Ad orientem
Vilket också var fallet med den gamla nattvardsordningen, bevarad sedan medeltiden, i Svenska kyrkan.
Jag tänker mig detta ofta som soldaterna på en kaserngård, när truppbefälet ska lämna av till ett högre befäl. Trupp-befälet är givetvis vänd mot det högre befälet, med ryggen mot soldaterna, som givetvis själva är vända mot sina befäl. Den som företräder truppen, alltså truppbefälet, är givetvis vänd mot det högre befälet, liksom prästen ska vara vänd mot den Högste. En sådan ceremoni på en kaserngård känns nästan helig. Det högre befälet framstår som en mycket viktig person. Om det högre befälet säger något till truppbefälet, som denne ska föra vidare till truppen, vänder han sig givetvis mot truppen, när han säger detta till truppen. På samma sätt som prästen, när han säger "På Jesu Kristi uppdrag..."
Att man vänder sig till den man talar till, är en självklarhet, liksom att man är vänd mot den som har högsta graden även när inget sägs. Det är inte speciellt militäriskt, utan självklart. Det är också självklart att kommandobryggan på ett fartyg är vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet. Och en kyrka är ju symboliskt ett fartyg, ett skepp på väg mot Guds rike. Även en busschaufför sitter vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet, alltså med ryggen mot passagerarna. När jag hade Eva Karlsson som kyrkoherde, som firade nattvarden på det gamla sättet, när hon vände sig mot öster, mot den Jesus som skulle komma till oss i nattvarden, tänkte jag ofta: Nu åker vi, nu är vi på väg, mot fräslningen! Tio år senare har jag upplevt samma sak vid bara enstaka tillfällen, när högkyrkliga manliga präster, som varit kvinnoprästmotståndare, har hållit mässan.
Den mässordning som nu gäller, kallas versus populum, mot folket. Med ryggen mot Gud. Vem skulle vilja åke med en chaufför som kör buss versum populum? En sådan chaufför fjäskar hellre för passagerarna än kör dem dit de ska! n
Är inte Gud den Högste? Är inte Gud högre än en överste i svenska försvaret? Varför ska vi visa Gud mindre respekt än vi visar en överste?
På sin tid, 1930-talet och framåt, blåste Gunnar Rosendahl, den legendariske kyrkoherden i Osby, nytt liv i Svenska kyrkan, genom att fokusera på nattvarden. Skillnaden mellan då och nu är att det då till stor del handlade om kvantitet, fler nattvardsgudstjänster, medan det nu nästan uteslutande handlar om kvalitet.
Det italienska gatuköket
Katolsk kardinal med en monstrans. Jesus tänks vara instängd i glasbubblan i mitten av monstransen. Monstranser ser ut som solskivan med sina strålar. Monstranserna var den kristna kyrkans vapen i kampen mot hednagudarna, och i synnerhet solguden. Luther tyckte dock att monstrnserna snarare var uttryck för återfall i hednisk vidskepelse än ett motmedel mot kvardröjande hednatro. Om du rullar ner en bit, finner du två inlägg om nattvarden: Tillbaka till nattvarden samt Bacillskräcken firar nya triumfer. Genom att klicka på kategorin Nattvarden i spalten till höger, finner du fler inlägg om nattvarden. I dety sammanhanget kan det kanske också vara intressant att klicka på kategorin Apostolisk succession.
I Svenska kyrkan får endast präster konsekrera nattvarden. Genom prästernas apostoliska succession "lånar" Gud prästens händer, så att nattvardselementen (brödet och vinet) förvandlas till Jesu kropp och blod. Varför det är så kan du läsa i inlägget Tillbaka till nattvarden. Detta betyder inte att präster är bättre människor än andra. Gud kan förvisso använda sig av andra människor också, men det är i andra sammahang. Och mellan de korta stunder, som prästerna inte utför denna unika altartjänst, kan de vara hur usla och otrevliga människor som helst. Det handlar alltså inte om någon speciell egenskap hos präster som människor. Men likväl är det denna unika altartjänst, och den apostoliska successionen, som är förklaringen till att det har varit så mycket strider i kvinnoprästfrågan. Frågan är inte om kvinnor kan "göra jobbet", för det kan de. Utan vad Gud har bestämt. Jesus valde endast män till lärjungar, och lärjungarna (de 12) får väl anses vara de första prästerna. De var inte den första kristna församlingen, för i den fanns även kvinnor.
Nu ska detta inlägg inte handla om kvinnliga präster. Jag har haft en kvinnlig kyrkoherde, Eva Karlsson (numera kh i Södertälje) och när hon hade nattvardsgudstjänst, så kändes det mycket heligt. Men hon firade nattvard enligt den gamla ordningen. Hur hon gör nu, vet jag inte. Men med en kvinnlig präst, som följer den gamla ordningen, känns det mycket bättre än med en manlig präst - även om han så är kvinnoprästmotståndare - som följer den nya ordningen.
Men nu skulle det inte handla om kvinnliga präster, utan om Jesu närvaro i nattvarden. Det räcker självfallet inte att det känns så, men känslan är ändå viktig för att vi ska kunna ta emot Jesus. Eller vad som nu händer under nattvarden. (Se inlägget Tillbaka till nattvarden!) När Eva Karlsson efterträddes av en manlig kyrkoherde, införde han den nya nattvardsordningen, och det väckte mycket ilska hos församlingen. Han anklagades för att ha infört katolska seder i Svenska kyrkan.
Men i själva verket är det mycket bråk i den Katolska kyrkan om den nattvardsordning, som Svenska kyrkan nu har infört. För "det italienska gatuköket" är inte alls någon gammal katolsk sed - utan ett ovanligt korkat försök av Katolska kyrkan att göra som protestanterna. Vad katolikerna missade var att alla protestanter inte gör på samma sätt. Exempelvis hade världens största lutherska kyrka, Svenska kyrkan, i huvudsak bevarat den gamla, medeltida mässordningen. Detta är Laurentius Petris, den första lutherska ärkbiskopens förtjänst. Vid samma tid, under 1500-talet, beslöt det tridentinska mötet inom Katolska kyrkan, att införa en enhetlig nattvardsordning, som byggde på den vanligaste medeltida mässordningen. Därför kallas den gamla katolska nattvardsordningen, som avskaffades 1970, ofta för den "tridentinska mässan".
Mina tio punkter i inlägget Tillbaka till nattvarden bygger huvudsakligen på 1943 års kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Någon organiserad eukaristisk tillbedjan har dock inte funnits i Svenska kyrkan sedan slutet av 1500-talet. Det bör nämnas. Men jag föreslår ju inte heller att någon organiserad eukaristisk tillbedjan ska införas, utan att det bör ges möjlighet till en kort bön till Jesus, för den som så önskar.
Att brödet förvandlas till Jesus kropp tolkas av katolikerna på ett mycket bokstavligt sätt, som om Jesus vore instängd i en glasbubbla. Under medeltiden sattes brödet i en monstrans, som bars i procession utanför kyrkan, på åkrarna för att ge god skörd. På samma sätt som man tidigare hade burit omkring träbelätern, föreställande någon hednagud, på åkrarna. Monstranserna avskaffades i Svenska kyrkan under 1500-talet, som uttryck för hednisk vidskepelse.
