Behandlingsresultat och teologi
Ivan Bratt. Fotot togs 1915, ett par år innan han grundade Systembolaget. Han var den klassiska svenska alkoholpolitikens arkitekt. 1953, samma år som motboken avskaffades, försvarade han sitt livsverk i boken "Alkoholismen - en sjukdom?" Han var själv läkare, men förnekade bestämt att alkoholismen är eller beror på någon sjukdom. Hans svar på frågan om vad alkohlismen beror på var glasklart: alkholen. Hans linje var att begränsa tillgången på alkohol utan att utrymme för smuggare och illegala tillverkare.
En grundtes i föregående inlägg, Kan vad som helst kallas mirakel, är att man måste skilja mellan begreppen. Ivan Bratt, som var den klassiska svenska alkoholpoltikens arkitekt, ansåg inte att alkoholism är en sjukdom eller beror på någon sjukdom.
Definiera ordet sjukdom, den som kan!
Det kan också vara svårt att definera ordet mirakel, vilket jag försökt visa i föregående inlägg. Men man kan också ställa frågan: Måste något vara resultat av ett mirakel för att det ska vara bra?
Om ett behandlingsresultat är helt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, är det inget mirakel - åtminstone inte enligt den mer inskränkta definitionen av detta ord. Ordet mirakel förbehålls då sådant som är oförklarligt och "omöljligt".
Läsaren har säkert anat att jag är kritisk mot substitutionsbehandling (läkarförskrivet knark i stället för illegalt knark). Och jag är kritisk. I synnerhet om drogfrihet kan uppnås med andra behandlingsmetoder. Jag är kanske mindre kritisk om det läkarförskrivna knarket används som en övergångsdrog på vägen till total drogfrihet. Men i så fall ska inte den personen, som är under behandling, springa omkring på stan och förstärka effekten av övergångsknarket med alkhol eller illegalt anskaffade droger. Det illegala knarket kan vara av precis samma sort som det läkarförskrivna knarket. Dubbla dosen i stället för stegvis nedtrappning, som väl var avsikten.
Och det behövs inga mirakler för att en före detta (d.v.s. drogfri) missbrukare, som tas upp i en församlingsgemenskap, ska lyckas förbli drogfri. Risken för återfall är betydligt mindre i en församlingsgemenskap än om han - efter avslutad behandling - hamnar "i rännstenen" på nytt.
Och det behövs inga mirakler för att en person som permanent går på substitutionsbehandling kan leva ett relativit normalt liv. Men drogfri är han inte. Ersättningsknarket har inte bara kroppsliga biverkningar utan påverkar även känsloliv och tankeverksamhet. Förljugenheten upphöjs till teologi. Snart är hela församlingen insnärjd i drogkulturen:
Missbrukarna är sjuka, och drogerna är medicin mot denna sjukdom. Alkhol och illegalt inköpta droger är inte missbruk, utan självmedicinering! Och sjukdomen är smittsam. Missbruket (eller det legala "bruket") har blivit en religion. Synder botas med legala eller illegala droger.
De "frälsta" missbrukarna behöver ju inte göra inbrott på apoteket för att komma över knarket, när de får knarket på recept. De syndar icke. Tycker de. Och när de finansierade sitt missbruk genom att begå brott var de ju utan skuld. De drevs ju av sjukdomen!
Det är dags att skrota gamla syndaläror som skuldbelägger stackars missbrukare, som begår brott i jakten på droger! I stället kan man ju skuldbelägga personer som verkeligen är sjuka, men inte drogar sig och inte begår brott. De har ju samma sjukdom som missbrukarna. Fråga missbrukarna. De vet. Och de ljuger aldrig!
Sådant trams kan man numera läsat t.o.m. i den kristna nykterhetsrörelsen Blå bandets tidning!
Man måste hålla isär begreppen. De första kristna bröt mot den romerska lagen genom att de vägrade dyrka kejsarens genius som en gud. Straffet för detta brott var döden! Men var deras brott också en synd?
I våra svenska kyrkor finns personer med långa teologiska utbildningar. Som inte kan skilja mellan de helt olika kategorierna sjukdom - sjukvård, synd - förlåtelse, brott - straff. Och dessutom kan de inte skilja mellan vetenskapliga metoder och mirakler.
Paradoxalt nog kan det leda till att fungerande kristna behandlingsmetoder kan komma att förbjudas, eftersom de uppfattas som hokus pokus av det sekulariserade samhället.
Kan vad som helst kallas "mirakel"?
Mirakeldryck?Det finns en alkholdryck som kallas Eau de vie - Livets vatten. Starksprit med hela 40 % alkoholhalt. Som namnet antyder har man trott att starksprit var Guds gåva till mänskligheten. Och visst var det på sin tid ett "mirakel" - lika stort de moderna läkemedlen - att man lärt sig destillerpa spritdryckerna och höja alkoholhalten, så att man efter några snapsar kunde se Jesus eller Djävulen, beroende på vilket humör man var på. Uppenbarelser kallades det då. Hallucinationer kallas det nu.
Jag är vägen, sanningen och livet, sa Jesus. Men det är kanske med livet som det är med sanningen i vår tid. Jag vill påminna om att mottot för denna blogg är: Gårdagens sanningar är dagens lögner. Dagens sanningar är morgondagens lögner.
Om man dricker exakt en flaska Eau de vie varje dag, varken mer eller mindre, under tillräckligt lång tid - och dessutom använder en stark tandkräm så att alkohollukten inte märks, kan man lura mången kristen att man är frälst från sitt tidigare missbruk. Det är samma sak med det läkarförskrivna knarket - substitutionsbehandling kallas det - man kan låtsas vara drogfri. Och då är det förstås ett Guds mirakel att man har vandrat hela vägen (Jesus sa: Jag är vägen...) från "rännstenen" till predikstolen.
Mirakel eller bluff?
