larsflemstroms

Frågan om varför vi finns och vad som händer efter döden samt varför så mycket hemskheter sker, tillhör de s.k. exisdtentiella frågorna. Religioner brukar ha ett svar på sådana frågor, så även kristendomen. Jag ska här försöka ge ett svar, med utgångspunkt i den "klassiska" kristendomen.

I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden, allt som finns. Gud skapade med sitt Ord, Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Detta liknar inte vad vi vanligen menar med "ord". Här handlar det om en väldig kraft. som skapar och formar materia ur intet och ger liv.

Gud skapade också änglar. En ängel, Satanael (Satan, djävulen) gjorde uppror mot Gud. och lurade människorna som Gud hade skapat att begå världshistoriens första synd. Med (nutida) mänskliga mått mätt, var det en lindrig synd. Människorna åt frukten av kunskapens träd och lärde sig därigenom skilja mellan gott och ont (något som alla människor idag borde lära sig) och hade därigenom tagit sitt öde i egna händer. Under den första tiden i mänsklighetens historia, den syndfria tiden, hade människorna inte behövt tänka på sådant, eftersom Gud ledde dem i allt de gjorde. Denna - till synes oskyldiga - synd var inte bara den första synden i mänsklighetens historia, utan dessutom den värsta av alla synder, eftersom den fortfarande har mycket svåra åtrverkningar och är den yttersta orsaken till de synder som  vi begår idag. Så är vi både syndare och offer för synden. Resultatet av syndafallet blev sjukdom, död - och upprepad synd.

Resten av Gamla Testamentet visar hur människornas ondska bara blev värre och värre och hur Gud vredgades och försökta utplåna sin skapelse genom syndafloden. Men Gud räddade Noa och hans familj samt ett ett djur av vardera könet av varje art. Vi har svårt att tänka oss att en god Gud gör sådant. Men vi kan inte sätta Gud under mänskliga lagar, varken under människornas egna lagar eller under Guds lagar som ska följas av människor. Eftersom Gud är Gud är allt som Gud gör gott, Gud är måttstocken för det goda. Om människor gör samma sak kan det vara synnerligen ont. Människor ska inte sätta sig i Guds ställe.

Med Nya Testamentet inträder en ny tid i mänsklighetens historia, ett nytt förbund mellan Gud och människorna. Anledningen till att vi har med Gamla Testamentet i vår kristna Bibel är att det ger bakgrunden till det nya förbundet, men också att det finns förutsägelser i GT om Världens Frälsare - Jesus, som är Guds Ord, Gud, kommen i köttet. Jesus besegrade döden genom att själv dö och uppstå från de döda. Därigenom blev djävulen dödligt sårad. Vi lever nu under en övergångstid, då vi fortfarande drabbas av djävulens raseri, av djävulens dödsryckningar. Betydelsen av Jesu offrande av sig själv är att han som själv var syndfri tog på sig straffet för våra synder och utplånade vår skuld, så att vi kan få evigt liv.

Men vi är likväl inte syndfria. Vi lever alltså under en övergångsålder, som hittills har varat i 2000 år, då djävulen ännu inte har släppt sitt grepp över mänskligheten, över oss. Därför hinner vi knappt få förlåtelse för våra redan begångna synder innan vi syndar¨på nytt. Det är en mycket allvarlig missuppfattning att kristna skulle vara syndfria och bättre än andra människor.

Det talas mycket om lärjungaskap, att vi ska försöka likna Jesus.

Försöka duger, och därigenom kan vi kanske undvika en och annan synd. Men syndfria kan vi inte bli, förrän Jesus kommer åter och upprättar sitt rike. Så mycket ont som kristna har gjort både mot sig själva och andra finns det inget fog för påståendet att kristna skulle vara godare människor än andra. Utan möjligen godare än de hade varit om de inte hade varit kristna. Det kan man se många exempel på, människor som har begått grova brott, som de upphört med när det har blivit omvända. Att vara kristen handlar om att ha en tro - inte att vara bättre än andra.

Att Jesus, genom att själv vara syndfri, var ett levande exempel för hur människor ska handla mot varandra, står inte i motsättnig till att hans huvudsakliga uppgift på jorden var offra sig själv. Visserligen sa Jesus själv att offra sitt liv för någon annan är verklig kärlek. Men Jesu egen död på korset var mer än ett åskådningsexempel. Hans korsdöd förändrade allt.

Genom att Jesus själv var syndfri - genom att han var Gud - gav han en försmak av det kommande livet, det eviga livet då varken sjukdom, död eller synd kommer att finnas. Detta kommer att ske på den yttersta dagen, då de döda kommer att uppväckas och kroppsligen uppstå. Det finns många "ändetidsberättelser" om händelser som kommer att föregå den yttersta dagen. Det handlar då om en slutstrid, då ondskan och våldet temporät kommer att öka. Sådana spekulationer har människor ägnat sig åt under minst 2000 år, men de har hittills inte slagit in.

Vi kan här se en tydlig uppedelning av mänsklighetens historia i minst fyra tydligt avränsade tidsskeden.:'

1. Tiden mellan skapelsen och syndafallet.

2. Tiden mellan syndafallet och korsfästelsen, gamla förbundets tid.

3. Tiden mellan korsfästelsen och yttersta dagen, nya förbundets tid, nutid.

4. Tiden efter yttersta dagen, framtid - om tiden då fortfarande kommer att finnas. 
 

Denna indelning är "inomvärldslig". Före skapelsen fanns ingen tid. Tiden är en egenskap hos varat (materien, det som finns) och fanns alltså inte före skapelsen. Tiden har en början och ett slut. När en människa dör, säger vi att hon går ur tiden (och in i evigheten). Hur en tillvaro utan tid gestaltar sig kan vi jordelevande människor inte föreställa oss. Man kan säga att tiden och evigheten löper parallellt

Påståendet att vi inte har en chans att verkligen bli som Jesus, hur vi än försöker, kan förvisso användas som förevändning för fortsatt syndande. Vi kan ju ändå inte avstå från att synda, om vi lyckas undvika den ena synden trillar vi dit i någon annan synd. Men är det inte värre ändå, att höra folk påstå att de har blivit så till den milda grad frälsta så att de från den dagen är syndfria, och i varje fall inte begår några allvarliga synder? Och blir våldsamt förorättade om den anklagas för att ha gjort något fel.


--

Ett aktuellt exempel på den inbillade syndfriheten är attityden till kritik mot partiledaren inom Kristdemokraterna. Jag har mött samma attityd på lägre nivå i det partiet. Det finns inte mycket till kristet sinnelag i det partiet, åtminstone inte som jag har mött, utan enbart en otäck besser-menchenattityd, som tar sig uttryck i en tillrättavisande ton: "DU ska väl inte säga något"!
"
Det är alltså den attityden som jag har mött från lokala smågudar i kd. Nu skopas samma kvasikristnas floskler över kd:s mest framgångsrika politiker, kommunalrådet Bengt Germundsson. Och detta med partiledaren Göran Hägglunds goda minne. Och det är inte första gången interna kritiker har tystats med denna from av förtäckta hot från partiledningens närmaste underhuggare.


Du förstärker varje gång jag ser dina uttalanden min oro för vad du egentligen är ute efter.
Jag har vädjat till dig att besinna dig.
Jag har sett att andra också har gjort det.
Du tar gärna orden i din mun att det för fram det andra också tycker.
Jag känner igen den typen av argumenatation och varje gång jag hör den så säger mitt hjärta att detta är ett osunt sätt att agera och motivera. Och min oro för dig ökar.
Du är ute efter Hägglunds skalp och det pratas det om varhelst jag kommer.

