillgång till de här skatterna, oavsett var i politiken man hör hemma. "
Om någon socialdemokrat, eller någon annan, inte vill att någon högkyrklig grupp ska bli ensam herre till det kyrkliga kulturarvet, som har han /hon mitt fulla stöd. Men det är väl ändå att måla fan på väggen? Finns det inga andra som vill lägga under sig det kyrkliga kulturarvet, och ska de ha rätt till det?
Det är utmärkt att Socialdemokraterna vill göra det kyrkliga kulturarvet tillgängligt för alla. Men det är dock ett kristet kulturarv. Jag vill att alla kristna riktningar ska ha tillgång till det kyrkliga kulturarvet för sin kristna verksamhet, främst gudstjänster. Jag vill att hela folket ska ha tillgång till det kyrkliga kulturarvet som kulturupplevelse. Och allt detta är syftet med mitt förslag om kyrkokommuner. Det är inte alls nödvändigt att politiska partier lägger sig i samfundens interna lärostrider, för att kyrkorna ska vara tillgängliga för alla.
Det är på tiden att SAP ger de kristna socialdemokrater, som är medlemmar i Svenska kyrkan, sitt fulla förtroende att representera SAP i kyrkopolitiken!
(Samtidigt åligger det faktiskt de högkyrkliga grupperna, att man - som religös rörelse - inte har något intresse av att motarbeta vare sig en socialdemokratisk eller borgerlig samhällsutveckling, utom möjligen på enstaka punkter, som strider mot den kristna tron.)
Bred plattform, men med stort djup
Jesus och lärjungarna, traditionell bild.Bloggen EFS idag diskuterar Jesusmanifestationen. Bloggaren menar att det är svårt att vara för något utan att samtidigt var mot något.
"Men Stanley Sjöberg, som ju tänkte sluta agera draglok för manifestationen men nu tydligen är igång igen i alla fall, får faktiskt bestämma sej: antingen vill man samla ALLA intresserade, alla som kallar sej kristna, till en ganska allmänkulturell men dock Jesusmanifestation, där såväl teologiskt liberala som konservativa, såväl Livets Ord som Ekumeniska gruppen för Kristna Homosexuella ska känna sej hemma och bidra med seminarier... Eller också är Jesusmanifestationen direkt eller indirekt riktad mot bl.a. konstutställningen "Ecce Homo..."
Men vad Stanley Sjöberg hade skrivit, var att manifestationen riktar sig mot den bild av Jesus som "Ecce Homo" förmedlar. Exemplet var olyckligt valt. Det finns andra som förmedlar en liknande bild av Jesus, utan några kopplingar till homorörelsen. Ecce Homo-utställningen förmedlar dels bilden av en Jesus som älskar (i ordets icke-sexuella bemärkelse) homosexuella, och den bilden är sann. Men utställningen förmedlar även en bild av en Jesus, som är uppfylld av sexuell åtrå till andra män, och den bilden är falsk. Man kan också ifrågasätta namnet på utställningen: "Ecce Homo" (Se männinskan). Visserligen är det sant att Jesus var både Gud och människa. Men fotografen Elisabeth Ohlsson-Wallin torde ha haft som syfte att tona ner, kanske förneka, det gudomliga. Och den Jesusbilden kan inga bekännelsetrogna kristna, oavsett läggning, ställa upp på.
Man kan dock inte utgå från att alla homosexuella och homovänliga kristna har en liberalteologisk* inställning, som förnekar Jesu gudom. Frågan är om en bekännelsetrogen manifestation utestänger alla homosexuella och homovänliga kristna. Jag anser att den inte behöver göra det. Frågan är hur långt kravet på bekännelsetrohet ska drivas, för att någon ska kallas bekännelsetrogen. Räcker det inte att vara bekännelsetrogen ifråga om Jesu person, liv och uppdrag, vilket sammanfattas i den nicenska trosbekännelsen?
Manifestationen bör alltså rikta sig mot den åskådning som förnekar att Jesus var både Gud och människa, som förnekar att han var avlad av den helige Ande och född av en jungfru, som förnekar att han uppstod från de döda, som förnekar den frälsningshistoriska betydelsen av Jesu korsdöd.
Jag har genom åren försökt bilda opinion mot de av homorörelsens krav, som jag anser strider mot kyrkans traditionella lära, t ex äktenskap och adoptioner. Och jag har inte ändrat åsikt. Men jag menar att man måste se till varje människas hela tro, och inte bara till det som strider mot ens egen tro. Manifestationen ska vara skarp i sitt avståndstagande från det som manifestationen är mot. Men manifestationen behöver inte vara mot allt. En manifestation, som är mot allt, som varje enskild deltagare är mot, kommer att upplösas i atomer.
