Ändrad relationsstatus
Min fästmö har skrivit på sin blogg (gissa länk i spalten till höger) att hon har en ändrad relationsstatus. Hon lever numera i ett förhållande! Sedan hon offentliggjort denna "nyhet" frågade hon mig om jag kan godkänna att hon har skrivit så! Vad säger man när man blir ställd inför fullbordat faktum? Men jag är inte sämre själv, vad gäller initiativförmåga: Jag fortsätter alltså att kalla min fästmö för "min fästmö" utan att be om lov! Men nu vet ni det: I det jämställda Sverige är det kvinnan som friar till mannen, och inte tvärtom!
Och i den jämställda Svenska kyrkan ska inte kungen lämna över sin dotter till "mannen av folket". Det har ärkebiskopen sagt. Eftersom det vore att avslöja en statshemlighet, gissar jag. Att vi har förmyndarstyre, precis som någon gång under 1600-talet, när kungen var för ung för att bestämma själv. Men visst är det så, i det nutida Sverige, att folket representerat av regeringen bestämmer över den blivande monarken! Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju givit sitt tillstånd till kronprinsessan att gifta sig med herr Daniel!
Och visst är det regeringen som bestämmer vad kungen får säga offentligt! Sedan må nyrojalistiska Aftobladet protestera och kräva att kungligt envälde ska råda, om manarken är en kvinna! Leve den rojalistiska feminismen!
Nåväl, min lillasyster (som absolut inte accepterar att kallas så) har lovat att leda mig fram till altaret och överlämna mig till min fästmö, om det skulle bli så.
Nu menar jag att det är hög tid för Svenska kyrkan att ändra vigselordningen.
"Ingå äktenskap" ska ändras till "Vill du ingå i det heliga matriarkatet?"
Och beträffande frågan vem som ska leda fram vem, föreslår jag:
1) Om det är två unga oskulder, som ska gifta sig, ska bruden ledas fram av sin far, och brudgummen av sin mor.
Efter dem kommer brudens mor tillsammans med brudgummens far.
2) Om de, som ska gifta sig, har gemensamma barn, ska de gå fram tillsammans, följda av sina gemensamma barn, och bakom dem kommer brudens far tillsammans med brudgummens mor och därefter brudgummens far tillsammans med brudens mor.
3) Om någon av dem, som ska gifta sig har barn med någon annan än den han /hon ska gifta sig med, ska
bruden ledas fram av sin äldsta son och brudgummen av sin äldsta dotter.
4) Om två män ska gifta sig, ska båda ledas fram av sina mödrar.
5) Om två kvinnor ska gifta sig, ska båda ledas fram av sina fäder.
6) Om brudparet inte haft råd att bjuda in ens sina närmaste, kan de ledas fram av exempelvis kyrkvaktmästare och kantor, i föräldranas etc. ställe.
Anm:
Det står i Bibeln att en man ska överge sin mor och hålla sig till sin hustru. Därför är överlämnandesymboliken viktig.
Att brudens mor går tillsammans med brudgummens far, symboliserar givetvis den informella förening som ingås mellan två släkter.
Om någon av dem som ska gifta sig saknar en mor eller far i livet, får deras uppgift övertas av bror eller syster eller annan släkting.
Att den som har barn i ett tidigare äktenskap eller förhållande, leds fram av ett av dessa barn, symboliserar givietvis att arnen har accepterat sin mors eller fars nya make /eller maka.
Kyrkomötet har bestämt att samkönade par får gifta sig i kyrkan. Det kan man tycka är bra eller dåligt, men en ordning måste ju därmed finnas för sådana vigslar också. Och samma gäller givetvis om någon gifter sig för andra eller tredje gången. Men vi måste respektera att det alltid är den enskilda präster, som avgör om han /hon vill viga. Samt att "vigselvilligheten" inte får vara avgörande för rekryteringen av präster. Prästreryteringen bör i stället enligt min mening spegla kyrkans tro - och den är som bekant ganska differentierad. Och "gammaldags" tro får inte sättas i strykklass! Vilket det nu finns tydliga tendenser till...
------ x -----
Jag har läst en broschyr, som har utgivits av den kyrkliga samfälligheten, med råd till blivande brudpar. Att följa dem råd, skulle kosta minst 100.000 kronor. Visserligen mindre än vad ett prinsessbröllop kostar. Men om det är uttryck för Svk:s nya syn på äktenskapet, finns det anledning att protestera!
Om man trots dryga kyrkoavgifter måste lägga upp 10.000-tals kronor för att utnyttja kyrkans tjänster, är det föga förvånande att antalet kyrkvigslar minskar. Och att folk går ur kyrkan! Och det är väl knappst dem, som kan spendera hur mycket pengar som helst, som behöver råd. Det finns ju gott om profana festarrangörer som kan hjälpa till med det. Jag saknar verkligen en broschyr om "enkelt kyrkbröllop - bara för er två (och evt era närmaste)".
Kyrkvigseln får inte bli något slags "skolavslutning i kyrkan".
Kyrkvigseln får inte heller reduceras till något slags "bekräftelse" av brudparets kärlek till varandra. Men det är väl själva symboliken i kravet att brudparet alltid ska gå fram tillsammans. Vigseln blir då slutpunkten på något snarare än början på något. Det är skillnad mellan välsignelse och vigsel.
Accepterar man inte att kyrkvigseln är något mer (ett sakrament eller åtminstone något som liknar ett sakrament) kan man gifta sig borgerligt. Men det är dags att avskaffa kommunernas vigselrätt, och överlämna vigslarna till den ideella sektorn. Naturligtvis anser jag att förbundet Humanisterna, som redan har börjat med dop och konfirmation i den ateistiska tron, även ska få vigselrätt. Det är dags att göra rent hus med den felaktiga föreställningen att vigselförrättning skulle vara myndighetsutövning!
Människan som skapare
Människan är ett av de mest mångsidiga "djur" som finns. Med våra händer, kan vi göra sådant som inga andra "djur" kan. Att en av människans bästa uppfinningar, grävmaskinen, liknar människan själv är ingen slump. Man kan verkligen tala om "intelligent design" i båda fallen! Har då människan uppstått genom genom slumpmässiga mutationer eller genom gudomlig skapelse? Det är frågan! Skulle en grävmaskin bli resultatet om en orkam drar fram i ett järnvarulager, genom slumpen? Det flesta säger väl nej, men att människan - som dock är mer komplecerad än grävmaskinen, har uppstått genom en slump, det tror många på.
Vad gör en akademiker?
Ett av mina många universitet. Men den mesta tiden körde jag en gammaldags lingrävmaskin. Och det är jag riktigt stolt över, för sådana är inte lätta att köra. Jag fick en vecka på mig att lära mig köra lingrävmaskin - utan någon handledning. Och det var med hjärtat i halsgropen, för det kändes som om maskinen skulle slå runt, innan jag lärt mig att bromsa skopan när den skulle tömmas. Med en sådan maskin som synds på bilden finns inte den risken. Det kom yngre killar med betyg från maskinförarutbildning, men de lärde sig aldrig att köra lingrävmaskin. För det hade de inte fått utbildning i. Innovationsförmågan hämmas, när folk utbildas i allting. Det finns numera knappast några autodidakter d.v.s. självlärda människor. Vad gör en icke-autodidakt när han möter ett tidigare okänt problem? Varken arbetare eller företagsledare vet vad de ska göra. Vad händer med en nation utan auto-didakter? Se bara på Sverige, som nu är rejält i utförslöpan som industrination! Vad gör att en människa är en akademiker?
Det kan man ju undra när varje skolunge kallas "student", och det finns ett "universitet" i varje kommen och snart i varje by med bredbandsuppkoppling och det ges universitetsundervisning i "slagrutevetenskap". Det går ut på att hitta vatten med hokus pokus. Jag tog mig faktiskt för pannan, när en elektriker med utbildning i denna "vetenskap" letade efter jordledningar med pinnar, som han höll i händerna! När folklig vidskepelse har blivit "vetenskap" så är väl alla akademiker, ja rentav professorer?
Jag har sett gamla lantarbetare med sex-årig folkskola undervisa blivande professorer i folklivsforskning i konsten att bygga gärdesgårdar utan spik och ståltråd, som var dyrt för fattiga torpare förr i tiden.
Själv instämmer jag helhjärtat med den författare som skrev "Gruvan var mitt universitet". Mitt i livet hade jag ett löpande band-jobb, som långtifrån gav den intellektuella stimulans som varje människa född med hjärna behöver. Det går nämligen inte att stänga av hjärnan. Den måste sysselsätta sig med något. Eftersom jag var fackordförande var detta det perfekta jobbet för mig.
Jag använde tiden till att tänka ut så mycket jävelskap för företagsledningen, att densamma ville omplacera mig till ett mer kvalificerat jobb, som råvarukontrollant. Jag ville inte, och det blev en facklig konflikt med central förhandling. Jag vek mig inte, så förhandlingen slutade med att arbetsgivaren sa: "Du får som du vill, men om du ångrar dig kommer du inte att göra karriär i det här företaget." Förbundet jublade, för man tänkte göra mig till ombudsman.
