larsflemstroms

Som mina läsare säkert själva har konstaterat, så är det fortfarande problem med bloggverktyget. Felet minskar läsbarheten. Har jag då någon större lust att skriva? Nej, och därför dröjde det nästan 20 timmar sedan jag senast skrev något tills jag tittade till bloggen idag. Där fanns en kommentar, som jag inte sett, faständ den hade skickats in nästan 20 timmar tidigare. Kommentaren, som du nu kan läsa under föregående inlägg, innehåller en kompletterande upplysning, kanske ett ifrågasättande av mina slutsatser, men är vänligt hållen. Tydligen har skribenten tröttnat på att vänta, ty på sin egen blogg har hon klagat på att jag inte hade publicerat kommentaren. Dessutom beskyller hon mig för "fantasier". Om det över huvud taget är en kränkning att beskyllas för att ha "fantasier" så är det i varje fall ingen allvarlig kränkning. Det kan till och med vara ett hedersomnämnande. Mycket forskning hade blivit ogjord, om inte någon hade haft "fantasier". Inte minst gäller detta inom ämnet historia. Jag beklagar djupt att jag inte såg kommentaren direkt. För i så fall hade vi kanske fått en intressant diskussison på denna blogg. Långfredatsmassakern nära Uppsala 1520 är föga känd. Jag kände inte till den förrän jag läst ett brev, i vilket den nämndes, vilket skrevs av Gustav Vasa 1520 till den svensk-katolske exilärkebiskopen i Rom år 1555. Alltså 35 år senare. Gustav Vasa var då fortfarande mycket upprörd över hur de svenska bondesoldaterna hade behandlats av den danska hären. - Och av den avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle, som vägrat dem en kristen begravning. Brevet var ett slags försvarstal för den politik som Gustav Vasa hade fört som kung. Sonen, kung Erik XIV, som var ansvarig för Ronneby blodbad 9 år senare, torde ha känt till faderns upprördhet över långfredagsmassakern. I ena fallet nekades "fienden" en kristen begravning. I andra fallet hämtades "fienden" ut ur en kyrka och mördades. Man får inte heller glömma att kung Erik stämpades som "sinnessjuk" av sina egna bröder, hertigarna Johan och Karl, och själv mördades av dessa med förgiftad ärtsoppa, när han satt fängslad på Örbyhus slott i Norduppland. Erik XIV var anstiftare (ev även utförare) av sturemorden. Han var en våldsam man, precis som den danske kungen Kristian Tyrann. Men var dessa båda massmördare verkligen typiska för de folk, som de regerade över?

Det är fortfarande problem med bloggverktyget. Det går t.ex. inte att kursivera enstaka ord. Vad som måste vara mest besvärande för läsaren är emelletid att radbrytningen inte fungerar. All text flyter ihop till ett enda stycke.