Svenska kyran delar dock fortfarande Katolska kyrkans åsikt att brödet verkligen förvandlas till Jesu kropp, men ifrågasätter bruket av monstranser. Jag menar att en eukaristisk tillbedjan inne i kyrkan inte kan vara fel. Men jag ifrågasätter om man verkligen kan stänga in Jesus bakom en glasskiva i en monstrans. Men när vi nu tar emot Jesus i nattvarden, ska det ske under vördnad för det heliga, med knäfall framför altaret, utan trängsel och knuffar. Att ta emot nattvarden ska inte vara som att stå i kö framför ett gatukök och sedan förtära sin måltid stående.
Att känslan av helighet har gått förlorat med den nuvarande nattvardsordningen, har fått till följd att "de karismatiska nådegåvornaä" (tungomålstalande, mm) har börjat breda ut sig även i Svenska kyrkan. När Katolsdka kyrkan hade avskaffat den tridentinsa mässan började de "karismatiska nådegåvornaä" breda ut sig även i den rörelsen. Man har ersatt Jesu närvaro i nattvarden, med en - i många fall - fejkad andeutgjutelse. Varför detta plötsliga intresse för att möta Gud som den helige Ande, i stället för att möta Gud som Jesus?
Länsmuséerna
Detta lok var det tredje som levererades till SJ och det första loket som användes i trafik för allmänheten. Det tillverkades av den engelska firman Beyer & Peacock år 1856 som det första i en lång serie exakt likadana lok. Det märkliga med denna lokserie var att de byggdes efter samma ritning, och att en och samma reservdel passade till alla loken i serien, en sensation för sin tid. Loket finns idag på Järnvägsmuseum i Gävle, och inte på något länsmuseum. Länsmuseernas uppgift var från början att bevara föremål för den förindustriella tiden. Och det borde vara deras enda uppgift även idag. Den industriella epoken bör ha sina egan specialmuseer, som exempelvis Järnvägsmuseum. Länsmuséerna är ett resultat av den framsynta kulturarv-bevaranderörelsen för 100 år sedan och tidigare. Som lyckades med sin uppgift samtidigt som hoppet tändes om en bättre framtid för fattigfolket. Som då var nästan hela folket. Det började strax efter mitten av 1800-talet, då framsynta tillbakablickande män som Arthur Hazelius - grundare av Nationalmuséum och Skansen, - insåg att en helt ny tid med helt nya produktionsmetoder höll på att bryta in.
Under den gamla tiden hade all produktion skett hantverksmässigt med handredskap. Varje pryl tillverkades en åt gången. Därför blev inga prylar exakt lika. Det var ingen serieproduktion. Det fanns inga reservdelar som passade en hel serie av någonting. Varje reservdel måste specialtillverkas. Varje hantverkare utvecklade sin egen personliga stil. Därför kunde man se på ett föremål, vem som hade tillverkat det. Man kunde se på ett föremål vem som var en viss hantverkares läromästare. Så blev det olika möbelstilar etc i varje socken. Ofta fanns förebilden i någon herrgård. Så uppstod till exempel den möbelstil, som kallas bondrokoko - som skiljde sig från socken till socken.
Det var framsynta män, skrev jag. Som förstod att detta skulle gå förlorat för alltid om det inte bevarades. Det var manligt hantverk, möbelsnickeri och byggnadskonst. Det var hälsisngegårdar och parstugor från Östergötland. Mer i det tysta växte det kvinnliga kulturbevarandet fram. Det kvinnliga textilhandverket, även det med sina olika lokala stilar. Men de har bevarats både som museiföremål och levande hantverkstradition. I det har de kyrkliga syföreningarna sin stora kulturbevarande funkition.
Numera har även den tidiga industrialismen blivit museal. Det som var modernt på Hazelius tid. Ångloken är redan museiföremål, och X2000-tågen, som nu har avverkat halva sin "ekonomiska livslängd" kommer snart att bli det. "Ekonomisk livslängd" är ett av industrialismens begrepp. Under den gamla tiden använde man ett föremål till det var så utslitet, att det inte längre kunde lagas och lappas. Nu skrotas maskiner och fordon, när de är dyrare i drift än nykonstruerade fordon och maskiner. Även om industrialismens olika epoker håller på att bli museala, och förtjänar sina egna muséer, så är den förindustriella tiden - den absolut längsta i mänsklighetens historia - av ett särskilt bevarande-intresse.
Det är därför jag protesterar mot det som nu sker med länsmuséerna: att den förindustriella tiden får ge vika för skärmutställningar om aktuella teman eller modern industridesign. Det är inte heller rätt att ersätta de gamla, hantversksmässigt tillverkade föremålen, med pedagogiska bilder, som visar hur någon museitjänsteman tror att en stenåldersby såg ut. I en stenålderssal ska det finnas stenyxor. Det ska finnas synålar av sten eller ben. Så att en textilhantverkare på besök själv kan göra sig en föreställning om vilka kläder som tillverkades under stenåldern.
Man ska kunna jämföra möbelstilar från olika socknar. Det var ju själva idén med länsmuséerna, att visa den hanverksmässiga variationen. Hur de lokala stilarna skiljde sig från varandra. Vad som var typisikt för olika landsdelar. Varje besökare ska ha rätt att se det som hon/han vill se, inte vad någon musiechef tycker att hon /han ska se. Medeltiden ska inte plockas ner i något magasin, för att ge plats åt en skärmutställning om de nutida vattenföroreningarna i Östersjön.
Länsmuséerna borde därför vara "slutna muséer", som visar samma samlingar som alltid. I andra muséer, i andra byggnader kan man ha "öppna muséer", där de utställda föremålen regelbundet byts ut. När föremålen i de "öppna muséerna" blir tillräckligt gamla, bör man kanske bygga nya "slutna muséer" för de föremålen. Vi har nu, utan någon särskild politik ligger bakom, en kraftig tillväxt av antalet muséer, både offentligägda och privata. Borde man då inte låta länsmuséerna vara? Med den kraftiga tillväxten av antalet muséer, kan vi vänta en ökad förstörelse av halvgamla museiföremål, när muséer tvingas slå igen.
Det behövs en bevarandepolitik för den industriella epokens museiföremål. Men det får inte gå ut över länsmuséerna med sin unika uppgift att bevara och visa föremål från den förindustriella tiden. Med den industriella massproduktionen behöver naturligtvis inte varje tillverkad pryl bevaras, utan det räcker kanske med ett eller ett fåtal exemplar av varje modell. Det finns f.ö. gott om gamla industribyggnader, som bör bevaras av byggnadshisitoriska skäl, och de borde väl vara lämpliga även som industrimuséer. Men det behövs också realistiska uppskattningar av hur stora resurser samhället framledes kan lägga ner på en ständigt expanderande museal sektor.
Men skilj alltså mellan den förindustriella och den industriella epoken. Låt inte det kulturarv, som samlades in och bevarades av Hazelius och hans samtida gömmas undan, förskingras eller gå förlorat!
Göran Hägglund...
Så ser verkligheten ut för många människor i kd-Sverige. Inte minst för många av de unga kvinnor som tvingas till abort. Och för äldre som slitit ut sig genom hårt arbete... Det som gör mig riktigt arg är när kd i riksdagen ska uppfostra folk till ökat "ansvar" genom att halvt svälta ihjäl dem.