På den tiden hade jag en del orealistiska föreställningar. Jag trodde stehårt på varje människas begåvning. Och jag tror fortfarande stenhårt på att Sveriges framgångar som industrination i det förgångna, berodde på bristen på högre utbildning, med följd att arbetare rekryterades till ledande uppgifter i både näringslivet och politiken. Men jag trodde att man kan vara arbetare, som står vid en maskin hela dagarna, samtidigt som man är verkställande direktör för ett stort företag. Jag tänkte inte på att dygnet bara har 24 timmar. Jag har många gånger i livet överansträngt mig så allvarligt så att livet gått ner i slow motion under flera år.
Så kan man inte leva om man har ledande uppgifter. En verkställande direktör kan inte ägna flera timmar åt att jaga de absolut lägsta extrapriserna på daglivaror, vilket jag har gjort många gånger. Under samma tid, som går åt till att sänka matpriserna med några tior, kan en VD spara miljoner åt sitt företag. Därför måste en VD i ett storföregag ha en hög lön (men det får vara måtta på det också), vilket jag inte alls begrep, när jag kämpade för lika lön åt alla och total arbetsdelning.
Visst kan det vara ett behagligt liv att leva på stor fot, men det kan också vara en bra hushållning med ledande personers tid. Det kan vara bättre att sänka företagets utgifter än sina egna. Och jag är säker på att Toblerone-affären inte hade inträffat, om Mona Sahlin trots sin höga lön inte hade behövt leva som sina kvinnliga väljare. Även ledande sossar har ett behov av "hushållsnära tjänster" för att orka med. Men frågan är vem som sk betala.
Och jag blev riktigt arg när biskopen i Växjö (han hette Anders Wejryd) med en årsinkomst på 720.000 kr krävde att Sveriges bönder skulle sänka sina inkomster för att visa solidaritet med sina kollegor i andra länder. För bönder är en yrkeskår som verkligen är både arbetare och verkställande direktörer. Få bönder har numera råd med anstställd arbetskraft. Kunde inte Wejryd ta initativet till en kraftig lönesänkning för biskopar och kyrkoherdar till komminister-nivå?
Den radikala delen av medelklassen föredrar pseudofrågor som klimathotet framför klasskamen. Rädda som de när för att sätta något i rullning, som kan utmynna i en revolution. Ett utmärkt exempel är makarna Myrdals ansträngninar för att tämja arbetarrörelsen genom att ersätta kampen mot kapitalismen i samhället med kampen mot de patriarkaliska strukturerna i familjen, som skulle undermineras som samhällsinstitution.
Och Svenska kyrkan pratar hellre om jämlikhet i kungafamiljen än om de växande klasskillnaderna i det svenska samhället. Och hellre om klimathotet än om jungfrufödseln. Sina teologiskt ledande uppgifter missköter de högsta hönsen i kyrkan så grovt, så att de inte är värda någon lön alls. De borde använda sin tid till att jaga extrapriser i varuhusen i stället, som vanliga arbetslösa tvingas göra! Så fick även detta inlägg en kyrklig anknytning.
Jag har läst några terminer vid universitet, och bl. a. lärt mig historievetenskaplig forskningsmetod och källkritik. Och därför underkänner jag den s.k historie-kritiska bibelforskningen som ovetenskaplig! Och jag har arbetat i ett akademiskt yrke under tre och en halv månad (under hela mitt liv) som s.k. obehörig lärare. Eureka - jag är akademiker!
Det är ju inte fint längre att vara arbetare, vilket det däremot var under tiden c:a 1968 - 1975. Trots att det var under den tiden, som arbetarklassens politiska inflytande krympte ihop till nästan ingenting! Arbetarklassen ersattes av "akademikerproletariatet" och de kommunistiska sekterna lovade att göra en "klassanalys" som skulle bevisa att det nya "akademikerproletariatet" hade halkat ner i arbetarklassen - även om de så var professorer och docenter eller kutlurskribenter i de borgerliga pressen.
Jag har varit kollektivansluten sosse, och jag har blivit anklagad för att inte vara "riktig socialdemokrat" för att jag inte hade gjort ett individuellt val att bli socialdemokrat. Och att pappa var akademiker låg mig i fatet. En riktig socialdemokrat är en person, vars far är arbetare. Det har jag fått höra många gånger! Men jag är sannerligen inte uppvuxen i någon högborgerlig miljö. Och mina anfäder var arbetare redan under 1600-talet Och troligen ännu längre bakåt i tiden, men då bodde "vi" inte i Sverige, utan i den första delen av Europa (Flandern) som gick över från hantverksmässig till industriell produktion. Det skedde redan under 1300-talet.
Så jag borde väl ha den rätta "genetiska" bakgrunden för en "riktig socialdemokrat". Men när jag för en tid sedan hade bestämt mig för att gå tillbaka till socialdemokratin vägrades jag partimedlemskap för att jag är medlem i en opolitiska nomineringsgrupp i kyrkovalet. Det är numera skillnad mellan att vara "socialdemokrat" (det kan man vara utan att vara medlem) och att vara medlem. Det har väl den nya högavlönade "prästproletariatet" med Anna-Karin Hammar i spetsen drivit igenom, tror jag.
Den "jordnära" religion med sin "barnsliga" tro på konkreta under, som först de romerska slavarna, och sedan Europas livegna bönder och sedan den europeiska arbetarklassen av gammal tradition har trott på, är ju numera borgerligt mörkblå. Den gamla högern är numera vänster, och den gamla vänstern är numera höger. Men borde inte Frimodig kyrkan säga något om att kristna kan förvägras politiskt inflytande på grund av sin tro. Detta strider mot internationella konventioner om mänskliga rättigheter!
Varför ska just kristna arbetare diskrimineras? Varför också inte muslimer, som påstår att deras Gud kräver att deras fruar ska bära burka?
Men jag är alltså inte arbetare, utan akademiker har jag nyligen fått veta, för att jag har tillägnat mig en bildning som förr i tiden få arbetare hade tillgång till.
Utom de som var hade så litet sömnbehov, så att de kunde arbeta 12 - 13 timmar i fabriken och läsa på nätterna vid något korrespondensinstitut. Ett av dessa var Hermods. Jag har läst bl.a. företagsekonomi, filosofi och kristendomskunskap på Hermods, men då var arbetstiden ner i 8 timmar. Sedan läste jag några terminer på universitet på dispens, eftersom jag inte hade fullständig studentexamen.
Kunskap kan nog vara bra, men förmågan att söka kunskap och analysera problem är viktigare. Och för att lyckas med det måste man vara åtminstone delvis autodikakt. Och därför kan även en grävmaskin vara ett universitet. Men är man akademiker för att man kan köra grävmaskin?
Så var det (inte).
"Vad är sanning?" Pontius Pilatus frågar han som är Sanningen!
På grund av all turbulensen har jag inte hunnit skriva färdigt påbörjade ämnen. Men det kommer. Det gäller dels inlägget om filioque-tillägget i trosbekännelsen, och dels del 2 av två planerade inlägg om varroans världserövring. Och det kommer att handla mycket om ärtlighetslära, ärtliga minnen om man så vill. För det är ju så att generna "minns", dvs överför genetisk information från en generation till nästa. För drygt hundra år sedan diskuterades flitig om generna också kund minnas sådant som vi i allmänhet kallar "minnen". Kan det som en person hade läst och bevarat i sitt "minne" ärvas av hans /hennes barn, så att de hade samma kunskap, utan att själva öppna en bok eller ta emot någon undervisning? Eller är det genetiska "minnet" begränsat till individernas biologiska konstitution och psykologiska "grundstruktur"?
Varroan är en parasit som lever på honungsbin. Och varroans genetiska "minne" verkar ha en fenomenal förmåga att "minnas" vilka kemiska bekämpningsmedel, som biodlaren har använt i kampen mot varroan. De nya generationerna varro anpassar sig, blir resistenta. Ja, jag vågar t.o.m påstå att de bekämningsmedel, som har anbefallts av de agrar myndigheterna, är rena aveln, selektiv avel - som av Darwin kallade "det artifícella urvalet", som kom att stå som modell för Darwins teori om "det naturliga urvalet" (Kampen för tillvaron genom naturligt urval).
ag har dessutom börjat läsa KG Hammars intervjubok "Jag har inte sanningen - jag söker den" för att ta reda på var karln egentligen står för. Man hör ju ständigt att "Gud är kärlek". Det står i brevsamlingen i slutet av Nya Testamentet, och är inte ens ett direktcitat av något som Gud har uppenbarat. Det är däremot ett direktcitat att Jesus har sagt: "Jag är vägen, sanningen och livet." Gud är alltså sanning.