- - - - -

Ditt sätt att bete dig mot mig har sårat mig och en del andra. Jag har förlåtit dig.
Jag drar vidare och lämnar det politiska fältet som det känns i dag.
Och jag kommer inte glömma allt Du har gjort, men jag har förlåtit dig.
Ditt sätt att bete dig mot andra har sårat dom. Hur dom upplever det idag är ditt ansvar och som du får ordna upp utifrån vad ditt hjärta säger dig.
Jag beklagar att jag måste vara så tydlig.
Jag har helt enkelt tappat allt förtroende för dig i nuläget.
Det kan vara både en kort och lång väg för dig att bygga upp ett förtroende.
Men den vägen måste du gå.
Jag kommer att fortsätta att be för dig, hela partiledningen och hela partistyrelsen.

 http://www.expressen.se/nyheter/1.2229082/har-kan-du-lasa-mejlkorrespondensen


Man kan tänka sig hur det hade slutat om Germundsson inte hade varit partiets mest framgångsrika politiker, om det i stället hade drabbats av någon som varit mobbad och utfryst och skadad av partikamraternas skenhelighet under årtal, som aldrig fått chansen. De av mina läsar, som reagerat mot min kritik mot förre partiledaren Alf Svensson och dennes divalater, för att jag fått det från EN källa i riksdagshuset, har kanske fått en ny infallsvinkel. EN källa - jag men en av partiets riksdagsledamöter. Och jag finner uppgiften trovärdig, eftersom den styrks av annat. Och nu har alltså någon i partiets inre cirkel läckt till media.

Vad jag finner särskilt allvarligt är att kd:s framfart, deras missbruk av för klassisk kristendom centrala begrepp som synd och förlåtelse, givit den klassiska kristendomen en stämpel som hård, omänsklig och fördömande. För det är ju sant att Jesus också undervisade och föregick med goda exempel hur människor ska uppträda mot varandra. Och detta ÄR en del, en mycket viktig del, av den klassiska kristendomen.

Mitt tips är att Hägglund kommer att sitta kvar. Germundsson kommer att manöveras ut på samma sätt som Sacredéus manövrerades ut. Kd kommer att räddas som riksdagsparti av taktikröstande moderater. Men jag tycker att kvarvarande kd-medlemmar och -väljare bör söka sig till andra partier. Hela tanken att kristna från helt olika sociala miljöer, med helt olika ekonomiska förhållanden o.s.v skulle kunna samlas i ett enda parti, var vansinnig från början.

Vi ska ha en enda kyrka - en kristen gemenskap över partigränserna (ingen partipolitiki i kyrkan) - inte ett enda parti, som tagit patent på ordet kristen.

Ja, det hör man ofta från borgeliga debattörer, att socialdemokrater inte kan ha en kristen tro. Om vi i stället skulle ställa frågan vilken kristen tro socialdemokrater har (om de är troende) blir nog svaret ganska så komplicerat, mångfacetterat. Får en socialdemokrat ha vilka teologiska åsikter som helst? Får man tro att jungfru Maria var jungfru? Får man tro på alla de klassiska dogmerna?

Jag har i personliga samtal med en f.d. socialdemokrat, som numera är folkpartist, sagt att jag ogillar ett förslag från en medlem i den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, att denna organisation ska bestämma hur alla socialdemokrater som har kyrkliga uppdrag i Svenska kyrkan ska agera. Alltså även de som inte är medlemmar i Broderskap, som bara har en minoritet av de kristna socialdemokraterna som medlemmar. Dessutom är inte alla medlemmar i Broderskap medlemmar i Svenska kyrkan. Ska medlemmar i andra trossamfund bestämma vad man ska tro, hur man ska fira gudstjänst, mm i Svenska kyrkan? Ska politiska partier över huvud taget bestämma vad man ska tro i kyrkan? Ska de bestämma vad partilösa och medlemmar i andra partier ska tro? Jag anser att poltiska partier inte ens har rätt att bestämma över de egna medlemmars religiösa tro. Politiska partier har därmed inte heller rätt att överlämna åt någon sammanslutning av troende partimedlemmar att bestämma över partimedlemmarnas religiösa tro. Och varför ska detta, i så fall, bara gäller medlemmar i Svenska kyrkan? Varför inte också, katoliker, pingstvänner och ateister? Partikongressen får väl rösta om Marias jungfrudom, och om majoriteten bestämmer att hon var oskuld när Jesus föddes, får väl ateisterna också tro det?

Jag tror faktiskt att det var en ateist som sa ifrån att partiet inte ska bestämma om och vilken religiös tro partimedlemmar ska ha. Ska det vara partipiska i kyrkan, kan jag givetvis inte ta kyrkliga uppdrag för S.
Mina åsikteer i teologiska frågor utgör emellertid inget hinder för mig att bli medlem i Socialdemokraterna. Det beskedet har jag fått från ledande företrädare för det socialdemokratiska partidistriktet där jag bor. De utgör inte heller något hinder mot att jag skulle få politiska uppdrag. Men naturligtvis förväntas jag i så fall följa partilinjen, vilket jag utan problem kan göra om det gäller uppdrag i det profana samhället.

I Socialdemokraterna finns. liksom i andra partier ett förbud, mot medlemmar att samtidigt vara medlemmar i andra politiska partier. Det finns ett kongressbeslut att detta även gäller medlemsskap i de opolitiska nomineringsrupperna i kyrkovalet. Ett liknande förbud mot medlemskap i opolitiska nomineringsgrupper har även funnits hos Moderaterna. Men det förbudet har M numera avskaffat. Det tycker jag att S också borde göra.

Jag har alltså fått beskedet från partidistriktet att det räcker att jag går ur den opolitiska nomineringsgrupp, som jag är medlem i, för att bli medlem i Socialdemokraterna och även komma ifråga för politíska uppdrag för S, som nuvarande innehavare avsäger sig. Det är ett kongressbeslut, som partidistriktet har att följa. Inget annat, ingen personligt.

Jag har inte röstat på Socialdemokraterna och jag stödjer inte Socialdemokraterna för att göra karriär. Jag har röstat på Socialdemokraterna och jag stödjer Socialdemokraterna för att jag har sett konsekvenserna av att Socialdemokraterna inte längre har regeringsmakten, för att jag vill ha ett bättre samhälle för oss alla, för att jag vill ha ett mänskligare samhälle. Därför väntar och hoppas jag att nästa partikongress ska upphäva det olyckliga beslutet om de opolitiska nomineringsgrupperna.

Jag tvivlar inte på att de av mina läsare, som har borgerliga partisympatier, också vill ha ett mänskligare samhälle. Det är det som är så fantastikt med att vara kyrka, att vi har en grundläggande värdegemenskap över partigränserna. Men vi är inte riktigt överens om de politiska medlen att nå dit.

Nu har den f.d. socialdemokraten och nuvarande folkpartisten blandat sig i partiledardiskussionerna i S och lagt ut en länk till sin blogg, där hon med tydlig syftning på mig (dessutom under rubriken "Infiltatörerna") skriver:

"Men ibland häpnar man, när sådana ikläder sig precis vilken klädnad som helst och är lika varma i debatten varhelst de råkar befinna sig för tillfället. Det gäller att hålla huvudet kallt inför dem och fundera över om de olika inriktningarna som de tycks verka inom verkligen går att kombinera. Man måste alltså ta sig en rejäl funderare på deras trovärdighet."

Nu försöker alltså Folkpartiet (o)liberalerna bestämma vilken religiös tro socialdemokrater får ha!

Min brist på trovärdighet gäller att jag har skrivit på www.s-bloggar.se att Lena Sommestad, som är ett hett namn i partiledardebatten, skulle kunna bli en nutida Wigforss. Tro inte det! Sommestad är "guilt by association". Precis som den kvinnliga kandidaten till biskopsstolen i Växjö.