Speciellt inom den svenska frikyrklgheten kan vad som helst kallas "mirakel". Bakom den helnyktra fasaden kan ett utbrett missbruk av legalt förskrivna droger döljas. Att det är missbruk bortförklaras med teologiska argument. Den legala missbrukaren har en bättre Guds-relation än andra. Utan sina legala droger skulle han dö. De läkarförskrivna drogerna har blivit nykterhetsrölsens Livets vatten - eau de vie! Guds underverk i vår tid.
Bluffen lyckas eftersom distinkta definitioner av ordet mirakel saknas. Man skulle förstås kunna hävda att allting som finns är ett mirakel. Att Gud upprätthåller sin skapelse är ett mirakel. Men det är knappast vad vi menar med mirakel. Med mirakel menas väl sådant som "vetenskapligt sett" inte kan eller kunde hända, exempelvis jungfrufödseln?
Biskop Gustaf Aulén, som i sin krafts dagar (som äldre blev han otydlig) var en av Svenska kyrkans största teologer, enligt mig, talade om två slags uppenbarelser: Den allmänna uppenbarelsen, som är allting som finns och som vittnar om Guds skapelse och dyrkas av hednareligionerna. Och den särskilda uppenbarelsen, som vi möter i Bibeln, och talar om vem Gud är.
På samma sätt skulle man kanske kunna tala om det allmänna miraklet - att något över huvud taget finns. Och de särskilda miraklen - de enskilda, vetenskpligt oförklarliga händelserna.
Att en alkoholist, med en hög toleranströskel för alkohol kan köra bil med 4 promille alkoholhalt , vilket är en dödlig dos för icke-alkholister, är inte vetenskapligt oförklarligt. Och platsar alltså inte i kategorin särskilda mirakler. Och samma sak är det med äldstebrodern i frikyrkan, en "före detta" missbrukare, som går på substitutionsbehandling och ständigt är drogad utan att avslöja sig genom vinglig gång. Han avslöjar sig i stället genom sin "teologi". Han är ju såå häärligt frälst. Det kan vem som helst bli, som gör som han säger. Han har ingått en pakt med Gud och är utvald ledare!
I värsta fall följer han med församlingsmedlemmar till doktorn, och rabblar upp alla symtom som han har läst om i FASS, så att församlingsmedlemmarna får recept på "mirakelmedicinerna".
Substitutionsbehandling
Detta enligt Wikipedia. Målet med substitutionsbehandlingen är alltså inte att göra missbrukaren drogfri. Den teologiskt intressanta frågan är om substitutionsbehandlingen är detsamma som helande, d.v.s ett under eller mirakel. Frågan är ju också om alla risker med missbruket undanröjs med substitutionsbehandling, d.v.s. missbruk i mer kontrollerade former. De risker som framför allt minskar är väl de synliga tecknen på det fortsatta missbruket. Missbrukaren kan framstå som drogfri - och "härligt frälst".
På nätet har jag hittat följande debattinlägg från en person som tydligen själv har ett pågående missbruk - av läkarförskrivet knark!
Vi förskriver dagligen ut "knark" till knarkare, Jag får dagligen 110mg Metadon. Vilket för en icke opiatberoende är en dödlig dos! Men nu handlar inte substitutionsbehandling om att förse "knarkare" med knark! Det handlar ytterst om att rädda liv!"
Jag har själv sett informationsmaterial från RIA där "missbruk" definieras som användning av alkohol, (illegala) droger och läkemdel utan läkarordination. Om läkare har skrivit ut knarket, så är det alltså inget missbruk och inget knark?
Det handlar väl här uppenbarligen om att fortsätta missbruka men slippa missbrukets negativa verkningar - och att slippa gå igenom en kanske smärtsam avvänjningsprocess? Att varken erbjuda substitutionsbehandmling eller vård syftande till drogfrihet är förstås att låta missbrukarna gå under.
Vid grovt missbruk är det utsiktslöst att försöka bedriva vård i fria former. Missbrukarna måste hållas inlåsta för att hindras få tag i knark. Samtidigt försöker man motivera missbrukarna att hålla sig drogfria efter avslutad tvångsvård. Jag har träffat åtskilliga missbrukare, som bett om att bli tvångsvårdade. De vet av tidigare erfarenhet att de inte kommer att kunna fullfölja en frivilligt påbörjad vård, när suget sätter in efter en tids drogfrihet. Tvångsvården måste fortsätta tills suget efter knark har minskat så mycket så att de kan stå emot.
I tidigare debatter har jag haft kraftigt "eldunderstöd" av f.d. missbrukare som har tvångsvårdats till drogfrihet och därefter lyckats hålla sig drogfria. I många fall har tvångsvården följts av familjeplaceringar. Stöd från en kristen församling har också förekommit. Det kan naturligtvis kallas missbrukarvård på kristen grund. Men är det mirakel i teologisk mening?
Är de f.d. missbrukarna, som har upptagits i en församlingsgemenskap mer frälsta än alla, som aldrig har varit missbrukare?
Och hur kan man veta vilka församlingsmedlemmar, som påstår sig vara före detta missbrukare, som verkligen är drogfria - och därmed verkligen är före detta missbrukare?
Är de sjuka?
Jovisst, det är bekvämt att skylla ifrån sig, att framställa sig som offer för en sjukdom!
Rekommenderad läsning: Alkoholismen - en sjukdom?, utg 1953, förf. Ivan Bratt.
"De är inte farliga när de har en drog i sig - men den här var sjuk".
Frälsningspiller?Jag minns så väl vad som stod i reportaget i tidningen Dagen för några år sedan. En LP-medarbetare hade blivit misshandlad av en "före detta" missbrukare. Den förmodade fördettingen skulle lämna behandlingshemmet, när han plötsligt kom in på expeditionen och krävde pengar. Vad han skulle ha pengar till var solklart: knark.l Så framgångsrik hade behandlingen varit! När medarbetaren svarade att det fanns inga pengar, blev den förmodade fördettingen desperat och grep tag i en sax, som han hotade medarbetaren med.
Tyvärr krävs inloggning för att få fram reportaget. Därför kan jag inte ge en länk. Men jag minns artikeln dels eftersom jag var väldigt aktiv i drogdebatten då, och dels därför att LP-medarbetaren hade sagt till tidningen just det som står i rubriken. Droger är inte farliga. Droger är frälsningsmedel!
