Om sanningen ska fram
Jag har postat nedanstående inlägg till Bengts blogg. Föregående inlägg är en längre version. Katoliker håller just nu på och försöker "förstå" Svenska kyrkan. Samtidigt skriver katoliker på sveskkyrkliga bloggar om hur dåligt allting är i Svk, ofta följt att rena undervisningen om vad en kristen ska tro på, exempelvis "vörda" påven som ett slags halvgud. Eftersom texten nu är kraftigt nerkortad finns ingen ursäkt för att inte publicera den. Annars kanske jag skickar en kopia till Burell som exempel på katolsk yttrandefrihet.
Efter att ha följt Bengts blogg under flera år, stärks intrycket att Bengt systematiskt underblåser fraktionsstrider i Svenska kyrkan. De svenska katolikerna tillför inte Svenska kyrkan något gott, utan snarare splittring. Både splittring internt och splittring mellan Svenska kyrkan och påvekyrkan, som internationellt är mycket mer positiv till ekumenik än den svenska delen.
Kyrkan har inte mottagit vigselrätten från staten, utan det är precis tvärtom. Staten har fått uppdraget att registrera ingångna (och upplösta) äktenskap från kyrkan. Detta kan bevisas både historiskt och teologiskt.
Jag har nu lyssnat på en radiointervju mellan Sunnliden och Olle Burell, s-ledamot i kyrkomötet, där Burell mycket tydligt säger att präster viger på kyrkans och inte på statens uppdrag. Vad finns då att bråka om? Sunnliden och Burell har i grunden samma kyrkosyn, åtminstone på den punkten.
Och att medlemmar uppfattar sin kyrka som en folkkyrka, motsäger väl inte att den är katolsk. Begreppen täcker varandra, åtminstone delvis.
Det har bara gått 20 år sedan staten tog över folkbokföringen från kyrkan.
All överhet är av Gud, inte tvärtom.
Man kan inte "lämna tillbaka" något som mottagaren inte äger
Jaha. Så har det varit kyrkomöte, och diskussioner om prästers vigselbehörighet. I en motion föreslås att präster ska ha rätt att "lämna tillbaka" vigselbehörigheten till staten. I en annan motion, som närmast kan ses som en motmotion, föreslås tvärtom att det ska säkerställas att alla präster har vigselbehörighet.
Detta kommenteras på en katolsk blogg, engts blogg. Efter att ha följt Bengts blogg under flera år, stärks intrycket att Bengt systematiskt underblåser fraktionsstrider i Svenska kyrkan.
Ända sedan Sverige kristnades har kyrkan kämpat för att kyrkvigseln skulle bli det enda lagligen erkända sättet att ingå äktenskap i Sverige. Efter att under en längre tid varit rådande praxis uppnåddes målet formellt i den nya lagstiftningen 1734.
Emellertid blev det problem med de katolska prästernas vigselrätt, som före 1873 bara hade gällt utländska medborgare. Det kunde hända att ingen kyrkas präster ville viga till s.k. blandäktenskapet. Därför infördes 1908 borgerlig vigsel för par som hade laglig rätt att ingå äktenskap, men inte ville gifta sig i kyrkan (ateister!) eller ingen kyrka ville viga dem.
Prästers rätt att vägra viga är en grundsten i den svenska rättsordningen och är kodifierad i 1975 års lag om befrielse från vigselplikt för vissa statstjänstemän (präster) och senast i det nya äktenskapsbeslutet 2009.
Det finns alltså ingenting att bråka om, utan tvärtom måste man försvara det juridiskt giltiga kristna äktenskapet, som ju även var Katolska kyrkans ideal för franska revolutionen - och mig veterligt fortfarande är det i länder där den katolska kyrvigseln erkänns juridiskt.
Att katolska präster, med fara för eget liv, fortsatte att viga under franska revolutionen, i trots mot de statliga myndigheterna och utan juridiskt giltighet, ser jag som en självklarhet.