Det är ganska så märkligt att en teologiskt utbildad ärkebiskop, som dessutom har varit prästubildare, påstår sig inte ha funnit sanningen, utan måste söka den. Jag har i och för sig inte funnit Sanningen, utan det är Han som har funnit mig. Så jag behöver inte söka sanningen. Skulle jag skriva en dyligt bok, skulle den heta Jag har Sanningen - men förstår den inte fill fullo.
Men det kallar K G Hammar föraktfullt "Bilprovar-kristendom". varmed han menar att man prickar av på en lista för att avgöra om någon är kristen. Nej, så gör jag inte. Jag kanske prickar av på en "lista" om en "livsåskådning" är kristendom, islam, asa-tro eller något annat.
Om K G Hammar är kristen vet jag inte. Jag har inte läst boken, förutom några sidor i början. Men varför smädar K G Hammar oss kristna, och han sälv tillhör den kristna tron? Varför förakta andra människors ärliga sökande.
Sanningen har hunnit ifatt mig. Jag försöker förstå den! Om den f.d. ärkebiskopen vet bättre (och en ärkebiskop borde ju veta bättre) än en vanlig kyrkomedlem borde han väl undervisa mig - i stället för att håna mig för de små framsteg på trons väg som jag ändå har gjort?
Den tro, som den f.d. ärkebiskopen försöker pådyvla mig, är inte min tro. Men så kan man förstås göra. Tillskriva sina kritiker åsikter som de inte har. Och låtsas vara ensam om att ha funnit sanningen. För det är vad K G Hammar gör: Ett påstående kan vara sant eller falskt. Det gäller även påståendet "Jag har inte funnit sanningen -. jag söker den." Byt ut den första "jag" mot "du" (för K G Hammar menar väl att ingen människa har sanningen??)
Då blir det: Du har inte sanningen - (men jag söker den.
Jag borde kanske ha köpt boken "Härskartekniken" i stället. För den konstlade ödmjukheten är faktiskt en härskartekning - Ett sätt att framtälla sig själv som ödmjuk och tolerant, och sina kritiker som inskränta och "dogmatiska".
Det är illa nog när kyrkan splittras för att medlemmarna tycker olika. Men det är ännu värre när kyrkan splittras för att medlemmarna tror att de tycker olika, men i själva verket tycker ganska lika. Människor känner sig missförstådda.
Rädda äktenskapet eller rädda äktenskapet?
Ja, det finns sannerligen olika idéer om hur det ska ske. Ett sätt att rädda äkenskapet är tydligen att avskaffa äktenskapet i protest mot den könsneutrala äktenskapslagen. Sedan drygt 60.000 personer skrivit på uppropet "Bevara äkenskapet" i protest mot den då föreslagna könseneutrala äktenskapslag (som nu är införd) bestämde initiativtagarna till uppropet självsvåldigt att de 60.000 undertecknarnas protest även var ett stöd för kd-ledarens Göran Hägglunds förslag att avskaffa kyrkvigselns juridiska verkningar. Det är ju samma sak som att avskaffa det kristna äktenskapet som samhällsinstitution!
Stefan Swärd, som är nyss avgången ordörande för Evangeliska Frikyrkan (EFK) har skrivit en artikel i Världen idag, där han bl. a. skriver:
"Det behövs en tydlig, näst intill övertydlig kristen förkunnelse, vägledning och undervisning i frågor som gäller sex, samlevnad och äktenskap. Innerst inne tycker människor att Bibelns samlevnadsideal är bra, problemet är att man inte klarar av att leva efter detta. Därför måste vi i kyrkorna arbeta med äktenskapsundervisning, själavård och vägledning före äktenskapet. Med tydlig undervisning, mycket nåd och barmhärtighet, bra själavård, och en finkänslighet för att nå människor där de befinner sig – då kan vi ge en vägledning som påverkar och berör människor."
Så långt kan väl de flesta hålla med Stefan Swärd - åtminstone om man anser att Bibelns samlevandsideal (åtminstone vad gäller äktenskaplig trohet, etc) kan tillämpas på alla typer av äktenskap, både särkönade och samkönade. Bengt Malmgren har kommenterat artikeln på sin blogg www.katolsktfonster.se/forum:
"Evangeliska Frikyrkan, Trosrörelsen, Romersk Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är väl de som har mest samsyn i dessa frågor idag och som har en samhäkritisk inställning i sex- och samlevnadsfrågor idag i det man håller fast vid trohetsidealet inom äktenskapet samt den heterosexuella normen för äktenskapet.
En del samfund har målat in sig i ett hörn då man bejakat propagandan som drivs att frågan om könsneutrala äktenskap är en människorättsfråga. Så är ju inte fallet. man kan mycket väl hävda heteronormen för äktenskapet utan att tumma på principen om alla människors lika värde. Det har bl.a. Katolska kyrkan förklarat i sitt remissvar till äktenskapsutredningen. Frågan om homosexuellas äktenskap är en begränsad fråga, som gayrörelsen har velat förstora. Det rör sig dock om bara någon eller max några procent av befolkningen som efterfrågar samkönade äktenskap."
Frågan är ju förstås varför man över huvud taget ska dra in homo-äktenskapen i en debatt om äktenskapet som samhällsinstitution, värdet av äktenskaplig trohet och familjers stabilitet, när homo-äktenskapen är en så begränsad företeelse. Detta drar ju fokus från de kristna ideal, som är bra för hela samhället och som kan vinna ett brett stöd till det i många läger kontroversiella motståndet mot samkönade äktenskap. Det drar också fokus från Katolska kyrkans i och för sig kontroversiella motstånd mot artificiella preventivmedel - där jag, men tydligen inte katoliken Bengt Malmgren, tycker att Katolska kyrkan har helt rätt.
Det drar också fokus från den propaganda för extrem promiskuitet, som bedrivs av staten och landstingen gentemot ungdomar. Denna blogg är reklamfinansierad. På startsidan, som jag loggar in på när jag ska redigera bloggen har Nationella hiv-rådet lagt ut en annons med följande text: "Jenny har haft sex med 584 olika personer. Carro har haft sex med 730 olika personer. Amir har haft sex med 1085 olka personer."
Detta framställs alltså som fullständigt normalt. En 15-åring som bara har haft sex med 89 olika personer kan ju få mindervärdighetskomplex! Jag förmodar att Stefan Swärd, som bedrivit nattlig gatumission bland ungdomar i Stockholm har klart för sig att även mycket unga personer som vistas ute nattetid gör allt de kan för att leva upp till Nationella hiv-rådets ideal. Visserligen hackar han också på gay-rörelsen, som enligt hans mening har gjort homo-äktenskapen till den avgörande frågan, men konstater dock att: "Frågan om heterosexuella äktenskapens stabilitet och familjens stabilitet är dock helt avgörande."
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=7714&Itemid=30
Att Stefan Swärds eget ideal, inget sex alls utanför äktenskapet, är bättre än Nationella hiv-rådets ideal, att det är normalt att ha sex med 1.000 olika personer, kan nog de flesta hålla med om, även de som själva tycker att det är okej att ha "en ny" då och då, och anser det onödigt att gifta sig. Och verkligheten blir ju ofta en medelväg mellan extrempositionerna. Och det är ju helt klart med färre, och inte med fler sexkontakter, som hiv kan motverkas. Det är inte med kondomer, utan med färre sexkontakter och rutinmässiga hivtester innan man inleder en ny sexuell relation, som hiv-spridning bäst bekämpas.
Och allra bäst ur smittskydds-synpunkt (bortsett från celibat) är givetvis att ha en enda under hela livet. Detta måste sägas, inte bara av Stefan Swärd som förmodligen själv lever upp till sitt ideal, utan även av oss andra. Nåväl, jag har skickat ett svar till katolsktfonster:
---
>> Vilka kyrkor som har målat in sig i ett hörn kan förstås diskuteras. Svenska kyrkan har väl inte precis målat IN SIG, utan har väl snarare MÅLAT IN, dvs INFÖRLIVAT ett mer profan syn på äktenskapet som en manifestation av två personers (även om de har samma kön) ömsesidiga kärlek, vid sidan av den traditionella synen på äktenskapet som ett sakrament eller liknande för man och kvinna.
Rätten att gifta sig (med en person av motsatt kön, utan inskränkningar pga ras, etnicitet e dyl) är en mänsklig rättighet. Så visst är frågan om könsneutrala äktenskap en människorättsfråga, dvs en fråga om utvidgning av en redan existerande mänsklig rättighet. Religionsfriheten och friheten från religiöst tvång (exempelvis vigseltvång för religiösa vigselförrättare) är också en mänsklig rättighet. Och den vill jag slå vakt om - inom ramen för bevarad vigselrätt för religiösa samfund.
Härav följer att Risdagen har tagit ett riktigt beslut, när man har infört rätt för personer med samma kön att gifta sig, med bevarad vigselrätt för religiösa samfund UTAN vigseltvång för de religösa vigselförrättarna.