Tillbaka till nattvarden
Hur detta kan ske är ett av den kristna trons mysterier. Ett mysterium är en oförklarlig hänselse, något som människor inte kan förstå varför det är så. Jag har i diskussioner fört fram tanken att nattvarden upphäver tidens och rummets kategorier. Under nattvarden förflyttas vi från tiden till evigheten. Ordet evigheten betecknar motsatsen till tiden, och är alltså inte samma sak som "lång tid". När en människa dör, säger vi att hon går in i evigheten. Vi talar också om att Jesus fanns före tiden, d.v.s, före skapelsen. Tiden är en egenskap hos skapelsen, en fjärde dimension, som Einstein sa. Den moderna fysiken har återupprättat judendomen (Einstein var jude) och kristendomen på denna punkt. Tiden i sig är inte en konstant, som man trodde under exempelvis 1600-talet, utan en produkt av energi och materia, det som Gud har skapat. I skapelseberättelsen i Bibeln står hur Gud tände himmelsljusen (sol och måne) för att utmärka särskilda tider.
Är det verkligen så att Jesus kommer till alla kyrkorna på jorden under nattvarden, eller är det så att de som får nattvarden träder in i ett tidlöst tillstånd är närvarande på Golgata för 2000 år sedan?
Nattvarden måste återupprättas i Svenska kyrkan. Det får vara slut på experimenterandet. För det första måste prästen göra rätt, så att vi verkligen möter Jesus i nattvarden. För det andra måste de olika handlingarna utföras så att de symboliserar mysteriet. För det tredje måste vi samla oss före nattvarden, så att vi verkligen tar emot Jesus. För det fjärde bör den som tar emot nattvarden tro på mysteriet. Om det bara handlar om att umgås med andra kyrkobesökare, kan man göra det under kyrkkaffet. Därför föreslår jag att:
1. Nattvarden ska endast ges till konfirmerade medlemmar i Svenska kyrkan, samt till medlemmar i andra kyrkor som också tror på realpresens. Okonfirmerade personer kan ta emot välsignelsen i stället för nattvarden.
2. Nattvardselementen ska bäras fram till högaltaret i procession, och alltså tillredas på högaltaret. Under tillredelsen ska prästen vara vänd mot öster, alltså från församlingen, och vända sig mot församlingen när allt är klart. Under tillredelsen ska prästen hålla sig strikt till den föreskrivna ordningen, och alltså inte blanda in andra förklaringar eller liturgiska element. Detta bör klaras av före tillredelsen.
3. Med ansiktet fortfarande vänt från församlingen ska prästen hålla upp först brödet och sedan kalken väl synligt över sitt eget huvud*.
4. Församlingen ska knäböja vid altarrundeln under mottagandet av nattvarden. Utdelningen börjar när alla, som får plats vid altarrundeln har intagit sina platser. De ska stanna i knäböjande position tills alla har fått. Därefter ska de lämna plats för en ny omgång nattvardsgäster.
5. Om någon sitter i rullstol, eller eljest inte kan falla på knä, ska han visa sin vördnad på något annat sätt. Det kan ju vara lämpligt, om det är möjligt, att köra fram rullstolen till öppningen i altarrundelns så att prästen är innanför och den som tar emot utanför.
6. Om någon inte vill ta emot vinet på grund av alkoholproblem eller annan orsak kan han diskret visa detta genom att hålla handen för munnen under utdelningen av vinet. Utdelarern kan, som ersättning och symbol för vinet, teckna ett kors på hans panna.
7. Det ska vara riktigt vin, enligt Svenska kyrkans tradition. Mer vin ska inte koncekreras, än att prästen själv kan dricka upp det som är kvar, när församlingen har fått sitt. Varje kyrka bör därför ha kalkar i olika storlek.
8. Huvudalternativet ska vara att alla dricker ur samma kalk. För dem som, så önskar ska det finnad särkalkar. Hur det ska fungera rent praktiskt får vi fundera på**. Men det kan vara lämpligt med tre utdelare, en som delar ut brödet, och två som delar ut vinet.
9. Om det är så många besökare, så att nattvarden måste delas ut vid flera "stationer" bör det ändå ges möjlighet till knäfall genom flyttbara knälfallsbänkar. En knäfallsbänk ger möjlighet att stödja armarna och avlasta knäna, vartill man kan ta stöd i bänken när man ska resa sig igen.
10. Om man har en mycket stor kyrka, och bara ett fåtal nattvardsgäster, kan man ställa knäfallsbänkarna i bakre delen av koret, och dela ut nattvarden där i stället för vid altarrundeln, alternativt hålla hela gudstjänsten i ett sidokor.
________
*) Till skillnad mot Katolska kyrkan har vi ingen klockklämtning under koncekreringen i Svenska kyrkan. Därför behövs ett tydligt tecken, som visar när nattvardselementen är konsekrerade. Församlingen bör dessutom ges möjlighet till en kort, eukaristisk tillbedjan (Man ber till Jesus).
**) Man kan ställa fram ett bord med särkalkar i koret. De som vill ta emot vinet i särkalk ska då ställa en sådan kalk på en bricka, som därefter bärs fram till prästen, som fyller på vin i särkalkarna, medan brickan hålls av den som ska dela ut särkalkarna. Mottagaren av vinet tar kalken från brickan, som hålls fram av utdelaren, och ställer sedan tillbaka den urdruckna kalken på brickan. Jag har sett detta fungera utmärkt i en mormonförsamling (!).
Förr i tiden fick endast präster dela ut nattvarden. Om vi nu accepterar nyordningen att även lekmän får göra det, kan ordningen med särkalkar inte vara något stort problem.
Bacillskräcken firar nya triumfer
Jag gick inte till nattvarden idag. Ska vi ta detta med kvinnliga präster? Det handlar ju inte om att vara lika duktigt som en man. Det handlar i stället om aningen - eller. Handlar det bara om jordiska jämlikhetssträvanden, eller är kvinnor verkligen kallade till präster? Hittills har jag trott det. Men tveksamt är det?
Men det finns sådant som är mer tveksamt. Bacillskräcken firar nya triumfer. Det ska inte vara några smutsiga fingrar i kalken. Men så har det varit sedan aids-skräcken under 1980-talet. Sedan dess har bögar och vanliga inte kunnat dricka ur samma kalk. Ingen har frågat var fingrarna har varit, innan de doppar brödet i vinet. Sedan förra söndagen doppar prästen. Förhoppningsvis har hon tvättat händerna med desinfektionsmedel, som de har på sjukhusen. Även präster måste ju gå på toaletten. De kan få coli-bakterier på händerna. Och Jesus har ju aldrig botat några sjuka - än mindre förebyggt någon sjukdom genom sin närvaro. Och det där med Jesu verkliga närvaro i nattvarden (realpresens) tror väl ingen på? Dödsstöten för den läran kom häromveckan i Kyrkans Tidning, när någon specialist på smittskydd menade att alkoholhalten i vinet inte är tillräckligt hög för att förebygga smittspridning via gemensamhetskalk.
Så de församlingar som har börjat med druvjuice kan fortsätta med det. Av solidaritet med alkoholisterna. Annars får ju de bara en halv nattvard, förklarade en frikyrkotant för mig. Utan riktigt vin får vi alla en halv nattvard. Den som avstår från vinet får däremot inte en halv nattvard, om de övriga dricker av vinet, och det är riktigt vin. Nattvarden är nämligen en gemensamhetshandling. Jesus är lika närvarande, även om alla inte dricker av vinet. Den där frikyrkotanten sålde prenumerationer på Dagen, som just den veckan gjorde häftig reklam för en "nykter alkoholist" som hade blivit präst, och började sin prästgärning med att ge sig på ännu en 2000-årig tradition, att det ska vara riktigt vin i nattvarden. Annars kan han inte arbeta som präst. För det förutsätts ju att åtminstone prästen dricker av vinet, allts om är kvar sedan församlingen fått sitt.
