larsflemstroms

Det verkar inte bättre. Har inte varit ute sidan i går förmiddag och har inte orkat göra någonting. En närstående ringde vid 6-tiden och sa att det är influensan. Under tiden hinner jag kanske glömma allt som jag tänkt skriva här på bloggen.

Det var en glädjens dag, början på en så lycklig tid. Idag har jag mått dåligt under fler dagar. Känt mig jättefrusen. Febertermometern visar 39,1.

Tysk polis har nu indentifierat (och gripit?) den man i Hannover, som troddes ha skickat en brevbomb till Vilks. Vilket utlöste storlarm i en mellansvensk stad, med polisens bombgrupp och allt. Men i stället för en bomb innehöll brevet ett papper, som Vilks skulle skriva sin autograf på samt pengar till porto tillbaka till Tyskland. Autografjägaren hade antagligen inte Vilks hemadress, utan hade skickat sin förfrågn till en av de tidningar, som har publicerat Vilks rondellhund.

 

Som alla vet vid det här laget, så är inte rondellhundarna hela konstverket, utan bara den lilla detalj, som triggar igång konstverket. Så har en tysk autografjägare och den svenska polisens bombgrupp tagit plats i konstverket.

"Sicken dag" ligger inte riktigt för mig att säga. Det är en dialekt som inte är min. Sydsvensk? Jag har fortsatt mina inköp i olika matbutiker. Köpt där det har varigt billigt. När jag äntligen kom hem vid tre-tiden fungerade inte portkoden och hela huset var nedsläckt. Planerat strömavbrott, men ett dygn senare än vad som stod på anslagen. Det visade sig att internet inte heller fungerade. Så jag har haft dålig koll idag.

 

Nu senast har hon skrivit att en annan kvinna har förlorat sin man. Avliden, förmodar jag. Det borde hon tänka på. En dag kan det vara för sent. Jag är alltså polisanmäld. Eller? Mig skrämmer hon inte. Jag tror inte heller att det är syftet. Hon vill att några andra ska tro på henne, när hon påstår att det jag har skrivit här om hur hon blev skiljd från ett chefsjobb inte är sant. Det var inte de, utan den blivande (nu f.d.) ärkebiskopen. Några ska frias från varje misstanke att de tvar de. Den blivande ärkebiskopen regisserade från början. Vet han vad han anklagas för, och skulle han kunna inleda en förtalsrättegång. Tänk om jag kallar honom som vittne!

 

Hon tror att jag ska göra en "motanmälan" mot henne för förtal, och utbrister triumferande att det kommer inte att fria mig. Möjligen blir båda dömda. Men så roligt ska vi inte ha det. Jag har ett ess i rockärmen, men vad det är, tänker jag inte avslöja i förväg. Utan det får bli en överraskning i rättssalen.

 

Jag tycker att det räcker nu. Men jag vill inte längre att lögner och halvsnningar om mig ska stå oemotsagda. Jag dementerar alltså, utan att gå in på detaljer. Nu hoppas jag bara att hon får lugn och ro under sin stora dag. Jag ska nog göra ett nytt besök på ett köpcentrum, eftersom jag inte fick med mig alla varor. När jag hade bil, brukade jag last den full. Jo, jag brukade finansiera utfärderna med extrapriserna.

 

En glad nyhet är det kommande rökförbudet utomhus. Rökare har inte en aning om hur långt rök kan transporteras med vinden. Röken sprids inte med vinden.

Det är riktigt att jag har tagit kontakt med två  personer i den andra bloggarens omgivningar för att förmå dem att påverka henne att stoppa hennes förtal av mig på nätet. Jag kommer att kalla dem och några till som vittnen, om hon lyckas få till en rättegång, bl.a. en person till vilken jag har framfört min uppskattning av henne. En person hade jag ringt upp för att dementerna hennes lögner om mig, vilka jag själv hade hört.

 

Jag kommer också att göra ett allmänt upprop till hennes bloggläsare. De vet att hon har lagt ut förtal mot mig på sin blogg, och när de har legat där under någon dag, så har hon raderat dem och trott att därmed är bevisen för hennes förtal mot mig borta. Senast detta hände var bara för ett par dagar sedan. Det inlägget har jag sparat i min dator.