Vad som lurar drogliberalerna i den s.k. nykterhetsrörelsen är att kroppen anpassar sig till drogerna. Så att det blir en rekyleffekt när halterna i kroppen sjunker. Det är precis som när man trycker ihop en spiralfjäder och sedan släpper den. Fjädern slår tillbaka. Det hade inte hänt om man inte hade tryckt ihop fjädern. Men det är alltså när trycket försvinner som fjädern slår tillbaka.
Att fjädern har varit ihoptryckt är alltså orsaken till att den rätar ut sig och slår tillbaka.
Googla på ordet "rebound" så får du se hur droger och vissa mediciner har denna effekt. Det är stora svårigheter att sätta ut sådana mediciner. Och det måste man ju göra när behandlingen har lyckats, för annars blir rekyleffekten ännu värre. Det säger sig självt att sådana mediciner måste användas med stor försiktighet, om de över huvud taget måste användas. Att användningen av alkohol och illegala droger skulle vara "självmedicinering" mot någon sjukdom är rent nys. De botar helt enkelt inga sjukdomar.
Rekyleffekter är symtom på beroende. Drogbehandling måste ha till mål att bryta beroendet, och inte att hålla rekyleffekterna i schack genom något slags kontrollerat missbruk. Det är dessutom rent bedrägeri att kalla kontrollerad droganvändning för helande och underverk.
Beroende av droger är ingen sjukdom utan en naturlig anpassning av kroppen till tillförseln av ett gift.
Äntligen: Min epostadress
Det har hittills bara varit möjligt, om man inte tillhör den snäva personkrets som känner till min privata epostadress, att få kontakt med mig genom att skriva en kommentar och be mig ta kontakt. Anledningen är att jag inte har velat lämna ut min privata epostadress, som jag nu har haft under ett par år. Innan dess hade jag en annan epostadress, men den hackades av sverigedemokrater, som gick in och raderade bevis för att brottslig verksamhet.
En känd missionärsson, som har ledande uppdrag för sverigedemokraterna hade skickat grovt förtal till flera personer, varav en hade skickat vidare till mig. Samma missionärsson, som alltså har varit ute med sin pappa på missionsfälten och sett hur lata och kriminella de blivande invandrarna är redan innan de emigrerar till Sverige, hade även skickat mejl med rasistiskt innehåll direkt till mig. Det är dessa mejl, som har raderats för att de inte skulle kunna användas som bevis i rättegångar om förtal och hets mot folkgrupp. Samma sd-potentat har nu polisanmälts av en partikamrat för förtal mot denne.
Dessutom har sverigedemokraterna polisanmälts för dataintrång av en tidigare medlem, som har barn tillsammans med invandrarkvinna. Denne person hade blivit medlem i sverigedemokraterna efter skilsmässa från denna kvinna på grund av för stora kulturella skillnader för att äktenskapet skulle fungera. Om hon inte att hade kommit till Sverige, hade han naturligtvis inte gift sig med henne, utan hade kanske hittat en svensk kvinna. Så kan man förtås också resonera. Kulturskillnader men inte rasskillnader. Men som medlem i sverigedemokraterna hade han fått negativa kommentarer om sina barns hudfärg, och därför gått ur partiet. Varefter mejl i hans privata epost hade raderats av hackare.
Jag har nu alltså skapat en särskild epostadress för bloggläsare, som inte har tillgång till min privata epostadress. Så att ni kan skicka meddelanden, som ni vill ska stanna mellan oss. Jag är naturligtvis mycket intresserad av eventuellt förtal mot mig. Vi står ju i början av en valrörelse och jag tänker inte tiga om vilka partier jag tycker illa om. Och det har ju hänt förr att kritiserade politiska motståndare har försökt tysta mig genom just förtal. Det står klart att en del av det förtal, som sverigedemokraterna har spridit, ursprungligen kommer från kristdemokraterna och har samband med min kritik drogliberalismen i kd.
Då personer som själva är heltnykterister faktiskt menar att alkohol och illegala droger är medicin mot en bakomliggande sjukdom, som gör "de sjuka" kriminella och våldsbenägna. Nackdelen med alkoholen och de illegala drogerna skulle alltså vara den ojämna (och osäkra) tillförseln med åtföljande mer eller mindre kraftiga humörsvängningar - samt kroppsliga biverkningar. Och då skulle botemedlet vara läkarsförskrivet knark i väl avpassade doser, som ska tas livet ut. Så är missbrukaren "härligt frälst" från sin "sjukdom", hallejuja!
Därför skulle jag osynliggöras och frysas ut i både politiken och församlingslivet, och detta tarvade ju en "förklaring". Nåväl, nu har jag alltså skaffat en särskild epostadress för mina bloggläsare. Lägg märke till att epostadressen har en snarlik uppbyggnad som bloggadressen. Lätt att komma ihåg!
Min bloggadress: larsflemstroms.blogg.se
Min epostadress: [email protected]
Kontakt
[email protected]
Skriv av eller kopiera och klistra in i adressfältet i din epost! Om du vill skriva kommentarer, som ska ses av andra, skriver du som vanligt i kommentarfältet under inlägget, som du vill kommentera. Klicka på Kommentarer.
Vilken teologi har de f.d. missbrukarna?
Det kursiverade stycket här nedanför är citerat från en annan blogg. Jag lyckas dock inte återfinna inlägget på den bloggen, och därför lägger jag inte ut någon länk. Men det var ju bra skrivet! (Citat är något förkortat.)
