larsflemstroms

Jag börjar tröttna på alla beskyllningar och antydningar om att jag skulle dela in människor i "vi och dom". Det är ju dom, som beskyller andra för detta som gör det. På ena sidan står "vi de goda", som inte delar in. Och på andra sidan står "dom de onda", som delar in. De goda är ett enda stort "vi" med "alla människor utom de onda. Jag började diskutera på en politisk blogg, sedan bloggägaren uppmant Kristdemokraterna att "Ta bort Krist ur parinamnet och kalla er något annat". Jag har väl själv reagerat mot att partinamnet kan ge sken av att Kd har monopol på kristendom. Men det är Kristdemokraterna är ett väl inarbetat partinamn, även internationellt. Och om en företrädare fö rnågot annat parti inte vill ge Kd monopol på kristendom, får väl det partiet ta upp kampen om de kristna väljarna. Nu reagerade jag mot att bloggägaren själv anser sig vara "rätt kristen" och att alla Kd-medlemmar är "fel kristna". Dessutom anser han sig vara "rätt socialdemokrat", medan alla som inte håller med honom är "fel". Det är en indelning i "vi och dom", så att det stänker om det, och dessutom mäter han alla åsikter på en skalla från "kärlek till girighet". Naturligtvis står han själv för "kärleken" och alla andra för "girighet". Kärlek är för denne man allting som gynnar flertalet mot fåtalet. Vilket jag reagerar extra starkt mot, eftersom jag i många sammanhang har stått upp för minoriteters rättigheter. Det där har vi haft en lång diskussion om, bl.a. vad som menas med begreppet demokrati. Som enligt mig inte är detsamma som majoritetsdiktatur.- Nu har jag slutat diskutera på den bloggen, eftersom karlen inte vill lära sig, trots invändningar från flera kunniga personer. Man kan få svar i stil med "När jag har bildat regering, kommer jag att förbjuda..." När han skrev att ideologin driver honom, tänkte jag att människor som drivs av ideologi är farliga. Blandar de dessutom ihop ideologi och religionen, som IS-terroristerna gör, blir de extra farliga. Kd är väl enda parti som har funderat över förhållandet mellan politik och religion, och insett att man måste göra en viss skillnad. Men så kommer ett citat ur något tal av Olof Palme om att vi måste erästta "vi och dom" med bara "vi". De som har invändningar är utesluts direkt, som "dom-vi". I kyrkliga sammanhang finns många "dom-vi". Dom där som tycker att de är "rätt" för att de har en viss tro, den mer traditionella varianten. Idag hade vi besök från kyrkan, som ledde en andakt. Vi var åtta gamlingar och en "aktivitetsvärd" som lyssnade, pliktskydligt. Jag tyckte synd om flickan, som ska bli präst. Aktivitetsvärden sa efteråt att det som hon sa var psykologi. Ta bort det religiösa ur anförandet, så är allting psykologi, hur vi känner oss. Att livet kan vara ett "hlevete".

Det gäller förstås inte den här bloggen, utan den både risade och rosade prästbloggen. En blogg, som jag har skrivit en del om här, konstaterar nu att jag har tagit över prästbloggen och löst alla problem. Jag har blockat fyra peroner och skrivit egna fristående inlägg, enligt sagespersonen. Som själv har skrivit på prästbloggen att hon har slutat bråka med mig. Själv har hon tagit bort en massa inlägg för juli månad från sin egen blogg. Vilket jag tycker är riktigt synd. En del av dem var ju riktigt bra. Jag har börjat med att slå fast att bloggägaren bestämmer över sin egen blogg. Jag bestämmer alltså inte över prästbloggen, men det hindrar mig inte att ge .- som jag uppfattar det - en del goda råd. En av debattförstörarna på prästbloggen beskyller mig för "den groteska uppfattningen att en tidningsägare ej skall ha rätten att slå fast åsiktsspektrumet för sin avisa" Nej, något sådant har jag inte framfört. Däremot att en bloggägare har samma rätt att bestämma över sin blogg som en tidningsägare över sin tidning. Bl.a. att bestämma åsiktsspektrumet. Fint ord. Märkligt att samma person skränar i högan sky om han ska ha tillgång till utrymme på andras bloggar, för annars är det ingen fri och öppen debatt. Nu hoppas jag bara att hon som har slutat bråka med mig, erinrar sig alla ljuva stunder, timmar och dagar som vi har upplevt tillsammans i bästa sämja. Inget går upp mot de minnena, nämligen. .Och visst är det stimulerande med lite olika åsikter. Inom åsiktsspektrumet, men det kan ju vara ganska så brett. Fastän inte hur brett som helst.