Under sistförlidna kväll hade TV ett kort reportage om Ronneby blodbad. Ännu ett debattinlägg om de hemska svenskarna. Det är verkligen omvända världen mot berättelserna om den danska kungen Kristian Tyrann och hans fogdar. Märkligt nog var det den danska överheten - inte det danska folket - som svartmålades i den svenska historieskrivningen. Den svenska hären hade under nordiska sjuårskriget brutit in i det då danska Blekinge. Ronneby var då en stor handels- och sjöfartsstad. Men hur stor? Alla städer var små sett med nutida mått. Stocholm hade c:a 5.000 invåndare vid tiden för Stockholms blodbad. Ett nittiotal högre ståndspersoner avrättades på Stortorget i Stockholm. Vissa källor tyder på att mängder med "vanligt folk" fick sätta livet till. Men uppgifterna är osäkra. Den danske kungens illdåd - i samförstånd med den avsette svenske ärkbeviskopen Gustav Trolle - framstår som en mindre händelse jämfört med Ronneby blodbad. Reportaget började med att Ronnebyån färgades röd av blod och avslutades med att blodet nu - 450 år senare - har sköjts bort. Den svenske kungens, Erik XIV, egen beskrivning lästes okritiskt upp. Enligt honom hade 2000 män dödats, plust kvinnor och barn. De hade sökt sin tillflykt till Heliga kors kyrka i Ronneby. Det var ett helgerån, ett brott mot kyrkofriden. Hur många invånare hade Ronneby vid den tiden? Och hur många rymdes i kyrkan? Speakersrösten sa att det var "etnisk rensning". Dessa hemska svenskar igen! Räckte det inte att det var en massaker? Svenskar och danskar har inte olika etnicitet. Skillnaden mellan det sveska och danska språket var mndre än i nutiden. Svenskar och danskar hade samma religion. . Ronneby var en svår konkurrent till Kalmar för exporten av varor från svenska Småland, vilket innebar att minskade intäkter för den svenska staten. Detta kan ha varit ett motiv för massakern. Ett annat motiv kan ha varit att Ronneby-borna gjorde väpnat motstånd mot den svenska hären. Det var dessutom vanligt att dåtidens krigarkungar gav sig på fiendens civilbefolkningar. På så viss tillfolkade man fienden stor skada, även i de fall civilbefolkningen i sig inte var någon fiende. Att offren släpades ut ur kyrkan var helt klart ett brott mot kyrkofriden. Detta kan ha varit en hämnd för Långredagsmassakern utanför Uppsala 44 år tidigare. Det var ett slag under frihetskriget mot danskväldet. En uppländsk bondehär drabbade samman med den danska yrkesarmén, som besegrades, till stor del tack vare det dåliga vädret, som hindrade danskarna att använda sin moderna vapen. Man beräknar att samanlagt mellan 4.000 och 7.000 soldater deltog i drabbningen. Hur många som dödades är oklart. Källorna går isär om vad som sedan hände. Enligt en uppgift hade svenskarna börjat plundra de fallna danskarna, då resterna av den danska armén plötsligt återvände till slagfältet. Enligt en annan uppgift hade den svenska bondehären upplösts efter segern, och påbörjat vandringen hemåt till det väntande vårbruket. Detta var nackdelen med bondehärarna. Man krigade på vintern och skötte jordbruket under sommaren, då danskarna återtog förlorad terräng. Enligt den versionen jagade de beridna danskarna ifatt de hemvändande svenskarna, som splittrade på olika byar inte kunde försvara sig mot övermakten, utan mejades ner. Detta skall ha skett under långfredagen 1520. Ärkebiskop Gustav Trolle nekade de dödade svenskarna en kristen begravning, utan liken fick ligga kvar under bar himmel under lång tid. Denna hantering, eller snarare brist på hantering, av de avlidna ansågs vara som ett helgerån, som kan ha haft betydelse för den stora folkresning under Gusta Vasas ledning, vilken ägde rum följande vinter och ledde till svenskarnas slutgiliga seger över danskväldet.

Nu är alla skruvarna på plats. Nu ska jag bara vänta några månader för att de ska växa fast. Därefter blir det ett stort leende. Men allra först ska såret läka. Det gör hemskt ont de första dagarna. Jag tänker att människan är en bra konstig varelse, som utsätter sig för detta frivilligt. Men det är för resultatet. Expressen har idag haft en debattartikel om hur extremisterna tar över svenska förorter. Det är som ett Afghanistan i Sverige, som någon skrev. Och befarade att någon annan, tydligen jag, ska förvränga allting. Så det är väl bästa att jag inte skriver mer om det ämnet. Det är emellertid inte alls något nytt för mig. Jag minns en 15-årig flicka, som hade rymt hemifrån, för att hon var så hårt hållen. Hon hade gömt sig hos en dam i grannskapet, och den damen hade kopplat in socialtjänsten, som hade beslutat om ett s.k. omedelbart omhändertagande. Jag var en av dem, som skulle besluta om detta. Men mötet blev inställt, eftersom flickan skulle mördas av hitresta mördare inför våra ögon. Polisen hade fått vetskap om detta, kanske genom telefonavlyssning, vad vet jag. Visst kan det kännas obehagligt att mobilsamtal och mejl går via Försvarets Radioanstalt genom den s.k. FRA-lagen, som det protesteras så mycket mot. Men annars hade vi kanske alla blivit skjutna. Det var alltså inge i Sverige bosatta släktingar som skulle mörda flickan. Nog undrar jag också vad jag bor i för slags länd, där mördare kan passera ut och in. Och att problemet förnekas av landets myndigheter. Och att man inte kan tala fritt om sådana saker. Men även den som talar fritt, måste tala under ansvar, så att man inte ger rasister vatten på sin kvarn. Men visst är det ett konstigt land, som skryter med att man ger en fristad åt så många förflöljda - och så lämnar man dörrarna öppna för förföljarna att komma efter. SÄPO uppskattar att 300 svenskar har åkt ner strider eller har stridit för IS.Detta är ju i nivå med de stora länderna, vilket gör Sverige till ett av de värsta länderna som rekryteringsområde för terrorister.