Såvitt jag kan minnas, behövde man inte ändra på någon av kyrkans ordningar för att kvinnor skulle kunna bli präster (bortsett från ordningen att bara män kan bli präster). Jag tycker att det är oerhört egoistiskt att komma och säga "Nu måste ni ändra på det för att jag ska bli präst". Särskilt egoistiskt när det är en sannolikt är en självförvållad "sjukdom", som alkoholisterna själva föredrar att kalla sitt missbruk och dess konsekvenser. Att det är synd om alkoholisterna, och att de inte själva kan bryta sitt beroende, gör inte alkoholismen mindre självförvållad. Det är samma egoism som när en bisexuell präst vill ha samkönade vigslar i kyrkan, så att han kan gifta sig med sin "make".
Innan han började leva i synd med en annan man, hade han varit gift med en kvinna i 17 år, och argumenterade att skiljsmässor är helt accepterade och därför kommer samkönade kyrkvigslar också att bli helt accepterade med tiden. Men kunde han då inte ha nöjt sig med de 17 åren med en kvinna? Det finns många heterosexuella som inte gifter om sig efter en skiljsmässa. De kanske inte kan komma över den, eller har helt enkelt inte hittat någon annan. Jag har faktiskt större förståelse för genuint homosexuella, som måste avstå från sex helt och hållet hela livet för att inte synda. Kan man inte tygla sina begär, ska man inte vara präst!
Alltför många präster ägnar sig åt ett effektsökeri av samma slag som en läkare, som säger till sin patient "Visst kan du fortsätta att röka. Jag dömer inga rökare. Jag tänker inte straffa dig med att göra så att du får cancer." Att patienten själv bestämmer om han ska lyda läkarens råd, eller ej, ger inte läkaren rätt att "tillåta" farliga vanor.
Men vad är det egentligen för fel med att prästen doppar brödet vinet. Egentligen inte mer fel än att det är fel att över huvud taget doppa brödet i vinet. Nattvardselementen är så helia så att ingen annan än prästen borde ha rätt att ta i dem. Därför ska prästen stoppa brödet i munnen på folk. Och inte i händerna på folk. Och därför vore särkalkar den bästa lösningen, sett ur alla aspekter. Men vi har ju haft traditionen med gemensam kalk i ett par tusen år. Mormonerna, som f.ö. inte är kristna och bara har vanligt vatten i sin så kallade nattvard, klarar dock detta med särkalkar utan några som helst problem. Varför skulle inte Svenska kyrkan göra det? Om vi nu ska låta bacillskräcken styra
På med plasthandskarna. Och torka av altaret med klorhexidin, innan något ställs på altaret! Och montera ett nytt och ventilationssystem med punktutsug, så att man inte behöver andas in andras utandningsluft! Slopa de gemensamma psalmböckerna!
Göran Hägglund tillhör inte kultureliten
Kristdemokraternas ledare, kulturbarbaren Göran Hägglund, har under en tid spelat underdog. Replikerna har skrivits av katoliken Roland Poirier-Martinsson, som är mediachef hos kapitalisternas egen mentala socialstyrelse, Timbro. Poirier-Martinsson tillhör otivelaktigt kultureliten, ni vet de där otäcka typerna som bestämmer hur vi andra ska leva. Men Poirier-Martinsson tillhör förstås högekultureliten, som - till skillnad mot vänsterkultureliten - har den kommersiella åsiktsindustrins alla resurser till sitt förfogande. Så att de verkligen kan bestämma hur vi andra ska leva. Kalle Ankas är ute -Anna Anka är inne. Men över allt råder förstås Joakim.
Kultureliten är vi missnöjda med. Oavsett om densamma är höger eller vänster. För ett par år sedan läxade jag upp kultureliten för att förskingra det svenska kulturarvet. Muséerna är inte som förr. Jajamänsan, jag har ett förflutet i museibranschen. Mycket förflutet. En annan som har ett förflutet i museibranschen är Runar Filper, Sverigedemokraternas distriktsordförande i Värmland - rena motstatsen till kulturbarbaren David Kronlid, som är distriktsordförande för samma parti i Örebro. Kronlid vill ersätta den svenskproducerade kulturen med CD och video - utländsk skräpkultur, alltså.
Sverigedemokraterna styrs av ett gäng Skåne-separatister, som över huvud taget inte vill tillhöra Sverige. Sd består av en numera helt marginaliserad falang, som älskar Sverige, och en falang som hatar invandrare ännu mer än de hatar svenskar. Arabiska toner ska det inte vara, utan amerikansk skräpkultur. CD och Video. Inget svenskproducerat. Ingen mörkhyad sångerska som sjunger "Gammal fäbodpsalm". Visst ska invandrare assimileras, men det får vara måtta på det också. Är man n*g*r, ska man uppföra sig som en sådan, så att folk förstår att n*gr*r inte kan anpassa sig till den svenska kulturen.
Göran Hägglund har gripits av panik. Först går han ut med David Kronlids retorik mot den svenskproducerade kulturen. Det blir rena magplasket. Hägglund avslöjad som kulturbarbar. Sedan går Hägglund ut med min retorik om att det svenska kulturarvet håller på att förskingras. Men för Hägglund handlar det inte om länsmuséerna, där där den gamla allmoge- och högreståndskulturen packas ihop för att ge plats åt skärmutställningar, som är inlägg i någon aktuell debatt. Utan det handlar om bibioteken. Men att Hägglund inte är någon flitig biblioteksbesökare märks nog.
Efter sitt barbarangrepp på kulturarbetarna som grupp, går Hägglund nu till angrepp mot biblotekarierna som grupp - inte mot politikerna i kulturnämnden! För där kan det ju sitta någon kristdemokrat, som har sagt ja! Hägglund klagar på att Malmö stadsbibliotek har sålt tonvis med böcker, som ingen läser, till ett pappersåtervinningsföretag. Om det hade varit gamla handskrifter, hade det varit mycket allvarligt. Men det var massprocuderade böcker från 1970-talet. Det litterära arvet förstörs ju inte därmed, till skillnad mot museiföremålen från den förindustriella tiden, som har tillverkats hantversmässigt i ett enda exemplar - med stilar som skiljde sig från socken till socken.
Av alla skrifter, som trycks i Sverige ska fem exemplar levereras till Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm, för magasinering. Så bevaras det litterära kulturarvet., I praktiken bevaras ytterligar exemplar i universitets- och länsbibliotekens magasin. Skulle de efterfrågas i större omfattning igen, kan de nytryckas.
Detta betyder självfallet inte att allt bara är bra. För att hitta en bok i ett magasin, måste man i princip veta att den finns där. Innan man lånar en bok, vill man kanske bläddra i den för att förvissa sig om att den handlar om det som man vill läsa. Kanske behöver vi ett antal historiska bibliotek , där börkerna står i hyllorna precis som de gjorde under 1920-, 1930- och 1940-talet, etc, när de var nytryckta.
Samma sak med muséerna. Och det är en mer allvarlig fråga. Att man plockar ner hela 1700-talet i ett magasin för att ge plats åt modern industridesign är inte acceptabelt. Det är inte lika lätt att beställa upp en föremålssamling som att fjärrlåna en magasinerad bok. Men ska varje historisk epok ha sin egen museisal, får vi bygga på med våning efter våning på våra historiska muséer. Kulturarvsfrågorna är alldeles för viktiga för att fuskas bort av populistiska effektsökeripolitiker som. Han tillhör inte någon kulturelit. Det kan vi nog vara överens om.