Till religionsfriheten hör också rätt att religiöst påverka andra (se Europakonventionen om mänskliga rättigheter, art 9), varför jag anser att Anneli Magnusson har fel när hon säger att det är "hjärntvätt". Det är inte den religiösa påverkan i sig eller det religiösa budskapet som är hjärtvätt utan möjligen metoderna för påverkan. Och det blir inte hjärntvätt för att undervisningen är tydligeller ens "övertydlig"!
Man bör emellertid observera att förhållandet mellan EFK och protestantismen som helhet är jämförbar med förhållandet mellan en katolsk orden och Katolska kyrkan som helhet. Helt andra villkor ställs på ordensmedlemmar (att de ska avge löften om en viss livsstil, etc) än på "vanliga" medlemmar i Katolska kyrkan - vilket är mer tydligt i länder där Katolska kyrkan har samma ställning som "folkkyrka" som Svenska kyrkan i Sverige.
Ska då personer som inte tror (helt eller delvis) på kyrkans lära om t.ex. äktenskapet ändå tvingas rätta sig efter denna? Det är frågan. De kyrkor, som verkligen har målat in sig i ett hörn, är de kyrkor som inte ens kan acceptera möjligheten för samkönade par att gifta sig borgerligt. Har de heterosexuella äkenskap som ingås juridiskt bindande genom kyrkvigsel plötsligt blivit mindre värda genom att vi har fått en könsneutral äktenskapslag. Nej, de heterosexualla äktenskapens värde hotas om religiösa samfund avsäger sig vigselrätten i protest mot den könsneutrala äktenskapslagen. De religiösa vigselförrättarna är inte skyldiga att viga andra par än de, som får gifta sig enligt samfundens egna bestämmelser!
Äktenskapets värde som samhällsinstituion hotas inte heller av den könsneutrala äktenskapslagen. Den goda påverkan på samhället som helhet, som den kristna synen på äktenskapet kan ha, hotas av detta ständiga idisslande av homoäktenskapsfrågan. Enligt både Thomas av Aquino (katoskt helgon) och Martin Luther (protestant / reformator) har kyrkan och staten olika uppgifter. Detta bör ömsesidigt respektéras av både staten och kyrkan. Vi lever inte längre i något kungligt envälde, där det ytterst är kungens hovpredikant som bestämmer vilka lagar vi ska ha! Må så vara att detta var Luthers statskyrkomodell, som i praktiken tillämpades även i katolska länder genom konkordat mellan kyrkan och staten! <<
---
Detta innebär att det är statens skyldighet att registrera och ge juridisk sanktion för de äktenskap som ingås i kyrkan. Religiösa vigselförrättare bedriver ingen myndighetsutövning. Det är en missupfattning som har uppstått genom dels tidigare oklarheter vid gränsdragningen mellan myndighetstutövning och icke myndighetsutövning inom den dåvarande statskyrkan under 1900-talet, och dels genom uttrycket '"legal authorities" i internationella konventioner om äktenskapet.
En vigselförrättare ska vara en "legal auktoritet" med kunskaper i äktenskapslagstiftningen på samma sätt som en legitimerad läkare är en legal auktoritet (godkänd av en myndighet), enligt min mening. Eller på samma sätt som en bussförare måste vara godkänd av en myndighet. Kravet på godkännande av vigselförrättaren torde vara en förutsättning för att samhället ska godkänna de äktenskap som har ingåtts inför vigselförrättaren. Detta motiveras av kampen mot barnäktenskap och tvångsäktenskap.
Eftersom staten har fler "medlemmar" än de "renlärigt kristna" måste staten ibland tillåta - och t.o.m. reglera rättsligt - sådant som kyrkan "förbjuder". Staten och kyrkan behöver inte tycka lika i allt. Och det är något att tänka på både för dem som tror att man kan lagstifta fram en "kristen livsstil" hos hela befolkningen - och för dem som tycker att kyrkan ska rätta sin förkunnelse efter riksdagsbesluten!
Filioque - det lilla ordet som ledde till den första stora kyrkosplittringen
På vilket sätt är Jesus närvarande?
Enligt de kristna trosbekännelserna är Gud Fader, Son och helig Ande.
Efter drygt 100 år gjordes i Västkyrkan tillägget "och sonen", på latin: "filioque". Och så lyder fortfarande trosbekännelsen i hela Västkyrkan, d.v.s. både den katolska och de protestantiska kyrkorna. hän
"Filioque-striden" kom efter drygt 500 år att leda till den första stora kyrkosplittringen, år 1053, då Östkyrkan och Västkyrkan gick olika vägar.
Det är helt riktigt, som det har sagts, att man inte kan dissikera Gud och säga vad som är det ena eller det andra. När vi talar om "Fadern, Sonen och den helige Ande", talar vi i bilder. För det är en och samma Gud. Den ortodoxa kyrkan använder ofta bilden att Fadern är huvudet och Sonen och Anden händerna. Så utgör de tre "personerna" en Gud.
Enligt uppslagsböckerna är en ande en kroppslös varelse. Har då Gud en kropp? Jesus (Sonen) hade en kropp. Han upptogs kroppsligen till Himlen. Har han fortfarande en kropp? Har Fadern en kropp? Det vet vi inte. Ingen människa har sett Gud, åtminstone inte under sitt jordeliv. Och åtminstone om vi undantar Jesus under den tid, som han vandrade på jorden. Men det som människorna såg då var Jesu kropp - inte hans Ande. Jesus var Gud, "kommen i köttet". Jesus bad till Fadern.
Det heter vidare att Jesus var "Guds Ord" och att Gud skapade med sitt "Ord". "Gud sade..."
Den heliga Ande är den "del" av Gud som kommunicerar med oss människor, som uppfyller människor med gudomlig kraft.
Om Anden utgår från både Fadern och Sonen, vilket filioque-tillägget säger, så är det ju ställt utom allt tvivel att Jesus är närvarande här och nu, genom de vanliga "ubikviteten" (= Guds ständiga och allestädes närvaro).
Detta inlägg är inte fullbordat. Fortsättning följer.
Anonym på nätet
Det finns alltså ett behov av nya kanaler, vid sidan av de etableralde medierna, som är tillgängliga för alla, och där man kan debattera anonymt. Men anonymiteten kan också missbrukas. Exempelvis genom att skrämma bort obekväma röster från fortsatt debattdeltagande. Det är som en mobb, som gaddar sig samman exempelvis mot de åsikter som företräds av en viss blogg. Det kan då vara en blogg, som har startats i protest mot självcensuren
i etablerade medier, såsom tidningar och radio /TV.
Nu kommer det intressanta. Den sida som är en minoritet i de stora sammanhangen blir en minoritet i det lilla sammanhanget. Den som är minoritet i ett visst sammanhang skräms bort från fortsatt debattdeltagande. Bloggarna blir ointressanta, när alla håller med om allt. Bloggägarens intention, att sprida sina obekväma åsikter till en större krets än de "redan frälsta" förfelas därmed. Och dessutom blir de obekväma åsikterna ännu mindre tålda hos majoriteten. Minoriteten har ju själv demonstrerat att det inte är så noga med skyddet för minoriteter, när man själv får bestämma.
Den i särklass vanligaste metoden att tysta avvikande röster (den som är i minoritet på en viss blogg) är att under skydd av egen anonymitet gå ut med negativa personomdömen om den som ska tystas. Man "vet" något om den personens privatliv. Något som inte alls har med debattämnet att göra. Jag har själv varit utsatt för det flera gånger, i synnerhet när jag debatterade på de kristna bloggarna Vestibul och Dagen Forum Debatt (båda bloggarna är nu nedlagda). Det är naturligtvis bloggägarens /moderatorns uppgift att stävja sådana tendenser - i synnerhet om de finns bland de egna sympatisörerna.
- - - - - -
Tidningen Dagen, som ägde bloggen Forum Debatt, hade haft stora artiklar om en forskare som kritiserade Knutby Filadelfia och påstod att någon annan än den morddömde pastorn Helge Fossmo egentligen var anstiftare till morden i Knutby. Jag savslöjade i ett inlägg till Forum Debatt att forskaren i fråga själv var medlem i en halvreligiös sekt, som utmålar kristendomen som skyldig till i stort sett allt ont. Under täckmantel av kritik mot specifikt Knutby-församlingen var det ett generalangrepp på den kristna tron, som slogs upp stort i Dagen.
Inlägget publicerades inte. I stället stängdes Forum Debatt för "teknisk översyn". Det har nu gått flera år, och den "tekniska översynen" pågår tydligen fortfarande!
Medan monopoliseringen på tidningsmarknaden blir allt värre, har privatbloggarna tagit över på nätet. Hur länge kan man fråga. Men nu hotas bloggdebatterna så att säga inifrån. Och det gäller speciellt de riktigt "stora" bloggarna med riktigt många läsare och många kommentarer.