Man får akta sig för att raljera, för då får man veta att man "hackar" på någon. Att jag aldrig missar en chans att hacka. "Det gör han ju alltid så fort han tror att han har draghjälp!" Men det var ändå ganska snällt skrivet, jämfört med vad hon brukar. Jag råkade bara spinna vidare på tråden om liket som inte ville vistas i samma (kyrko-) rum, som ett homopar hade gift sig i. Hon raljerade själv ganska så hejdlöst med liket, som inte vet vilket sällskap som väntar på kyrkogården. Det kunde du läsa om i förra inlägget. Ja, där vilar inte bara den avrättade stråtrövaren utan även delar av den bokstavligen blodtörstiga publiken som bevittnade avrättningen. Själv bodde jag en knapp mil från avrättningsplatsen, som visas på bild nedan, som den ser ut idag. Och fastän det hade gått över 100 år kändes det som i går.

En sak som intresserar mig, är problemen med kyrsivering och styckeindelning på den här bloggen. Jag har chansat länge nog på att det ska rättas till, utan något påpekande från mig. Somliga människor verkar ha ett behov av att bli irriterade. Hon hade högtidligt proklamerat bloggförbud ett tag framöver, men den pausen vara i bara fyra dagar. Irritationsmomentet var som vanligt den där prästbloggen. Nu har bloggaren (prästen) själv proklamerat bloggpaus på oblestämd tid. Orsaken lär vara någon döing inte ville vara lik i en kyrka där ett homopar hade vigts. Detta påminner om en diskussion på den här bloggen när den var nystartat. Det var innan jag gav upp. Jag pläderade då för att Katolska kyrkan i Sveriges skulle ta ansvar för medeltidskyrkorna, som vissa katoliker brukar anklaga Gustav Vasa för att ha stulit. De påstått bestulna hörde genast av sig. De ville varken ta ekonomiskt ansvar för kyrkorna eller använda dem. Motivering: Man kan inte fira nattvarden i en kyrka, där ett homopar har gift sig. Detta är precis vad som har hänt i Skara domkyrka. Vilket dock inte har hindrat biskopen i Sveriges katolska stift att fira mässa i Skara domkyrka under Skara stifts 1000-årsjubileum. Jag hade tänkt delta i firandet av 1000-årsjubiléet, men gjorde det inte eftersom stiftets egen biskop, Åke Bonnier, ine skulle hålla i nattvarden. Att åka dit och se en massa katoliker få nattvarden, hade jag ingen lust med. Är man inte medlem i Katolska kyrkan, får man nämligen inte ta emot nattvrarden av katolska präster. För övrigt gillar jag inte Skara domkyrka på grund av de stora avgudastatyer som står där, fullt synliga, och vaktar ingången till Soopska gravkoret. Den begravde är den svenska fältherren Soop, som hade varit ner i Tyskland tillsammans med Gustav II Adolf och bekrigat katolikerna där. En avgudadyrkare! Så nu får hon väl irrirera sig på mig i stället. Men det har hon redan gjort. Bl.a. ska jag ha beskyllt henne för att inte kunna läsa innantill. Genom själva detta påstående har hon bevisat att det kan hon inte. Annars är hon rätt humoristisk. Men förstår hon verkligen det själv. Hon undrade om den som inte vill stå lik innen i kyrkan skulle stå ut med sällskapet på kyrkogården. Ja, det kan man undra inte minst med tanke på dem som är begravda på Lilla Malma kyrkogård. På en oansenlig liten plåtskylt står "Stråtrövaren Hjert, offentligen avrättad 18 maj 1876.för mord " Med honom har jag delat nattvard många gånger. Tro't eller ej. Men under en diskussion om vad som händer med överblivet konskrerat nattvardsvin, avslöjade kurkoherden att hon brukade hälla ut det på kyrkogården alldeles utanför sakristian. Och vem är begravd där, tro? Och jag har ju den tron att i nattvarden förenas både levande och döda. Som missdådare fick Hjert inte begravas i vigd jord, utan begravdes utanför kyrkogården, enligt vad som då fortfarande gällde. Men genom att kyrkogården senare utvidgades hamnade han ändå i vigd jord. De, som inte fick begravas i vigd jord, brukade begravas alldeles utanför kyrkogårdarna i hopp om att Gud skulle förbarma sig över dem, trots männinskors stadgar. Så slutade Amerika-resan, som var syftet med rånmordet på de plats som idag kallas Mordgrind. Nu kan hon irriteras sig på att jag har tagit nattvarden tillsammans med en mördare men inte tillsammans med henne. Alltid något att irritera sig på.