Utan levande musik och teater blir det varken CD eller video. Och utan experimentell kultur, som kanske bara tilltalar ett mindre gäng musik- och teaterdirektörer, blir det ingen nyprodocerad kultur som gillas av den breda publiken. Utan samma slitna skiva hela tiden.
Jag delar i princip domprostens i Stockholms stift, ÅKe Bonners, åsikt att kulturen är viktig för kyrkan. Men låt kyrkan ta hand om den kyrkliga kulturen och det profana samhället om den profana kulturen.
Svensk katolicism är ett nyliberalt högerprojekt.
Efter att ha kritiserat abortfrämjaren Göran Hägglund, kd, har doktor Malmgren under det senaste året svängt 180 grader, och hyllar kulturimperialisten Hägglund som initativtagaren i svensk politik. Kulturimperialism, kallar jag Hägglunds fräcka tilltag att påtvinga katolska länder svensk abortpolitik.
Vad som fått doktor Malmgren att klappa i händerna är Hägglunds kulturförakt och påhopp på "kulturvänstern" och anspråk på att representera "vanligt folk". Denne Hägglund, som aldrig har tjänat pengar genom eget arbete. Innan han blev heltidspolitiker levde han på avkastningen av andras arbete som aktiemäklare. Och vem betalar hans präktiga lön som socialminister?
I samtliga beskrivningar av "vanligt folk" exkluderar Hägglund arbetslösa och bidragstagare. De är, liksom kulturarbetarna (om de politiskt står till vänster, inte till höger) parasiter på det arbetande folket) i minister Hägglunds lilla värld. Och doktor Malmgrens? Det är väldigt märkligt detta att kulturarbetarnas påstådda parasisterande på andras arbete, beror på deras politiska åsikter. Kulturarbetaren Roland Poirer-Martinsson parasiterar naturligtvis inte på det arbetande folket! Han är chef för Timbros medieinstitut. Såvitt jag vet finansieras Timbro av det s.k. näringslivet, d.v.s. genom vinsterna på andras arbete.
Poirer-Martinsson är också knuten till det katolska Newman-institutet. Vem finansierar det institutet? Poirer-Martinsson har skrivit artiklar i bl.a. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om Kristdemokraternas framtid. Hägglunds angrepp på "kulturvänstern" började med ett citat från Poirier-Martinsson. Att det inte bara handlar om att slå vakt om traditionella värden (s.k. värdekonservatism) utan om nyliberal högerpolitik i frasreligiös tappning, framgår av både Poirer-Martinssons och Hägglunds retorik.
Exempelvis skriver Poirier-Martinsson att "vanligt folk" tycker att det är en plikt för arbetsföra att arbeta - i stället för en rätt att få jobb. Han skriver också att många som lever på bidrag, kan arbete - i stället för att skirva att många som lever på bidrag inte kan få något arbete. Poirer-Martinsson framställer alltså arbetslösa och bidragstagare som parasiter på det "arbetande" folket, sådana som Poirer-Martinsson och Hägglund. Katolikerna drar den kristna religionen i smutsen, genom att de gör svensk katolicism till ett - gentemot arbetslösa och bidragstgagare - inhumant högerprojekt.
Svenska katoliker älskar att kritisera Svenska kyrkan för att vara politikerstyrd. Vad är då Katolska kyrkan i Sverige? T.o.m. den kaktolska socialläran, som enligt en opartisk bedömning, har mycket gemensamt med socialistisk soclidarisk socialpolitik, framställs av svenska katoliker som ett högerprojekt. Den interna, katolska oppositionenl. representerad av GP-ledarskribentens "Katolsk vision" är också ett högerprojekt, kryddad med lite öfre medelklassradikalism.
Det är f.ö. den mediahöger, som framställer sig själva som vänster, som är den tyckaelit i tidningar, radio och TV, som fungerar som något slags åsiktspolis, och inte kulturarbetarna. Denna mediahöger är själv delad i en högerfalang (till vilka Martinsson hör) och en vänsterfalang (dit Gert Gelotte och Helle Klein hör). Denna vänsterfalang är vänster bara på det sättet att de driver ståndpunkter om t.ex. äktenskap och familj som sedan länge ansetts vara vänster, trots att de inte på något sätt utmanar över- och medelklassens privilegier. Den interna trätan inom öfre medelklassen är naturligtvis fullständigt ointressant för den verkliga vänster, som bekymrar sig för hur man ska få matpengarna att räcka.
Det är för övrigt obegripligt hur doktor Malmgren kan hänga på detta högerprojekt. Har han ingenting lärt sig av sina patienter? Vet han inte hur de lever? Doktor Malmgren är nämligen psykiatriker. De psykiskt sjuka är den fattigaste gruppen i hela svenska samhället. Inte sällan beror deras psykiska symtom på ett enformigt liv till följd av att de aldrig har pengar över att göra något roligt och omväxlande. Men de tillhör väl inte det "verklighetens folk", som socialminister Hägglund talar om?
Traditionell kristent tro hotas idag av nygnosticism och nyhedendom, som lancerar sig själv som "kristen vänster". Den traditionella kristendomen utmålas som "högerkristendom". I själva verket var gnosticsmen redan under antiken en världsfrånvänd lära, som kittlade medelklassen och den intellektuella eliten, men inte alls underklassen och slavarna. Det är därför viktigt att inte ge denna falska "vänster" vatten på sin kvarn om att traditionell kristendom är "höger".
Borgerliga opinionsbildare som Roland Poirer-Martinsson och Göran Skytte gör emellertid allt de kan för att framställa traditionell kristendom som ett högerprojekt för att locka väljare till ett korrumperat borgerligt parti (kd). Och doktor Malmgren hänger på. Som jag skrivit förut är Jesus Herre över både moderater och vänsterpartister, och alla andra. Det är alltså inte fel att stödja något borgerligt parti, om man tror på det. Det som är fel, är att framställa en borgerlig valseger som en kristen angelägenhet. Det är naturligtvis inte heller en kristen angelägenhet att vi får en socialistisk valseger. Valframgångar för ett visst parti, oavsett höger eller vänster, är en angelägenhet för enskilda kristna som tror på det partiet, inte för kyrkan som helhet eller kristendomen som sådan.
En katolsk kyrka som är en maskerad kampanjorganisation för ett politiskt parti klarar vi oss utan i Sverige. Om inte Katolska kyrkan i Sverige klarar av att vara partipolitiskt neutral, så får den finna sig i att utsättas för hugg och slag. Doktor Malmgren får förstås ha vilka politiska åsikter han vill -men då måste han skilja mellan sina roller som politisk respektive religiös opinionsbildare. Hur reagerar exempelvis en socialdemokrat, som är intresserad av katolicismen och surfar in på doktor Malmgrens blogg?
Hur reagerar en moderat, som surfar in på min blogg? Ja, jag jag uppmanar inga moderater eller andra - med undantag för kristdemokrater - att byta parti. Stanna där ni är och arbeta för att kristna värderingar ska genomsyra den moderata politiken! Vi kan alla kämpa för det som är gott, var och en på sitt håll. Anledningen till att jag tycker att kristdemokrater ska byta parti, är att idén om ett särskilt parti för kristna var fel från början. Det har dränerat övriga partier på kristet inflytande. Moderaterna framstår för mig som det mest självklara valet för kristna som vill ha en värdekonservativ politik i förening med en borgerlig ekonomisk politik. De värdekonsevativa idéer, som egentligen inget har att göra med den ekonomiska politiken, måste stärkas inom såväl Moderaterna som Socialdemokraterna.