 
Stockholms stifts domprost Åke Bonnier har nu åstadkommit ett riktigt bra blogginlägg:
http://akebonnier.blogspot.com/2010/11/vem-hor-bon.htmlskul

Rubriken på Bonniers inlägg är "Vem hör bön?" Han ger själv svaret på sin fråga i sista meningen på sitt inlägg: "Gud hör bön." För Gud är väl den avsedde mottagaren. För kyrkan uppmanar oss väl inte att göra som fariséerna, som stod i gathörnen och bad, för att visa hur fromma de var? Bönerna var kanske inte ens avsedda för Gud?

Och även om bönerna till slut når fram till Gud, kan man ju fråga om bönerna "tar" bättre om man använder beprövad teknik och vetenskap, som sms och internet, i stället för att chansa på att "varje hjärtas tysta bön" ska svinga sig upp till Gud utan hjälp av vare sig radiovågor eller teleledningar. Det är tryggt att lita på kyrkans kraftiga servrar?

I protokollet från Uppsala möte 1593 står att man inte ska be genom helgon som ombud. För det första vet vi inte säkert att våra böner verkligen når fram till helgonen. Och för det andra kan vi inte vara säkra på helgonen, om de hör våra böner, verkligen lägger fram dem till Gud? Mötesprotokollet är en av Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Och det har Svk att rätta sig efter. Det är luthersk och svenskkyrklig kristendom.

Den som tycker annorlunda rekommenderas varmt att göra ett besök i Katolska kyrkan. Där kan man lära sig hur man ska be till helgon, för att de ska vidarebefordra bönerna till Gud. Och jag tror faktiskt inte att katolikerna har ersatt de gamla mossiga helgonen med modern telecomteknik. Sådant hör hemma i det sekulariserade samhällets pseudoreligiösa horoskop- och ufovärld.

Jag har personligen för drygt tio år sedan sett reklam från det då helstatliga telecomföretaget Telia, som lovade att man kan få veta sin framtid genom att ringa betalsamtal (19 kr/min) med Telia. Det var nära att Telia stämdes för bedrägeri. Telia hade krävt en abbonnent på 600 kr för samtal till Spålinjen, men den uppringande personen hade inte fått veta något om sin framtid. Den utlovade tjänsten hade alltså inte levererats. Telia hotade med rättegång. Abbonnenten svarade med att kräva att Telia skulle demonstrera - inför rätten - vilken teknik man använder för att koppla upp sig mot andevärlden. Då fegade Telia ur och avskrev betalningskravet.

Det visade sig under rättegångsförberedelserna att samtalen inte alls kopplades upp mot andevärlden, utan att de gick till en telefonväxel på Hanverkargatan i Stockholm, vilket Telia kände till. Samtal till sexlinjen gick till samma telefonväxel. I denna växel, skedde - utan att de uppringande märkte något - automatisk omkoppling till olika anknytningar, som vanligen ingen svarade på. De uppringande fick alltså betala 19 kr /min för att höra vanliga ringsignaler, som man ofta gör när man ringer till ett företag eller en myndighet med telefonväxel. En kontroll ,ed bolagsregistret visade att växeln på Hantverkargatan hade samma ägare som några porrbutiker i Stockholm. Telias styrelsordförande på den tiden hette Torbjörn Fälldin, f.d. statsminister.

Det som jag tycker är mest upprörande är att Telia kände till i detalj hur företagets abbonnenter lurades, att Telia hjälpte bedragare att inkassera avgifterna och sedan skyllde på att man bara förmedlade samtalen och inte hade något moraliskt ansvar. Samt att man hjälpte porrbrannschen att fuska i religionsbranschen genom att lura tekniskt okunniga personer, som uppfattar den moderna telekommtekniken som något slags religiöst medium.

De som lurades var personer som var nedbrutnas av sorg efter bortgångna anhöriga och vill veta hur de bortgångna hade det "på andra sidan", samt personer som fått chockbesked om att de hade dödliga sjukdomar och ville veta när de skulle dö. Det är inte säkert att man tänker klart i den situationen, och tillgriper kanske minsta halmstrå. Jag ser stora risker i att Svenska kyrkan i en affischkampanj uppmanar till att skicka böner som sms - för ingen kan väl förneka att böner är avsedda för en mottagare som tillhör andevärlden?

Det är ju också ett faktum att Knutby-mörderskan trodde att sms-en från anstiftaren av morden (Helge Fossmo) kom från Gud. Nu verkar en av debattörerna på Bonniers blogg tro att jag ojar mig över att folk kan inspireras till  mord av sms. Men detta är huvudsakligen en kyrklig /teologisk och inte en kriminalpolitisk blogg. Nej, det som jag kritiserar är att Svenska kyrkan genom sin enfaldiga affischkampanj förstärker den övertro, som redan finns, på telekomtekniken som ett slags religiöst medium.

Och att människor då kan hamna i en avgudadyrkan av ett ganska så allvarligt slag. När varnade vår utslätade Svenska kyrka senast för avgudadyrkan?? Avgudadyrkan tenderar snarare att bli ett stående inslag i gudstänsten i vissa Svk-kyrkor.

Domprosten skriver:

Men det viktiga är inte att skriva ned sin bön. Det viktiga är hjärtats samtal med Gud. Därför blir jag en aning "trött" när jag ser reklamen på tunnelbanan i Stockholm där man ser håriga armar och händer med lite småsmutsiga naglar som håller en mobiltelefon i en sorts bönehållning och där det talas om att man kan sms:a sin bön till Svenska kyrkans hemsida för en kostnad av ett sms och att man får vara anonym. På hemsidan publiceras bönerna från sms:en. Men om man inte har en mobiltelefon eller dator (många äldre människor har det på det viset) kommer då inte bönen fram? Och vem ska bönen nå? Måste den gå via hemsidan...

Som jag har uppfattat domprosten har han reagerat mot affischkampanjens uppläggning, att folk kan förledas tro att chansen att bönen verkligen når fram till Gud, om man använder ombud - som kontaktas med tekniska hjälpmedel - som lägger fram bönen inför Gud.  Detta är inte luthersk kristendom.

Kristdemokraterna halveras i en av de senaste opinionundersökningarna. Sedan undersökningen publicerades har siffrorna förbättrats något. Frågan lyder ju hur de intervjuade personerna skulle rösta om det vore val idag. Om de intervjuade personerna just har läst att kd ligger långt under riksdagsspärren, så svarar fler att de skulle rösta på kd om det vore val idag. Om de inte påminns om detta, fortsätter kd:s väljarsympatier att sjunka som en sten.

Det var taktikröstande moderater som räddade kvar kd i riksdagen i det senaste valet. Undrar hur det går i nästa val, när både fp och c ligger på fallrepet. Det blir många partier att rädda för moderaterna.

Orsaken till kd:s tillbakagång är Alf Svensson. Alltså samma person, som lyfte partiet från en halv procent till över tio procent när partiet stod på topp. Men kd var ju relativit oprövat som riksdagsparti då, och Alf Svensson visade sig vara helt inkapabel att leda ett riksdagsparti. Allt tidigare hade ju bara varit kampanjarbete. Som ledare för ett riksdagsparti visade sig Alf Svenssons divalater i full dager. Blev han motsagd av någon partikamrat visade han sin ilska som ett bortskämt barn, som har vant sig vid att få allt som det pekar på och att alltid bli smekt medhårs.
Till slut blev han omöjlig som partiledare. Inför risken att bli avsatt agerade han som en familjeföretagare, som fått de anställda emot sig och därför sitter sin yngste son i VD-stolen, för att fortsätta att styra företaget i det fördolda. Göran Hägglund var från början Alf Svensson kronprins, och rivalerna Mats Odell och Maria Larsson fick stiga ett steg åt sidan. Solen tålde inte att efterträdas av någon starkt lysande stjärna.