Jag har inte givit mig själv bloggförbud, om nu någon trodde det. Det är bara så oinspirerande, när kursivering och styckeindelning inte fungerar. Dn som gav sig själv bloggförbud ett tag framöver lyckades däremot hålla detta under bara fyra dagar. Nu är hon igång igen, med två inlägg redan idag. Som vanligt är den där prästbloggen som upprör. Jag blir så fruktansvärt trött i ögonen av att läsa den, så nog förstår jag att hon blir på dåligt humör av densamma. Det är lätt att tycka sig se sådant som inte står där, inte ens där (!) och bli ännu mer upprörd. Det brukar gå ut över mig. Nog borde man i stället njuta av livet i denna ljuva sommartid.

Som mina läsare säkert själva har konstaterat, så är det fortfarande problem med bloggverktyget. Felet minskar läsbarheten. Har jag då någon större lust att skriva? Nej, och därför dröjde det nästan 20 timmar sedan jag senast skrev något tills jag tittade till bloggen idag. Där fanns en kommentar, som jag inte sett, faständ den hade skickats in nästan 20 timmar tidigare. Kommentaren, som du nu kan läsa under föregående inlägg, innehåller en kompletterande upplysning, kanske ett ifrågasättande av mina slutsatser, men är vänligt hållen. Tydligen har skribenten tröttnat på att vänta, ty på sin egen blogg har hon klagat på att jag inte hade publicerat kommentaren. Dessutom beskyller hon mig för "fantasier". Om det över huvud taget är en kränkning att beskyllas för att ha "fantasier" så är det i varje fall ingen allvarlig kränkning. Det kan till och med vara ett hedersomnämnande. Mycket forskning hade blivit ogjord, om inte någon hade haft "fantasier". Inte minst gäller detta inom ämnet historia. Jag beklagar djupt att jag inte såg kommentaren direkt. För i så fall hade vi kanske fått en intressant diskussison på denna blogg. Långfredatsmassakern nära Uppsala 1520 är föga känd. Jag kände inte till den förrän jag läst ett brev, i vilket den nämndes, vilket skrevs av Gustav Vasa 1520 till den svensk-katolske exilärkebiskopen i Rom år 1555. Alltså 35 år senare. Gustav Vasa var då fortfarande mycket upprörd över hur de svenska bondesoldaterna hade behandlats av den danska hären. - Och av den avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle, som vägrat dem en kristen begravning. Brevet var ett slags försvarstal för den politik som Gustav Vasa hade fört som kung. Sonen, kung Erik XIV, som var ansvarig för Ronneby blodbad 9 år senare, torde ha känt till faderns upprördhet över långfredagsmassakern. I ena fallet nekades "fienden" en kristen begravning. I andra fallet hämtades "fienden" ut ur en kyrka och mördades. Man får inte heller glömma att kung Erik stämpades som "sinnessjuk" av sina egna bröder, hertigarna Johan och Karl, och själv mördades av dessa med förgiftad ärtsoppa, när han satt fängslad på Örbyhus slott i Norduppland. Erik XIV var anstiftare (ev även utförare) av sturemorden. Han var en våldsam man, precis som den danske kungen Kristian Tyrann. Men var dessa båda massmördare verkligen typiska för de folk, som de regerade över?