Jag har på denna blogg försvarat den person, som utan att ens vara åtalad har utpekats av den kristna pressen som den "egentliga" anstiftaren till morden i Knutby. För den kristna pressen räcker det tydligen att man företräder en tvivelaktig teologi (personligen vet jag dock inte vilken teologi som förkunnas i Knutby Filadelfia) för att man också ska vara anstiftare av mord. Vilket den profana pressen, som tycker att alla religiös tro är tvivelaktig, tacksamt har hakat på.
Resultatet av den kristna pressens tendentiösa skriverier om Knutby har givit som resultat att just den traditionella kristna teologi, som dessa tidningar säger sig företräda, numera sitter så trångt i Svenska kyrkan så att t.o.m. präster med ett oförvitligt förflutet måste skriva anonymt på andras bloggar. Och det är väl ingen slump att de mest kritiska bloggarna drivs av äldre män som har framtiden bakom sig - och alltså inte har lika mycket att förlora som de som befinner sig mitt i yrkeslivet.
Anonymitet på nätet - för att skydda sig själv, men inte för att skada andra - kan vara ett livsvillkor för verklig yttrandefrihet!
Kommentarsregler
Jag har alltså intenting generellt emot att människor skriver anonyma kommentarer på bloggar. Utan vad jag är emot är den ojämlikhet som uppstår om den ena är totalt anonym och den andre är identifierbar. Den som är identifierbar är alltid mer sårbar. Den helt anomyme kan visserligen känna sig personligen kränkt av att få mothugg, men behöver inte bekymra sig för vad andra ska tycka. Det är ju dessutom möjligt att skriva under tillfällig signatur, och det sker väl ofta, när syftet enbart är att skada andra. Detta är ett effektivt vapen när man vill skrämma bort någon från fortsatt debattdeltagande. Därmed begränsas den åsikts- och yttrandefrihet som ska råda i bloggosfären.
Jag har ingen skyldighet att lägga ut kommentarer som iofs uppfyller dessa regler. Vill jag sätta punkt för en debatt, så gör jag det.
Kommentarer och moderering
Jag tar tacksamt emot kommentarer till inläggen, positiva såväl som negativa. Kommentarer som innehåller negativa personomdömen om namngivna eller identifierbara personer godtas inte. Klander mot offentliga personer för deras sätt att sköta sina offentliga uppdrag godtas som regel. Men det ska vara sättet att sköta uppdraget och inte rena personomdömen. Kritik mot kollektiv av personer, om det gäller kollektivet som helhet och ingen enskild utpekas, godtas som regel, dock ej om det är hets mot folkgrupp.
Om någon anser att något är fel i sak, får han dementera detta i form av kommentar. Jag har dock ingen skyldighet att ändra i inlägget eller införa dementin i själva inlägget.
Jag har ingen skyldighet att kommentera kommentarer. Om jag håller med om det som sägs i en kommentar, och ingenting ytterligare behöver tillföras, saknas anledning att kommentera kommentaren. Att jag lämnar en kommentar okommenterad behöver dock inte nödvändigtvis innebära att jag instämmer.
Jag har ingen skyldighet att svara på frågor. Upprepning av frågor, om jag valt att inte besvara den ursprungliga frågan, kommer inte att godtas. Det skapar bara en negativ och insinuant stämning, och det är väl också syftet med sådana upprepningar.
I övrigt tillämpas regler för god publicistisk sed vid moderering.
Publicerat 2008-06-17
Frikyrkopastorer miste vigselrätt
Förlovningsringar av silver.
Evangeliska Frikyrkan, EFK, har med stor majoritet beslutat avstå från vigselätten på grund av riksdatsbeslutet att religiösa vigelförrättare ska ha rätt, men inte skyldighet, att viga samkönat. Maken till feghet! Vågar EFK-arna inte stå för sin övertygelse?
Så nu får EFK-paren gifta sig borgerligt inför någon miljöpartist, som skriver motioner om gruppäkenskap där alla knullar alla! Detta kallas att "bevara äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna"! Ja, hur kan de vara säkra på att inte bli vigda av en vigselförrättare, som inte viger samkönat? Det är faktiskt ett krav för att få uppdrag som borgerlig vigselförrättare...
Själv funderar jag på att hoppa över vigseln och fira silverbröllop direkt med min nya kvinna. Det är i alla fall vad vi klarar ekonomiskt. Och vi är ju båda i den rätta åldern för det!
Kristdemokratisk amfetamin-romantik.
Jag skulle vilja se en bred svenskkyrklig rörelse för att återinföra gamla tiders nattvard!
På ett torg en bit bort från kyrkan höll Kristdemokraterna valmöte. Kristi Himmelfärds dag är ju även folknykterhetens dag. En kd-riksdagsman talade om alkoholismens faror och hävde ur sig att alkohol är farligare än amfetatamin och kannabis. Själv hade han varit helnykterist i hela sitt liv, och vet uppenbarligen inte vad han talar om. Skulle skvätten alkohol i kyrkan vara farligare än samma kvantitet amfetamin?
Vad jämför man? Retoriken är väl genomskinlig, typ: Ni använder ju inte amfetamin och kannabis, då borde ni väl också avstå från alkhol, som är ännu farligare! Det är ju samma argument som langarna använder. Man kan antagligen gå på amfetamin utan att vara synligt berusad. Och när amfetamin-avbstinenta personer, som inte fått sin dagliga dos, löper amok och mördar folk, så beror det inte på drogen, utan snarare på frånvaron av drogen, enligt kristdemokratisk logik.
Amfetaminabstinenta mördare är psykiskt sjuka, menar Kristdemokraterna. Efter avgiftning blir de "härligt frälsta", ju värre syndare desto härligare frälsning. Ett vanligt, hederligt liv är däremot ingen merit för kristdemokraterna. Helst ska man ha "legat i rännstenen". Då öppnas alla dörrar.
Alkoholisterna är nymera ett utrotningshotat släkte. Inte så att alkolisterna har blivit nyktra. De har blivit blandmissbrukare. Men den problematiken existerar inte för kristdemokrater, som fått alkholen på hjärnar, fastän de inte ens har smakat en droppe.
Kyrkor ska inte byggas om till moskéer!
Ett tragiskt ögonblick i svensk kyrkohistoria. Rivningen av Maglarps nya kyrka i Skåne , invigd 1908, har just inletts - den första kyrkrivningen i modern tid. Tornspiran har lyfts av och syns till höger i bilden. Kyrkan var, liksom alla kyrkor som är byggda före 1940, kulturminnesskyddad. Men det hjälpte inte. Rivningen kostade c:a 2 milj kr. Renovering hade kostnadsberäknats till minst 30 milj kr.
Att kyrkan revs var dock bättre än att kyrkan hade profanerats genom att bli krog eller moské. 
Lyckligt slut. Läby f.d. ödekyrka strax utanför Uppsala togs ur bruk 1860 och återinvigdes 1928. Sedan dess firas regelbundna gudstjänster i kyrkan. Kyrkan låg alltså i "malpåse" under 70 år, då den var "övertalig". Detta är givetvis ett alternativ när en "övertalig" kyrka inte har ett omfattande renoveringsbehov. Präster, som vill avveckla kristendomen genom att skänka kyrkor till muslimer, bör avveckla sig själva som präster. De är en helt onödig utgift för Svenska kyrkan. Sveriges folkmängd har mer fördubblats sedan 1860. "Övertaliga" kyrkor idag kan komma att behövas i framtiden! 
Hjelmseryds gamka kyrka från 1100-talet var halvvägs jämnad med marken, när Riksantikvarieämbetet under 1920-talet skrev till Hjemseryds församling och krävde att något måste göras åt ruinen, som var rent livsfarlig att vistas i. Kyrkoherden Carl Niclasson påbjöd kollekt för återuppbyggnad av kyrkan. Bidrag strömmade in från hela landet. I de arbetslöshetstider som rådde i början av 1930-talet ställde arbetslösa byggnadsarbetare upp med ideella dagsverken. En cementfabrik skänkte murbruk, osv. Kyrkan hade tagits ur bruk under 1860-talet. Tidsspannet var detsamma som för Läby ödekyrka, men chansen att Hjelmsyrds gamla kyrka skulle tas i bruk igen var klart sämre. 
Socknarna Fasta och Esterna slogs samman till Fasterna socken 1797. Esterna (nuvarande Fasterna) kyrka byggdes om och utvidgades, medan Fasta kyrka fick förfalla, så att den var helt jämnad med marken 1813. Men gamla kyrkplatser lever kvar i folks medvetande. På platsen för Fasta kyrka finns numera detta kapell, invigt 1908. Den gamla kyrkogården, som omger kapellet har återinvigts. 
I Fasterna socken finns Mörby slottsruin. Iofs förespråkar jag inte att slottsrunien ska byggas om till moské. Men om man nu nödvändigtvis ska "islamifiera" delar av det svenska kulturvet, så finns andra obekt än kristna kyrkor! Präster som vill göra om kyrkor till moskéer verkar inte vara ute för att hjälpa muslimerna, för det finns ju andra lösningar, utan snarare är deras syfte att förstöra den religion som de ska tjäna - och tjänar på!