Den ekonomiska politiken ska vi inte tvista om i kyrkan, men som den är nu har den för många vassa kanter som slår mot dem som lever på marginalen. Och de kanterna borde man kunna slipa bort, även om man stödjer den förda politiken i stort. Det ser jag som en uppgift för kristna borgerliga politiker. I stället för att - som Hägglund gör - ställa de drabbade i motsatsställning till "verklighetens folk".
Kd slår till mot föräldrarätten!
Samkönade par har ju faktiskt adoptionsrätt, så varför fortsätta att tjafsa om det? Lesbiska har rätt till insemination, så varför fortsätta att tjafsa om det? Om den omständigheten att ett barns båda föräldrar har samma kön, skulle vara ett problem för barnet, är det politikernas uppgift att undanröja det problemet. Och inte att låtsas bevaka barnets rättigheter mot föräldrarna, för det förvärrar bara problemt för barnet.
Hägglund skriver att barn i homofamiljer inte "generellt" mår sämre än andra barn. Nehej?! Men här handlar det väl inte om "generellt" utan om "i genomsnitt", om det öht är mätbart. Och tvärtemot kd:s avskyvärda familjepolitik, som strider mot internationell rätt, vill jag hävda att även om barn i vissa familjer mätbart mår sämre än andra barn, så har deras föräldrar rätt att ha barn. De ska alltså inte aborteras. Men under Hägglunds tid som socialminster har aborttalen skjutit i höjden ytterligare. Regeringens socialföräkringspolitik leder inte till trygga familjer. Otrygga familjer har otrygga barn - barnen mår sämre.
Jag har själv varit motståndare till homoadoptioner. Men aldrig med så usla argument som kd-ledningen. Jag har alltid hävda biologiska förädrars rätt till sina biologiska barn. Jag har aldrig varit motståndare till homosexuellas rätt till sina eventuella biologiska barn. Hur kan man som socialminister öht peka finger åt någon enda potentiell adoptivförälder, när man har 38.000 ofödda barns blod på sitt samvete? Att barnet får leva är väl viktigare än att föräldrarna har rätt kön eller hög social status?
I sin iver att misstänkliggöra homosexuella föräldrar, utan att erkänna att det är just läggningen som man uppfattar som problem, diskriminerar kd ensamstående. Detta påminner alltför väl om kd:s förslag att avskaffa kyrkvigselns juridiska giltighet för heteroparen, för att inga homopar ska kunna gifta sig i kyrkan. Och nu slår kd till mot de ensamstående, för att inte framstå som homofientliga.
Kd var från början mot EU-medlemskap, men ändrade sig huvudskakligen för att tilläggsprotokollet till Europakonventionen om föräldrarätten skulle gälla i Sverige också. Men det var innan homoadoptionerna kom på tapeten. Nu säger kd att barn har rätt till sina biologiska föräldrar, men att det inte är någon mänsklig rättighet för vuxna att ha barn. Kd har alltså avskaffat föräldrarätten för heterosexuella för att slå fast att homosexuella inte har rätt att ha barn!
I kd:s Sverige är barn ett privilegium för heterosexuella över- och medelklasspar! Att med statsmaktens ekonomiska piska tvinga havande kvinnor att göra abort är en betydligt värre synd än utlevd homosexualitet!
Den bestulne, men inte tjuven, ska ha ersättning från försäkringsbolaget.
När jag var ny i internetdebatten skrev jag att homovälsignelser* var jämförbart med välsignelse av affärskontraktet mellan sexköpare och kund. Det gjorde många upprörda. Jag lyckades inte då ge någon bra förklaring. Men det finns alltså en form av alla sexuella relationer mellan nänniskor, som är speciellt inrättad av Gud. Det handlar alltså inte om någon jämförelse mellan homopar och heteropar.
Det finns all anledning att återgå till Svenska kyrkans traditionella syn på skiljsmässor, vilken ofta förväxlas med den katolska. Ingen präst ska tvingas att viga något par. Det gäller både hetero och homo. Svk har alltså aldrig varit totalt motståndare till skilsmässor, utan det har handlat om att kyrkan inte skulle medverka till äktenskapsbrott genom att viga någon redan gift till ett nytt äktenskap. Till skillnad mot den Katolska kyrkan har inte Svk ansett att äktenskapet varit oupplösligt, men att det är en svår synd att upplösa sitt äktenskap.
Äktenskapsbrott har därför också varit straffbart enligt lagen, som gjort skillnad mellan äktenskapsbrytare och brottsoffer. Äktenskapsbrottet kunde ske dels på legal väg (genom ingående av nytt äktenskap), genom otrohet, övergivande och misshandel. Den som var offer för äktenskapsbrott enligt några av dessa grunder hade rätt att gifta om sig.
Enligt samma logik som att den bestulne, men inte tjuven, har rätt till ersättning från försäkringsbolaget.
De vigselvägrande prästerna under 1950-talet vägrade alltså inte att viga skiljda i allmänhet, utan de vägrade att viga äktenskapsbrytaren eller vägrade att medverka till äktenskapsbrott i de fall då otrohet, övergivande eller misshandel inte förekommit. Att skiljsmässa och omgifte är generellt tillåtna enligt lagen, får inte innebära att kyrkan måste verkställa. Staten och kyrkan behöver inte tycka lite. Det vore ganska förfärligt. Men en präst som inte vill viga homopar borde rimligtvis inte heller medverka till att någon heterosexuell begår äktenskapsbrott.
Problemet med homovigslar är att de legitimerar synder även mellan heterosexuella. Det är ingen rättighet ens för heterosexuella att gifta sig med vem man vill. Äktenskapet är inrättat av Gud för en man och en kvinna, som inte redan är gifta. Genom att förvandla äktenskapet till något slags bekräftelse av kärleken mellan vilka par som helst inför man, som jag tidigare har skrivit, en ny diskrimineringsgrund, som drabbar alla som inte lever i ett parförhållande.
Vad har kyrkan att säga till den ensamma bögen (och heterosexuella i samma situation), som jagar runt på olika gayställen utan att finna den livslånga kärleken? Skulle hans kärlek, under de korta stunder han får njuta av den, vara mindre värd än andras? Eller har den ett värde, så länge han inte köper sex av andra män? Resonemanget är givetvis tillämpligt även på heterosexuella sexköpare.
Kyrkan faller i svår synd om det gör kyrkvigslen till något slags kärleksbetyg. där kriterierna tvåsamhet och varaktig ska vara uppfyllda. Att kärlek ska förekomma mellan äkta makar, innebär alltså inte att kärlek inte kan förekomma i andra relationer också. All prostitution bygger ytterst på illusionen hos sexköparen att hans kärlek till säljaren är besvarad. Det borde väl prästerna välsigna!
Varaktiga tvåsamhetsförhållande kan ha en del positiva verkningar på samhällsnivå, och även för paren själva (inte minst ekonomiskt) även om alla par inte är formellt gifta. Men det är en annan sak. Det är inte kyrkans uppgift att vara något slags samhällsingenjör, lika lite som det är kyrkans uppgift att betygsätta olika personers kärlek. Och det är en felsyn att kyrkan viger på uppdrag av samhället. Det är i stället samhället som registerar ingångna äktenskap (genom kyrkvigsel) på uppdrag av kyrkan.