 

 

 

 

 

Polisens bombgrupp ryckte ut till ett tidningshus i går eftermiddag. Det var en landsortstidning som hade fått ett brev från Hannover i Tyskland. adresserat till den s.k konstnären Lars Vilks. Brevet innehöll dock ingen bomb. Händelsen brottsrubriceras emellertid som "försök till allmänfarlig ödeläggelse". Den tyska polisen är inkopplad för att försöka spåra avsändaren. Om denne hittas kommer han kanske att transporteras till Sverige iförd handbojor. Vilks själv vistas nu på hemlig ort. Tänk om.... ?

 

Att förorsaka en onödig polisutryckning är väl inget försök till allmänfarlig ödeläggelse. För det krävs en riktig bomb, som dock inte har briserat. Eller fanns det risk att polisen hade skadat en massa människor under utryckningen? Det är intressant. Att genom provokativt beteende förorsaka att någon annan begår allmänfarlig ödeläggelse. Ett slags vållande, med andra ord. Culpa kallas det på juristspråk.

 

Idag har det varit pensionsdag, så jag har haft fullt upp i olika matbutiker. Riktigt otäckt var det på eftermiddagen, när jag upptäckte att jag glömt min promenadkäpp hemma. Jag fick stödja mig på "dramaten", men var nära att bli nedcyklad två gånger. De cyklar på trottoarerna.

 

Jag har tydligen blivit polisanmäld, dels för mitt "totalt osakliga" blogginlägg om f.d. ärkebiskopen dels för julkortet till den lille gossen. (Han har ju inte ens fyllt halvsekel.) "Det är möjligt att du är senil", skriver hon i ett mejl, och skriver att hon känner igen det från tiden när en närstående till henne började bli senil, "utan fabuerade lite som hon trodde att det var." Men lägg då märke till att det var i hennes släkt, och inte i min. I min släkt har ingen annan än min mor drabbats av detta, och diagnosen (alzheimer) var osäker, eftersom det var i sviterna efter en trafikolycka. Som om någon har det i släkten ärftligt kan det diskuteras vem.

 

Men hur som helst. Ska två gamlingar börja polisanmäla varandra för att man misstänker varandra för att vara senila och inte minns sammahangen. Nej, jag har inte polisanmält henne, men har sparat ner hennes blogginlägg om mig på min dator. Ifall det skulle behövas.Det är ju inte riktigt klokt, egentligen. Alla måste ju tycka att vi är ett gulligt gammalt par.

Den person, som fick en fallskärm, påstår sig nu ha polisanmält mig för följande i föregående inlägg:

 

 

Nu tror du kanske att det handlar om en f. d. ärkebiskop som har nekats inträde i Himmelriket p.g.a. sitt privatliv, men blivit räddad av nåden. Inte dum att likna Guds nåd vid en fallskärm. Och visst handar det om den f.d. ärkebiskop, som finanisierade sina privata excesser med kyrkans pengar i stället för att samtala och förlåta dem som på ett eller annat sätt misshagat honom utan att ha gjort honom personligen något ont.

 

Om något, som jag skriver är felaktigt, så rättar jag så gärna. Men är något felaktigt för att jag inte fått med alla detaljer? Nu skriver den person, som fick fallskärmen, att den då blivande ärkebiskopen visst var inblandad. Men har jag förnekat att det var han som låg bakom sin numera ökända metod att lösa konflikter, nämligen genom utlösning? Men vad jag har hört började konflikten med att personen i fråga blev omedelbart avskedad, utan någon förklaring och i strid med lagen om anställningsskydd. Efter förhandlingar med facket ingick något slags förlikning och en underskrift om något slags tystnadsplikt om hur det gått till.

 

Att nu efteråt försöka påskina att avgången var frivillig stämmer inte med vad som har sagts till mig persnlligen av personen ifråga. Det troliga är väl att den kyrkliga arbetsgivaren var beredd att stämmas inför Arbetsdomstolen och då tvingats betala ut ett stort skadestånd. Detta hade givetvis skadat båda parter, och inte minst den berörda personen själv, som hade fått rykte om sig att "det var värt en halv miljon" (i dåvarande penningvärde) "att bli av med henne." Därför omvandlades  skadeståndet till ett avgångsvederlag, s,k. fallskärm.