Ett av de mest berömda Kalle Anka-avsnitten publicerades under julen 1951 och handlade om hur Farbror Joakim räddade julen för de fattiga barnen i Pengalösa.


Varuhuscheferna har fått bekymmer inför julhandeln. För att tjäna riktigt mycket pengar på sin religiösa övertygelse måste man vara en riktig tomte. Ni känner väl till hur Sveriges Kommunistiska Parti blev Vänstererpartiet? Först kallade man sig Vänsterpartiet kommunisterna, och sedan slopade man k:et. Det är Kristdemokraterna också på väg att göra. Med Tomtepartiet Kristdemokraterna som övergångsnamn - tills den  gamla generationen kd(s):are har dött ut.

Det ryktas att att de kristdemokratiska landstingsråden runt om i landet (ni vet dem där som är lierade med de privata vinstintressena i sjukvården) har tillskrivit Sveriges varuhuschefer och krävt att endast heltidsanställda kd-politiker får anlitas som tomtar i julhandeln. Bara kristdemokrater som tjänar storkokvan på sin kristna image är riktiga tomtar, nämligen.  

Mot det protesterar förstås vi vanliga småtomtar, som jobbar helt ideelt för tomteväsendets utbredning. Den här bloggen startade i juni 2008. Och redan då skrev jag om kristen inom tomteväsendet. Nu handlar motsättningarna inte bara om frågan hur tomten kan vara närvarande i miljoner hem i hela världen samtidigt. Utan har han över huvud taget kan komma ner genom skorstenen med sin stora julklappssäck. Man frågar sig om julklapparna verkligen är äkta.

Och fortfarande vet ingen vad julmusten egentligen innehåller. Orginalrecetpet är fortfarande hemligt. Det ryktas att påskmusten är samma brygd, som marknadsförs under annan etikett. Varför inte söndagsmust?

Så slipper vi alkoholen i nattvarden!

Jodå, jag skrev om krisen inom tomtetron redan första månaden blogger var uppe. Men jag försökte också torgföra en ny organisationsmodell för Svenska kyrkan, nämligen att skilja trossamfundet Svenska kyrkan från fastighetsägaren Svenska kyrkan. Därmed skulle det bli möjligt att upplåta Svenska kyrkans kyrkor för andra kristna samfund, på samma sätt som Trafikverkets järnvägsspår upplåts även för andra tågoperatörer än statliga SJ.

Kyrkoledningen verkar vara mest intresserad av att byta vårt kyrkliga kulturarv mot pengar, så att man kan fortsätta med samma personalstyrka trots sjunkande medlemstal. Man har dock börjat med att sälja ut stiftsgårdar och andra byggnader som ingår i den kyrkliga kulturmiljön.

De är nog riktiga tomtar. Diskussionerna om alkoholhalten i nattvardsvinet på senaste kyrkomötet kostade säkert några miljoner i arvoden till ledamöterna. Ni ska få se att det hela landar i att man dricker "Blody Mary". Vem kan stå emot dryckesfabrikanternas marknadsföring, när dessa upptäcker Svenska kyrkan som kund? När beskedet
blev "Anything goes".

Tomten går förstås genom väggen! Sa inte Luther något om "i, över, under och genom"? Dessutom var han mot avlatshandeln. Kristdemokraterna vill införa skattebefrielse för avlatshandel (gåvor till välgörande ändamål). Tomteavdrag!

En av de allra första Kalle Anka-tidningarna, som jag läste som barn, handlade om just det. Hur den snåle Farbror Joakim greps av medlidande med de fattiga barnen i Pengalösa och donerade en stor summa pengar till juklappsköp, så att tomten kom även till Pengalösa. Var det kd:s skattesubventionerade tomteavdrag som fick hans hjärta att smälta? Ta nu och läs om den teologiska dispyten om tomtemysteriet!

http://larsflemstroms.blogg.se/2008/june/tomtetroende-oeniga-om-tomtens-ankomst.html

Bjäran var ett övernaturligt väsen som mjölkade grannens ko



Svar: Hur kan vi veta att tomtar inte finns? Chansen är väl fifty - fifty? Det är väl ändå ytterst få vuxkna svenskar som tar den mycket stora sannolikheten (50 %!) att tomtar finns på så stort allvar, så att de rättar sitt liv efter det? Annat är det om sannolikheten att vinna högsta vinsten skulle vara 10 %. Då skulle vi rusa iväg och köpa lotter! Skillnaden är att vi vet att någon vinner. Det handlar inte bara om sannolikhetsgrader utan även om konkreta bevis.

Jag har väl också erfarit en "kraft" som ingriper i mitt liv. Men hur vet jag att det är den store guden? För inte länge sedan trodde folk på vittra och annat småknytt. Som ibland kunde överlista människor och ibland överlistas av människor.

Jag har väl också sett spåren efter den store gudens väldiga gärningar i naturen. Det som en av Svenska kyrkans största teologer, biskop Gustaf Aulén, kallade "den allmänna uppenbarelsen". Konstverket men inte konstnären. Nej, den allmänna uppenbarelsen säger inte mycket om konstnären, om han är Oden eller Marduk eller Slumpen. Den särskilda uppenbarelsen har visat oss vem konstnären verkligen är.

Hur kan vi veta att Gud finns, om han inte har meddelat sig med oss människor? Det räcker inte att konstnären har lämnat efter sig något konstverk. Det kan ju lika väl vara slumpen som har rört om i färglådan. Ja, ni har väl hört om masonitkivorna som konstnären hade torkat av penslarna på - och förväxlades med de verkliga tavorna? Modern konst!

Men, om Gud har meddelat sig med oss människor har han väl sagt någonting? Han har väl sagt någonting om sig själv? Om det liksom kommer en anonym röst från himlen, vilken säger "Sluta synda, I huggormars avföda", hur kan vi då veta vem som talar?

Jag tänker på den kritik som jag fått för att jag inte lagt ut familjeträd och levnadsbeskrivning, genomgångna kurser och lästa böcker här på bloggen. Hur kan ni vara säkra på att jag verkligen är en gammal präst med dokumenterade teologiska kunskaper som skriver?

Tror ni det, ska ni få ett gott råd från mig: Tro inte det som ni inte vet!

Om ni kräver att jag ska tro på Gud, så ska det vara en Gud som har talat om att han finns. Och att han verkligen är Gud och inte något småknytt eller något gammalt träbeläte. Och detta ska han ha talat om vid en eller flera bestämda tidpunkter i historien och till bestämda människor, som fört berättelsen vidare.

Jag tror inte att Gud är större än sitt Ord. Han är större än sin skapelse. Det är en annan sak. Men den Gud som jag tror på har berättat allt om sig själv för oss människor. Det är inte den tillgängliga kunskapen som är otillräcklig, utan det är vår förmåga att ta till oss all den tillgängliga kunskapen, den som Gud har uppenbarat för oss, som är ofullkomlig.

Gud har skapat oss människor tíll sin avbild. Det innebär inte att vi människor är Gud, lika lite som min spegelbild är jag. Men att vi är skapade till Guds avbild säger ändå en hel del. Om vi kunde tänka bort alla sjukdomar, all död, alla synder och all annan ofullkomlighet från oss själva, skulle vi kanske förstå hurdan Gud är.

Härav följer att den kristna religionen, såsom den är given oss av Gud själv, ger oss den sanna och fullständiga bilden av Gud. Kunskapen är inte splittrad på så sätt att kristendomen har en del, islam en annan del, asatron ytterligare en del, osv.

I debatter mellan mig och katoliker, har katolikerna ofta sagt att Katolska kyrkan har den sanna och fullkomliga kristna kunskapen (underförsått att en del har gått förlorat hos oss "protestanter" genom reformationen). Jag bestgrider inte det påståendet, men reagarar mot att enskilda katoliker i praktiskt taget varje debatt tror sig veta mer än vi "protestanter".