Jag hoppas återkomma med inlägg om intressanta ämnen som inte har med någon speciell person att göra. Som framgör av inlägget "En dementi?" så menar vederbörande att något som jag skrivit (det som dementeras) inte är sant. Av det senaste inlägget på hennes blogg framgår att mer, som jag skrivit, inte är sant. Varför skulle jag döja att hon tycker så? Jag är ingen person som medvetet ljuger. Om någon kan visa för mig att jag haft fel, så är jag inte rädd för att erkänna det. I annat fall får det räcka med en dementi från vederbörande själv. Det finns nu ingen anledning att skriva mer om detta. Att någon tycker att det jag har skrivit är förvridet och förvänt, får jag stå ut med. Själva ¨påståendet att så skulle vara fallet är ju ingen anklagelse mot mig att vara en ond människa. Jag tycker att det är otroligt sorgligt att det har blivit så här.

På grund av att de inte längre är aktuella har jag återkallat publiceringen av de två senaste inläggen.

Jag önskar alla mina läsare en glad midsommar, men i synnerhet dig som har kallat mig "vansinnig" etc på den egen blogg. Det är väldigt skönt, och är ingen ironi i detta. Jag tycker inte om att bli utmålad som lögnare, som något som vill skada, etc. Men bli vansinnig, ha sjuka fantasier o.s.v. är sådant som man kan drabbas av utan att ha några onda avsikter med det. Det är livets gång. Själv har du drabbats av svår ångest, enligt vad du själv har skrivit. I det tillståndet är det lätt att bli väldigt rädd utan orsak, att tro andra människor om ont, o. s.v. Bakom detta finns inte heller några onda avsikter. Tror man att man är angripen, är det lätt att slå tillbaka (i ditt fall verbalt) utan att ha tänkt sig för. Var nu glad åt allt det vackra och försök förstå att du är älskad och uppskattad för allt bra.

Det är något fel på bloggen så att jag inte kan använda fet stil eller kursivera. Jag har naturligtvis inte skrivit någora medvetna lögner, men jag kan ha använt ett ordval som kan ge upphov till missupfattningar. Om jag själv har missuppfattat något, har jag naturlitvis inget intresse av att detta inte ska rättas till. Men jag är inte övertygad, Det finns en skrift, som hon själv har skrivit, om det som skedde. Jag har emellertid inte tid att leta fram den, eftersom jag inte minns var den finns efter flyttningen hit. Jag tror att hon är alldeles för upprörd nu för en saklig diskussion. Och naturigtvis har hon rätt i att det har gått många år och vill hon inte "rota" i det, så behöver vi inte. Men vad som betyder något för mig är alla beskyllninganra mot mit för medveten lögn i avsikt att "förtala" henne. Jag vill inte alls undanhålla mina egna bloggläsare något som hon har skrivit på sin blogg, nämligen: "Min arbetsgivare hotade mig, för att jag yttrade mig i pressen. Men något avskedande har jag aldrig fått! "