Det hinner inte gå en timme sedan jag skrivit något på min blogg, innan det kommer ett "motinlägg" på hennes blogg. Så nog är hon intresserad. Jag ska bemöta några av hennes påståenden,

 

 

 

 1. "Ringde jag varje natt och grälade? Ren lögn! " 

 

Nja, hon ville ju att jag skulle ringa. Men gjorde jag inte det exakt i tid, ringde hon upp, alltmer upprörd för att jag inte svarade snabbt nog. "Men jag svarar ju nu", brukade jag säga. Visst grälade hon, men det var kärleksfulla gräl, som jag saknar mycket. Där jag bodde då, var det dålig mobilmottagning, så jag måste gå ut. Det blev många nattliga promenader på en stor parkeringsplats. Den saknar jag också!

 

 

 

 

 

 

Mitt förra inlägg var min version. Det betyder inte att något var fel i sak. Men något som är den ena sidans version är kanske inte hela sanningen? Jag tycket att jag måste skriva min version, eftersom det i stort sett bara är hennes version som har kommit fram hittills.

 

Min version. Som jag kan minnas, och jag har ett bra minne. Än så länge. Tänk om jag en dag inte skulle hittahem från någon plats i närheten. Det är så alzheimer börjar. Min mor, som hade den sjukdomen sa med syftning på mig "Vem är den där?". Det var det sista jag hörde henne säga, innan hon gick in i den stora tystnaden. Hon var yngre än vad jag är nu. Min pappa sa att han kunde kommunicera med henne ända till slutet, utan ord eller några slags tecken.

 

För några år sedan träffade jag en helt förtjusande kvinna. Under vår första träff var vi tillsammans under precis 24 timmar. Det var en fantastisk upplevelse, men visst krävdes det mycket energi. Hon var väldigt aktiv de. Hade en massa engagemang, som tog mycket energi. Jag gjorde ett misstag. Jag ville vara tolerant, och frågade aldrig hur hon orkade med. Plötsligt hade jag kommit in i hennes liv, och relationen med mig krävde ju både tid och energi. Det var lättare för mig. Jag hade ju inga bindande engamang och kunde lätt skapa utrymme för henne i mitt liv.

 

Det började med att hon klagade på att jag tog för mycket energi från henne. Hon ringde sent varje kväll, nära midnatt och grälade. Hon trodde att jag hade en annan, ett helt harem, och var jätterädd för att det skulle finns någonting hos henne, som jag inte skulle gilla. Ganska snart frågade hon om jag tillhörde "fiendelägret", det var de personer som fått henne uppsagd från en chefstjänst. Detta återkom hon till flera gånger, att jag skulle tillhör "fiendelägret", fastän jag inte ens varit i närheten av de personerna. Det märkliga är hur hon fyra veckor efter vår förlovning började visa största förtroende för fiendelägret till mig, och det har bara fortsatt. Hämnd för någon inbillad oförrätt?. Om detta finns mycket att skriva, men det ska jag inte göra nu.

 

Idag har hon skrivit på sin blogg "Visst är det sjukt att försöka misskreditera en förälder inför barnen!" Härmed dementeras bestämt att jag har försökt misskreditera henne inför hennes barn." Det är bara hennes vanliga misstänksamhet. För ett och ett halvt år sedan hade jag skrivit ett brev till hennes dotter, om allt som jag ville hjälpa henne med. Skulle det vara att misskreditera? Hon har ju själv tillstått att hon är "bohemisk" och inte riktigt orkar med allting som hon borde göra.

 

Senast har hon skrivit att "Det tar för mycket energi att hålla på att tjafsa. Det är ingen idé att älta vems fel det var att något gick fel". Kloka ord. Det håller jag med om, förtsatt om det handlar om att lägga skulden på den ena eller andra. En annan sak är att se nyktert på vad som gick fel. Jag tror att det gick för fort i början. Och att det har varit för intensivt, när vi har varit tillsammans. En viss trötthet infinner sig efter ett tag, irritation och missförstånd uppstår.

Det som jag har skrivit i två inlägg nyligen är givetvis min version. Men det är ärligt som jag har uppfattat händelserna. Eftersom hon har spridit sin version till många personer, bl.a. via hennes blogg, tyckte jag att min version också måste komma fram. Det senaste bråker började strax före jul, sedan jag skickat ett julkort till hennes son, vilket jag tydligen inte fick göra. Hon har anklagat mig för att försöka slå in en kil mella henne och sonen. Hur jag nu har kunnat göra det genom ett julkort, på vilket jag bara har skrivit mitt förnamn. Den förtryckta texten var det sedvanliga "God jul och gott nytt år".