Minareten på Stockholms stora moské med Katarina kyrka i bakgrunden. Inte för att jag missunnar muslimerna gudstjänstlokaler, men denna syn borde ingen kristen önska sig. Men man får väl glädjas åt att Katarina kyrka inte har byggts om till moské. I stället har man byggt om en profan byggnad, ursprunligen tillhörig Stockholms Elverk, till moské. Det går alltså att finna lämpliga profana byggnader för moskéändamål t.o.m i storstädernas centrala delar. Men skulle det ha varit möjligt att köpa tillbaka kyrkan, om den hade gjorts om till moské - och behovet av kristna kyrkor åter hade ökat?
Nu föreslår präster att s.k. övertaliga kyrkor ska byggas om till moskéer. Det är jag bestämt emot. Man har ju inte ens erbjudit andra kristna samfund att ta över dessa kyrkor. Jag har förespråkat en helt annan lösning. Denna blogg handlar numera om allt möjligt. Men den startades för att propagera för kyrkokommundidén. Klicka på "kyrkokommun" i spalten till höger så får du upp alla inlägg om det ämnet.
Som trossamfund ska inte Svenska kyrkan hjälpa en främmande religion att etablera sig i Sverige. Jesu missionsbefallning gäller även muslimer i Sverige, att de ska ges möjlighet att omvända sig till den sanna religionen. Annat vore rasism. Varför ska inte människor med annan hudfärg eller österländskt ursprung ges möjlighet att ta emot Guds son Jesus Kristus som deras personliga och världsalltets Frälsare???
Att andra samfund, som kallar sig kristna, säljer f.d. kyrkor för att användas som moskéer (eller buddisttempel eller hednatempel för dyrkan av de gamla fornnordiska gudarna) är en skam. När Katolska kyrkan gör det, är det en förolämpning mot den lutherska kyrkan. Skulle vi inte var mer kristna än muslimerna?
Om Svenska kyrkan inte kan behålla s.k. övertaliga kyrkor, och de ej heller kan överlåtas till annat kristet samfund, ska de rivas! Fär de inte rivas får de väl lämnas att förfalla. Dessutom finns tillräckligt med profana byggnader, som kan byggas om till moskéer. Men det är inget som Svenska kyrkan ska medverka till, utan det ligger på de profana myndigheternas bord.
Jag tycker att det är hårresande att läsa att kristna och muslimer söker Gud tillsammans - om det inte handlar om undervisning i kristendom för potentiella konvertiter. Vilken Gud kan man fråga. En treenig Gud och en gud som är en, är inte samma sak. Det är väsentligt större skillnader mellan kristendom och islam än mellan kristendom och judendom, eftersom GT pekar mot åtminstone en "tvåenig" Gud. Det står att Gud skapade med sitt Ord.
Vi ska ha en interreligiös dialog med muslimer och andra främmande religioner (inkl asatroende) och ateister, men det ska inte vara för någon form av gemensam religionsutövning. Utan precis tvärtom för att försvara religionsfriheten, rätten att utöva SIN religion - vilket även måste vara ett försvar mot varje form av påtvingad religionssynkretism.
Jag instämmer med muslimerna i deras krav att deras profet inte ska skändas. Det kan jag göra utan att tro att Muhammed verkligen var Guds sändebud. Att försvara andras rätt att utöva sin religion och slippa skändning av det som de håller heligt är inte samma sak som gemensam religionsutövning med dem.
RIV KYRKORNA!
Musen som röt.
Digerdöden i bisamhället - varroans värdserövring, del 1.
På bilden töverst ses (under vingen) ett varroakvalster på ett vuxet bi. Bilden nederst visar en larv med varroakvalster i stark förstoring.Man ser kvalstrets kraftiga ryggsköld, som är ett utmärkt försvar mot binas försök att bli av med ohyran.
Mina inlägg om biodling har inte haft till syfte att vara något slags lärobok i biodling. Det finns utmärkta läroböcker. En mycket pedagogisk bok är Handbok i Biavel av Egil Holm, utgiven av Danmarks biodlarförbund. Numera finns en svensk motsvarighet med färgillustrationer. Förutsatt att texten är pedagogisk och informativ rekommenerar jag stark böcker med färplanscher med bin i naturlig storlek som läromedel. Genom att studera dessa planscher kan man lära sig att se det som man måste se, när man lyfter upp ramar ur kupan. Och då inte minst att upptäcka var droggningen finns. Varroakvalstren är dock praktiskt taget omöjliga att upptäcka med blotta ögat.
Syftet med inläggen har dels varit att propagera för biodling bland kristna, och dels att inskärpa vikten av att välja rätt system redan från början. Även om man börjar i blygsam skala handlar det om några tusen kronor, när man skaffar sitt första samhälle - och sedan är man snart uppe i materiel för tiotusen kronor eller mer. Det handlar om ramarnas storlek, antal ramar i lådorna och vikten på lådorna när ramarna är fulla med honung.
Men man måste också välja system för kampen mot varroan. Det första man då måste tänka på är att skaffa varroabottnar i kuporna. Nu för tiden säljs knappast andra bottnar. Det är så att säga entréplanet, som flustret leder till, och ger bina möjlighet att röra sig under ramarna i yngelrummet. En varroabotten har c:a en centimeter högre väggar än "vanliga" bottnar, så att det finns plats för ett varroagaller.
Det är en bricka med ett galler över för uppsamling av nedfallet från ramarna. Gallret hindrar bina från att kasta ut avfallet ur kupan, i syfte att nedfallet ska undersökas i mikroskop eller liknande av biodlaren. Av mängden döda kvalster i nedfallet kan man få vetskap dels om samhället är angripet av kvalster och dels hur allvarligt angreppet är. Trots regelbunden varroakontroll har det hänt att biodlare haft varroangrepp i två-tre år utan att veta om det, förrän katastrofen är ett faktum. Kvalstren, som är drygt 1 mm är svåra att upptäcka, om man inte har en viss vana.
Bekämpningsmetoderna är kemiska och /eller biologiska. De kemiska bekämpningsmetoderna bygger på att bin har större förmåga än kvalstren att överleva kemisk krigföring. Man kan dock inte räkna med att bli av med alla kvalstren med någon metod, men man kan hålla ner kvalsterpopulationen på en oskadlig nivå. Bland de kemiska bekämpningsmedlen finns organiska syror (myrsyra, mjölksyra), som bryts ner i naturen och därför inte lämnar några restprodukter i honung och vax, samt fluvalinat (varunamn: Apistan) som inte bryts ner.
Det kan idag vara svårt för en nybliven biodlare att få tag i vax som är helt fritt från bekämpningsmedel. Men man bör inte spara några ansträngningar för att få tag i helt rent vax. Men då ska man också skaffa bin, som inte har utsatts för fluvalinat. Annars kommer bina att förorena vaxet, eftersom fluvalinatet finns på binas kroppar. Det finns starka skäl att undvika fluvalinat som bekämningsmedel. Om man slutar använda fluvalinat kommer halten fluvalinat i vaxet att sjunka i takt med att nytt vax produceras. Men man blir aldrig av med det helt. Man kan då inte marknadsföra sina produkter som ekologiska. Vilket kan vara bra att göra för att konkurrera med billiga importerad honung.
Vax som används för tillverkning av hudvårdsmedel ska inte innehålla bekämpningsmedelsrester. Och samma sak gäller vaxljus. Ett starkt argument mot användning av kemiska bekämpningsmedel är att varroakvalster som växt upp med kemikaler i vaxet blir resistenta mot kemikalien. Detta gäller naturligtvis fluvalinatet, men troligen även den nedbrytbara kemikalierna. Dessutom blir bina groggy av den kemiska krigföringen, oavsett om kemikalien är nedbrytbar eller ej, och får alltså nedsatt förmåga att bekämpa varroan själva. Men det är en parasit som är oerhört svår för bina att få bukt med.
Det bästa vore kanske att låta naturen ha sin gång, dvs att inte bekämpa alls. Då kommer minst 75% av alla bisamhällen att gå under. Förhoppningsvis kommer bina i de överlevande samhällena att vara mer aggressiva mot varroan. Metoden rekommendras inte, bl.a. för att den strider mot bisjukdomslagen, som ålägger alla biodlare att bekämpa allvarliga bisjukdomar. Att underlåta det kan leda till allvarliga konsekvenser. Tyvärr dör inte alla bin i ett samhälle som kollapsar. De överlevande bina flyr i vild panik från det kollapsade samhället och söker skydd i andra samhället - och medför då kvalster till de samhällen som invaderas. Och tillhör de samhällena en annan biodlare kan man räkna med mycket kännbara konsekvenser. Så det är nog bäst att bekämpa!