Jag har på denna blogg drivit förslag om kyrkokummuner och en ekumenisk gudstjänst mellan olika kristna traditioner, med gemensam nattvard, men skijda nattvardsbord. Samma sak där. Man kan ha en vidare eller en snävare plattform för det som ska ske samfällt. Eftersom de föreslagna kyrkokommunerna ska vara offentliga förvaltningar, kan i princip ingen som vill stödja verksamhetern, förvägras medlemskap. Vidast möjliga defintion av ordet "kristen" måste gälla. Den ekumeniska gudstjänsten ska däremot grundas på bekännelsen, men eftersom det ska vara skiljda nattvardsbord, är den öppen för alla ståndpunkter i äbetsfrågan: manliga och kvinnliga frikyrkopastorer, som inte ens själva anser sig vara präster, kvinnliga präster i Svenska kyrkan, kvinnoprästmotståndare i Svk, samt katolska och ordoxa präster.
__________
* Det svenska uttrycket liberalteologi är olyckligt, eftersom det finns en politisk ideologi som kallas liberalism, och ett liberalt parti, fp. I praktiken har bekännelsetrogna kristna, som varit motståndare till liberalteologin, varit liberaler politiskt. Folkpartiet bildades genom en sammanslagning under 1930-talet av två partier, Liberalerna och De frisinnade, som i hög grad utgjordes av frikyrkokristna som var noga med att hålla sig till vad som bokstavliigen står i Bibeln,
Får homovänliga kristna vara med?
Jesusmanifestationen 3 maj 2008 i Stockholm samlade minst 12000 personer. Deltagarna var lutheraner, frikyrkliga,m katoliker och ortodoxa. Initiativtagaren, pingstpastor Stanley Sjöberg har skrivit i Dagen:
"Drivkraften i planeringen var att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med "Ecce Homo" som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar."
En bloggare, som kallar sig själv svenskkyrklig och vänsterliberal (http://senapochfikon.blogspot.com/ ) har skrivit att Sjöberg därigenom har utestängt både homosexuella och "homovänliga kristna" - varmed han tydligen avser anhängare av könsneutrala äktenskap - från kommande Jesusmanifestationer. Vad Sjöberg menar får han givetvis förklara själv. Han har överlåtit ledningen av manifestationen på andra. Och vad de menar får de förklara själva.
Jag anser dock inte att årets Jesusmanifestation på något sätt har utestängt vare sig homosexuella eller "homovänliga kristna". Och skulle bli mycket förvånad om kommande Jesusmanifestationer gör det.
Först ett klargörande: Alla homosexuella, inte ens alla utlevande homosexuella, vill ha könsneutrala äktenskap.
Jag kan själv inte förstå hur man kan förena något sådant med traditionell kristendom. Men om ingen skulle kunna manifestara den gemensamma tron på Jesus tillsammans med personer, vars åikter de inte till fullo förstår, så skulle var och en få hålla sin egen högst privata Jesusmanifestation. Manifestationer av det här slaget kräver att man kan acceptera andras tro, utan att ge avkall på sin egen.
Detta innebär å andra sidan inte att man måste ställa upp på allting. Se inlägget "Leve heteronormen" på denna blogg! Demonstrera för eller mot könsneutrala äktenskap får man alltså göra i andra sammanhang.
Men Jesusmanifestationen måste ta avstånd från den bild (alternativt en av de olika bilder) av Jesus, som förmedlades av Ecce Homo-utställningen, nämligen bilden av en Jesus som var uppfylld av sexuell åtrå till andra män. Det vore också fel att visa en bild av en Jesus som var uppfylld av sexuell åtrå till sina kvinnliga lärjungar. Man kan också sätta ett frågetecken för den bild av homosexuella som förmedlades av utställningen. Men det är alltså inte alla fel att visa en Jesus som älskar (i icke-sexuell bemärkelse) alla människor.
Ecce Homo-utställningen skulle aldrig ha fått visas i en kyrka, eftersom den vanhelgat kyrkorummet. Kyrkor får inte upplåtas för sådana ändamål. Det står i Kyrkoordningen. Frågan var en sådan utställning får visas, är en annan fråga än frågan om den bör visas!
De centrala delarna av den kristna tron.
Svenska kyrkan tryckte under 1960-talet på sitt eget bokförlag (SKDB) två gånger Alan Richardsons bok "Hur uppstod de klassiska dogmerna?" Medan övriga kapitel är dogmhistoria, förklarar första kapitet vad kristendomen är, respektive inte är. Kristendomen är inte bara "Jesu lära" utan även Jesu lära om sig själv, vem han är, Guds son, sann Gud och sann människa, världens Frälsare, född av en jungfru.