Det är ingen gammal svenskkyrklig tradtion att om ett äktenskap känns trist och meningslöst, så ska man ha en ny chans genom att gifta sig med någon annan. Å andra sidan fanns vissa spärrar mot förhastade äktenskap. Jag har i ett tidigare inlägg föreslagit att äktenskapsåldern sänks till 17 år, men det ska vara efter en obligatorisk trolovningstid på minst ett halvår.
Anna själv tredje
Ännu ett exempel på den märkliga S:t Annakulten i det senmedeltida Sverige. Skulpturen är utförd av hälsingeträsnidaren Haaken Gulleson. Mattmars kyrka, Jämtland. Gud var så helig, så att man inte vågade åkalla hans namn. Därför bad man till jungfru Maria, om hennes förböner. Men i Sverige kom även Maria att uppfattas som alltför helig för att tillbes. Därför började man be till Marias mor, S:t Anna. Dessa skulpturer kallades Anna själv tredje. De kvinnliga helgonen verkar ha haft en starkare ställning i Sverige än i andra länder - kanske ett resultat av kvinnans jämförelsevis starka ställning i det förkristna svenska samhället. Dessutom finns i svenska medeltidskyrkor flera målningar på väggar eller tak föreställande den heliga jungfruns himmelsfärd - där hon av starka ängaarmar lyfts upp till Gud.
Gud har inte instiftat någon borgerlig vigsel och kyrkan kan därför inte välsigna borgerliga vigslar, oavsett hetero eller homo.
Hur kan vi veta att Gud finns, om han inte har meddelat sig med oss (mänskligheten)? Och om han har meddelat sig med oss, har han väl sagt något? Och tror vi det, så har vi att hålla oss till det som Gud har sagt, även om det kan tyckas strida mot vår egen logik. Man kan teoretiskt tänka sig att det finns en gud, som inte har meddelat sig med oss eller bevisat sin existens på annan sätt. Men dels är chansen att en sådan gud existerar bara 50/50, och dels kan vi inte veta vad han vill. Hur kan vi veta att en sådan gud vill att vi ska ha gudstjänster och be till honom om syndernas förlåtelse. Han kanske bara blir arg av höra detta.
Kristendomen är en uppenbarad religion, och inte en spekulativ relgion. Det som Gud har uppenbarat finns i den Heliga Skrift, Bibeln, som är Guds ord. Gud har också givit kyrkan och de ensilda kristna anvisningar hur Bibeln ska förstås. Det är en del av trosarvet (depositum fidei). Bibeln ska därför inte tolkas godtyckligt, utan enligt samma mening som bibelböckerna skrevs. I likhet med att bibelförfattarna fick gudomlig vägledning (genom Guds Ande) när de skrev, kan en frälst, nutida bibelläsare få gudomlig vägledning när han läser. Depositum fidei och Guds Andes vägledning ger tillsammans den "rätta" bibelförståelsen. Forngrekiska ordlistor o.dyl. ger bara ett antal alternativa ordbetydelser, men säger inget om vad bibleförfattarna själva menade.
Staten och kyrkan behöver inte tycka lika. Vi måste skilja mellan lagstiftning och teologi. Lagstiftaren måste respektera religionsfriheten. Därför måste en del lagar vara dispositiva. Religiösa samfund har rätt men inte skydlighet att viga alla par, som har laglig rätt att ingå äktenskap. Därför måste Svenska kyrkan säga nej till homovigslar i kyrkan.
Gud har givit människorna en fri vilja, för att de ska välja honom. Därför kan man inte lagstifta fram krisen tro. Man kan, i viss utsträckning, lagstifta fram en kristen livsstil. Men den möjligheten urholkas av att omöjligheten att lagstifta fram tro. Detta förklarar varför staten, som måste ta hänsyn även till de icke-kristna medborgarna, och kyrkan inte alltid kan tycka lika.
När Gud var färdig med skapelsen sa han att det är "gott". Vad som är "gott" avgörs av Gud, och inte av någon mänsklig måttstock. Och de mänskliga måttstockarna förändras ju dessutom över tid. Men skapelsen fördärvades av syndafallet. Hela skapelsen, och inte bara människorna blev fördärvade. Eftersom vi alla föds till en fallen värld, kommer vi alla att bli syndare, med en lust att synda.
Alla sexuella handlingar utanför äktenskapet, som är av Gud instiftat för man och kvinna. är synder. Utlevd homosexualitet är dock inte någon syndkategori för sig själv.
Vi har alltså två eller tre skäl till att kyrkan inte ska viga homopar:
1. Äktenskapet är instiftat av Gud endast för man och kvinna. En samkönad vigsel får visserligen samma rättsverkningar som en särskönad vigsel, men blir inte ett äktenskap i religiös bemärkelse. Samkönade vigslar i kyrkan ser jag därför som ett bedrägeri mot homoparen, som tror att de får någonting mer än vad de kunnat få genom en borgerlig vigsel, med de ceremonier som de önskar sig.
2. Sexualitet är en komponent i äktenskapet och utlevd homosexualitet är en synd. Enligt Tom Wright, som är biskop i England, och expert på exegetik, upphäver NT möjligheten till månggifte, som fanns i GT. Månggitfte innebär därför att en man som gifter sig med flera kvinnor, begår äktenskapsbrott mot sin första hurstru, med de ytterligare hustrur som han gifter sig med. Därför kan inte kyrkan medverka till månggifte. På samma sätt kan inte kyrkan medverka till samkönade äktenskap. De, som menar att kyrkan kan viga samkönat är skyldig en förklaring, varför de inte kan viga en man och flera kvinnor, alternativ en kvinna och flera män.
3. Genom att försvara de samkönade vigslarna med pseudoteologiska argument (som exempel "människan ska inte vara ensam", "man ska vara två", "bekräfta kärleken", etc) inför man nya diskrimineringsgrunder utan stöd i Bibeln, vilka drabbar både hetero och homo, som inte uppfyller tvåsamhetsnormen.
Kyrkan kan inte välsigna något som Gud inte välsignar. Det som sagts om vigslar i kyrkan, gäller naturligtvis också välsignelsehandlingar. Gud välsignar det som han har skapat, men inte det som har tillverkats eller inrättats av människor, hur bra det än må vara. Kyrkan kan därför välsigna hundar, men inte bilar. Gud har naturligtvis även skapat alla homosexuella, men det är inte han som har gjort dem homosexuella. Kyrkan kan därför inte välsigna ett borgerligt ingånget homoäktenskap (det vore ju som att välsigna statens lagar, och upphöja riksdagsmajoritetens beslut till något slags gudomlig sanning.)
Jag vill veta vad duonormapologeterna har att säga till den ensamma bögen, som jagar runt på gaybarer, men inte hittar den besvarade kärleken, inte någon att dela livet med. Många heterosexuella är i samma situation. Ska inte även deras kärlek "bekräftas"?
Om ett nygift homopar vill bli välsignade av kyrkan, bör kyrkan svara: "Vi kan välsigna er båda två, men vi kan inte välsigna ert äktenskap."
Samma svar bör ges till ett heteropar, som har gift sig borgerligt. Gud har inte instiftat någon borgerlig vigsel över huvud taget.
Tre generationer: S:t Anna, jungfru Maria och Jesus. Svenskt altarskåp från senmedeltiden.