Det är fortfarande problem med bloggverktyget. Det går t.ex. inte att kursivera enstaka ord. Vad som måste vara mest besvärande för läsaren är emelletid att radbrytningen inte fungerar. All text flyter ihop till ett enda stycke.

Under sistförlidna kväll hade TV ett kort reportage om Ronneby blodbad. Ännu ett debattinlägg om de hemska svenskarna. Det är verkligen omvända världen mot berättelserna om den danska kungen Kristian Tyrann och hans fogdar. Märkligt nog var det den danska överheten - inte det danska folket - som svartmålades i den svenska historieskrivningen. Den svenska hären hade under nordiska sjuårskriget brutit in i det då danska Blekinge. Ronneby var då en stor handels- och sjöfartsstad. Men hur stor? Alla städer var små sett med nutida mått. Stocholm hade c:a 5.000 invåndare vid tiden för Stockholms blodbad. Ett nittiotal högre ståndspersoner avrättades på Stortorget i Stockholm. Vissa källor tyder på att mängder med "vanligt folk" fick sätta livet till. Men uppgifterna är osäkra. Den danske kungens illdåd - i samförstånd med den avsette svenske ärkbeviskopen Gustav Trolle - framstår som en mindre händelse jämfört med Ronneby blodbad. Reportaget började med att Ronnebyån färgades röd av blod och avslutades med att blodet nu - 450 år senare - har sköjts bort. Den svenske kungens, Erik XIV, egen beskrivning lästes okritiskt upp. Enligt honom hade 2000 män dödats, plust kvinnor och barn. De hade sökt sin tillflykt till Heliga kors kyrka i Ronneby. Det var ett helgerån, ett brott mot kyrkofriden. Hur många invånare hade Ronneby vid den tiden? Och hur många rymdes i kyrkan? Speakersrösten sa att det var "etnisk rensning". Dessa hemska svenskar igen! Räckte det inte att det var en massaker? Svenskar och danskar har inte olika etnicitet. Skillnaden mellan det sveska och danska språket var mndre än i nutiden. Svenskar och danskar hade samma religion. . Ronneby var en svår konkurrent till Kalmar för exporten av varor från svenska Småland, vilket innebar att minskade intäkter för den svenska staten. Detta kan ha varit ett motiv för massakern. Ett annat motiv kan ha varit att Ronneby-borna gjorde väpnat motstånd mot den svenska hären. Det var dessutom vanligt att dåtidens krigarkungar gav sig på fiendens civilbefolkningar. På så viss tillfolkade man fienden stor skada, även i de fall civilbefolkningen i sig inte var någon fiende. Att offren släpades ut ur kyrkan var helt klart ett brott mot kyrkofriden. Detta kan ha varit en hämnd för Långredagsmassakern utanför Uppsala 44 år tidigare. Det var ett slag under frihetskriget mot danskväldet. En uppländsk bondehär drabbade samman med den danska yrkesarmén, som besegrades, till stor del tack vare det dåliga vädret, som hindrade danskarna att använda sin moderna vapen. Man beräknar att samanlagt mellan 4.000 och 7.000 soldater deltog i drabbningen. Hur många som dödades är oklart. Källorna går isär om vad som sedan hände. Enligt en uppgift hade svenskarna börjat plundra de fallna danskarna, då resterna av den danska armén plötsligt återvände till slagfältet. Enligt en annan uppgift hade den svenska bondehären upplösts efter segern, och påbörjat vandringen hemåt till det väntande vårbruket. Detta var nackdelen med bondehärarna. Man krigade på vintern och skötte jordbruket under sommaren, då danskarna återtog förlorad terräng. Enligt den versionen jagade de beridna danskarna ifatt de hemvändande svenskarna, som splittrade på olika byar inte kunde försvara sig mot övermakten, utan mejades ner. Detta skall ha skett under långfredagen 1520. Ärkebiskop Gustav Trolle nekade de dödade svenskarna en kristen begravning, utan liken fick ligga kvar under bar himmel under lång tid. Denna hantering, eller snarare brist på hantering, av de avlidna ansågs vara som ett helgerån, som kan ha haft betydelse för den stora folkresning under Gusta Vasas ledning, vilken ägde rum följande vinter och ledde till svenskarnas slutgiliga seger över danskväldet.