Fastän få bekännelsetrogna kristna idag känner till denna bok, så är första kapitlet en utmärkt sammanfattning av vad bekännelsetrogna kristna tror på, oavsett om de är katoliker, ortodoxa, lutheraner eller frikyrkliga. Richardson tog där fasta på de centrala delarna av den bekännelsetrogna kristendomen, de centrala dogmer som sammanfattas i trosbekännelsen.
Jesusmanifestationen syftar inte bara till att erkänna Jesu historiska existens, liksom vi erkänner t ex de romerska kejsarnas och Pontius Pilatus' historiska existens, utan även att erkänna Jesus som den han var, enligt sig själv. Som det står i Skriften och har berättats av Traditionen under snart 2000 år.
Det är därför en självklarhet att Jesusmanifestationen, som erkänner Jesus som Guds son etc, är "riktad mot" dem som inte tror på detta - oavsett om de är medlemmar i Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, någon ortodox kyrka eller något frikyrkosamfund. Även om dessa "icke bekännelsetrogna" är pastorer, präster, biskopar eller t.o.m. f d ärkebiskop i någon av de uppräknade kyrkorna /samfunden.
Av präster och biskopar i Svenska kyrkan kan man väl ändå kräva att de tror på samma Jesus, Guds son etc, som Svenska kyrkan trodde på under 1960-talet, och klart deklarerar denna tro, så att inget tvivel behöver råda om vad de tror på?
Förutsatt att kritiken mot Svenska kyrkan och delar av dess ledning är saklig och nyanserad och inte partipolitisk (riktad mot ett visst parti i sin helhet), så är kritiken välkommen, även om den kommer "utifrån", d.v.s från medlemmar i andra kyrkor.
En gemensam plattform.
Som jag har uppfattat Jesusmanifestationen, är den en manifestation av denna vår gemensamma tro på Jesus som Guds son etc, och INTE en manifestation av en gemensam "syndakatalog", som skulle kunna utestänga dem som inte ställer upp på alla delar av en sådan "katalog".
Om man ser de olika kyrkornas och samfundens hela läror som delvis överlappande cirklar, så manifesterar Jesusmanifestationen den gemensamma tron för alla bekännelsetrogna krista, i de överlappande delarna.
Alla tror inte, som katolikerna tror, att man ska be till helgon. Alltså förekommer inga helgonböner under Jesusmanifestationen. Detta utestänger inte katoliker från manifestationen (somliga katoliker verkar snarare ha utestängt sig själva), och således utestängs heller inga bekännelsetrogna kristna i Svenska kyrkan, för att de har dispatata åsikter i frågor som ligger utanför den gemensamma plattformen.
Som gemensam plattform för Jesusmanifestationen hade man valt den nicenska trosbekännelsen, i dess ursprungliga lydelse, som den antogs av kyrkomötet i Nicea år 325 (se länk i spalten till höger). Kan man instämma i trosbekännelsen kan man också delta i Jesusmanifestationen!
Åtminstone om jag har förstått arrangörernas intentioner rätt.
____________
Anm: Den nicenska trosbekännelse som nu använs i Svenska kyrkan och andra västerländska kyrkor skiljer sig från den ursprungliga nicenska trosbekännelsen, som antogs vid kyrkomötet i Nicea år 325, endast genom tillägget "och Sonen" efter "utgår från Fadern". Striden om detta tillägg skulle vara med, eller inte, ledde till kyrkosplittringen mellan öst och väst år 1053.
Anm
Zaremba del 1:2, analys
Vart skulle Gustav II Adolf ha styrt sina arméer,
om hans krig mot de tyska katolikerna inte hade finansierats
av det katolska Frankrike under ledning av kardinal Richelieu?
"Sannolikt har ingen enskild händelse lämnat ett djupare avtryck i Sveriges historia än Uppsala mötes beslut år 1593 att göra Sverige till "en man" av den rena evangeliska tron. Vart skulle Gustav Adolf styrt sina arméer om Sverige, som Tyskland eller Frankrike, bevarat religiös mångfald? Skulle Karlskrona finnas till? Hade Kristina behövt abdikera?
Troligen hade det utan detta tvångsäktenskap mellan stat och kyrka inte förekommit några tvångsdop och ingen massemigration till Amerika, och inte heller någon frikyrkorörelse - varför vår demokrati kanske fått en annan förhistoria och vår kultur blivit mindre amerikaniserad? Sven Delblanc hade skrivit en annan sorts böcker och Ingmar Bergman haft en annan sorts vånda att gestalta.