Den kristna guden är inte en "transcedent" (outgrundlig) Gud som vi inte vet något om. Om Gud vore transcedent skulle vi inte veta om han har existens.

Jag är inte någon större beundrare av 1600-talsfilosofen Cartesius. Men Cartesius hade dock rätt i att Gud inte kan vara fullkomlig om han saknar en så grundläggande egenskap som existens.

Sedan man konstaterat att bara 22 % av dem, som har arbete röstade på Socialdemokraterna i året val, vill vissa partiledarkandidater - som hämtats ur kretsen kring Mona Sahlin - locka tillbaka de arbetande med krav på fler arbetade timmar. Sedan man kritiserat Moderaternas skattesänkningar på arbetsinkomster. För egen del skulle jag idag inte klara något av mina tidigare jobb. Tillvaron är helt ur balans sedan i fredags. Med blicken stadigt fäst på skärmen lyckas jag dock sitta upprätt och träffar någotsånär rätt på tangentbordet.  

Läste någonstans att människans biologiska åldrande börjar redan efter 25. Det är väl förkaringen till att så många toppidrottsmän är under 25. Inom de flesta områden fortsätter dock människans prestationsförmåga att öka under fleras decennier efter 25, eftersom det rent biologiska åldrandet fysiskt och intellektuellt kompenseras mer än nog att växande erfarenhet. Jag vågar påstå att en 60-årig arbetare med formellt låg utbildning är intellektuellt mer högpresterande än en 30-årig snorvalp med en massa högskolepoäng.  

I just den åldern, runt 30, har man glömt ungdomens nyfikenhet och ifrågasättande av vuxenauktoriteten, men ännu inte gjort ålderdomens erfarenheter av att i stort sett ingenting blev som man tänkt sig i 30-årsåldern. Och man  den hör ju också ständigt att gammal, hederlig kristendom  den jag fick lära mig som barn - är roten till i stort sett allt ont. Men se, det går i vågor.Gårdagens sanningar är dagens lögner. Och dagens sanningar blir gårdagens lögner. Och då kommer de gamla sanningarna till heders igen. En blick på kyrkohistorien visar att så är fallet.

Är det likadant med politiken, månntro? Nej, politiken bygger på människors ideologier och de förändras med tiden. Den kristna tron bygger däremot på Guds uppenbarelse, och den är av evigheten. Men jag tror faktiskt att Socialdemokratin (Arbetarrörelsen, som det heter vid högtidliga tillfällen) skulle re-vitaliseras av att dra ett streck över 1968 och återvända till rötterna.  

Den socialdemokratiska samhällsmodell, som byggdes framför allt under 1970-talet har krackelerat och ligger i spillror. Och den vill väljarna inte ha tillbaka. En annan sak är att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Allting var inte dåligt tänkt, bara för att resultatet blev dåligt. Men det gäller förstås även mycket av alliansregeringens åtgärder. 

S-politiker verkar nu beredda att acceptera sådant, som de förut reflexmässigt dömt ut som exempelvis "pigavdrag".  Sedan nu den hejdlösa opportunisten Göran Hägglund, kd, har slaktat kd:sd hjärtefråga vårdnads bidraget, ska ni se att det med tiden dyker upp en socialdemokratisk variant av detsamma.

Förr hade underklassens kvinnor förtroendet att uppfostra överklassens barn. Nu har de inte ens förtroendet att uppfostra sina egna, utan det ska göras av "samhället"- i den medelklassens värderingar. Men naturligtvis inte vilka medelklassvärderingar som helst. Den  höger som kallar sig själv vänster.

Min far avgick med pension när han fyllt 65. Han tänkte inte arbeta en dag till, för han hade sett för många kollegor dö av omställningen när de äntligen pensionerade sig. Man måste fortfarande vara ung nog för att göra något annat, att börja ett nytt liv utanför sitt gamla yrkesliv. Man kan inleda en ny relation. Med henne som man inte träffade när vi båda var unga.

Vill man göra en insats i sitt gamla yrke kan man göra det som vikarie för någon yngre som är barnledig. Som någon som rings in vid akut personalbrist. Eller som förstärkning vid högkonkunktur. Om alla ska jobba tills de stupar finns inte den möjligheten. I Frankrike har anställda strejkat mot regeringens beslut att höja pensionsåldern från 60 till 62 år. 

Sverige är ett my<ket exportbereoende land, och därmed starkt utsatt för konkunkturväxlingarna. Har men en hög sysselsättning under lågkonjunktur som politiskt mål, uppstår arbetskraftbrist under högkonkunktur, kanske med följd att exportindustrin förlorar kunder -vilket slår tillbaka under lågkonjunktur. Om vi behöver en "reservarbetskraftarmé" för att klara lågkonjunktuerna är det väl bättre att det sker genom sänkt pengsionsålder än genom en stor ungdomsarbetslöshet? 

Dessutom tror jag att äldre behövs i politiken. Som förnyare. Inte som nedrivarare av sina gamla livsverk (exempel: Alf Svensson). Det borde vara möjligt att starta en politisk karriär efter 65. Till skillnad mot de unga broilerna vet ju vi hur det fungerar i praktiken. Hur det tänktes och hur det blev. Både Ylva Johansson och Tomas Östros förekommer i spekulationerna om ny partiledare efter Mona Sahlin. Båda har de meriterat sig för jobbet genom att skriva på DN Debatt att det behövs fler arbetade timmar.

Ylkva Johansson har dessutom skrivit att vi inte ska ha några låglönejobb i Sverige. Vi får väl skicka våra svenska papperskorgar till låglöneländerna för att få dem tömda. Låglönejobb och låga löner är inte samma sak. Hur ska vi få till fler arbetade timmar  i Sverige genom en kolonial arbetsfördelning mellan höglöne- och låglöneländer? 

Till skillnad mot dem som startat sin politiska bana som unga broilers, utan någon arbetslivserfarenhet, råkar jag veta att vi utlovades mer fritid i framtiden, när rationaliseringsavtalet mellan LO och dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen skrevs under 1970. Den dåvarande framtiden är nu. Och hela fritidsökningen har hamnat på dem som står utanför arbetsmarknaden - personer i s.k. arbetsför ålder. Det är uppdelningen av den sett till levnadsålder arbetsföra befolkningen i en del, som kan få hur många jobb som helst, och en permanet bidragsförsörjd del, som inte kan få några jobb hur många jobb de än söker som jag har diskuterat i flera inlägg på bloggen.

Vad betyder fler arbetade timmar? Att arbetslösa ska förnedaras med att göra manuellt sådant det finns maskiner till - för att få ut socialbidraget? Vet Johansson och Östros vad de pratar om? Vad som behövs är en radikal omfördelning av arbete och fritid, så att i synnerhet hårt arbetande småbarnsföräldrar kan vara tillsammans med sina barn - och så att medicinskt rehabiliteringsbara sjuka, partitiellt arbetsföra och lindrigt arbetshandikappade kan bidra till sin egen försörjning i mån av förmåga. Och med bästa tänkbara maskinutrustning. Då behövs inte fler arbetade timmar, förutom att vi måste klara konjunktursvängningarna.

Jag hade just tillfrisknat från en ovanligt svår förkylning, när jag i fredags drabbades av nästa sjukdom (komplikation av förkylningen?). Jag stod i en bokhandel och läste baksidestexten på en bok, när mitt balanssinne plötsligt upphörde att fungera. Det lär komma tillbaka efter några veckor. Under tiden måste jag kompensera balanssinnet med syn och känsel. Första dygnet låg jag i en sjukhussäng och de två senaste dagarna har jag lärt mig gå i en sjukhuskorridor. Och jag går fortfarande mycket ostadigt

Att tvinga ut äldre över 65 år på arbetsmarknaden borde inte vara den mest högprioriterade politiska uppgiften.