 

Nu skriver hon på sin blogg att hon inte har skrivit att hon "lätt blir uttröttad". Men hon har ju faktiskt skrivit att hon blir uttröttd. Att hon lätt blir det är min erfarehet. Det är mänskligt och ingen anklagelse. Nu skriver hon (ordagrannt citerat):  "Jag beskrev hur det är om jag ständigt har människor tätt inpå mig. Då blir jag uttröttad för att jag behöver tid för egna tankar och skapande." Den beskrivningen har jag ingen invändning mot. Men när vi har varit tillsmmans, om det så har varit under en månad eller mer, som det brukat vara, har hon inte velat släppa mig ur sikte, och har faktiskt inte tillåtit mig att vara borta någon längre tid, satt upp tidsgränser för när jag ska komma tillbaka, som föräldrar gör för sin tonåriga barn.

 

Och hon som har så stort behov av att vara ensam. Det har väl alla människor då och då? Efter att sålunda ha beskrivit sitt behov av ensamhet, klagar hon på mina "så gott som dagliga promenader" utan henne. Men jag har ju faktiskt inte förbjudit henne att följa med. Men precis, som hon själv skriver, har hon haft svårt att gå under nästan ett år. Jag har skämtat om att jag gärna skulle skjutsa henne runt i rullstol. Det verkar som om mitt behov av ensamhet har tillgodosetts under de månader, då vi inte har varit tillsammans.

 

Hon anklagar mig också för att ha vantolkat henne, när hon i ett tidigare inlägg på sin blogg skrivit  "om hur man kundeätas upp inifrån till hårdhet, oförsonlighet och intolerans mot omvärlden och medmänniskorna." Detta skulle tydligen vara allmänmänskligt och inte ha med henne att göra. Så det som är allmänmänskligt skulle alltså inte gälla henne själv? Men jag har sett detta hos henne, och detta när hon har varit uttröttad, kanske av att leva för tätt tillsammans.

 

Det är absolut ingenting som jag hatar henne för, eller som jag vill att andra ska nedvärdera henne för. Men tydligen tror hon att hon skulle förlora sina nära och kära, om de får höra min version. Det tror jag inte alls. Jag hoppas verkligen att hennes barn älskar henne som den hon är. Men rent ut sag. Hon är en "skvallerkärring", som kan vräka ur sig vad som helst, när hon är trött och upprörd. Och det ställer till problem för mig. Tycker jag. Undrar vad sonen tänker, när han efter att ha hört hennes tirader i telefon, frågar "Ska jag komma och kasta ut fanstyget?"

 

Tänk bara vilken katastrof det skulle vara för hennes trovärdighet om han hade blivit bekant med mig, och upptäckt att jag inte alls är något "fanstyg". Men, hallå! Skulle det verkligen var en katastof om hennes närstående skulle få vetskap (om de inte redan har det) om att denna intellektuella, analytiska och kreativa kvinna emellanåt kan visa upp en annan sida också - när hon är trött och inte orkar vara lika skärpt som vanligt? I vår ålder kan vad som helst hända, och det kan komma snabbt. Och det kan man vara rädd för. Rädd för att få en diagnos av någon närstående. Något som man absolut inte vill höra. Det handlar nog mycket om rädsla, överdriven.

 

 

 

 

 

Inte ens mycket grova övertramp ska bestraffas med döden. Och dessutom ska inte grovt kriminella personer straffa. Inte heller laglydiga medborgare ska "ta lagen i egna händer". När detta är sagt, måste jag ifrågasätta den s.k. konstnären Lars Vilks rätt att skicka andra människor i döden. I mina ögon är han en feg usling, som omger sig med livvakter, som gör att hans mördare inte kommer åt honom, utan skjuter andra i stället. Han eget livvaktsskydd kostar 10 miljoner om året. Detta samtidigt som polisen saknar resurser att skydda alla andra, som behöver skydd.