"Var finns offren för missbrukarnas framfart bland medmänniskorna? Jag har skrivit det förr, och jag vill upprepa det idag; Varför sjungs det ständigt lovsånger över människor som garanterat har gjort andra människor så mycket ont? De f d missbrukarna. Själv hör jag till dem som har drabbats. Under bortåt tjugo år levde jag i ett av- och till relationshelvete med en man med alkoholproblem. En stor del av tiden var på distans med anledning av våra bostadsorter. Du skadas för livet, jag lovar dig! I sådana relationer ritas alla kartor om. Ingenting som gäller i "normala" relationer gäller längre. Du vet inte vad som är lögn och vad som är sanning. Du vet inte om ni ska träffas, när ni planerar att träffas, eller om spriten tar överhanden i sista minuten. "
Jag håller fullständigt med om att de f.d. missbrukarna höjs alldeles för mycket till skyarna. Som f.d. medlem i Kristdemokraterna har jag fått känna på det. Det är naturligtvis en stor "vinst" för samhället, när kriminella missbrukare upphör att vara kriminella missbrukare. Men är det ingen vinst alls för samhället, att vi övriga - trots svåra motgångar, som vi kanske har drabbats av - över huvud taget inte hamnar i missbruk? Vilka är de verkliga hjältarna? Men både i kd och frikyrko-Sverige, och nu tydligen också i Svenska kyrkan, verkar teologin vara "ju värre syndare - desto härligare frälsning - och desto bättre uttolkare är man av Guds vilja."
Vilken "teologi" står de f.d. missbrukarna för? Ja, i det fallet kan man nog tala om "heresier".
Så nu ska inte nattvarden vara ett sakrament längre i Svenska kyrkan, för att ta ett exempel. Det var säkerligen riktigt vin i den första nattvarden, som Jesus serverade lärjungarna innan han korsfästes. Men den sakramentala tanken, att tid och rum utplånas, så att vi deltar i samma nattvard som lärjungarna, med Jesus personligen närvarande, är alltså mogen för skrotning. För att de f.d. missbrukarna ska kunna jobba som präster utan att få återfall i missbruk av nattvardsvinet.
Borde de inte nekas prästvigning, på samma sätt som pollenallergiker nekas prästvigning för att de tål blommarna vid begravningar? Blommarna på kistorna är ju ändå inget sakrament!
Mannen av folket fick prinsessan och halva kungariket!
Victoria och Daniel gifte sig inte i Själevads kyrka, som fått utmärkelsen Sveriges vackaraste kyrka. Men Prästbordet (så heter kyrkbyn i Själevads socken) var slutpunkten för den långa tågresan till min barndoms sommarparadis vid Bäckfjärden.
Så har då idag "mannen av folket" fått kronprinsessan och halva kungariket. Herr Westling har alltså tappat efternamnet och tituleras nu "prins Daniel" samt "hertig av Västerötland (=halva kungariket) samt "riddare av serafimerorden". Har han tagit ridlektioner? Det måste man om man ska vara riddare, för det är väl detsamma som att vara ridare (=ryttare)?
Själv är jag fortfarande mannen av folket, som har hittat sin "prinsessa". Nu förväntar jag mig att tituleras "hertig av Blekinge" (titeln är väl fortfarande ledig?) om jag gifter mig med henne. Dessutom är jag ju direktor mm för Klipphamnsinstitutet, som är en kopia av Claphaminstitutet, som är ett jippoinstitut för titelsjuka personer som beviljar sig själva fina utnämningar.
Som bekant blev kungen tillrättavisad av ärkebiskopen för tilltaget att han ville överlämna sin dotter till den blivande prinsen. Detta slutade nu med en kompromiss, som innebar att kungen ledde fram prinsessan till den blivande prästen, som väntade - tillsammans med prinsessans yngre bror - ungefär halvvägs till altaret.
Någon expert på etikett förklarade i ett efterföljande program att det inte var någon brudöverlämning, utan en statschef som ledde fram sin efteträdare till.... mannen av folket? Folket?
Så efter valet i höst blir det regeringschefen Fredrik Reinfelt som leder fram sin efterträdare Mona Sahlin till de bägge männen av folket Peter Eriksson och Lars Ohly?
Var står det att det är kyrkans "grundhållning" att brudpar ska gå in tillsammans? Vigseln är inte någon "bekräftelse" av något som redan är. Utan ett uppbrott från något och början på något nytt. Jämställdlheten kan tillgodoses genom att brudöverlämningen kompletteras med brudgumsöverlämning.
Bruden förs fram till altaret av sin far och brudgummen av sin mor, som ett tecken på att de lämnar respektive föräldrahem och bildar nytt. Jag hoppas verkligen att detta, dubbel överlämning, ska bli en ny svensk tradition. Enkel överlämning (brudöverlämning) är ju redan gammal svensk tradition, som börjat komma ur bruk.
Härav följer att de, som gifter sig för andra eller tredje gången, förs in av sin äldsta son respektive dotter. Förutsatt att skilsmässa omgifte tillåts - vilket inte borde vara självklart för kyrkan. I Katolska kyrkan är det helt förbjudet, i den lutherska traditionen är det tillåtet i vissa fall. Den lutherska kyrkan borde vägra medverka till omgifte i de fall, någon bryter upp från ett pågående äktenskap i syfte att gifta sig med någon annan, som man inlett en ny relation med under pågående äktenskap.
Eftersom min mor inte längre är i livet och jag inte har någon dotter, har jag bett min yngsta syster att överlämna mig till min fästmö, om det nu blir så att vi gifter oss. Vi förlovade oss den 8 juni, och har båda varit medlemmar i Svenska kyrkan i över 65 år.
Det måste äntligen slås fast att staten och kyrkan inte behöver, inte kan och inte får tycka lika. Alla medborgare i staten är ju inte medlemmar i kyrkan. Och man kan ju vara medlem i kyrkan, även om man inte vill leva enligt kyrkans lära till 100 %. Men kyrkan ska inte göra synden till en kulthandling i kyrkan. Och att bryta någon annans äktenskap, eller sitt eget äktenskap i syfte att gifta sig med någon annan, är synd - trots att staten tillåter det.
Men den lutherska traditionen förbjuder alltså inte den som är offer för den andra partens otrohet /äktenskapsbrott att gifta om sig. Men låt oss alltså slå fast att kyrkvigseln (eventuellt till skillnad mot borgerlig vigsel) är början på något nytt och inte något slags välsignelse av ett redan ingånget äktenskap.