I spalten till höger finns kontakinformation, om nu vill skicka mejl till mig. Mejladressen finns under rubrken Kategorier. Ibland får jag påpekanden om att jag skulle ha fel i sak. Jag rättar emellertid ingenting i texten enbart för att någon påstår att jag har fel, utan att ha kontrollerat med mina källor om så verkligen är fallet. Annars kan det hända att den ursprungliga texten var rätt och att den nya texten är fel. Om rättelsen avser något som jag skrivet långt tillbaka är det inte säkert att jag minns vilka källor jag använt, eller att jag har tillgång till dem nu. Jag har läst många bibelöversättningar i ett teologiskt fackbibliotek 30 mil bort, och det skulle kosta mig minst 1000 kr att åka dit och kontrollera.

Det är också ett faktum att det finns nyöversättningar av gamla bibelöversättningar. De vanligtvis kommersiella bokförlagen bakom dessa översättningar påstår att dessa översättningar bara är en försiktig språklig revision av de gamla översättningarna från 1500- eller 1600-talet. Det har emellertid framkommit en stark kritik från bibeltrogna grupper att man inte har följt den gamla texten.

Nu har jag också fått ett påpekande om att jag skulle ha fel om semestertillägget.. Det finns nämligen flera grader av lögn: Lögn, förbannad lögn, statistik och lönestatisktik. Avsikten med lönestatistik är som békant att bevisa att någon löntagargrupp (vanligen högavlönade tjänstemän) är kraftigt underbetalda i jämförelse med någon annan löntagargrupp (vanligen lågavlönade arbetare). Nu har jag angivit min egen position, och jag förväntar mig inte att alla läsare håller med. Anledndingen till att jag tar upp frågan är att flera läsare har reagerat mot samma sak.

Syftet med blogginlägget var emellertid inte att jämföra arbetare med tjänstemän, utan jag diskuterar det "utanförskap" som blir följden av diskrimineringen av vissa grupper, som kan inkludera såväl arbetare som tjänstemän. Vi håller på att få en uppdelning av befolkningen mellan en grupp bestående av relativit unga (30 - 40 år) friska och helst barnlösa personer, som kan få hur många jobb som helst. Och en annan grupp som inte kan få något jobb, hur de än försöker. I denna situation sätts solidariteten på hårda prov.

Jag förnekar inte alls att alliansregeringen har tagit en del bra initiativ för att hjälpa dem, som har svårt att själva skaffa jobb, att få jobb. Men dessa goda initiativ motverkas av dem systemfel, som jag har kritiserat i de båda föregående inläggen. Det som alliansen verkligen har gjort bra, är systemet med "jobbcocher". Det var något som jag verkligen saknade när jag själv var i åldern 55+ och behövde ett nytt jobb. Kurser i jobbsök för arbetslösa, som man satsade på under den socialdemokratiska regeringstiden före valet 2006 ser jag enbart som ett hån. Man behöver inte utbilda sig till professionell jobbsökare, om man inte har tänkt jobba som jobbcoach.

Om man är uppväxt med en luthersk för att inte tala om shartauansk, syn på arbete  har man helt enkelt svårt att marknadsföra sig själv, hur många jobbsökarkurser man än har gått. Den lutherska synen på arbete är att allt arbete är lika värdefullt och att det t.o.m. är en dygd att stanna på den sociala position som man har i stället för att göra "karriär". För en shartuan är det en dygd att inte framhäva sig själv, att sitta längst bak i kyrkan och helst vara osynlig.

Detta hindrar i och för sig inte att man har ett yrke eller uppdrag, som kräver att man står i rampljuset, men då gör man det bara i den rollen. Privat är man en doldis, även om man är en firad stjärna. Ungefär som Greta Garbo.

Nu var det så här med semestertillägget, att det kan ses som en utjämning vid omräkning från procentberäkning till månadslön - då en anställd får samma lön under semestermånaden som under månaden före eller efter semestern under samma år. Med procentmetoden får man en semesterersättning, som är 12 % av lönen för arbetat tid under intjänandeåret, d.v.s året innan semestern tas ut. Om då en arbetares lön är 20.000 kr (i genomsnitt) i månaden. blir semesterersättningen räknad som 12 % av lönen under elva månader 26.400 kr.

Jag fann exemplet på nätet, på en facklig tjänstemannablogg förstås. Och det är ett exempel på hur man kan ljuga med lönestatistik genom "höftade" beräkningar. Enligt mina beräkningar blir arbetarens semesterersättning 21.599 kr - men så har jag varit fackligt aktiv i LO. Jag har då utgått från att arbetaren tjänade i genomsnitt 20.000 kr i månaden under intjänandeåret. Med en avtalsenlig årlig lönehöjning på 1, 5 - 3 %  bör denna arbetare tjäna 20.300 - 20.600 kr under semesteråret. Semesterersättningen blir då 1.000 - 1.300 kr högre än den genomsnittliga månadsinkomsten under semesteråret.

Att semesterersättningen är 12 % på arbetsinkomsten under intjänandeåret är alltså något i överkant,men säkert relevant för den tid (1970-talet) när detta bestämdes. Inflationen (penningvärdesförsämringen) var ju större då. Att anställda med månadslön kompenseras med ett "semestertillägg" på knappt 1 % av månadslönen under semestermånaden verkar ju då rimligt. Men om tillägget ska beräknas utifrån antagandet att arbetaren får 26.400 kr i semesterersättning för en månad, blir det fel. Men det var väl avsikten med att ljuga med lönestatistik. Och kommer naturligtvis att följas med kompensationskrav från LO, som vill ha mer än 12 % i semesterersättning.

Hur kan man då komma så olika i beräkningarna? Jag har redan nämnt att man jämför lönerna under olika år. Men därtill kommer att fem semesterveckor är mer än en månad. Och dessutom är inte alla arbetsveckor femdagarsveckor. Och februari har bara 28 dagar när det inte är skottår. Ska vi dessutom gå vidare och jämföra arbetat tid vecka för vecka... Och ska vi dessutom räkna livslön med olika lång studietid och olika mycket arbetslöshet och olika frekvens av arbetrelaterade sjukdomar.

Är avundsjuka en arbetsrelaterad sjukdom??

Syftet med föregående inlägg var dock inte att utreda vilka grupper av arbetande som är mest gynnade eller mest missgynnade. Nej syftet var att utbetalningen av semesterersättningen övertas av Försäkringskassan, samt att arbetstivaren ska betala 12  - 14,4 % på intjänad lön för varje månad i semesteravgift till FK för fem semesterveckor /år  Lika för alla. En fördel är ju att vi slipper komensationskraven och förhoppningsvis en del av den svenska avundsjukan.

________

Anm: I föregående inlägg föreslog jag att sjuklönen som betalas av arbetsgivaren för de två första veckorna i varje sjukperiod avskaffas, och att Försäkringskassan betalar sjukersätting för den första ersättningsberättigade dagen, men att tre karensdagar införs i samband därmed. Samt att en sjätte semestervecka införs och att den kan användas som karensdagar för att mildra påfrestningarna på hushållsekonomin. Den anställda skulle därigenom låna av sig själv genom färre sparade semesteragar. Två semesterdagar skulle då ge nästan lika stor ersättning som tre sjuklönedagar. Räkna själv!