Ändå har vi idag en katolsk lobby som försöker avskaffa kyrkvigslarnas rättsverkningar. Jag beklagar att Svk-prästen Håkan Sunnliden har gått i fällan. Det är i och för sig olyckligt att vigselbehörigheten inte följer automatiskt med prästvigningen.
Jag har nu lyssnat på en radiointervju mellan Sunnleden och Olle Burell, s-ledamot i kyrkomötet, där Burell mycket tydligt säger att präster viger på kyrkans och inte på statens uppdrag.
Att behörigheten prövas av en statlig myndighet, och inte av kyrkan själv, är en icke självklar svensk tolkning av internationell äktenskapsrätt, som måste följas för att i Sverige ingångna äktenskap ska ha internationell giltighet.
Det är det svenska begreppet "myndighetsutövning", som mig veterligt saknar direkt motsvarighet i andra länder ("authorites" är inte samma sak som "myndigheter"), som spökar.
Det är samma idioti som att tågledning ska vara myndighetsutövning och handhas av en statlig myndighet (Trafikverket), och inte av tågbolagen själva, vilket är en väsentlig förklariring till det s.k. tågkaoset.
Detta borde angripas juridiskt över hela fältet och inte genom fraktionsstrider inom kyrkan, där enskilda präster obstruerar genom att "lämna tilbaka vigselrätten".
Det är rent komiskt att Bengt anför som bevis på Svenska kyrkans förfall att kyrkans bekännelseskrifter inte är mer vägledane än de är. Ska de följas till punkt och pricka ska vi göra rent hus med katolicismen.
Ståndpunkten är ju att den påveledda kyrkan, inte Svenska kyrkan, har utträtt ur den universella kyrkan.
De svenska katolikerna tillför inte Svenska kyrkan något gott, utan snarare splittring. Både splittring internt och splittring mellan Svenska kyrkan och påvekyrkan, som internationellt är mycket mer positiv till ekumenik än den svenska delen.
Kyrkan har inte mottagit vigselrätten från staten, utan det är precis tvärtom. Staten har fått uppdraget att registrera ingångna (och upplösta) äktenskap från kyrkan. Detta kan bevisas både historiskt och teologiskt.
Det har bara gått 20 år sedan staten tog över folkbokföringen från kyrkan.
All överhet är av Gud, inte tvärtom.
En sak jag inte kan förstå
En sak som jag inte kan förstå. Juholt har ju inte lurat till sig någon ersättning som han inte haft rätt till. Är det då moraliskt fel att ta emot en ersättning som man har rätt till? Vilken ersättning är det då som man ska avstå från? Detta är vad Håkan Juholt får per månad:
1. Arvode som partiledare: 88000 kr
2. Arvode som riksdagsledamot 56000 kr
3. Ersättning för dubbelt boende 6571 kr
4. reseersättningar mm okänt belopp
Vad är det som säger att han ska avstå från EN DEL av den lägsta av dessa arvoden /ersättningar, och varför just hälften?
Om han ska ersättas för sin andel av den sammanlagda tid som båda vistas i lägenheten, ska han väl erästtas med mindre än hälften?
Om han ska ersättas i förhållandet till sin andel av deras sammanlaga inkomst, ska han väl ersättas för mer än hälften, gissningsvis sådär 90 % av hyran?
Jag kan heller inte förstå varför ersättningen till honom ska reduceras för att hon bor där, när hennes boende inte orsakar någon merkostnad för staten - vilket troligen hade varit fallet om det hade varit en basutrustad lägenhet som tillhandahållits av riksdagen. Vem betalar el och vatten?
Eller är det för att en tidigare straffad person får bo gratis i en ersättningsberättigad lägenhet? Hasde det varit okej annars. Har hon dömts till något slags livsstidsstraff?
Om de i stället hade hyrt en lägenhet i innerstan med 16000 kr i månadshyra, och han betalat hälften, d.v.s. 8000 kr (vilket är det högsta belopp som ersätts av riksdagen), hade det varit mer moraliskt rätt?
Den enda eventuella omoral jag kan se i detta är att hans totala intäkter kraftigt torde överstiga hans totala levnadskostnader, inluderat alla utgifter för som han har för sina uppdrag.