Även den gamla traditionen att dop ska ske i bakre delen av kyrkan, varefter den nydöpta personen förs fram till altaret, bör återinföras!
Genom att hålla på de GAMLA traditionerna, som inte kostar något ekonomiskt, slipper vi att de kyrkliga handlingarna utvecklas till "tillställningar" som bara rika människor har råd med!
Att den kungliga vigseln inte bara var en bekräftelse av något redan existerande stod helt klart när ärkebiskopen kallade den nygifte Daniel för prins Daniel. Nu ska det sägas för första gången, sa ärkebiskopen.
Nog borde den blivande prinsen ha letts fram till altaret av sin mor och överlämnats av henne till tronföljaren kronprinsessan Victoria? Men jämställdhetssnacket, som iscensatts av den så kallade bibelvetaren Annika Borg, förbjöd väl det också?
Bevarandet av gamla traditioner hindrar inte att de moderniseras.
Alltid på en söndag!
Bräkne-Hoby kyrka, Blekinge
Men det är ju inte kyrkan, utan det stora varuhuset, som gör reklam för att man har söndagsöppet, genom en lätt anspelning på filmen "Aldrig på en söndag".
Om alla Sveriges kyrkor ska ha öppet en speciell dag och tid, så är det väl under traditionell högmässotid, dvs söndag kl 11.00, vare sig det är gudstjänst eller inte. Varför är det möjligt att hålla kyrkorna öppna under icke-gudstjänsttid på vardagar, men inte på söndagar?
En första förutsättning för att man ska lyckas sälja sina varor eller tjänster, är väl att ha öppet och tala om när? Och det ska sägas på ett sätt, som folk minns. Även om de inte är intresserade när de nås av budskapet. Ifall de blir intresserade senare.
Medtag kaffekorg - eller åk och bada!
I år råkade nationaldagen vara en söndag, och hela församlingen hade åkt i väg och firat svenskheten med frilutfsgudstjänst och biskopstal i landsskapets klosterruin. Detta är typiskt svenskt. I andra länder firar man mässa i klosterkyrkan. I Sverige dricks nationaldrycken kaffe i klosterruinen. Och till kaffet äts kaffekorg. Också typiskt svenskt. I andra länder äter man korgens innehåll. Nationalromantiken står som spön i backen. Som en modern dalamålning från höskörden, där hela familjen och den inhyrda arbetskraften sitter på en filt och inmundidar kaffe och kaffekorg. Arbetas görs det inte!
En "gudsvind" drar fram över slåttervallen och samlar höet på hässjorna, torkar det blixtsnabbt och lastar det på vagnar, som dras till höladorna av en höskrinda som dras av Brunte och Blacken, en brun och en vit häst. Och i klosterruinen håller biskopen tal över det obefintliga svenska kulturarvet. Både kristendomen, klosterväsendet och konstarten nationalromantik kommer från Sydeuropa.
Men visar inte italiensk nationalromantik något annat än en röd stuga med vita knutar under björken nere vid sjön, där rödbrokiga kor betar? Och visst är det samma konstart, nationalromantik, som visar ett beduintält under palmen ner vid oasen i öken, där kameler betar. Nej, något som kan identifieras som svensk nationalromantik finns inte!
De katolska bloggarna glöder av indignation för att även Sverige firar nationaldag (förr var det ju Svenska Flaggans Dag) - dessutom på årsdagen av Gustav Vasas seger över påvens bundsförvant Kristian Tyrann. I stället ska vi fira "globaldagen". Det kan de ju börja med, byta ut nationaldagen mot globaldagen, i något land med katolsk majoritet, exempelvis Frankrike. Så kan vi importera den traditionen till Sverige också. ALLT som vi tror är genuint svenskt, exempelvis korset på fanan, är ju importerat. Om det är lika dåligt ställt med den egna tankeförmågan i andra länder, är det oförklarligt att något enda folkslag i världen har lyckats lyfta sig över apstadiet.
Innan Vietnam återförenades, vilket skedde omedelbart sedan USA lämnat Sydvietnam, fanns i Sydvietnam en nationell befrielsefront som hette FNL. Och FNL-flaggan var lika blå och röd som en svensk riksdag, med gul stjärna i mitten. Det var en fosterländsk genuint svensk gärning att stödja FNL! Ja, det var så genuint svenskt så att svenska FNL-aktivister trodde att segern över USA vanns genom studiecirklar i Maos ijlla röda (- den asiatiska varianten av Luthers lilla katekes) utan att ett enda skott avlossades!
Men inom denna genuint svenska FNL-rörelse fanns ju dom, som gastade om att Vietnamkriget skulle bli den gniskta som skulle tända en världsbrand, så att hela världen blev en socialistisk einhetsstat! Dessa personer sitter nu som ledarskribenter i den borgerliga pressen och hyllar globalismen - och förnekar allts svenskt. Bara importgods!
Ho Chi Minh var en borgerlig nationalist - en vietnamesisk Gusta Vasa! Parallellen anfördes ofta - därför skulle vi stödja det kommunistiska Nordvietnam och dess bundsförvant i söder, FNL. Vilket alltså bemöttes med invändningar av de "sanna kommunisterna" - som numera har draperats sig i den andra färgen på FNL-fanan.
Högmässan, som skulle ha hållits kl 11.00 var alltså inställd, och "hela" församlingen hade redan kl. 9.30 åkt till nationaldagsfsirandet med biskopen i klosterruinen. Firandet började kl. 11.00 och pågick under några timmar och avslutades med förtäring av kaffe och kaffekorg i gröngräset, innan hemresan anträddes. Varefter deltagarna kunde äta en försenad lunch hemma.
Det mest problematiska med att ha högmässa kl 11.00 är att det är normal lunchtid, och det problemet blir förstås värre när hemresan tar tid. Något besök på badstranden torde inte hinnas med -utom möjligen för dem som tagit sig till klosterruinen med egna fordon. De, som varit med tidigare år, har kanske visa av erfarenheten tagit med sig rejäla smörgåsar.