 

Jag menar nu inte att Vilks ska berövas livvaktsskyddet. Men han borde sluta spela hjälte, som kämpar för allas vår yttrandefrihet, och i stället ägna sig åt att måla stilleben. Om han verkligen är en konstnär. och inte bara något slags överårigt busfrö, som vill ställa till oreda. Jämför  ovanstående stilleben med Vilks rondellhundar! Ordet stilleben, betydelse "stilla liv" syftar på motivvalet, som tillhör hushållet. En skicklig konstnär kan förlända vardagliga ting en oanad skönhet.

 

Nu påstår ju inte ens Vilks själv att rondellhundarna är god konst. "Konstverket" i fråga består ju av oss alla som engagerar sig på något sätt. För några teckningar av låg konstnärlig kvalitet. När förre vänsterartiledaren Lars Ohly fick frågan om vad han tycker om Vilks konst, svarade han att han inte ville uttala sig för att han inte vill bli en del av Vilks konstverk. Det har onekligen de mördade personerna i Köpenhamn blivit. Och alla som pratar om yttrandefrihet.

 

Vad är egentligen yttrandet i Vilks så kallade konst? Ett stilleben säger mer, nämligen att vardagliga ting, som kan finnas även i ett fattigt hem, är vackra. Vilks enda ärende är att såra. Den kanske oväntade effekten av detta blev att grovt kriminella personer uppträder som de sårade muslimernas beskyddare. Kan mord vara god konst?

I den här åldern kan hälsotillståndet förändras snabbt. Man kanske inte märker det själv. Andra märker. Men när min syster och hennes man säger att jag har ett mycket gott minne, tror jag det. Och jag skulle väl ha märkt det själv, om jag gått vilse och inte hittat hem. Och hemtjänstpersonalen, som besöker grannarna, hade väl märkt något, och sett till att jag också fått hemtjänst, om så hade behövts.

 

Med den fysiska hälsan är det sämre. Det har kommit helt oväntat. Så jag är lite orolig för vad som ska komma härnäst. Oförberett hände något ytterst oväntat före jul. Flera tusen tandläkaren. Jag var nog lite för snål förra gången, för tre år sedan. Den tandläkaren, som gjorde den behandlingen var lite tveksam om det skulle hålla. Det gjorde det alltså inte. Nu ska det göras om, på ett nytt sätt. I veckan som gick lyckades jag fixa finansieringen. Vilken lättnad.

 

Precis som väntat har "kvinnan" skrivit skit om mig på sin blogg igen. Nu ska jag hängas ut rejält, så att alla förstår vilken ful fisk jag är. De inlägg, som jag referat till, har hon tagit bort. Det ska se ut som om det inte fanns någon anledning för mig att reagera på hennes tidigare skriverier. Under rubrik "Kan jag inte tolka verkligheten" skriver hon "Ja, man kan verkligen undra om man själv har fel i huvudet eller vad det är när man läser beskrivningar av händelser som man inte känner igen." 

 

I sitt närmast föregående inlägg skrev att hon lätt blir uttröttad: "Det är som om min hjärna inte orkar med detta. Jag har så många tankar själv ändå." Jo, jag har märkt det många gånger. Ett lysande intellekt, men ibland slinter det rejält. Kan man hata en äldre människa för det? Naturligtvis inte. Skulle jag hata min egen mamma? Elva år innan hjärnskadan slutligen tog hennes liv, sa hon till mig "Vem är den där?" Det var sista gången jag hörde henne säga något över huvud taget. I sistnämnda inlägg på sin blogg har "kvinnan" skrivit:om att förtäras inifrån: "För det tror jag att man gör. Jag tror att man äts upp inifrån till hårdhet, oförsonlighet och intolerans mot omvärlden och medmänniskorna."

 

Det har jag nog fått känna på. Det har varit snabba växlingar mellan rollen som lite förtryckt kvinna och stor mäktig chef, som visar sin makt och är hård och oförsonlig. Det märkliga är att hon skriver om sitt behov av att vara ensam, men när vi har varit tillsammans har hon krävt att jag alltid skulle vara hos henne, och inte velat acceptera om jag tagit en promenad, när hon inte kunnat följa med. Verkligen motstridiga besked.

 

Där jag bor finns en gammal man, som står i dörren och väntar och väntar på någon som aldrig kommer. Ibland går han runt och känner på dörrhandtagen, och när jag öppnar frågar han: "Var är alla?" Han menar de, som bodde här för flera år sedan. Han minns dem så väl. Det är som om de fanns här tidigare idag. Han har inget närminne.