Nästan alla de historiska särdrag som man i Sverige beklagar eller yvs över går att med litet ansträngning hänföra till denna enastående legering av världslig och andlig makt: uniformiteten och den tidiga läskunnigheten, enväldet och frikyrkorevolten, statens enastående styrka och den välgörande ståndscirkulationen, den svenska ängslan inför Europa och motsvarande intresse för tredje världen, den plikttrogne ämbetsmannen och den pliktskyldiga sexualrevolutionen. Vi kan inte veta hur det hade blivit, utom att det mesta hade blivit annorlunda, om anden och svärdet - som i så många andra länder - gått skilda vägar.
(Min understrykning) Citat ur Zarembas DN-artikelserie under senhösten 1999. Här försöker han framställa statskyrkoidén och statskyrkans religiösa monopol som unik för Sverige. Har han aldrig hört talas om den katolska inkvisitionen? Känner han inte till att den spanska staten tog den kyrkliga inkvisitonen i sin tjänst under 1500-talets skoningslösa förföljelse mot muslimer, judar, protestanter och katoliker som av någon anledning fallit i onåd?
I Maciej Zarembas egen f.d. hemland Polen ingick staten och kyrkan efter första världskriget ett konkordat, som gjorde den katolska kyrkan till statskyrka i Polen. Hade den katolska kyrkans enastående starka ställning i Polen idag varit möjlig utan statens gynnande av kyrkan under mellankrigstiden? Och kyrkans enastående inflytande under den postkommunistiska tiden?
Och vart skulle Gustav Adolf styrt sina arméer om Sverige, som Tyskland eller Frankrike, bevarat religiös mångfald? Jaså. präglas Frankrike av religiös mångfald efter de skoningslösa förföljeserna av protestanter? Ja, vart skulle Gustav Adolf ha styrt sina arméer, om det katolska Frankrike, under ledning av kardinal Ricelieu, inte hade utnyttjat den religiösa splittringen i Tyskland för att destabilisera landet - och i det syftet finansierat bl a Gustav Adolfs krig i Tyskland?
Någon grundligare analys av Zarembas förljugenhet på den här punkten behövs inte. Vem som helst med en gnutta kyrkohistorisk kunskap kan se det själv. Och dessa artiklar har betingat nutida svenska katolikers sekteristiska förhållningssätt gentemot Svenska kyrkan!
Zaremba del 1:1, analys.
Vid den tiden var det många frihetsälskande östeuropéer som hoppades på en ny sorts kommunism, "med mänskligt ansikte". En av dem var Alexander Dubsek, den tjeckiska kommunistledaren som satte sig upp mot Moskva. Men vilka kunskaper har Zaremba om en folkkyrka i ett fritt land? Själv ständig minoritet (polsk jude, judisk katolik och katolik i det protestantiska Sverige) tror jag inte Zaremba riktigt förstår majoritetens problematik. Majoritetsstyre, helt enkelt. Hur man ska förena demokratiska principer med bevarandet av en religion, som uppenbarades för oss för 2000 år sedan.
Det är svårt nog för dem som har att styra Sveriges största religiösa samfund, Svenska kyrkan. Och sista ordet är säkeret inte sagt. Är Svk alltför "katolsk" (=allmännelig)? Enligt min mening är Svk:s katolicitet själva angreppspunkten i Zarembas DN-artiklar under senhösten 1999. Jag avser att granska granskningen, och börjar med följande:
"Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier."
Citat ur Zarembas DN-artikel del 1 om Svenska kyrkan. Detta bemöttes i en replik i DN från de socialdemokratiska kyrkopolitikerna Torgny Larsson och Marianne Upmark. Det hade varit klädsamt om Katolik.nu hade publicerat även replikerna:
"Men sanningen är att de stora politiska partierna ställt upp med kandidater till kyrkofullmäktigevalen i åtskilliga decennier. Och biskoparna har under många år saknat rösträtt i kyrkomötet. Men att påstå att biskopar och präster skulle vara marginaliserade av kyrkopolitiken i Svenska kyrkan kan endast den påstå som inte vet något om de vardagliga realiteterna. Biskoparna har alltid haft ett stort inflytande i kyrkomötet. Från årsskiftet blir det ännu större. De har yttrande-, motions- och förslagsrätt. De är representerade i varje utskott. Dessutom har de majoritet i den viktiga läronämnden (som tillkom 1983) och har i denna vetorätt i alla lärofrågor. Ärkebiskopen kommer att vara ordförande i den nya kyrkostyrelsen, en ordning vi socialdemokrater i kyrkomötet ställt oss bakom."
Nu kan man förstås tycka att Socialdemokraterna talar egen sak. Och själv är jag klart missnöjd med delar av den socialdemokratiska kyrkopolitiken. Men säg den som är nöjd med allt. Socialdemokraterna är idag ett parti som stöds av över 45 % av väljakåren. Omfattar kyrkans frälsningsuppdrag bara halva folket, eller vad menar de som applåderar Zaremba? Och ärkebiskop K G Hammar fortsatte att styra Svenska kyrkan med järnhand, även sedan han fråntagits all makt, enligt Zaremba.