Hade det varit en frikyrka, hade man haft både lunchtält och kaffeservering. Ingen hade behövt ta med sig egen kaffekorg. Ingen hade behövt avstå från att åka för att han /hon inte haft med sig egen proviant. Och nog hade man haft åtminstone en enklare gudstjänst i sockenkyrkan för dem som hellre hade åkt och badat än offrat hela dagen för att höra biskopen?
Söndagsstängda kyrkor
Det tror jag.
Det är ju ett klart självmotsägande agerande när man
1) Håller friluftsgudstjänster sommartid för att locka nya besökare till kyrkan, eftersom
2) de gamla besökarna antas ha tröttnat på att fira gudstjänst i kyrkan, och
3) informationen om nyordningen uteslutande riktar sig till de gamla gudstjänstbesökarna, eller uteslutande kan förstås av de gamla gudstjänstbesökarna (obegripliga geografiska anvisningar till gudstjänstplatsen) eller uteslutande mottasd av de gamla gudstjänstbesökarna (församlingsblad som inte blir lästa, etc) och.
4) eventuell gemensam resa till gudstjänsplatsen avgår från kyrkan, innan de eventuella nya gudstjänstbesökarna hunnit ta del av informationen på anslastavlan, som de tidigast tittar på sedan de konstaterat att klockan är 11.00 och kyrkdörren är låst.
Se det två föregående inläggen på denna blogg! Det vanligaste svaret på mina frågor är "Vi vet av erfarenhet att det ändå inte kommer några nya."
En annan fråga är om just söndagar 11.00 är den mest optimala tiden för veckans huvudgudstjänst. Exempelvis vill många vara ute på badstranden, när solen står som högst, och dessutom är solchansen störrre under förmiddag och lunchtid än under eftermiddagen. Och ska man åka nånstans - och hem igen samma dag - vill man inte starta för sent. Detta talar för en tidig och ganska kort högmässa.
Men sedan finns ju de, som ligger halva dan när de är lediga. Och detta talar för en sen högmässa. Hur vi än vrider på problemet kan vi inte finna någon tid som passar alla. Å andra sidan är söndagar 11.00 en väl inartetad tidpunkt. Det är väl då de flesta spontanbesök sker, helt enkelt därför att folk tror att det är gudstjänst då. Men å andra sidan igen, är det kanske en tidpunkt somliga undviker, eftersom de inte vill störa gudstjänsten. Om man har en annan avsikt än gudstjänstdeltagande.
Därför föreslår jag att:
1) Samtliga Svk-kyrkor ska vara öppna söndagar mellan 10.30 och 15.00, som riksnorm, utan krav på gudstjänst.
2) Firas gudstjänst under söndagen ska den alltid börja 11.00, och vara en nattvards-gudstjänst om den leds av en präst, eljest gudstjänst utan nattvard, som leds av en lekman.
3) 11.00-gudstjänsten får inte bytas ut mot någon annan tid samma dag, däremot är det tillåtet att fira flera gudstjänster i samma kyrka samma söndag. Om prästen inte kan komma förrän 15.00 får man alltså ha nattvardsgudstjänst då, vilket meddelas under den lekmannaledda 11.00-gudstjänsten.
4) I en församling med flera kyrkor, ska en av kyrka vara församlingens huvudkyrka, och där ska nattvardsgudstjänst firas varje söndag kl 11.00. Denna gudstjänst får undantagsvis bytas mot gudstjänst på annan plats, under förutsättning att gemensam resa anordnas med annonserad avgångstid 11.00.
5) Om församlingens storlek och befolkningsstruktur motiverar det, och församlingens resurser medger det, ska nattvardesgudstjänst hållas även någon annan veckodag, på samma tid och plats varje vecka. Även för detta bör en riksnorm finnas, så att församlingar med bara en veckogudstjänst har denna exempelvis onsdagar kl. 18.00 i församlingens huvudkyrka, och församlingar med två eller flera veckogudstjänster håller den ena onsdagar 18.00 och den andra veckogudstjänsten någon annan dag eller tid.
6) Dessa gudstjänsttider, söndagar 11.00 och exempelvis onsdagar 18.00 ska alltså gälla i hela landet och göras väl kända, och så även en kortaste tid då alla kyrkor ska vara öppna för gudstjänst eller enskild andakt.
Kyrkan är öppen vardagar 10.00 - 16.00. Söndagar stängt!
"Torsdagsdepressionen" (Kyrkans Tidning) har gjort som de stora tidningarna, när det är nyhetstorka: Själv producerat nyheterna, som man har skrivit om. "Nyheten" är alltså att biskoparna vill fortsätta avvecklingen av trosarvet i Svenska kyrkan, nu genom att slopa söndagens huvudgudstjänst. Det började man med redan under 1800-talet, då man avskaffade den obligatoriet att huvudgudstjänsten skulle vara högmässa, d.v.s nattvardsgudstjänst.
Vad är problemet? Biskopen i Visby klagar på att präster sliter ut sig med fem-sex gudstjänster med tio besökare vardera för att hålla ruljansen igång i Gotlands 92 kyrkor. Fastän kravet hittills har varit en gudstjänst i månaden per kyrka. Måste det vara präst, när det inte är nattvard? Måste det överhuvudtaget vara gudstjänst för att hålla kyrkan öppen på söndagar? Det fungerar ju utan gudstsjänst på vardagar?
Och är inte kristen självförvållad, när man vägrar prästviga unga män för att de inte vill "samarbeta fullt ut med alla andra präster"? Jag har själv länge pläderat för att man ska skilja prästvigningen från anställningsavtalet. Intye behöver man samarbeta "fullt ut" med anda präster för att hoppa in ideellt och hålla högmässa för 5 - 10 gudstjänstbesökare!