Nu är alla skruvarna på plats. Nu ska jag bara vänta några månader för att de ska växa fast. Därefter blir det ett stort leende. Men allra först ska såret läka. Det gör hemskt ont de första dagarna. Jag tänker att människan är en bra konstig varelse, som utsätter sig för detta frivilligt. Men det är för resultatet. Expressen har idag haft en debattartikel om hur extremisterna tar över svenska förorter. Det är som ett Afghanistan i Sverige, som någon skrev. Och befarade att någon annan, tydligen jag, ska förvränga allting. Så det är väl bästa att jag inte skriver mer om det ämnet. Det är emellertid inte alls något nytt för mig. Jag minns en 15-årig flicka, som hade rymt hemifrån, för att hon var så hårt hållen. Hon hade gömt sig hos en dam i grannskapet, och den damen hade kopplat in socialtjänsten, som hade beslutat om ett s.k. omedelbart omhändertagande. Jag var en av dem, som skulle besluta om detta. Men mötet blev inställt, eftersom flickan skulle mördas av hitresta mördare inför våra ögon. Polisen hade fått vetskap om detta, kanske genom telefonavlyssning, vad vet jag. Visst kan det kännas obehagligt att mobilsamtal och mejl går via Försvarets Radioanstalt genom den s.k. FRA-lagen, som det protesteras så mycket mot. Men annars hade vi kanske alla blivit skjutna. Det var alltså inge i Sverige bosatta släktingar som skulle mörda flickan. Nog undrar jag också vad jag bor i för slags länd, där mördare kan passera ut och in. Och att problemet förnekas av landets myndigheter. Och att man inte kan tala fritt om sådana saker. Men även den som talar fritt, måste tala under ansvar, så att man inte ger rasister vatten på sin kvarn. Men visst är det ett konstigt land, som skryter med att man ger en fristad åt så många förflöljda - och så lämnar man dörrarna öppna för förföljarna att komma efter. SÄPO uppskattar att 300 svenskar har åkt ner strider eller har stridit för IS.Detta är ju i nivå med de stora länderna, vilket gör Sverige till ett av de värsta länderna som rekryteringsområde för terrorister.

Jag hoppas återkomma med inlägg om intressanta ämnen som inte har med någon speciell person att göra. Som framgör av inlägget "En dementi?" så menar vederbörande att något som jag skrivit (det som dementeras) inte är sant. Av det senaste inlägget på hennes blogg framgår att mer, som jag skrivit, inte är sant. Varför skulle jag döja att hon tycker så? Jag är ingen person som medvetet ljuger. Om någon kan visa för mig att jag haft fel, så är jag inte rädd för att erkänna det. I annat fall får det räcka med en dementi från vederbörande själv. Det finns nu ingen anledning att skriva mer om detta. Att någon tycker att det jag har skrivit är förvridet och förvänt, får jag stå ut med. Själva ¨påståendet att så skulle vara fallet är ju ingen anklagelse mot mig att vara en ond människa. Jag tycker att det är otroligt sorgligt att det har blivit så här.