 

Är det inte tragiskt med gamla människor, som efter en sista uppblommande förälskelse börjar hata varandra och tro varandra om ont? När de äts upp infrån till hårdhet oförsonlighet och intolerans - och känner ett så starkt behov att visa upp dessa känslor offentligt? Vem tror du på käre  läsare?

.

 

 

Ja, vad säger man? Det lär ha varit Alla hjärtans dag i dag. Jag har uppmärksammat att det pågår någon konstig debatt om mig på en annan blogg. Bloggägaren skriver om mig, ganska genomskinligt, och påstår att någon skickat kommentarer som hon vägrar lägga ut. Upplysningsvis kan jag meddela att jag förlovade mig med bloggägaren, när vi känt varandra några månader. Skönt att slippa vara ensam på ålderdomen, tänkte jag då. Ja, det var som en skänk från ovan, eftersom jag dittills inte trott annat än att jag skulle leva ensam resten av mitt liv.

 

Det hann inte gå mer än fyra veckor efter förlovningen, förrän hon gjorde något, som var en mycket grov kränkning mot mig. En person hade några år tidigare angripit mig, och ljugit ihop att jag hade angripit honom. Vad jag minns av händelsen var att några personer hade talat om att ringa efter ambulans, men angriparen hade sagt att det skulle bli skandal. Efteråt upptäcktes att jag hade genomgått en hjärtattack av det slag som kan drabba äldre personer. Denna person har sedan spridit ut förtal mot mig.

 

Fästmön fick kännedom om detta, och frågade vad det var, som antyddes. Jag svarade att det var gripit ur luften, men hon var tvärsäker på att "dom" kan inte påstå något utan orsak. Hon har sedan föröljt mig med ideliga anklagelser om att ljuga för henne. Det är lite märkligt, eftersom hon själv har blivit utlöst från ett chefsjobb och påstår att hon fortfarande inte vet varför.

 

Varför ska jag lita på hennes ord, när hon inte litar på mitt? Så har hon lyckats förgifta en relation, som såg ut att börja så bra. För en dryg månad sedan orkade jag inte längre. När vi var ny-bekanta var hon förtjust för att vi var något slags olyckssyskon.Hon var upprörd för att jag hade skickat ett julkort till hennes son. Sedan dess har jag fått två mejl, där hon anklagar mig för att ha gjort slut, eller vad man ska säga, utan att meddela detta. Men sanningen är ju att jag är mycket, mycket trött.

 

Det märkliga är att hon jämför mig med sin ex-man, som hon brukar träffa hos sonen, och klagar på att jag inte ens hör av mig. Jo - jag gjorde ju det. Med ett julkort till sonen.

 

Jag har fått en ny kommentar till inlägget Nobeldagen, som jag publicerade i december. Berättelsen om Alfred Nobel är oerhört intressant. Berättelsen om hans eftermäle är lika intressant. Medan han levde kallades han "dödens köpman". Han tjänade massvis med pengar på krig. Kring själva nobelpriset har det funnits en del skandaler, som effektvt har sopats under mattan.

 

Att en kapitalplacering i Nobels företag inte skulle kallas en etisk investering idag - inte ens under Nobels egen livstid - är uppenbart. Kommentaren innehåller uppgifter, som jag inte tidigare känt till, och jag kan självfallet inte gå i god för att de stämmer. Men om de gör det, så är det alarmerande. Därför publierar jag kommentaren separat här. Nya kommentarer i ämnet är välkomna!

 

 

Har hittat en debattartikel om Blasieholmen, vilken bekräftar det som står i ovanstående kommentar från en av mina läsare:

 

Den främsta fördelen är att det inte behöver vara så förtvivlat bråttom att integrera flyktingarna i det svenska samhället. Man behöver inte kunna svenska för att sköta ett jobb, om man inte använder språket i arbetet. Som exempel kör mackedoniska långtradarchaufförer illegal inrikestrafik i Sverige, så att den svenska åkerinäringen håller på att slås ut. Kan de svenska? Tyska busschaufförer kör turistbussar med tyska turister i Sverige. Kan de svenska? Svenska "läkare utan gränser" arbetar i Afrika. Kan de swahili?