Är det moraliskt rätt att det statliga partistödet ska användas till skyhöga löner till partiledaren? (Moderaterna kan i motsvarande situation skylla på att de får hemliga bidrag från näringslivet, så att de inte behöver använda det statliga partistödet.)
Jag tycker att hela debatten, och inte minst den osakliga argumentationen från vissa före detta socialdemokrater, är att sila mygg och svälja kameler. Och förstås att framställa sig själva som förvaltare av något slags gammaldags arbetarmoral.
I så fall handlar det om, för att använda en teologisk term, fariseism.
Sanningen var ju att många arbetare förr i tiden var hårt skuldsatta i brukshandeln, som ägdes av arbetsgivaren, för sina matinköp, och därför inte fick flytta från orten. För så var det på den tiden. Och efter lågkonjunkturer, när de gått utan arbete, låg de kanske efter med hyran också.
Denna form av livegenskap var något som arbetarrörelsen kämpade mot.
En storviltjägares bekännelser - och hotet mot demokratin
En av storviljägarna var /är K G Bergtröm, kommentator i Expressen, som extraknäcker som politisk expert i TV. Journalister intervjuar journalister, men självklart är det en privilegirad skara som får det privilegiet. I dagens Expressen, 22 /10, skriver KG Bergström:
"Men för att fälla ett sådant storvilt som Carl Bildt krävs flera omständigheter än en skickligt gjord intervju med avslöjande dokumentation.
Det behövs nog flagranta överträdelser av lagar och regler.
Gärningar som strider mot den interna partimoralen.
Och att statsministern kommer fram till att Bildt är en större belastning än tillgång för regeringen.
"
Detta med anledning av en intervju i Svegfors-radion med utrikesminister Carl Bildt om hans oljeaffärer. En skickligt gjord intervju, enligt KG Bergström. Men betyder det att syftet med intervjun var att avsätta Bildt? Och vem har i så fall bestämt det - radionchefen Mats Svegfors (m) eller reportern själv? Skulle en enskild reporter verkligen våga sig på det, utan chefens gillande?
KG Bergström visar dock med sitt ordval ("fälla ett sådant storvilt som Carl Bildt") vad det handlar om för media. Man är verkligen ute för att rasera demokratin och avsätta politiker som om det vore en sport. Och göra sig själva till de verkliga makthavaran över staten.
I grundlagen finns stränga bestämmelser för avsättning av både ministrar och riksdagsledamöter. Partidemokratin skyddas dessutom av grundlagens bestämmelser om föreningsfrihet. Dessa bestämmelser är till för att Sverige ska förbli en demokrati.
Genom sina enastående privilegier genom Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (som inte gäller din och min yttrandefrihet, utan journalisternas) försöker media medvetet att avskaffa den politiska demokratin och göra Sverige till något slags Berloscone-diktatur.
Grundlag mot grundlag. Det kallas lagkonkurrens. Vilken grundlag ska ha företräde?
----
Bergström vill dock inte avsätta Bildt (Hur var det med Juholt?):
http://www.expressen.se/kronikorer/kgbergstrom/1.2598080/k-g-bergstrom-det-blir-svart-att-avsatta-bildt
När i h-e blev det socialdemokratisk lära att alla ska vara lika fattiga?
Denna fråga ställde jag i förrgår på en sosseblogg. Idag fick jag svar från en av de många borgerliga partisympatisörer, (sign Andreas) som häckar i kommentarsfälten på sosse-bloggarna, ivriga att ge väljarna SIN syn på vad socialdemokratisk politik går ut på:
"Lars: 'Och när i h-e blev det socialdemokratisk lära att alla ska vara lika fattiga?'
'Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla' - socialdemokraternas Ernst Wigforss i en motion till vårriksdagen 1928.
Mitt svar följer här:
De borgerliga partierna förvrängde detta till att Wigforss ansåg att fattigdomen var eftersträvansvärd.
Och detta är ju ledmotivet i mediadrevet, -och inte minst Lena Mellins utfall - mot de ledande socialdemokrater, som inte är födda inom överklassen, att de ska leva som "vanligt folk". och att det här finns en särskilt sosse-moral, som är mycket strängare än de moraliska krav som man kan ställa på borgerliga politiker.