Ja, det är ett påstående som man ofta hör. Lagen säger att den som är sjuk när han skulle ha haft semester, har rätt till nya semesterdagar. "Rolig semester"-garanti, alltså! Nu fattas bara extra hög lön under semestern, så att alla verkligen har råd att roa sig under semestern. Jodå, det finns också. Och kallas semestertillägg. Men semestertillägg har förstås inga lågavlönade, utan de högavlönade. Har de inte tillräckligt bra betalt ändå, så att de kan spara till den lyxkryssning under semestern? Semesterlön från arbetstgivaren utgår för övrigt även för ledighet för vård av barn

Och sedan klagar de alltså på att de inte vågar begära sjuklön från arbetsgivaren, trots att denne är skyldig att betala sjuklön för de två första veckorna i varje sjukperiod. Hur blir det då med ersättningen från Försäkringskassan fr.o.m, tredje sjukveckan? Jodå, arbetsgivarna tycker att den som gått in i tredje sjukveckan kan fortsätta att vara sjuk - under lågkonjunktur - i stället för att återgå till arbetet och bli permitterad. För då måste arbetsgivaren betala permitteringslön.

Och om inte den anställde själv är sjuk, så har han /hon kanske ett barn som blir sjukt när det är depression på aktiebörsen.

Detta har angivits som förklaring till att det blev så få nyanställningar under den senaste högkonjunkturen. Det verkar alltså vara på det viset att arbetsgivare och anställda har uppfunnit egna regler, som strider mot politikernas avsikter med både semesterlagen och socialförsäkringssystemen. Det påminner om soldatfrederna under Första världskriget. När generalerna trodde att det fortfarande var krig hade soldaterna klivit upp ur skyttegravarna och slutit fred med varandra.

Lönebikostnader är arbetsgivarens kostnader, utöver den lön som redovisas på lönebeskedet till den anställde, som arbetsgivaren ska betala för att ha en anställd person. Det är en bred flora av utgiftsposter, som arbetsgivaren ska betala enligt lag eller avtal. Det är arbetstivaravgift, avsättning till semesterlön, tjänstepensionsvgift, sjukförsäkringsavgift, avtalsförsäkringspremier etc.

Det som jag kritiserar är inte avgifternas antal eller storlek, utan att det slår så olika mellan olika arbetsgivare och mellan olika anställda hos samma arbetsgivare. Detta motverkar nyanställningar och leder till diskriminering av yngre (som kan förväntas få barn, som är små under sina första levnadsår), äldre samt personer med upprepad korttids-sjukfrånvaro eller har varit långtidssjuka eller har något handikapp.

Den direkta anledningen till att arbetsgivaren ska betala sjuklön för de första veckorna i varje sjukperiod var att byråkrater på dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen ville att arbetsgivarna skulle leka poliser åt Försäkringskassan och spionera på sjuksrivna anställda. Socialdemokraterna och LO var emot, men försvarar numera helhjärtat det socialt förödande systemet. Det visade sig ju vara ett bra sätt att dölja de verkliga kostnaderna för sjukskrivningarna. Och LO har beredvilligt ställt upp med bortförklaringen att det är ett bra sätt att straffa arbetsgivare för dålig arbetsmiljö.

Om anställda som har skadats av dålig arbetsmiljö verkligen får ett nytt jobb, så är det i stället den nya arbetsgivaren som straffas. Så valet för den arbetsskadade personer har varit att antigen bli kvar på samma arbetsplats och bli ännu mer skadad eller gå ut i arbetslöshet och kanske bli sjukskriven.

Vi kan inte ha ett socialförsäkringssystem, ett semesterlönesystem, etc, vars verkliga kostnader inte tål att redovisas öppet. Varför ska den enskilde arbetstgivaren fonderar semesterpengarna tills de ska betalas ut? Vad händer om den anställda slutar? Jo, då betalas innestående semesterpengar ut till den f.d. anställda i stället för att föras över till en eventuelll ny arbetsgivare. När den nya arbetsplatsen stänger för semester har den nyanställda kanske inga semesterpengar från den förra arbetsplatsen kvar.

Som jag skrev i föregående inlägg borde Försäkringskassan betala ut sjukpenning från första dagen, då den anställda är berättigad till ersättning. Nu föreslår jag också att Försärkingskassan ska förvalta pensionspengarna, så att de finns kvar när den anställda har semester, även efter byte av arbetsgivare. Oavsett hos vilken arbetsgivare semesterpengarna har tjänats in, ska de räcka till den anställdas försörjning under en semester av lagstadgad minimilängd, som är fyra veckor per år. Den femte semesterveckan får sparas till ett senare år.

Det kan antas att det är sparade semesterveckor som anställda tar ut när de är sjuka, för att arbetsgivaren ska slippa betala sjuklön. Men det var ju inte meningen. Den var att anställda ska kunna ta ut långledigt exempelvis vart 5:e år. När jag nu föreslår att tre karansdagar ska införas i sjukförsäkringen, och att man ska kunna tas ut semesterdagar under karensdagarna, så föreslår jag att en sjätte semestervecka införs för det syftet. Den sjätte semesterveckan ska vara "öronmärkt" för det syftet under första året efter intjänandeåret.

Om den anställda inte är sjuk under året, eller är sjuk men väljer att inte ta ut semesterdagar under karensdagarna, får de semesterdagarna efter utgången av första året sparas som "vanlig" semester. Den anställda "lånar" av sig själv, genom färre sparade semesterdagar.

Det låter kanske krångligt, men är administrativt enkelt om båda systemen - sjukförsärkingen och semesterersättningen - förvaltas av samma inrättning - Försäkringskassan. Som även skulle kunna ta hand om a-kassan och det kommunala försörjningsstödet.

Detta må strida mot gamla, väletablerade socialdemokratiska principer. Men jag är ju inte partimedlem. Och för övrigt måste de, som är partimedlemmar, komma med något nytt om Socialdemokraterna ska ha en chans att återta regeringsmakten. Välfärdssystemen började krackelera redan innan valet 2006, när vi fick en borgerlig regering. Dessförinnan var det Socialdemokraterna som administerade sönderfallet, som försämrade för "bidragstagarna", samtigt som man gömde kostnadern genom pålagor på arbetsgivarna. Och dolde arbetslösheten genom "åtgärder" som enbart förnedrade dem som skulle hjälpas.

De ideologiska frontlinjerna i Sveriges riksdag 210 är desamma som i striderna om Paris-kommunen 1871. Bilden visar parisiska arbetare vid en barrikad i väntan på att de borgerliga styrkorna ska anfalla och ta ifrån dem det de har.


Jag har nu blivit tillräckligt återställd för att återuppta skrivandet på min egen blogg. Helt passiv har jag dock inte varit. Men  orken har inte varit som vanligt. Jag har dock skrivit på några socialdemokratiska bloggar - om sjukförsäkringen. Socialdemokraterna behöver nog tänka  om på en hel del punkter om partiet har tänkt återkomma i regeringsställning. I den mån jag kan bidra med råd till en socialdemokratisk valseger 2014, så kan de råden lika väl gynna de borgerliga partierna. De behöver ju inte vänta till efter valet 2014 utan kan köra igång direkt. Frågan är om de vill. Läs mina kommentarer till s-riksdagsmannens inlägg:

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=46813
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=46838

Jag ska nu reda ut den mest grundläggande skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik.

Socialdemokratisk politik: Det som är dåligt för arbetsgivarna är bra för löntagarna.

Borgerlig politik: Det som är dåligt för löntagarna är bra för arbetsgivarna.

Alla är de klasskämpar. De kämpar på olika sidor i klasskampen. Det är 1800-talets frontlinjer som forfarande prägar den svenska partipolitiken. Krutröken från striderna om Pariskommunen 1870 -71 ligger tät över det nutida Sverige.

Sjuklön är dåligt för arbetsgivarna, tycker socialdemokraterna och vill följaktligen behålla
sjuklönesystemet. Det innebär att arbetsgivarna ska betala sjuklön för de två första veckorna av varje sjukperiod. Först därefter utgår ersättning från Försäkringskassan.