Hon fortsätter att anklaga mig för att sprida lögner om henne. En lögn är en medveten osanning. Annars är det ett oriktigt påstående. Jag har hittat ett stycke på hennes blogg, vilket jag inte sett tidgare. Tillskrivet i efterhand? Det lyder: Ett avskedande innebär att den anställde mycket grovt har förbrutit sig mot arbetsgivaren. Den anställde får då med omedelbar verkan lämna jobbet och får ingen lön. Det kan vara svårt att få a-kassa om man själv har orsakat att man är utan jobb. Enligt lagen får ett avskedande endast grundas på att arbestagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Det behöver inte vara någon direkt "förbrytelse". Men en grov förbrytelse är förstås ett grovt åsidosättande av sina åligganden. Men kan man inte vara avskedad utan att ha gjort något fel alls gentemot arbetsgivaren? Jodå, se vad som står i lagen. Om den som har mottagit ett besked om avskedande vill ogiltigförklara avsedandet ska han underrätta arbetsgivaren om detta inom viss tid. Gör han inte det, är han avskedad trots att laga grund saknas. Om man på grund av okunnighet om vad som egentligen har hänt (eller har glömt vad men fått veta) säger att någon har blivit avskedad har man därmed inte sagt att personen i fråga har gjort sig skyldig till grov förbrytelse eller grovt åsidosättande. Personen kan vara helt oskyldig, men har missat att man måste yrka ogiltigförklaring i rätt tid. Om personen i fråga har yrkat ogiltigförklaring i rätt tid (och ogiltigfrklaringen inte ogillas Arbetsdomstolen) så fullföljs alltså inte avskedandet och har personen har de facto inte blivit avkedad, även om personen skiljs från anställningen på annat sätt eller slutar frivilligt, så har hon givietvis inte blivit avskedad. Men det är ändå en strid om ordval. Det korrekta ordvalet torde vara att hon har mittagit ett olagligt besked om avskedande. I vardagligt tal skulle man nog ändå säga "blivit avskedad", men denna forumlering kan ge upphov till grova missförstånd. Men varför har hon då inte förklarat detta för mig och begärt att jag skulle rätta till oklarheten? I stället tar hon till rena hämndaktioner för att framställa mig som en dålig människa.

"Döm själv" står det på den andra bloggen. Men innan domen faller ska väl båda parter höras? Men jag har varken tid eller lust med någon storstilad slutplädering nu. Det får vänta till den verkliga rättegången. Jag är ju hotad med en ny polisanmälan. Ett tomt hot. Men för säkerhets skulle har jag sparat de senaste inläggen där jag beskylls för än det ena och än det andra. Nu har hon lagt ut hela mejlet, även slutet, som jag hade publicerat början på. Anledningen är att i slutet nämns ett par andra personer, en italiens fästman samt en svensk kvinna, som jag ville skydda för offentlig schavottering, ifall någon skulle lista ut hennes identitet. Kanske också fästmannen borde skyddas. Kanske finns någon (före detta?) fru eller fästmö ner i Italien, som inte vill att hennes man ska jaga gaqmla .... runtom i världen. Att det har funnits en gammal fästman nere i Italien från mycket tidigt i hennes liv, kände jag till. Men inte att bekantskapen med denne återupptogs tre år innan hon bliv bekant med mig. Att hon blivit kontaktad av honom fick jag veta först härom året. Men då sa hon ingenting om att detta har pågått under flera år och bakom ryggen på mig! Varför jag trodde att det var helt nytt, och inte besvarat. Till min besörtning fick jag veta först för någon vecka sedan vad som tydligen hela tiden har pågått och att hon tydligen överväger att återuppta den förlovaning som bröts för 50 år sedan. Hon har allttså själv kört dubbelt i största hemlighet, medan hon har beskyllt mig för att köra dubbelt med en svensk kvinna, som jag har känt mycket länge utan att det har "varit något" mellan oss. På grund av hur denna kvinna har blivit behandlad i livet har det varit svårt att säga upp bekantskapen med henne. Det skulle vara ett hårt slag för henne. Hon har fått ringa mig när hon känt sig ensam. Det har varit när hon inte haft någon annan att ringa till. Jag tycker att det är mycket egendomligt att hon ringer till denn stackars kvinna och skäller ut henne och förbjuder henne all kontakt med mig, för att kort efteråt inte vilja träffa mig. Anledningen var att jag hade skickat ett julkort till hennes son. Något annan förklaring än att hon inte orkade med att träffa någon gav hon inte då.Jag uppfattade henne som oerhört stressad. För ett par dagar sedan skrev hon på sin blogg: "Jag har ångest. Jag har vaknat med hjärtklappning och ångest de senaste dagarna. Världen känns otäckt ond och oförutsägbar." Detta är ett kriterium på ångest. En obefogad stark rädsla för något. Jag har märkt det flera gånger under åren och har gissat på det ena och det andra. Med tanke på hennes ålder har jag gissat på en begynnande demens, men hennes klara intellekt och analysförmåga har varit en stark kontraindikation mot både demens och någon psykisk åkomma. Jag har därför nöjt mig med att skriva att hon är "nojig". När hon har anklagat mig för än det ena och än det andra, är det som om han har glömt vad hon själv har gjort strax innan, och inte alls varit någon munter läsning för mig.