På grund av att de inte längre är aktuella har jag återkallat publiceringen av de två senaste inläggen.

Jag önskar alla mina läsare en glad midsommar, men i synnerhet dig som har kallat mig "vansinnig" etc på den egen blogg. Det är väldigt skönt, och är ingen ironi i detta. Jag tycker inte om att bli utmålad som lögnare, som något som vill skada, etc. Men bli vansinnig, ha sjuka fantasier o.s.v. är sådant som man kan drabbas av utan att ha några onda avsikter med det. Det är livets gång. Själv har du drabbats av svår ångest, enligt vad du själv har skrivit. I det tillståndet är det lätt att bli väldigt rädd utan orsak, att tro andra människor om ont, o. s.v. Bakom detta finns inte heller några onda avsikter. Tror man att man är angripen, är det lätt att slå tillbaka (i ditt fall verbalt) utan att ha tänkt sig för. Var nu glad åt allt det vackra och försök förstå att du är älskad och uppskattad för allt bra.

Det är något fel på bloggen så att jag inte kan använda fet stil eller kursivera. Jag har naturligtvis inte skrivit någora medvetna lögner, men jag kan ha använt ett ordval som kan ge upphov till missupfattningar. Om jag själv har missuppfattat något, har jag naturlitvis inget intresse av att detta inte ska rättas till. Men jag är inte övertygad, Det finns en skrift, som hon själv har skrivit, om det som skedde. Jag har emellertid inte tid att leta fram den, eftersom jag inte minns var den finns efter flyttningen hit. Jag tror att hon är alldeles för upprörd nu för en saklig diskussion. Och naturigtvis har hon rätt i att det har gått många år och vill hon inte "rota" i det, så behöver vi inte. Men vad som betyder något för mig är alla beskyllninganra mot mit för medveten lögn i avsikt att "förtala" henne. Jag vill inte alls undanhålla mina egna bloggläsare något som hon har skrivit på sin blogg, nämligen: "Min arbetsgivare hotade mig, för att jag yttrade mig i pressen. Men något avskedande har jag aldrig fått! "

Hon fortsätter att anklaga mig för att sprida lögner om henne. En lögn är en medveten osanning. Annars är det ett oriktigt påstående. Jag har hittat ett stycke på hennes blogg, vilket jag inte sett tidgare. Tillskrivet i efterhand? Det lyder: Ett avskedande innebär att den anställde mycket grovt har förbrutit sig mot arbetsgivaren. Den anställde får då med omedelbar verkan lämna jobbet och får ingen lön. Det kan vara svårt att få a-kassa om man själv har orsakat att man är utan jobb. Enligt lagen får ett avskedande endast grundas på att arbestagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Det behöver inte vara någon direkt "förbrytelse". Men en grov förbrytelse är förstås ett grovt åsidosättande av sina åligganden. Men kan man inte vara avskedad utan att ha gjort något fel alls gentemot arbetsgivaren? Jodå, se vad som står i lagen. Om den som har mottagit ett besked om avskedande vill ogiltigförklara avsedandet ska han underrätta arbetsgivaren om detta inom viss tid. Gör han inte det, är han avskedad trots att laga grund saknas. Om man på grund av okunnighet om vad som egentligen har hänt (eller har glömt vad men fått veta) säger att någon har blivit avskedad har man därmed inte sagt att personen i fråga har gjort sig skyldig till grov förbrytelse eller grovt åsidosättande. Personen kan vara helt oskyldig, men har missat att man måste yrka ogiltigförklaring i rätt tid. Om personen i fråga har yrkat ogiltigförklaring i rätt tid (och ogiltigfrklaringen inte ogillas Arbetsdomstolen) så fullföljs alltså inte avskedandet och har personen har de facto inte blivit avkedad, även om personen skiljs från anställningen på annat sätt eller slutar frivilligt, så har hon givietvis inte blivit avskedad. Men det är ändå en strid om ordval. Det korrekta ordvalet torde vara att hon har mittagit ett olagligt besked om avskedande. I vardagligt tal skulle man nog ändå säga "blivit avskedad", men denna forumlering kan ge upphov till grova missförstånd. Men varför har hon då inte förklarat detta för mig och begärt att jag skulle rätta till oklarheten? I stället tar hon till rena hämndaktioner för att framställa mig som en dålig människa.