 

Om syriska lärare kan undervisa syriska barn på arabiska i Syrien, så kan de göra det i Sverige också. Men då lär sig ju inte barnen svenska, invänder du kanske? Nåja, de kan väl smygstarta med svenska som främmande språk.

Gå över till svenska som huvudspråk kan de göra när familjen har fått permanent uppehållstillstånd, om det blir aktuellt. Pressen på flyktingar att de ska integreras splittrar flyktingfamiljerna. Barnen integreras först medan föräldrarna längtar hem. Detta var ett verkligt problem för många chilenska familjer, när Chilejuntan avgick.

 

De politiska partierna från höger till vänster har "den dåliga integrationen" som ett mantra. Detta för att slippa diskutera migrationspolitikens mål och medel. Det officiellt deklarerade målet är ju att hjälpa människor i nöd. Medan det dolda målet är att göra alla till svenskar, att skapa ett överskott av arbetskraft framförallt i låglöneyrkena, så att arbetsgivaren kan pressa ner lönerna ännu mer.

 

 

 

Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern har gjort utspel i flyktingfrågan. De bjuder över varandra med förslag om hur "integrationen" ska förbättras. Enligt ordböckerna är det ett annat ord för "assimilering". En liten betydelseskillnad finns nog ändå. Assimilering kan ske spontant eller med tvång. Tydligen handlar "integration" om tvångsassimilering, när man lägger förslag om att barn ska gå hungriga till skolan, om inte mamma hänger på arbetsförmedlingen och "coachas" att söka jobb som hon ändå inte kan få. Jag känner till ett fall då en invandrarkvinna verkligen hade gjort det, deltagit i jobbsökaraktiviteter, men tjänstemannen hade glömt att anteckna hennes närvaro. Då drogs bidraget in och hennes barn fick svälta.

 

En sak, som man inte får diskutera, är "volymen", d.v.s. sätta ett tak för hur många som kan tas emot. Det tycker jag också, att man inte ska diskutera. Ska vi säga till en nyanländ flykting: "Du kommer för sent. Vi slog just i taket. Ditt fall kommer inte att utredas. Åk hem!"

 

Ändå diskuterar politikerna volym, fastän de inte använder ordet. De säger att andra EU-länder måste ta sitt ansvar. Men det är väl ändå för att minska volymen, som kommer till Sverige?

 

Och hur ska andra EU-länder förmås att ta ett större ansvar, om flyktingarna själva väljder Sverige? Permanenta uppehållstillstånd, som man får i Sverige, lockar fler än tillfälliga uppehållstillstånd, som man får i andra länder.

Nu är det emellertid inte så att man beställer en biljett direkt till Sverige från hemlandet. Det går heller inga smuggelbåtar till Sverige.

 

 

 

Hur integrerad blir man för resten av att gå ensam och städa hela dagarna, kanske i ett präktigt överklasshem där både mannen och kvinnan är borta hela dagarna? Nu råkar jag vara bekant med en person som har arbetat professionellt under flera år med integration av låglutbilade invandrarkvinno r(en del av dem analfabeter) . .Björklund  (och hans hejaklack bland regeringspartierna)verkar inte ha en aning om hur det går till i praktiken.

 

Till en viss del handlade det om att övertala kvinnornas män att gå med på att deras fruar får delta i verksamheten. Men till största delen handade det om att utveckla kvinnornas egen förmågor. Naturligtvis kunde de en hel del, som fördomsfulla svenska politiker bara inte kunde föreställa sig. Kvinnfolksgöra i olika länder, och det av så hög kvalitet, så .att man kunde dra in pengar till verksamheten genom försäljning.

 

Detta var bra, oavsett om familjelrna skulle stanna i Sverige eller återvända till sina gamla hemländer om och när så blir möjligt.  Det handlade definitivt inte om sänka familjernas inkomster så att barnen får gå hungriga till skolan. .

 

 Vi matas ständigt med fantastiska påståenden om hur lönsam invandringen är för oss svenskar. Men om den är så lönsam för oss måste den ju vara en jätteförlust för andra. Vi får inte diskutera volymer invandrare, utan tillsägs att diskutera hur vi ska förbättra integrationen, hur vi snabbast möjligt ska få flyktingarna i arbete, helst innan de har fått uppehållstillstånd. De ska vara omskolade till fullfjädrade svenskar innan de avvisas. Det föreslås också att de,. som har fått jobb, ska få permanent uppehållstillstånd. De andra då, som kanske har ännu större skyddsbehov? Vad det hela handlar om är avancerad stöld av arbetskraft, som det råder brist på i flyktingarnas hemländer.