Sjuklön är dågligt för löntagarna, tycker de borgerliga partierna och vill följaktligen behålla sjukönesystemet. Det innebär att arbetsgivarna ska betala sjuklön för de två första veckorna av varje sjukperiod. Och det tycker ju inte arbetsgivarna är så kul, och därför blir de sura om någon är sjuk. Och det är ju inte så kul för löntagarna att ha en grinig arbetsgivare som bråkar om att man är sjuk.

De borgerliga partierna vill också försämra arbetsrätten. De tror att det är bra för arbetsgivarna. Socialdemokraterna tycker att arbetsrätten är tillräckligt dålig - för arbetsgivarna - som den är.

I utgångsläget (1960-talet) fanns tre karensdagar i sjukförsäkringen för LO-medlemmar, men inte för TCO-medlemmar som fick sjukpenning från  första sjukdagen*. Detta var orättvist men försvarades med att LO-medlemmar hade högre korttidsfrånvaro än TCO-medlemmar - och denna korttidsfrånvaro skulle öka ytterligare om karensdagarna avskaffades.

Karensdagarna avskaffades och korttids-sjukfrånvaron ökade. Jag har inga siffror som visar om sjukfrånvaron ökade oacceptabelt mycket. Men ett och annat tyder på att sjukförsäkringen under de sista årtiondena kom att uppfattas som en allmän frånvaroersättning, snarare än sjukförsäkring. Folk "sjukskrev"sig i protest etc.

Dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen gick emot sina egna medlemmars (arbetsgivarnas intresse) och började propagera för att sjukpenningen från Försäkringskassan skulle ersättas med sjuklön från arbetsgivaren under de första sjukveckorna. Det skulle bli en piska på arbetsgivarna att kontrollera att anställda, som var sjukskrivna, verkligen var sjuka**. Socialdemokraterna och LO var inledningsvis mot, men så snart de glömt varifrån det idiotiska förslaget kommit har de varit för. Arbetsgivare med många sjuka medarbetare straffas, hurra, hurra!

Argumentet från LO för sjuklön är att sjudomarna beror på dålig arbetsmiljö och att sjuklönen tvingar arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljön. Argumentet blundar emellertid att sjuklönesystemet i sig utgör en försämring av (den psykiska) arbetsmiljön, samt att arbetsrelaterade sjukdomar kan har förvärvats hos en tidigare arbetsgivare - samt att många sjukdomar över huvud taget inte är orsakade av arbetet.

Så straffas alltså arbetsgivare som frivilligt tar ett socialt ansvar genom att anställa personer med hög sjukfrånvaro! Följden har givetvis blivit att få, om ens någon arbetsgivare, vågar anställa personer som inte har haft dokumenterat låg sjukfrånvaro. Så hamnar berörda personer i livslång arbetslöshet. Enligt borgerlig terminologi har berörda personer hamnat i "bidragsberoende", som man alltså jämställer med självförvållaarbetsoförmåga p.g.a. missbruk av alkohol eller narkotika. Enligt socialdemokratisk retorik fungerar inte "rehabiliteringen".

Hela rehabiliteringssnacket bygger på att det är något ytterligare fel på individen - utöver den sjuklighet som gör att ingen arbetsgivare vågar anställa honom. Arbetsgivare vill ju betala lön för utfört arbete - inte för att folk ska vara hemma och vara sjuka. Är det så svårt att fatta? Sjuklön till en anställd som har två sjukperioder per år motsvarar en lönehöjning på drygt 8 % jämfört med en anställd som aldrig är sjuk***.

För en småföretagare, som kanske klarar sig med en anställd, är det rena lotteriet. Att tvingas betala sjukön åt en anställd, som ofta är sjuk, är jämförbaart med en löneökning på åtskilliga procent jämfört med någon som aldrig är sjuk. För ett stort företag med hundratals anställda jämnar det ut sig mellan dem som ofta är sjuka och dem som sällan är sjuka.

Att just socialdemokrater har så svårt att fatta detta kan beror på att socialdemokrater i arbetsgivarposition ofta är chefer för stora offentliga byråkratier med massor av anställda. Jag är ganska säker på att sjuklönesystemet inte bara leder till att personer med hög sjukfrånvaro blir permanent arbetslösa, utan även att totala antalet arbetstillfällen blir Sverige och att i synnerhet tillväxten i de minsta företagen hämmas. Företag som skulle kunna växa från ingen anställd till en anställd förblir enmansföretag (endast företagaren själv arbetar i företag). Vilken enmansföretagare vill riskera sin egen försörjning genom att anställa någon under dessa osäkra premisser?

Jag är också ganska säker på att sjuklönesystemet har lett till strukturell arbetskraftbrist. Det är inte alltid så lätt att hitta någon som både har en unik expertkompetens och som aldrig har någon sjukfrånvaro. Detta leder antingen till att företag avstår från expansionsmöjligheter eller importerar arbetskraft - trots en mycket stor arbetslöshet i Sverige - från länder med låg sjukfrånvaro.

Avskaffandet av karensdagarna har lett till oförutsedda och oönskade effekter som vida överstiger fördelarna. Sjuklönen, som betalas av arbetsgivaren, måste avskaffas och bör ersättas med tre karensdagar. Lika för alla****. Försäkringskassan ska betala sjukpenning från första dagen sjukersättning utgår (d.v.s. från fjärde sjukdagen. De negativa effekterna på privatekonomi av karensdagarna, kan motverkas med införande av en sjätte semestervecka och möjlighet att ta ut semesterdagar under karensdagarna.

________________

*) Försäkringskassan hade dock samma regler för arbetare och tjänstemän. Men privatanställda tjänstemän hade ett avtal med arbetsgivarna om sjuklön från arbetsgivarna under karensdagarna. Det var sedan LO misslyckats med att få ett liknande avtal för sina medlemmar, som man vände sig till regeringen med begäran att karensdagarna skulle avskaffas.

**) Jag minns en bild i anslutning till en artikel i SAF:s tidning för sjuklön. Bilden visade en mycket sjuk arbetare liggande i en säng med en febertermometer i munnen, medan en arbetsgivare glodde in genom fönstret och antecknade varje rörelse som den sjuke gjorde. Det var alltså så arbetsgivarnas egen intresseorganisation såg på arbetsgivarnas uppgift: att agera spioner åt Försäkringskassan i stället för att leda företag och arbete. Inte konstigt om det går dåligt för svenska företag: anställda har lön från arbetsgivarna för att vara hemma och vara sjuka och arbetsgivarna är inte heller på jobbet!

***) Till detta kommer givetvis kostnader för produktionsbortfall eller leveransförseningar eller kostnader för reservpersonal, som inte kan beredas full sysselsättning vid låg sjukfrånvaro. Under debatten under 1970-talet sa dåvarande Volvo-chefen P G Gyllenhammar att han kunde acceptera hur hög sjukfrånvaro, som helst om bara de anställda talade om i god tid i förväg när de skulle vara sjuka. Han fick en vederbörlig utskällning för att ha antytt att alla sjukskrivna inte var sjuka.

Men naturligtvis hade Gyllenhammar rätt. Företagen har inget att förlora på att anställda byter lön mot mer fritid - om det bara sker på ett för arbetsledningen förutsebart sätt. Arbetsgivarna betalar ju faktiskt sjukförsäkringsavgift - en viss procent på lönesumman - till Försäkringskassan. Om lön, semesterersättning, sjukförsäkringsavgift etc, bara uppgår till samma totalsumma per tillverkad bil, har ju fördelningen mellan dessa olika utgiftslag ingen betydelse för arbetsgivaren.

****) Arbetsgivarna ska naturligtvis inte premiera sjukfrånvaro hos någon grupp anställda genom att betala sjuklön. Ett sätt att motverka detta kunde vara att karensdagarna inte ska räknas från första sjukdagen, utan från första dagen då man inte får lön från arbetsgivaren.