Nog skulle väl kyrkorna kunna hållas öppna av lekmän på söndagar, när de är lediga från sina jobb.? Och kan inte lekmän med "venia" (dispens från kravet på prästvigning) hålla gudstjänst, om det ändå inte ska vara någon nattvard. Och skulle händelsevis någon arbetslös präst dyka upp, kan väl han hålla nattvard? Och skulle det inte ens finnas en lekman med venia kan väl kyrkan hållas öppen för enskild andakt. Det fungerar ju på vardagar.
Den värsta ogräsen i sommargrönskan är friluftsgudstjänser, pilgrimsgudstjänster, ekumeniska grudstjänster och andra gemensamma gudstjänster. Gudstjänst är i sådana fall sammanlyst till annan plats än kyrkan kl. 11.00. Ibland, men inte alltid, har man varit käck nog att tänka på transportfrågan: "Gemensam avresa 10.30 från parkeringsplatsen utanför kyrkan."
I andra fall kan man mötas av texten: "Högmässan är idag ersatt av friluftsgudstjänst under De fåvitska jungfrurna kl. 9.00. Medtag kaffekorg".
Vad är det fåvitska jungfrurna? Hur många tillfälliga gudstjänstbesökare vet att det är en syrénberså i gamla prästgårdsparken.
Hur vanligt är det att tillfälliga gudstjänstbesökare kommer och läser på anslagstavlan flera timmar före normal högmässotid?
Och kaffekorg?
Om man håller gudstjänst på annan plats än i kyrkan på ordinarie gudstjänsttid (11.00) skall det vara gemensam avresa från kyrkan kl 11.00, enligt min mening. Och gudstjänsten på den andra platsen ska inte starta tidigare än att man kan åka från kyrkan tidigast c:a fem minuter efter 11.00. Dessutom bör någon åta sig att hålla kyrkan öppen för enskild andakt åtminstone mellan 11.00 och 12.00.
Stängt pga öppenhet
Fördemokratisk tid är väl ungefär detsamma som tidigmodern tid? Och naturligtvis måste kyrkan byta religion nu, när vi går från tidigdemokratisk tid till sendemokratisk (eller varför inte: postdemokratisk) tid? Och då kan man ju inte fortsätta med högmässa kl. 11.00. Nej, det är väl bäst att slopa söndagen helt och hållet? Under franska revolutionen (som våra svenska katoliker är särskilt förtjusta i) införde man tiodagarsvecka. Och då blev det vilodag bara var 10:e dag. Det gillade inte de "arbetande massorna", som hade spillt sitt blod för att störta den gamla regimen. Men det var ju inte deras revolution, utan den "uppåtstigande borgarklassens" revolution. Den jordägande adelsmannen ersattes av den moderna kapitalisten. Och som en följd av detta skulle hantverkaren komma att erästtas med industriarbetaren, som tillverkade identiska produkter i långa serier.
Söndagen som vilodag kom emellertid att överleva både franska revolutionen, sedan man återgått till sjudagarsvecka, och industrisamhället. Men nu är det alltså dags. Svenska kyrkan, som följer med sin tid, tar oss nu med in i den senmoderna och efterdemokratiska tiden, då samhällets gamla stöttepelare - arbetarklassen - har blivit arbetslös och onyttig. Men det kan vi förstås ha delade meningar om. Andelen bönder har dock sjunkit från 90 % vid industrisamhällets början till 3 % av befolkningen. Och visst sjunker andelen arbetare.
För första gången i historien sjunker alltså vad som inryms i begreppet "de arbetande massorna" som andel av befolkningen. Och den händelsen måste firas med ett religionsbyte i Svenska kyrkan. Och det föregås av att söndagen slopas som vilodag. Finns det numera någon som vilar på vilodagen?
Nejdå. och det är lätt att högmässan kolliderar med andra fritidsaktiviteter. Mär högmässan. och eventuellt efterföljande kyrkkaffe är avklarat, har en stor del av söndagen, som är veckans andra lediga dag, gått. Även denna dag, under vilken jag skrivit detta inlägg har snart gått. Jag fortsätter diskussionen om söndagen i nästa inlägg.
Evangelium enligt Pontius Pilatus
Pontius Pilatus enligt en medeltida målare.
Pontius Pilatus ställde själv frågan som är helt avgörande för den kristna tron: "Vad är sanning?". Den kristna religionen anser sig ha svaret på den frågan. Redan innan Pilatus hade ställt frågan, hade Jesus besvarat den med "Jag är vägen, sanningen och livet."
Därmed inte sagt att någon enda av Jesu anhängare då eller nu har förstått den kristna trons sanningar till fullo. Men kristendomen är en religion med ett tydligt anspråk på att "äga" sanningen. Vi kan tvista om detaljer, inte minst om vad som är synd eller inte synd, men alla kristna förenas av tron att det finns något som är sant.
Den övertygelsen vill jag kalla "Evangelium enlgit Pontius Pilatus"!
Det råder knappast någon tvekan om att han under resten av sitt liv sedan den där ödesdigra fredagsmorgonen sökte sanningen. Men det är ovisst om han någonsinn fann svaret på sin fråga. Hans förvivlade, men sannolikt resultatlösa sökande efter sanningen, drev honom till slut i döden för egen hand. Detta snarare än vetskapen om den synd som han hade begått, enligt två religioner - den romerska hednareligionen och kristendomen.
Hans hustru, Claudia Porkla, som var en av de första ledande kristna kvinnorna, hade däremot funnit sanningen, troligen redan under natten mellan torsdagen och fredagen. På morgonen innan han skulle döma Jesus till döden mottog Pontius Pilatus en lapp från sin hustru med texten: "Du ska inte ha med den rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar för hans skull."
Pontius Pilatus var djupt religiös i den romerska hednareligionen. Detta hade fört honom till en svår konflikt med de ledande judarna, som han han hade försökt tvinga att dyrka kejsarens genius som en gud vid sidan av Jahve. Rädslan för att utlösa ett uppror fick honom att begå världshistoriens mest kända justiemord: dödsdomen mot Jesus - trots hustruns varning. Som bekant tvådde han sina händer offentligt inför människor och gudar.