Återstående naturliga metoder är att exempelvis stänga in drottningen i en spärrbox med drönarvax (vax med något större celler avsedda för produktion av drönare). Kvalstren föredrar nämligen drönaryngel. Man kasserar sedan vaxkakorna med drönaryngel Denna eller någon annan biologisk metod är den som jag rekommenderr i första hand. Den främsta invändningen mot de biologiska bekämpningsmetoderna är att de är tidskrävande. Att byta bekämpningsmetod handlar, till skillnad mot att byta skötselmetod, inte om nyinvesteringar för tusentals kronor. Varför jag uppmanar nya biodlare att lära sig och redan från början få rutin på biologisk bekömpning.
Varroakvalstret är ett gissel som kom till Sverige som ett av de sista länderna i världen, till Gotland 1987 och till Limhamn på det svenska fastlandet 1991. Under tiden då kvalstret spreds norrut (Limhamn ligger i Skåne, några km söder om Malmö) var Sverige indelat i olika zoner, med stränga förbud mot transport av bisamhällen över zongränserna. Sedan ett par år är hela Sverige förklarat som zon 1, vilket betyder att hela landet nu är "infekterat" - varmed varroan har fullbordat sin världserövring, som troligen startade under andra världskriget. Hur denna världserövring har gått till, och hur människan har bidraget till att förvärra katastrofen, är av stort intresse. Enligt min mening beror de många felaktiga bekämpningsförsöken på Darwins utvecklingslära. Man har haft idéer att genom avel skapa ett "varroaresistent" bi - resultatet har snarare blivit ett både bi- och bekämpningsmedelrestent extremt aggresivt kvalster, varroa destructor.
Arbetsrätts-brottsligheten i kyrkan
Om vi tar det sista först: Om jag förstått Dag Sandhahl rätt, så vill han inte ha någon förändring. Utan vill tvärtom att allting - eller åtminstone det mesta - ska vara som förr, som det var före 1958. Och tycker inte jag i stort sett detsamma? De, som har följt vad jag skrivit på denna och andra bloggar, vet säkert att jag vill bevara den traditionella kristendomen. Men jag tvivlar starkt på att det sker om man isolerar sig i en liten sekt, som katolikerna i Sverige, och är så dogmatisk så att man inte kan älska en människa som inte håller med om allt man säger.
Och sedan detta om mina juridiska kunskaper. Måste man redovisa vilka kunskaper man har för att få skriva på sin egen blogg? Naturligtvis är jag vilken tyckare som helst! Både när det gäller teologi och juridik - och biologi! Jag är ju inte någon informationschef för vare sig ärkebiskopens kansli eller teologiska fakulteten vid Uppsala Universitet.
Nu står det visserligen i Apostlagärningarna att "man ska lyda Gud mer än människor". Vilket betyder att kristna kan tvingas att bryta mot statens lagar - om de strider mot Guds lagar. Således vägrade de kristna i det fortfarande hedniska romerska riket att dyrka kejsaren som en gud. Vilket statens lagar krävde att man skulle göra*. Och för det dömdes de till döden, och avrättades med ofta utstuderat grymma metoder.
Men det står ju också att "all överhet är av Gud". Och detta medför att kristna inte godtyckligt kan sätta sig upp mot statens lagar, exempelvis för att man på partipolitiska grunder ogillar t.ex. lagen om anställningsskydd. Och så är det med den arbetsrättsliga kriminaliteten i Svenska kyrkan. Jag har visserligen ingen statistik på partitillhörighet hos de kyrkopolitiker som på ett närmast organiserat sätt sätter sig upp mot statens lagar. Men av de fall av utköp eller olagliga avsked, som jag känner till, är det en klar övervikt för centerpartister.
Att ett parti, som representerar många småföretagare ogillar den anställningsskyddslag som vi har, kan jag ha viss förståelse för. En småföretagare som av ren okunnighet råkar bryta mot lagen kan drabbas av så höga skadestånd så att han försätts i konkurs. Medan en anställd chef i ett storföretag kan sparka medarbetare på någon annans (företagsägarnas) bekostnad, utan att drabbas själv. Jag skulle gärna se ett utjämningssystem så att de skadestånd som arbetsgivarens betalar grundas på omsättningen i företaget och inte på vad den anställde får i skadestånd. Då skulle skadestånden svida lika hårt oavsett företagsstorlek.
I ett privat företag bestämmer förstås ägarna om man ska riskera skadestånd eller undvika skadestånd genom utköp. Men faktum är att man bryter mot lagen eller åsidosätter anställdas rättigheter enligt lagen. Utköpen är ju sällan frivilliga uppgörelser. Ett utköp kan te sig mer fördelaktigt för den som ska sparkas än ett skadestånd, när han ska söka nytt jobb. Den anställde som går med på att köpas ut befinner sig alltså i en utpressningssituation. Och frågan är ju om kyrkans pengar ska användas till att finansiera lagbryteri.
Man kan säga att det bestämmer ägarna. Men vem äger då kyrkan? Det gör förstås vår Herre, men ska vi tala om en jordisk ägare, så är det vi medlemmar. Det är våra pengar som används till olagligheterna. Och det är inte för att finansiera sådant som vi betalar medlemsavgiften. Och det var inte för att finansiera sådant som människor har donerat eller testamenterat pengar till kyrkan. När våra valda representanter i kyrkan använder våra pengar till sina olagligheter begår de brottet trolöshet mot huvudman.
Som medlem har jag rätt att protestera mot detta - oavsett om det är en socialdemokratisk rektor för en en kristen skola eller en högkyrklig präst som röstar på moderaterna som köps ut. Sedan må den anonyme bokstavs-Henrik yla i högan sky över mina oredovisade juridiska kunskaper. Bokstavs-Henrik försöker tysta en angelägen debatt genom att skandalisera mitt namn. Under den egna anonymitetens skydd.
______________
*) Det romerska imperiet bestod av en mängd erövrade länder, vars innevånare dyrkade olika gudar. För att upprätthålla freden, pax romana, inom imperiet bestämdes att alla undersåtarna skulle dyrka kejsarens genius, dvs i praktiken dyrka kejsaren som en gemensam gud. En människas genius, enligt romersk hednatro, kan beskrivas som människans andliga följeslagare eller tvillingsjäl. Detta mötte inga större svårigheter i erövrade länder vars folk var polyteister (månggudadyrkare). Det var okomplicerat att införliva kejsarens genius med de övriga gudarna. Denna lag var dock omöjlig att följa för judar och kristna, eftersom det första av tio Guds bud säger "Du skall inga andra gudar hava jämte mig."
En av martyrerna var den 18-åriga Sankta Lucia, som nu hedras som något slags halvhednisk ljusdrottning. Hon skulle giftas bort med en hednisk man och då tvingas dyrka kejsarens genius. Därför vägrade hon gifta sig med den mannen, och straffades med att skickas till bordellen, hellre det än att bryta mot första budet. Men hon mördades på vägen dit, sedan hon fått sina ögon utstuckna.
Det är Santa Lucias tro som Svenska kyrkan har att förvalta, och det ska våra medlemsavgifter användas till. Det är en avsevärd skillnad mellan Sanka Lucias lagtrots och de nutida kyrkliga arbetsrättsbrottslingnaras lagtrots. Sankta Lucia fick plikta med livet. Arbetsrättsbrottslingarna i kyrkan har hittills gått helt fria från straff, har inte riskerat någonting. Jag hoppas verkligen att de får sina rättmätiga straff!
Människor hade sex med människor redan för 30.000 år sedan!
Bilderna visar tydligt hur neanderthaltypen har omvärderats för att passa med evolutionsbiolgernas aktuella teorier om människans utveckling. Överst ses ett neanderthalbarn, som det uppfattas idag. Lägg märke till de blå ögonen och mellanblonda håret! Den blå ögonfärgen är en genetisk defekt (ett pigmentskikt saknas i ögat) Nederst till höger ses en mer apliknade neanderthalare som passar mer som "felande länk" mellan människa och apa, och nederst till höger en s.k. modern människa (homo sapiens): Mats Odell, kd. Visst är Odell mer aplik än neanderthalbarnet överst!
Den fantastiska upptäckten har gjorts av Svante Pääbo, professor i evolutionsgenetik, skriver Sveriges nyheter.
- Jag är förvånad över resultaten, säger Svante Pääbo, professor i evolutionsgenetik och ansvarig för kartläggningen, till SVT:s vetenskapsredaktion.
- Jag tillhör dem som inte trodde att de båda arterna korsats. Men vi har gjort tre olika typer av analyser och det är inga tvivel om att resultaten verkligen är korrekta.
Ja, det handlar alltså om människor av rasen homo sapiens och människor av rasen homo neanderthalis. Om den yrvakna professorn hade frågat mig för 10 år sedan, hade han fått veta att neanderthalarna "försvann" genom att de blandades upp med homo sapiens. På samma sätt försvann stora delar av istidens djurvärld, den som fanns mellan de stora nedisningarna. Det förstår man av att titta på en karta över inlandsisarnas utbredning, som visar hur små populationer stängdes inne i enklaver som skiljdes från varandra av glaciärerna. Under denna isolering utvecklade de sina genetiska särdrag. När glaciärerna smälte och populationerna åter fick kontakt med varandra, parade de sig så att de genetiska särdragen försvann.