Vem den omskrivna personen är, förstår de som har läst hennes blogg. Varje gång hon skriver något negativt om mig, ökar besökarantalet på min blogg. För dem av mina läsare, som inte känner till den här historien har jag ingen anledning att avslöja vare sig hennes identitet eller vad slags tjänst, som hon blev utköpt från. Jo det stämmer att det hela slutade med ett utköp. Men hur började det? Själv skriver hon nu: "et var en konflikt, och vi kom överens om ett utköp. Det fanns ingen förhandling om något olagligt avskedande som han fantiserar om." Och hur började denna konflikt? Var det inte ett försök till (olagligt) avskedande? Jag minns inte de arbetsrättsliga reglerna så i detalj, men rent formellt kan det ha varit så att det inte var något avskedande. Om man kan ogiltigförklara en sådan handling från arbetsgivarens sida, så torde det formellt inte vara ett avskedande. Nu har jag ingen lust att älta det här, med det som dock hände, som hon själv har beskrivit det, tycker jag var ett mycket lumpet agerande av arbetsgivaren. Det är då rent otroligt att man kan bli hudflängd av en person som har blivit illa behandad för att man har uttryckt sympati för denna person. Sedan kommer det helt nojiga "Det är som om han inte kan låta bli att suga på denna karamell, och vid varje gräl vi hade- och de var många- sade han alltid 'Jag förstår att de inte kunde ha dig (kvar)---' Snyggt eller hur? Ett gott tecken på kärlek! Är det inte det? Suck! Jag har vid några tillfällen sagt att de inte kunde ha henne kvar, om hon uppträdde mot andra anställda på samma sätt som hon ofta har uppträtt mot mig. Grälsjuk och konfliktskapande till tusen. Men hag har aldrig påstått att hon var sådan vid den tiden. Det kan ju inte jag veta. Vad jag har sagt är att om så varit fallet hade de väl inte haft henne kvar under flera år, utan hon hade blivit uppsagd senast efter någon månad. Men människor förändras. Och jag har försynt frågat om det kan ha varit något sådant bakom arbetsgivarens - i högsta grad - anmärkningsvärda agerande under slutet av hennes anställningstid. Eller om konflikten med arbetsgivaren har satt igång något, gjort henne hyperkänslig. Hon har ofta talat om hur den arbetsgivaren skadar människor, bl.a. de som har blivit utköpta. För oss som bara har läst i tidningar om utköpen framstår dessa visserligen som hellt rättvidriga, men det framgår sällan vilka tragedier det kan vara för de utköpta. Inte ekonomiskt, givetvis, men psykiskt. Vi hade inte känt varandra många veckor, innan hon utan rimlig anledning frågade mig "Tillhör du fiendelägret". Det kan ju varas så att jag haft samma åsikter i några frågor som någon i "fiendelägret". Det är som om någon som håller på damlandslaget i fotboll skulle misstänkas för att vara en personlig fiende till någon för att någon annan som håller på samma lag är det.