Man behöver inte vara sosse för att se att Zaremba försöker skrämma kristna med borgerlig partitillhörighet med det gamla socialist-spöket. Med följd, givetvis, att sossarna pockar fram det gamla högerspöket och pratar om "högerkristendom". Och om det är något som är "högerkristendom" i den socialdemokratiska retoriken, så är det Katolska kyrkan - som i Italien anklagas för "kato-kommunism". Att de själva - tillsammans med alla bekännelsetrogna lutheraner - har blivit inmålad i högerburen av ex-kommunisten Zaremba , borde bekymra Sveriges katoliker lika mycket som det bekymrar mig.
Det är inte alls självklart att biskopar och präster ska ha representation i organ, som representerar lekfolket. Detta förutsätter förstås att särskilda representationer för präster och andra anställda byggs upp. Det räcker med att granska de socialdemokratiska kyrkopolitikerna för att upptäcka att prästinflytandet i kyrkomötet är för stort redan som det är idag. Vissa präster verkar ha engagerat sig partipolitiskt för att driva gentemot traditionell luthersk teologi divergerande åsikter.
Bekännelslen har för liten plats i Svenska kyrkan. Javisst. Men det beror inte på att lekfolket har för mycket att säga till om. Problemet ligger djupare än så, och kräver en djupare analys än vad Zaremba med sina ytliga kunskaper om Svk har förmår. I grunden samma problem, fastän yttringarna skiljer, finns i de stora katolska folkkyrkorna i de sekulariserade s.k. katolska länderna i Sydeuropa. Och den ortoxa kyrkan i Ryssland klagar på samma problem i det sekulariserade post-sovjetiska samhället.
Zaremba-jubel
Mina inlägg om Zarembas osakliga artikelserie om Svenska kyrkan i DN 1999 har kommenterats av två toppanonyma skribenter, signaturerna A och H på Malmgrens blogg, Katolskt fönster. Det finns anledning att betivla att A och H är "svenskkyrkliga" som de skriver.
A skrev 27/8: Förtal?? Jag är svenskkyrklig och jag jublade när Zarembas artiklar kom! Det var det mest hoppingivande jag läst på åratal. Jag är djupt tacksam mot alla som sprider dem!
H skrev 29/8 Även jag är svenskkyrklig och blev mycket hoppfull av att läsa Maciej Zarembas klarsynta och välinformerade artikelserie när den först publicerades kring millenniumskiftet. Ju större spridning dessa upplysande artiklar kan få, desto bättre är det och desto tacksammare blir jag. Svenska kyrkan har genomgått en mycket olycklig utveckling under många decennier, och orsakerna till detta förtjänar att lyftas fram, hur obekväm sanningen än kan upplevas för vissa debattörer.
H drämde dessutom till med: Storsläggan måste fram....förtal......tendensiösa......ett mycket fult sätt...
...grov historieförfalskning......sekteristiskt...Invektiven talar för sig själva. Zarembas artikelserie har en helt annan, och mycket sakligare, ton. Vilket är mest trovärdigt?
Anledningen till att jag misstänker att skribenterna är katoliker, är att knappast någon med insyn i Svenska kyrkans utveckling under 1900-talet skulle hålla med om Zarembas beskrivning. Enbart från högkyrkligt håll finns många hyllmetrar med kritik mot Svk:s utveckling under de senaste 50 åren. Ingen svenskkyrklig behöver gå över ån efter vatten, för att finna kritik mot utvecklingen i Svk.
Zarembas artiklar bygger på okunnighet och fördomar mot Svk och den lutherska tron, samt rent förakt mot dem som kritiserat den utveckling som varit. T ex framstår i Zarembas artiklar högkyrkligheten som en förvirrad skock hönshjärnor som planlöst springer omkring och piper i ett hörn av hönsgården. Och alla andra som okristna nickedockor, som viljelöst låter sig ledas av ateisten Arthur Engberg, som dog 1944.
Det saknar säkert inte intresse att granska Zarembas personliga bakgrund som förklaring av hans nidbild av Svenska kyrkan. Jag läste med stokrt intresse hans DN-artiklar 1997 om tvångssteriliseringarna, vilka jag jämförde med andra källor. De artiklarna höll för en källkritisk granskning, vilket hans Svk-artiklar inte gör. Varför har Zaremba genom Svk-artiklarna missbrukat sitt anseende som sanningssägare, som han sakffade sig genom steriliseringsartiklarna 1997?