"Döm själv" står det på den andra bloggen. Men innan domen faller ska väl båda parter höras? Men jag har varken tid eller lust med någon storstilad slutplädering nu. Det får vänta till den verkliga rättegången. Jag är ju hotad med en ny polisanmälan. Ett tomt hot. Men för säkerhets skulle har jag sparat de senaste inläggen där jag beskylls för än det ena och än det andra. Nu har hon lagt ut hela mejlet, även slutet, som jag hade publicerat början på. Anledningen är att i slutet nämns ett par andra personer, en italiens fästman samt en svensk kvinna, som jag ville skydda för offentlig schavottering, ifall någon skulle lista ut hennes identitet. Kanske också fästmannen borde skyddas. Kanske finns någon (före detta?) fru eller fästmö ner i Italien, som inte vill att hennes man ska jaga gaqmla .... runtom i världen. Att det har funnits en gammal fästman nere i Italien från mycket tidigt i hennes liv, kände jag till. Men inte att bekantskapen med denne återupptogs tre år innan hon bliv bekant med mig. Att hon blivit kontaktad av honom fick jag veta först härom året. Men då sa hon ingenting om att detta har pågått under flera år och bakom ryggen på mig! Varför jag trodde att det var helt nytt, och inte besvarat. Till min besörtning fick jag veta först för någon vecka sedan vad som tydligen hela tiden har pågått och att hon tydligen överväger att återuppta den förlovaning som bröts för 50 år sedan. Hon har allttså själv kört dubbelt i största hemlighet, medan hon har beskyllt mig för att köra dubbelt med en svensk kvinna, som jag har känt mycket länge utan att det har "varit något" mellan oss. På grund av hur denna kvinna har blivit behandlad i livet har det varit svårt att säga upp bekantskapen med henne. Det skulle vara ett hårt slag för henne. Hon har fått ringa mig när hon känt sig ensam. Det har varit när hon inte haft någon annan att ringa till. Jag tycker att det är mycket egendomligt att hon ringer till denn stackars kvinna och skäller ut henne och förbjuder henne all kontakt med mig, för att kort efteråt inte vilja träffa mig. Anledningen var att jag hade skickat ett julkort till hennes son. Något annan förklaring än att hon inte orkade med att träffa någon gav hon inte då.Jag uppfattade henne som oerhört stressad. För ett par dagar sedan skrev hon på sin blogg: "Jag har ångest. Jag har vaknat med hjärtklappning och ångest de senaste dagarna. Världen känns otäckt ond och oförutsägbar." Detta är ett kriterium på ångest. En obefogad stark rädsla för något. Jag har märkt det flera gånger under åren och har gissat på det ena och det andra. Med tanke på hennes ålder har jag gissat på en begynnande demens, men hennes klara intellekt och analysförmåga har varit en stark kontraindikation mot både demens och någon psykisk åkomma. Jag har därför nöjt mig med att skriva att hon är "nojig". När hon har anklagat mig för än det ena och än det andra, är det som om han har glömt vad hon själv har gjort strax innan, och inte alls varit någon munter läsning för mig.