Om någon menar sig vara expert på relationer, så borde den personen begripa att man inte går ut på offentliga bloggar och (även om det är ens egen) med det privata. Gör man det får man vara beredd på dementier. Det som jag skrev tidigare idag har nu tydligen blivit ett fall för kvinnojour och polis. Jag kan därför meddela att detta inte rör mig i ryggen. Utan det är just det här sättet att försöka värva sympatier för inbillade ofärrätter. Den senaste polisanmälan gällde tydligen att jag hade "förtalat" vederbörande genom att skriva på min blogg att hon hade blivit avskedad från en tjänst. Detta var inte i någon ond avsikt, utan snarare i syfte att påvisa att hon hade blivit illa behandlad. Om någon borde anmäla mig för förtal, så är det väl de, som stod bakom det olagliga avskedandet, inte "offret" för den oförrätten. Det jag skrev i den saken var inte helt fel, men jag borde kanske ha lagt till att avskedet bestreds som just olagligt, och parterna (facket och arbetsgivaren) ingick en förlikning efter central förhandling. Nu verkar det ju närmast som att hon försöker skydda den dåvarande arbetsgivaren - efter att i början av vår bekantskap ha försökt (och också lyckats) vinna mina sympatier för henne i den saken. Om jag inte minns fel, som ingick det i förlikningen att saken på något sätt skulle tystas ner. Men ärligt talat, så börjar allting som jag har fått hört (nota bene: bara från den ena sidan) ter sig så förvirrat, så att jag mycket väl kan ha missat eller missupfattat någon detalj. Om något har varit felaktigt eller ofullständigt på min blogg, så har jag alls inte varit ovillig att ta in en rättelse. Att i stället reagera som om man lider av förföljelsemani gagnar ingen. Allraminst vederbörande själv. Är det då konstigt att jag har försökt förmå ett par personer i hennes närhet, som jag uppfattat som omdömesgilla och förstående att påverka henne att upphöra med SITT förtal mot mig? Det var naturligtvis inte avsett för någon offentlighet, men skulle naturligtvis inte hållas hemligt för vederbörande själv. Någon vänlig själ, som kunde ha sagt: Ta det lugnt. Ingen vill dig något ont.

Detta kan man läsa på en annan blogg idag: "Trakasserier Du får skylla dig själv som du håller på med Anna och HH. Det är dessutom inte förtal om någon inte håller med dig. Du lider av förföljelsenoja. Skulle du vara något slags expert på relationer? Hahaha... Du var väl gift i 15 år, inte i 50 .... Du är inte mer expert än jag. Den som har varit gift med samma hela livet och aldrig varit otrogen, kan ju däremot kalla sig expert. Jag har inte alls ringt och velat återuppta relationen. Du vet vad jag tycker om förlovningslöften, utan att jag behöver säga det. Eftersom jag är så otroligt trött på de ständiga trakasserier som jag fortfarande, trots att det är sex månader sedan jag fick nog av den här relationen, och trots att jag gjorde en polisanmälan efter osakligheter om mig på hans blogg, utsätts för, publicerar jag nu mera av mejlet idag. Det är så de allra mest kristna, som vet hur riktig kristendom är, uppträder ibland!" Jag har naturligtvis tagit en skärmdump av inlägget för polisutredningen. Den polisanmälan som nämns i inlägget är nedlagd, eftersom det inte är ett brott att dementera lögner om en själv på sin egen blogg. Men jag förstår det förtäckta hotet om en ny polisanmälan. Det är ett konstigt sätt att umgås. Vi ses i rätten? Dessutom har jag fått ett nytt mejl nu på morgonen från personen som säger sig inte vilja ha någon kontakt. Det är synnerligen anmärkningsvärt att lägga ut privata mejl, som inte var avsett för offentligt beskådande, på en offentlig blogg, även om syftet är att avsändaren ska framstå som klandervärd. Det kan till och med vara åtalbart som förtal. Åtminstone om något väsentligt döljs. För att visa vad som döljs i det här fallet, publicerar jag nu mer av mejlet "Du ljuger! Nu vill jag inte ha fler såna här otrevliga mejl från dig. Det är ju fullt av lögner. Begrips?! Du får skylla dig själv som du håller på med Anna och HH. Det är dessutom inte förtal om någon inte håller med dig. Du lider av förföljelsenoja. Skulle du vara något slags expert på relationer? Hahaha... Du var väl gift i 15 år, inte i 50 .... Du är inte mer expert än jag. Den som har varit gift med samma hela livet och aldrig varit otrogen, kan ju däremot kalla sig expert. Jag har inte alls ringt och velat återuppta relationen. Du vet vad jag tycker om förlovningslöften, utan att jag behöver säga det."