1928 var alla arbetare fattiga (jmfr uttrycket "fattig arbetare"), men fattigdomen var ojämnt fördelad inom arbetarklassen. Det var detta som Wigforss ville ändra på, så vitt jag förstår. Försöken att framställa Wigforss som något slags extrem jämlikhetsivrare stöds inte av hans författarskap och politiska gärning.
"Centralt i hans samhällssyn var behovet av visioner, helhetssyn och klassamarbete. Utifrån provisoriska utopier och politisk styrka samverkar arbetarklassen med andra grupper för att skapa ett bättre samhälle. Processen förutsätts vara ständigt pågående. På ett modernt språk kan man säga att socialdemokratin, med Wigforss som främste strateg, kom att under flera decennier styra den politiska dagordningen. Under denna period förvandlades Sverige från ett fattigsamhälle till en ledande välfärdsstat."
http://www.wigforss.org/
Som eklektiker (en person som har ägg från flera hönor i sin korg) var det Wigforss, och inte någon folkpartistisk tänkare, som skapade SOCIALLIBERALISMEN - en ideologi som fp har försökt knycka och göra till sin, men lyckats dåligt med att omsätta i praktisk handling.
Wigforss var för mig ända till de sista månader bara ett namn, men ju mer jag läser om honom desto mer förvånad blir jag av att hans idéer var så lika mina egna. Jag är helt övertygad om att socialdemokratins kris, som nu blivit så uppenbar, började när man efter 1968 började orientera sig bort från Wigforss idéer och mer eller mindre införlivade de vänstersocialistiska idéer (bl.a. att ekonomiska kriser inte kan lösas utan att kapitalismen avskaffas) som Wigforss bekämpade.
Svenskarna är i grunden liberaler. Den klassiska svenska socialdemokratin är eklektisk (en kombination av liberalism och marxism). Det är kanske BÅDE ... OCH som i alltför hög grad lyser med sin frånvaro hos nutida socialemokrater, som är ANTINGEN högersossar (liberaler) ELLER vänstersossar (socialister /marxister)?
Låt inte de politiska motståndarna definiera socialdemokratisk lära! Att alla ska vara lika rika, är visserligen en utopi, men ligger närmare den socialdemokrastiska visionen än att alla ska vara lika fattiga - och Wigforss tryckte ju mycket starkt på behovet av visioner för att uppnå det som är möjligt att uppnå.
Lena Mellin och övriga borgarpresskolumnister ljuger!
(Lena Mellin, som tidigare var nyhetschef på Aftonbladet, är nu chef för samhällsredaktionen och är kolumnist på tidningen. Tillsammans med ansvariga utgivaren Jan Helin har hon lett drevet mot Håkan Juholt. Trots att hon inte är socialdemokrat och skryter med att hon inte ens röstar - och trots att Aftonbladet till 91 % ägs av den privata Skibstedtkoncernen - uppfattas tidningen fortfarande som socialdemokratisk och Lena Mellin som som en socialdemokratisk ledarskribent, som är fast förankrad i socialdemokratisk ideologi. Tidningen kallar sig "oberoende socialdemokratisk". En riktigare benämning hade varit "beroendeframkallande kapitalistisk".)
- - - -
Håkan Juholt är inte den första s-ledare som har tjänat mycket på sitt uppdrag. Ett annat exempel är Göran Persson, som dock - trots att han var statsminister - tjänade mindre än hustrun Anitra Steen, som varit chef för Systembolaget. De statliga företagscheferna ska ju tjäna lika mycket som de privata. Konkurrensen ...
Men det var busenkelt att bygga upp ett drev kring bostadsersättningarna till en person som förutom sin lön från riksdagen på 56000 kr /mån får ett arvode på 88000 kr /mån - från ett parti som har fått göra sig av med en massa medarbetare på grund av valförlusten. Partistödet från staten beräknas ju på det senaste valresultatet.