"Mäktige Salo"
Aldrig når svensk nationalism upp till sådana nivåer som när en "svensk" får sitta i utländsk fängelse. Det har knappt gått ett halvår sedan morddömda Annika Östberg hämtades hem till ett svensk fängelse med regeringsplanet. Jag har just hört att även "Mäktige Salo" hämtades hem till Sverige med regeringsplanet från Guantanamobasen. Som svenska regeringens gäst, alltså. Denne krigshund blev "Mäktige Salo" med hela svenska folket, eftersom hans namn Mehdi Ghesali nämndes i nyhetssändningarna så ofta att det försvenskades. Sverige förberedde också en rättegång mot USA för att han suttit internerad, som den soldat han var, på Guantanamo utan att ställas inför rätta för något brott. Som om en krigförande part inte har rätt att internera tillfångatagna fiender. Ett krav som drevs att riksdagsman Peter Althin, kd, som vid sidan av riksdagsjobbet driver en privat advokatbyrå.
Det borde göras en parlamentarisk utredning om hur Althin kunde göra hela Utrikesdepartementet till en filial till sin advokatbyrå. Kravet var ju att Althin - och inte någon amerikansk advokat - skulle försvara "Mäktige Salo" inför en amerikansk domstol. Som om även det amerikanska rättsväsendet vore underordnat Athins advokatbyrå. Soldater behöver inte begå några åtalbara brott för att tillfångatas och interneras av fienden. Detta är ju innebörden av att försätta fiendens soldater "ur stridbart skick".
"Mäktige Salo" har nu för andra gången tillfångatagits i Pakistan - ett land på randen av inbördeskrig och med förföljelser mot den kristna minoriteten. Frågan är även hur en kristdemokratisk riksdagsledamot kunnat få fria händer av partiledningen att stödja terrorism som destabiliserar andra länder och utlöser förföljelser mot kristna.
Personer, som utnyttjar sina svenska medborgarskap eller sina svenska uppehållstillstånd till att gå ut i andras krig för reaktionära syften som deras svenska vänner aldrig skulle stödja politiskt, har inte min aktning. Speciellt inte när man genom sina krigiska aktiviteter gör livet ännu svårare för redan hårt plågade civilbefolkningar i politiskt kaotiska länder såsom Somalia, Afganisthan och Pakistan. "Mäktige Salo" kan ju dessutom misstänkas ha uppträtt som fiende till de svenska FN-soldaterna i Afganisthan.
Just idag har kd en insändare i lokaltidningen. där de vill råda brist på det sjunkande medlemstalet genom att låta icke partimedlemmar ställa upp på partiets valsedlar. Ska vi få proffspolitiker - gärna advokater med viss förhandlingsvana som ställer upp för vilket parti som helst, mot generösa anställningsvillkor? Som i USA, som nu har en advokat med synnerligen välsmort munläder på presidentposten*. Hur värvades Althin till kd? Hela affären stinker!
_______
*) Därmed inget sagt om Obama som president, i jämförelse med andra amerikanska presidenter eller presidentkandidater. Det är systemet och inte personen som jag kritiserar. Enligt politiska bedömare vann Obama presidentvalet för att han lyckades förhandla till sig större kampanjbidrag än sin medtävlare från amerikanska de amerikanska storkapitalisterna. Inte precis den svenska folkrörelsmodellen!
Bloggpaus
Att jag fördömer dessa förföljelser är helt i linje med mitt stöd för att homosexuella ska omfattas av straffskärpningsregeln, som säger att om någon begår brott mot någon på grund av hans sexuella läggning, ska han ha ett särskilt hårt straff. Detta har inte att göra med att homosexuella skulle ha ett högre människovärde än andra, utan beror på den utsatthet som följer av minoritetssituationen. Se bara vad som händer i Irak, där både de religiösa minoriteterna kristna och mandéer och de homosexuella förföljs. Även sett till syftet, att skrämma iväg, fördriva, minoriteterna är förföljelserna mot homosexuella särskilt avskyvärda på grund av de metoder som används. Torterarna verkar själva tillhöra någon sexuell minoritet, med en extremt sadistisk inriktning.
Av debatten mellan mig och Tor Billgren, som driver bloggen antigayretorik, framgår att Billgren vill lägga skulden på den kristna förkunnelsen, trots att förföljarna i Irak knappast är kristna och trots att även kristna förföljs. Naturligtvis uppfattade jag Tors inlägg på sin blogg som ett nödrop för sina förföljda kamrater i Irak - ett land som han sannolikt inte själv vågar besöka, och inte som ett stridsrop mot kristendomen. Det är tvärtom viktigt att man kan gräva ner stridsyxan, när man har en gemensam fiende att bekämpa.
Under tiden som jag inte hunnit med min egen blogg har jag skrivit på andra bloggar om bl. a. professor Jesper Svartvik och hans avskyvärda bibelrevisionism - som jag misstänker har inspirerat Billgren till hans kristendomsfientlighet. Om det vore som Billgren tror, att det är själva föreställningen att något kan vara ett problem som är orsaken till svåra förföljelser mot minoriteter, kan man ju misstänka att professor Svartvik och hans fans är orsak till förföljelserna av kristna runtom i världen. Svartvik utmålar i högsta grad den traditionella kristendomen och traditionellt kristna som ett "problem".
Svartvik är professor både i Lund och vid Krister Stendals teologiska institut i Jerusalem, som inrättades för att öka förståelsen mellan judar och kristna. Med Svartvisk grova lögner om kristen tro genom tiderna torde resultatet bli det motsatta. Risken finns ju också att "svartvikskonsterna'" snappas upp av muslimska propagandister och används i kampanjerna mot både judendomen och kristendomen. Någon som tydligen är bosatt i Israel rapporterar regelbundet på Billgrens blogg om "forskningens" framsteg, och Billgren - som engligt egen uppgift är ateist - anklagar kristna för att ha fel om vad Bibeln egentligen säger.
På så sätt gör ju Billgren homosexualiteten till ett problem som den inte behöver vara - nämligen ett hot mot traditionell kristen tro. Det enklaste hade ju varit att kristna låtit homosexuella leva som de vill, och att homosexuella ateister låter kristna tro vad de vill. Och att på den grunden samarbeta i försvaret för båda gruppernas mänskliga rättigheter.
Vad Svartviks s.k. forskning egentligen går för har Dag Sandahl avslöjat på sin blogg, då Svartvik under en utbildning i hbt-frogor för präster i Växjö stift påstått att homosexuell utlevelse var anatomiskt omöjlig under Gamla Testamentets tid. Vad GT skriver om "sodomi" kan därför inte gälla homosexuella, utan handlar om andra saker. Eller menar Svartvik att den mänskliga tanken var så outvecklad under GT:s tid att ingen kunde tänka sig någon annan samlagsställning än att mannen ligger ovanpå kvinnan ansikte mot ansikte, den s.k. missionärsställningen?
Detta verkar ju närmast vara en bild av kunskapen om sexuella ting bland mycket små barn i kristen miljö i Sverige, när Svartvik själv var ett litet barn. Många av "hbt"-vännerna bland Svenska kyrkans präster verkar vara oskulder, som först vid vuxenm ålder har konfronterats med en sexuell verklighet som de inte haft en aning om, och då inte vetat hur de skulle hantera denna upptäckt. Från totalt förnekande till totalt bejakande. Lite nyanser skulle inte skada.