 

Jag hoppade högt av glädje, när jag fick höra att Sverige ska skicka soldater till norra Irak. Men glädjen svalnade, när jag fick höra att det inte handlar om soldater som ska sättas in i strid eller ens ha bevakningsuppdrag för att skydda flyktingar. För det finns massor med flyktingar inne i området. Internflyktingar kallas de, och de måste skyddas av tungt beväpnad FN-trupp för att överleva. Glädjen över den svenska hjälpen svalnade ännu mer, när jag fick höra att svenskarna ska utbilda pesh merga-soldaterna. Tyskland skickar också soldatutbildare. Men också vapen. Vad hjälper utbildning i vapenbruk utan vapen?

 

Men så kom det slutliga avslöjandet av den rödgröna regeringens storstilade solidaritet. Det handlar inte om någon utbildning i stridskonsten, utan utbildning i minröjning och sjukvård. Nu är förstås fråga om vilka minor som ska röjas. Och visst inser jag att vetskapen om att man blir omhändertagen av ett sjukvårdskompani redan ute på slagfältet höjer stridsmoralen hos soldaterna, så att de vågar gå i strid med fienden. Men utan vapen? För trots allt vinnar man krig med vapen och inte med plåster.

 

Med en lätt överdrift kan sägas att det under några års tid har varit skottpengar på sjukvårdspersonal i det syriska inbördeskriget. Sjukvårdspersonal lappar ihop soldaterna så att de kan sättas in i strid igen. Sjukvårdspersonal höjer stridsmoralem hos de stridande. Sjukvårdspersonal reducerar effekterna av terrorbombning mot civilbefolkningen. Det har varit mycket terrorbombning mot civila mål i de syriska inbördeskriget. Regimen har legat bakom det. Och till det kommer så IS-terroristernas avrättningar. Läkare och övrig civil sjukvårdspersonal är de mest utsatta. Jag klandrar inte en läkare, som efter tre år av krig, som till synes är utan slut, tre år av ständig livsfara för egen del, ger upp och börjar drömma om ett nytt liv  i något land långt borta.

 

Men jag klandrar svenska politiker, som medvetet snyltar på läkarflykten från Syrien. De ska integeraras, komma i jobb, få permanenta uppehållstillstånd. Barnen ska fortsast möjligt få svenska skolkamrater. Allt för att de flyende läkarfamiljerna ska glömma varje tanke på att återvända till sitt gamla hemland, när det blivit fred och sjukhusen är fulla med krigsinvalider. Som vårdas efter bästa förmåga av snabbutbildade militära sjukvårdare. Särskilt osmakligt är att höra svenska politiker jubla över att så många rutinerade kirurger från Syrien kommer hit . Hur man diskuterar hur de ska integreras, och att de inte ska behöva vänta så länge på sina svenska läkarlegitimationer.

 

 

Varför ha så bråttom med att integerar flyktingarna? Det viktiga är väl ändå att flyktingar får ett tillfälligt skydd, så länge situationen i hemlandet är som den är? Men det verkar dels handla om att avhjälpa brist på arbetskraft i Sverige och dels att dumpa löner i yrken, där det inte råder någon brist på arbetkraft. När Jan Björklund, fp, nu föreslår att man ska få permanent uppehållstillsånd när man har fått jobb, detta för att "ställa krav" på flyktingarna, vill jag säga att kravet för att få ett uppehållstillstånd ska vara att man har ett skyddsbehov, som inte redan har tillogosetts i ett annat EU-land.

 

Eftersom alla andra EU-länder ger tillfälliga uppehållstillstånd som regel, bör Sverige göra likadant. Detta för att  personer som redan har fått asyl i ett annat EU-land inte ska slänga sina identitetshandlingar och söka asyl på nytt i Sverige.De tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas, om det inte varit möjligt att återvända hem inom en viss tid. Däremot aldrig för att man har fått jobb. De friska och arbetsföra är inte dem som har svårast att återetablera sig i det gamla hemlandet.

 

 

 

..