Kravet att statsministern och oppositionsledaren ska leva som "vanligt folk" ter sig emellertid som en sörgårdsdröm, sedan två ministrar (Olof Palme och Anna Lindh) blivit mördade. Mona Sahlin levde under ständiga mordhot. Och Fredrik Reinfeldt kan inte heller leva som vanligt folk, även om han själv skulle vilja. Enligt uppgift var det f.ö. Säpo och inte han själv som krävde att han ska bo i Sagerska palatset - där även hans fru bor utan att behöva bidra till hyran. Den betalar staten, och är tydligen skattefri. Reinfeldt förmånsbeskattas däremot för vissa ombyggnader och kringarrangemang, som var ett villkor från honom för att öht flytta in.
Att de högst uppsatta politikerna INTE KAN leva som vanligt folk är emellertid ett stort problem ur demokratisk synpunkt. För varje år som går, blir den tiden när de själva levde som "vanligt folk", om de någonsin har gjort det, alltmer avlägsen. Och minnesbilderna från livet som "vanigt folk" blir alltmer inaktuella. Dessutom försvåras kontakten med "vanligt folk" av de ständiga säkerhetsarrangemangen, utan de flesta kontakterna sker med relativt välbeställda partiföreträdare.
De drev som Lena Mellin och andra journalister driver i personligt makt- och girighetssyfte förvärrar givetvis hotbilderna mot ledande politiker.
Likväl anser jag att vi behöver en debatt om de ekonomiska ersättningarna till riksdagsledamöter och andra ledande politiker. Men det ska vara en debatt utan övertoner av FALSK MORAL, vilket inte alls utesluter att även moralaspekter måste diskteras. Jag hoppas kunna återkomma med inlägg i den debatten.
_______________________
Bilden, tagen 1947: Tiderna förändras. Finansminister Ernst Wigforss letar efter taxipengar i sin egen portmonnä. På den tiden kunde höga politiker röra sig fritt bland vanligt folk. Och kunde med egna ögon och öron se och höra vilka konsekvenser deras politik fick för vanligt folk. Men betyder det att de själva levde precis som vanligt folk? Hur många hade råd att åka taxi till vardags? Men de flesta hade väl ändå åkt taxi någon gång i livet, vilket ytterst få hade gjort 1928.
Nu ska katoliker be till ateist-guden!
Kyrkornas stora kulturhistoriska värde kommer bäst till sin rätt om kyrkorna används till sitt ursprungliga syfte, d.v.s. till kristna gudstjänster. "Övertaliga" kyrkor ska varken göras om till moskéer*, krogar eller köpgallerier. Om varken kristenheten eller staten (Riksantikvarieämbetet) skulle orka med underhållet av alla kyrkorna, ska de övertaliga kyrkorna avsiktligt göras till ruiner. Det finns flera exempel på kyrkor, som har tagits ur bruk, har tagits i bruk igen, bl.a. på grund av befolkningsförändringar. Exempel på en illa medfaren kyrkoruin, som har återuppbyggts finns också.
Mitt förslag gick ut på att en del av Svenska kyrkans bestånd av kyrkor skulle upplåtas för andra kristna samfund på lika villkor, samt att det skulle inrättas en särskild organisation eller myndighet för underhållet och skötseln av dessa kyrkor, klicka på kategorin "Kyrkokommun" i spalten till höger!
I kategorin "kyrkohistoria" finns intressant läsning om hur det egentligen gick till när Sverige lämnade den påveledda kyrkan. Det går inte att fastställa något bestämt datum, utan det var en långdragen process, som började med att påven år 1524 (med ett undantag: Västerås) vägrade tillsätta de vakanta biskopsstolarna i Sverige (två biskopar hade mördats av den påvestödda ärkebiskopen Gustav Trolle, Trolle hade avsatts av svenskarna själva, och två hade dött i inbördeskriget /befrielsekriget mot danskväldet) och slutade med slaget vid Stångebro 1524, då påvens hejdukar försökte tvinga Sverige till villkorslös underkastelse. Detta sedan potentaten i Rom hade avvisat den svenske kungen Johan III:s förhandlingsinvit år 1576.