Om detta ska vara en katolsk missionsstrategi, kommer även Katolska kyrkan att förbruka sitt anseende. Är Katolska kyrkan verkligen så dålig så att det behövs lögn och förtal mot Svenska kyrkan för att framstå som en bättre kyrka än Svk? Den föraktfulla och nedsättande tonen i Zarembas Svk-artiklar är obehaglig.
"För folklig för sitt eget bästa."
Arthur Engberg 1888-1944, Sveriges apostel Han grundade Svenska kyrkan, enligt katoliken Maciej Zaremba . . .Maciej Zaremba skrev under senhösten 1999 fyra mycket osakliga och tendentiösa DN-artiklar om Svenska kyrkan. Rubriken "För folklig för sitt eget bästa" är hämtad ur en av artiklarna. Zaremba verkar föredra sekterism framför folklighet. Han utsätter begreppet "folkkyrka" för en direkt lögnaktig analys, och påskiner nazist-sympatier hos Svk under mellankrigstiden. Det är dessutom en grov historieförfalskning när Zaremba skriver att Svk har funnits i 400 år och dessförinnan var allmännelig, d.v.s katolsk. Begreppet allmännelig introducerades av Gustaf Aulén under 1920-talet.
Zaremba skrev att socialdemokratiska politiker , under ledning av ateisten Arthur Engberg har beslutat att så att säga oskadliggöra Svenska kyrkan inifrån, och att denna strategi fullbordades kuppartat i juni 1999. Zaremba skrev också att Engberg bara var fem röster från att få igenom sin linje på någon socialdemokratisk partikongress, men så vinklat att man får känslan att kongressen beslultat enligt Enbergs förslag.
Jag förstår att Zaremba försökt slå in kilar mellan kristendomen och socialdemokratin, men särskilt "katolskt" är det inte, snarare sekteristiskt. Arthur Engberg var inte enda socialdemokrat under mellankrigstiden. Under intryck av skövlingen av kyrkor i Sovjetunionen, hade även Socialdemokraterna fått upp ögonen för de stora kulturhistoriska värdena i kyrkorna, vilket var ett argument mot kyrkans skiljande från staten - vilket främst var ett frikyrkligt krav..
Jag har läst Zarembas samtliga fyra artiklar om Svenska kyrkan. Det är iofs bra att de har lagts ut på katolik.nu så att man kan läsa vad han skrivit, men blir ändå bedrövad att så skett. Står inte katolska stiftet bakom katolik.nu? Ska en kyrka ägna sig åt rent förtal av en annan kyrka? Zarembas artiklar är oerhört tendensiösa. Kan man sin svenska kyrkohistria ser man det. Zaremba försöker på ett mycket fult sätt koppla begreppet "folkkyrka" till nazismen, som om inte Katolska kyrkan vore folkkyrkan i de s.k. katolska länderna.
Jag har redan skrivit ett par inlägg om Socialdemokraterna, bl a det faktum att Svk och s är de mest utksällda "institutionerna" (möjligen med undantag för nuvarande regering). inom sina respektive kategorier (religion resp. politik) men samtidigt har flest medelmmar och anhängare. Och kan ju då inte vara så dåliga som påstås.
På andra bloggar (denna är ju ganska nystartad) har jag kritiserat socialdemokratisk kyrkopolitik, men även kritiserat den negativa attiyden mot kristna socialdemokrater (och för den delen även kristna vänsterpartister) från personer som själva anser sig vara bekännelsetrogna. Är man bekännelsetrogen kristen lyder man Jesu ord "Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör" - vilket har utvecklats av både Thomas av Aquino och Martin Luther - och bortser alltså från kyrkfolkets politiska tillhörighet.
Jesus är Herre över både moderater och socialdemokrater!
Att socialdemokraterna är underrepresenterade i kyrkans valda organ, i förhållande till partiets andel av hela befolkningen, är i själva verket alarmerande. Antingen har kyrkan svårt att nå ut till de befolkningsskikt som är socialdemokraternas huvudsakliga väljarbas, eller så är de socialdemokratiska kyrkopolitikerna inte fullt representativa för de kristna socialdemokraterna. Målet måste då bli att öka de socialdemokratiska kyrkopolitikernas bekännelsetrohet och teologiska kunskaper. Och naturligtvis göra dem till bättre företrädare för de kristna socialdemokraterna, och hela kyrkfolket. Inte minska deras inflytande.
Jag anser att det är fel att samma politiska partier, som ställer upp i valen till de profana kommunerna, landstingen och Riskdagen också ställer upp i valen till ett trossamfund, där de får inflytande över kyrkans lära. Detta vågar jag säga, men jag stödjer inte Zarembas konspirationsteorier och försök att utmåla ett antagonistiskt förhållande mellan det största religiösa samfundet och det största politiska partiet.