Den romerska hednatron var en panteistisk religion med samma ursprung som den fornnordiska hednatron, vilken inte uteslöt möjligheten att det fanns fler gudar än de redan kända. Och var kunde det finnas en i Rom fortfarande okänd gud, om inte i det nyligen ockuperade Palestina? De romerska myndigheterna var faktiskt ålagda att rapportera till Rom om någon ny gud upptäcktes. Den första rapporten till kejsaren om en tidigare okänd gud, som hade uppstått från de döda, var faktiskt författad av Pontius Pilatus.
Evangelium enligt Pontius Pilatus!
Men Pontius Pilatus var inte övertygad om att Jesus var den ende guden inkarnerad, "kommen i köttet". Om han ens kan kallas kristen, var han hednakristen, eftersom han (så vitt vi vet) fortsatte att tro även på de gamla gudarna. Precis som den första kristna generationen i Sverige. Teenighetsläran, som närmast är en filosofisk konstruktion i syfte att förklara det oförklarliga, är svår för de flesta kristna. Hur kan en Gud vara tre?
Det verkar ha varit en medveten missions-strategi vid kristnandet av Sverige att de nyomvända hedningarna inte behövde "köpa hela paketet" på en gång. Även i den fornsvenska asatron fanns det utrymme för nya gudar. Det finns det däremot inte i de tre monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam.
En sak som särskilt förbittrade den judiska överheten i det ockuperade landet, var ockupationsmyndighetens monopol på att avkunna och verkställa dödsdomar. Enligt den romerska hednatron kunde människor bli besatta av gudar. En sådan människa fick inte avrättas, eftersom guden i så fall kunde skadas, med naturkatastrofer eller häftiga oväder som följd. Den romerska hednatron bekräftades alltså på den punkten på ett ödesdigert sätt under fredagseftermiddagen.
När Jesus gav upp andan, utbrast en romersk officer: "Förvisso var denne man Guds Son."
Detta behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att officeren blev kristen i det ögonblicket. Han kanske blev det senare. Vi vet inte. Men vi vet att kristendomen spreds som en löpeld bland hedningarna. Och att Pontius Pilatus var en bruten man under resten av sitt liv.
Fann han någonsin svaret på sin fråga? Det verkar inte så.
Och är det god kristen själavård idag att utså tvivel om
allt, som kristendomen håller som sant?
För mycket tvivel och grubblerier kan göra en förut glad och hoppfull människa lika förtvivlad som Pontius Pilatus.
Pontius Pilatus bör vi inte bara minnas som den man, som
dömde Jesus till döden, för att Skriften skulle gå i uppfyllelse.
Och sedan drevs tilll självmord av sina grubblerier.
Utan även som den man som ställde den för den kristna tron
avgörande frågan: "Vad är sanning?"
Den värsta synden
Traditionell bild av Sankta Lucia med sina utstuckna ögon i en skål.
Det finns en detalj i den 18-åriga Sankta Lucias martyrskap, som det sällan talas om. Vilken synd som hon ville undvika till hur högt pris som helst. Hon hade blivit bortgift med en hednisk man.
Hon vägrade gifta sig med honom. Sentida uttolkare har förklarat det med att hon var homosexuell. Det var hon säkerligen inte. Inget i hennes historia tyder på det. För Sankta Lucia, liksom för de andra kristna martyrerna under antiken var synd mot det första budordet "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" den värsta av alla synder. "Men det drabbar ju ingen människa", skulle man invända idag.
Att gifta sig med en hednisk man, innebar att hon var tvungen att be till kejsarens genius som till en gud. Hon ställdes inför valet att gifta sig med mannen eller skickas till bordellen. Hon valde bordellen. Där kunde historien om henne ha slutat, och hon hade snabbt blivit glömd. Hur många kristna kvinnor som faktiskt hamnade på bordellen, vet vi inte. Men Sankta Lucia mördades på vägen dit.
Vagnen som hon transporterades i, frös fast på vägen. Var det ett Herrens under, eller finns det en s.k. naturlig förklaring? Var det på vintern? Var det en ovanligt kall vinter? Hade man stannat på vägen, kanske för att man passerade ett världshus och hennes fångvaktare ville roa sig? Hur som helst, när de skulle fortsätta gick det inte att rubba vagnen ur fläcken. Fångvaktarna blev så förbittrade så att de stack ut hennes ögon, innan de mördade henne.
Sankta Lucia är de synskadades skyddshelgon. Därför bär hon ljus. Men hon valde alltså inte själv döden före bordellen. Hon valde bordellen för att inte synda mot det första budet. Om synder kan graderas, så var det den värsta synden. Och det var många martyrer som fullt medvetet valde döden framför att synda mot första budet. De dömdes i rättegångar och visste att straffet för att förneka kejsarens gudom var döden.
Det fanns romerska domare som förtvivlat vädjade till de blivande martyrerna att med fingarna korsade bakom ryggen bekänna kejsaren med sina läppar, för då skulle de frikännas - och sedan skulle de kunna fortsätta att hylla Jesus som sin Herre. Men förgäves. Martyrerna valde döden.
"Herren" (Kyrios), så tilltades kejsaren. Att kalla Kristus för "Herren" var en oerhörd utmaning. Det var ett medvetet val av de kristna under den romerska hednatiden för att visa att de inte erkände den jordiska överheten som överställd Kristus.
Visserligen står det i Bibeln att "all överhet är av Gud". Men det står inte att någon jordisk överhet är Gud - eller ens gudomlig. Det står också i Bibeln att man ska lyda Gud mer än människor.
I det nutida Sverige firas Sankta Lucia nästan som en hednisk gudinne-väsen på dagen för midvinterblotet enligt den gamla tideräkningen.
Och att döma av den nutida debatten verkar vissa kristna, som annars är noga med att följa traditionen, tro att den synd som Lucia faktiskt valde - för att slippa synda mot första budet - är den värsta av alla synder. Förvisso ber de inte till avgudar och förvisso protesterar de mot synkretiska böner till olika gudar i svenska kyrkor. Men ganska lågmält.
Har kristenheten fokuserat för mycket på "fel synd", och glömt den värsta synden?