Det är klart att människans äldsta historia, som den har fantiserats ihop av evolutionsbiologerna, nu måste skrivas om. Det är kanske även dags att omvärdera andra "utdöenden", ja varför inte hela utvecklingsläran? Efter de första neanderthalfynden har flera fynd gjorts, vilka visar att de äldsta fynden mer liknar den moderna människan (homo sapeins) än de senare fynden. Neandertahlaren var en mer robust människotyp, vilket tyder på en bättre hushållning med kroppsvärmen. Vilket kunde behövas i kalla trakter. Liknande skillnader finns även mellan de nutida människoraserna, då det visar sig att folkslag som hade sitt "urhem" under istiden i kalla trakter har en mer kompakt kroppsform och är större än de som haft sina "urhem" längre söderut.
Det finns åtskilliga evolutionära skillnader inom djurraserna som visar samma sak. Men här handlar det om genetisk variation inom samma art och inte om uppkomsten av nya arter. Den senaste hypotesen hos anhängarna till Darwins utvecklingslära är att djur- och människopopulationer har splittrats av naturliga "barriärer" och utvecklats i olika riktningar tills de inte kunnat få avkomma med varandra. Men det bevisar inte att denna utveckling kan drivas så långt så att helt nya arter uppstår. När skillnaderna jämfört med ursprunget blir så stora, att man verkligen kan tala om olika arter, då sker ett verkligt utdöende hos populationen. Det kan man se i modern djuravel, där extremavel leder till allt värre ärftliga defekter. Man kan ta den svenska fjällkon som exempel, där extremaveln, som syftade till vackra djur som skulle vinna pris i utställningar, ledde till brist på fertila tjurar.
Varroaproblemet hos honungsbin hänger väl också ihop med för långt driven avel. Snälla bin är bra för biodlarna, som slipper bistick, men även för varroakvalstren som slipper bli ihjälbitna av arga bin.
När unga präst-oskulder förfördes av erfarna prästänkor
Det är skrutt med nutidens prästfruar - åtminstone att döma av den märkliga debatt som just nu pågår på en högkyrklig prästblogg - i svallvågorna efter debatten om den högkyrkliga prästens ordval när han samtalade med ett par kvinnliga kyrkomötesdelegater. Där någon på fullt allvar menar att prästfrun, eller någon kvinnlig diakon, måste vara med som medlyssnerska när någon kvinna biktar sig för en manlig präst.
En bättre lösning enligt mig vore om prästfrun ligger avklädd och redo i den äkta sängen när den manliga prästen kommer hem från bikten!
Besöksstatistiken för denna blogg visar att sex engagerar. Det kommer säkert medlemsstatistiken för Katolska kyrkan också att visa, den dag då man har tröttnat på pedofildebatten och fokuserar på förbjudna relationer mellan präster och vuxna kvinnor. Som bekant smakar förbjuden frukt bäst. Nu ska jag skriva om det märkliga änkepensionssystem som florerade i Svenska kyrkan från reformationen och en bra bit in på 1800-talet, och kanske längre!
KONSERVERINGEN AV PRÄSTÄNKOR.
Det kallades så. Under medeltiden fick prästerna inte gifta sig. I stället för fru hade de en hushållerska - och så har det varit i Katolska kyrkan åtminstone en bra bit in på 1900-talet. Och så är det kanske fortfarande i en del länder. Hushållerskorna uppfyllde prästfruarnas alla plikter, och prästgårdarna kryllade av prästernas "oäkta" barn. Det var skillnad mellan ordenspräster (prästvigda munkar) och församlingspräster. För församlingsprästerna handlade celibatet inte om sexuell avhållsamhet, utan om att inte producera en legal avkomma, som kunde ärva prästen.
Formellt var hushållerskan anställd hos prästen, och behöll förmodligen sin tjänst när prästen hade avlidit och ersatts av en ny präst. Under den s.k. reformationen under 1500-talet fick prästerna rätt att gifta sig med sina hushållerskor - eller med vem de ville. Men det var nog starka påtryckningar på prästerna att gifta sig med sina hushållerskor, så att inte församlingarna arbetslösa hushållerskor att ta hand om. Och så kom församlingarna att ställa villkor vid anställning av präster att den nya prästen skulle gifta sig med den gamla prästens änka.
Man kan tänka sig mötet mellan en ung präst-oskuld och en sexuellt erfaren medelålders eller äldre prästänka som redan hade haft en eller två eller flera män i sitt liv. Som exempel hade Henric Schartau 17 barn att försörja på sin prästlön, sina egna och sin företrädares. Samma mor hade de. För övrigt har få präster betytt så mycket för Svenska kyrkans identitet som just Henric Schartau, som du kan läsa mer om på denna blogg. http://larsflemstroms.blogg.se/2008/august/vem-ar-egentligen-schartaun.html
När sedan den gamla prästänkan /prästfrun dog, var det den medelålders eller äldre prästens sak att ragga upp och gifta sig med någon ung oskuld och lära upp henne i det sexuella samlivets konst. I det profana samhället var det däremot regel att både mannen och kvinnan var oskulder när de gifta sig. Och så har det förmodligen också varit med prästäktenskapet, sedan systemet med konservering av prästänkor avskaffats. Nutida prästfruarnas uppför sig - att döma av prästfruarnas skriverier på den högkyrkliga prästbloggar - som initiativlösa våp, som oroar sig för att deras män ska förföras av kvinnor som de har själavårdssamtal med.
Annat var det alltså med gamla tiders prästfruar. De visste hur en man skulle förföras! De visste säkert också hur en präst skulle fjättras vid den äkta sängen, så att han avhöll sig från sexuella relationer med andra kvinnor.
Mina två föregående inlägg, om kvinnor som förför män samt om kvinnliga förförelsekonster, som tydligen har tilldragit sig så stort intresse, var närmast föranledda av den märkliga inställningen hos vissa av nutidens "gudfruktiga" män, att det är fel om kvinnan tar initativet, vare sig det gäller en permanent eller tillfällig förbindelse.
Det är inte fel om kvinnor förför män. Men bäst förstås om det är ömsesidigt. Jag vill förföra och jag vill bli förförd av henne som jag älskar. Konstigare än så är det inte. Och om någon tycker att det är fel, skyller jag inte ifrån mig på att hon har förfört mig. Jag har ju låtit mig förföras - och dessutom har ju jag förfört henne. Ömsesidigt och jämställt! Hur jämställt det är i prästgårdarna kan man ju däremot undra. Nutida prästfruar borde kanske lära sig av gamla tiders prästfruar. Det måste ju ha hänt förr, under de nästan två tusen år som gått med ett helmanligt prästadöme, att kvinnliga församlingsmedlemmar har blivit förälskade i präster. Sådant måste man kunna hantera om man är präst.
En sak som jag särskilt undrar över är hur det går till innan en kvinnlig präst gifter sig. Hur inleds den relation, som leder till att prästen gifter sig, om lekmän (eller andra präster) inte får förföra präster, och kvinnor och inte får förföra män. Då kan ju ingen ta första steget.
Kvinnor som förför män.
Det finns personer som har gjort sig en felaktig bild av mig, att jag skulle vara en högkyrklig "macho" man, och av en sådan väntar man sig inte att han ska erkänna att kvinnor har samma initiativrätt som män. Och att det ligger ett ansvar på den som låter sig förföras, om det är öht var fel.
Jag har möjligen en del högkyrkliga tankar, faständ jag inte är kvinnoprästmotståndare. Och jag menar nog att det finns biologiska - och kanske även psykologiska - skillnader mellan män och kvinnor. Men utesluter det att jag kan vara för jämställdhet i en relatation mellan en man och en kvinna? Eller att jag kan vara för den kvinnliga partens rätt att ta initiativ när en relation inleds?
För att två ska bli ett par måste någon ta initiativet. Och när någon har tagit första steget, måste någon ta andra steget. Och så vidare. Den tiden är förbi när en man måste be kvinnans far om hans dotters hand, medan dottern själv inte fick avslöja några känslor. Somliga mycket "gudfruktiga" män verkar leva kvar i den tidens attityder till kvinnor som visar sina känslor.
Kvinnliga förförelsekonster
Försöker?
Det var en man, som i en tidigare kommentar skrivit att han är gift, som svarade den kvinnliga bloggaren: Även om du möjligen inte är sådan, så förekommer det...
Själv tycker jag det är synd om vissa gifta män, som är gifta med initiativlösa kvinnor. Vilket denne man tydligen är.
Kan de verkligen vara säkra på att deras eventuella kärlek till sina fruar är besvarad?
Själv skulle jag nog inte kunna bli förälskad i en sådan kvinna.
Inte i en sådan, utan i en sådan.
Den kvinnliga bloggaren menade förstås att den stackars förförda mannen kanske har ett eget ansvar för den uppkomna situationen. Och jag känner mig högsta grad "medskyldig".