Kyrkokommunerna, som jag förslår ska återinföras, kan vara en lösning. Men med den lösningen återstår frågan att besvara hur valen till trossamfundet Svenska kyrkan ska ske. En annan lösning vore att bilda en särskild socialdemokratisk nomineringsgrupp till de kyrkliga valen. Ytterligare en lösning kan vara att socialdemokrater tillåts ställa upp för vilken nomineringsgrupp de vill, t ex POSK och Frimodig kyrka.
Det hindrar inte alls partiet att uppmana sina sympatisörer att rösta på socialdemokratiska kandidater i de olika nomineringsgrupperna. Kanske detta bättre skulle spegla den teologiska bredden bland kristna socialdemokrater? Mer än så här vill jag inte lägga mig i vad som ytterst är en intern partifråga.
Partipolitiseringen av Svenska kyrkan är givetvis inget bra i sig. Men är en oundviklig följd av demokratiseringen av samhället och statsapparaten, eftersom Svk har varit en del av statsapparaten. Och är nödvändig som en övergångslösning efter relationsförändringen med staten 2000-01-01. Om inte de stora samhällsbärande parterna hade tagit fortsatt ansvar för Svenska kyrkan, hade hon varit ett alltför lätt byte för ett kuppartat agerande av odemokratiska smågrupper, som hemlighållit sina politiska sympatier.
Att Zaremba kommit att framstå som en auktoritet i svensk kyrkohistoria är för bedrövligt. Det gagnar inte den kristna enheten, och förstärker dessutom katolikernas utanförskap i det svenska samhället. Att Zarembas DN-artiklar har lagts ut på en halvofficiell katolsk webbplats (Katolik,nu) är pinsamt. Tänk om Svk skulle gå ut med liknande förtal mot den katolska kyrkan? Är inte Katolska kyrkan en folkkyrka i de s.k. katolska länderna?
Zarembas tendentiösa DN-artiklar har använts som källmaterial till uppslagsordet "folkkyrkan" i Wikipedia.
Ömsesidigt fjärmande
Kyrkosplittringen under 1500-talet föranleddes inte enbart av reformationen, utan även av centraliseringen och den tilltagande konformismen inom den Katolska kyrkan med centrum i Rom. Det hade tidigare inte varit möjligt att centralstyra det väldiga kyrkoimperiet på samma sätt. Norditalien var under 1400-talet ledande inom handel, finansväsen, filosofi kultur och statskonst - renässansen. Och rennäsansen förändrade kyrkan.
Den efterreformatoriska katolska kyrkan är ingen spikrak fortsättning på den odelade kyrkan. Båda sidor drevs till överdrift åt varsitt håll. Protestantiska gruppers övertro på att Bibeln har svar på allt, har en direkt motsvariget i Katolska kyrkans övertro på Traditionen och nedvärdering av Bibeln. Denna övertro på Bibeln finner vi främst inom USA-inspirerade frikyrkliga kretsar, och inte i de stora reformatoriska (stats-) kyrkorna. Den extrema protestantismen i USA har sina rötter i utvandringen från Europa under religionskrigens och religionsförföljelsernas tid. Bakom dessa förföljelser stod både den Katolska kyrkan och de reformatoriska statskyrkorna.
"Protestanterna" är ju inte någon enhetlig grupp. Det var ett ömsesidigt fjärmande. Troskongregationen grundades 1542 som ett redskap i lärostriderna. Katolska kyrkan definierade sin lära, så att de reformatoriska kyrkorna utdefinierades. Detta vara alltså i förhållande till den nya katolska läran, och inte i förhållande till den odelade kyrkans lära. Samtidigt som de reformatoriska kyrkorna tappade den utombibliska tradition som kompletterar Bibeln, tappade Katolska kyrkan tron på Bibeln som Guds eget ord. Katolska kyrkan lade (som tidigare) tonvikten i gudstjänsten på kulten, de lutherska kyrkorna på predikan. Man kan lugnt säga att båda gjorde fel. Men man kan också säga att båda gjorde rätt. Det de gjorde rätt, gjorde bra.
Det vore förmätet att påstå att det inte finns kretsar i hela den världsvida Katolska kyrkan, som har samma respekt för Skriften som bekännelsetrogna lutheraner. Men det gör inte Katolska kyrkan, den som vi möter genom t ex våra svenska katoliker, till någon baddare på bibeltrohet. Att sätta Skriften i centrum och basera sin tro på Guds ord (och inte på påvars och konciliers ord) är en "protestantisk specialitet". Det är vårt bidrag till återföreningen.
Det vore lika förmätet av den sektliknande lilla Katolska kyrkan i Sverige att låtsas att vara fullkomlig - att den inte behöver sina kristna bröder och systrar i Svenska kyrkan och frikyrkorna för att bli fullkomlig. Det finns all anledning att granska och granska katolikernas förhållande till Skriften. Vi måste slå vakt om reformationens landvinningar. Vi måste bevara hela arvet från den odelade kyrkan - inte bara de delar som har bevarats i Sydeuropa. Vi måste också upptäcka den ortodoxa / orientaliska kyrkan. Vi måste tillbakavisa falsk katolsk historieskrivning.
Leve heteronormen
Det har nu gått några år sedan Åke Green och Leif Liljeström stod inför rätta inför alla tre domstolsinstanserna, för att de hade påstått att praktiserad homosexualitet är en synd. Rättegångarna torde ha kostat den svenska statskassan närmare en halv miljon kronor. Nu marknadsförs den pågående Pride-festivalen som "den svenska synden". Detta borde föranleda massrättegångar mot arrangörerna. Förutom att alla homosexuella blir kränkta, förtalas hela svenska folket. Lagen om homoäktenskap är nästan i hamn, och personer av samma kön får leva precis som man och hustru - i heteronormativa äktenskap med livslång trohet. I detta läge går festivalarrangörerna till angrepp mot just heteronormen. och kritiserar sina egna, alltså de homosexuella som vill ingå paräktenskap. I stället ska - det säger man öppet -. sexakten skiljas från allt som har med kärlek att göra. Inklusive kärlek mellan homosexuella av samma kön, får man antaga. Bland de homosexuella finns de, som på olika grunder motsätter sig denna utveckling. Förutom Medvandrarna, som förespråkar celibat, lär det finns en grupp som vill bevara partnerskapet som samlevnadsform för homopar. Leve heteronormen! Utvecklingen är nu så extrem, så att även oheliga allianser börjar framstå som ganska oskyldiga.
Man måste fråga vart Sverige är på väg. Med en väldig polarisering mellan den grövsta tänkbara omoral och smaklöshet å ena sidan, och kirurgiskt konstruerade mödoshinnor på unga invandrartjejer å andra sidan för att de ska framstå som oskulder när de blir bortgifta. Små invandrarflickor tvingas ha alla kläderna på i offentliga bad med familjen, de får inte delta i skolans simundrvisning, de får inte umgås med jämnårigas skolflickor, och hotas med hedersmord om de har en pojkvän. Även pojkvännen mordhotas. Svenska pojkar uppfattar sig vara utsatta för "omvänd" rasism.
Vilken bild av svenska folket får dessa invandrare när de ser på TV hur homosar springer och visar skinkorna för heterosexuella fluktisar, som kantar paradvägen? Bäst att stänga inne sonen också, tänker de kanske. Sverïge blir ett alltmer segregerat samhälle, där man slutar umgås över de etniska gränserna.
Mottot för Pride-festivalen är alltså "Den svenska synden spränger gränser". Resultatet av skamlösheten blir i stället nya gränser, mitt i det svenska samhället, etniska gränser av ett mycket otäckt slag. Det enda positiva, som jag kan se, är att en del sansade homosar inser att de måste välja sida. Menar man allvar med att homosexuella ska leva i livslånga parförhållanden, så är det faktiskt en anpassad variant av heteronormen!
Svenska kyrkan - en riktig kyrka?
Jag föreslår alltså att kyrkokommunerna återinförs. Men till skillnad mot tidigare ska kyrkokommunerna vara fristående från Svenska kyrkans församlingar, som ska ha tillgång till kyrkokomunernas kyrkobyggnader mm på samma villkor som frikyrkoförsamlingarna och "invandrarkyrkorna". Detta kan vara ett sätt att lösa problemet med "övertaliga" kyrkor. Låt andra kristna använda dem som sina egna församlingskyrkor! Kyrkorna ska ägas av kyrkokommunerna, som förr, men upplåtas med nyttjanderätt för kortare eller längre tid (för en enstaka gudstjänst eller under flera år) till de olika kristna trossamfunden.
Jag hade tänkt lägga ut mer material om kyrkokommunerna, men avvaktar eftrsom den apostoliska successionen tilldrar sig stort intresse just nu. Den apostoliska successionen är den obrutna prästsuccessionen genom handpåläggning mm från Jesu tid till nutid i de s k historiska kyrkorna. Svenska kyrkan verkar vara den enda protestantiska kyrkan i hela världen som har en bevarad apostolisk succession från den katolska tiden! Detta gör det än mer angeläget att bevara svenska folkets kyrkliga arv, även i materiell betydelse.
Jag tar gärna emot debattinlägg om den apostoliska successionen! Rickard Lind har skrivit en utmärkt uppsats i detta ämne, som jag verkligen rekommenderar. Klicka på Kommentarer under inlägget Apostolisk succession, så hittar du länken till Rickards uppsats!