Under tiden hade den lutherska läran, som från början bara stöddes av det tyska borgerskapet i Stockholm, gradvis brett ut sig mer och mer över Sverige, delvis under både prästerligt och folkligt motstånd. Med en mindre blodtörstig politik gentemot Sverige från påvens sida, hade det säkerligen gått att återförena den svenska kyrkan med Rom, efter en viss övergångstid. Slaget vid Stångebro var det blodigaste slaget i de svenska inbördeskrigens historia med tusentals döda på båda sidor.
Luthers reformation är mest känd för striden mot avlatsbreven. Formellt handlade avlaten om gottgörelse för den skada som man hade orsakat genom sina synder, men avlatsbreven uppfattades som att man kunde köpa syndernas förlåtelse, så att de rika kunde köpa sig fria medan de fattiga fick dingla i skärselden innan de kom till Himlen. Men Luthers reformation var också en reaktion mot den mycket utbredda avgudadyrkan, som förekom i den oreformerade, påveledda kyrkan. Gamla hednagudar dyrkades under olika helgonnamn, precis som i Latinamerka i våra dagar. Monstranser** med nattvardsbrödet bars omkring på åkrarna för att ge större skördar, precis som man gjorde med de gamla trägudarna under hednatiden. Påven vördades som en ofelbar halvgud o.s.v.
Luther menade att orsaken till den envist kvardröjande hednatron i den kristna kyrkan berodde på att prästerna försummade sin plikt att predika. Avståndstagandet från påvedyrkan är en annan av grundbultarna i den lutherska läran, vilket dock har tonats ner betänkligt i de lutherska kyrkorna under senare tid. Jag har i och för sig inget emot en återförening mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men det ska vara enligt Johan ÍII:s förhandlingsmodell och inte enligt 1500-talspåvarnas krigsmodell: villkorslös kapitulation. Arvet från reformationstiden får inte gå förlorat. Och en av de viktiga delarna av detta arv är att påven ska vara en kyrkoledare och inte någon halvgud, som aldrig kan ha fel i frågor som rör teologi och (sexual-) moral.
Den nuvarande påven var med all rätt mycket kritisk till de interreligiösa mötena i Assisi under företrädarens tid (när han själv var kardinal), då kristna, muslimer och rena hednagudadyrkare bad sida vid sida till sina respektive gudar. Men denne märklige man, som inte kan ha fel sedan han befordrats från kardinal till påve, ska nu arrangera ett tredje Assisi-möte, då man tydligen ska be till ännu en gud, som inte ens de "troende" själva tror på? Hur ska den bönen låta? Kanske så här: "O. store gud, som inte finns, och inget kan göra, gör så att jag förnekar dig av hela mitt hjärta"?
Jag hittade nämligen följande text på en svensk katolsk blogg: "27 oktober bjuder påve Benedikt XVI in företrädare för olika religioner, också icke-troende till en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen."
Så nu ska katoliker och ateister be sida vid sida med både muslimer och månggudadyrkare till varandras gudar!
Glöm inte att Katolska kyrkan är en stat, Vatikanstaten, med ett eget utrikesdepartement!
Teologin har blivit en täckmantel för diplomatin. Men det var så sant, påven kan aldrig ha fel i trosfrågor! Och Svenska kyrkan kommer förstås att vara på plats. De svenska ateisternas ordförande Christer Sturmark också?
_________
*) Jag har tidigare framfört på denna blogg att statsbidrag bör utgå till moskébyggen i Sverige. Detta för att kompensera Sveriges muslimer för att det inte finns något byggnadsarv av moskéer i Sverige från tidigare generationer. Men också för att Sveriges muslimer inte ska vara beroende av utländska finansiärer, som kanske vill påverka det religiösa budskapet i de moskéer som de bidrar till att finansiera. Jag är inte heller någon vän av gemensamma gudstjänster mellan kristna och muslimer. Det är en styggelse. Så det är klart att muslimerna ska ha moskéer, så att de kan fira gudstjänst enligt sin tro. Och kristna enligt sin tro.
**) En monstans är ett slags glasskåp med infattningar av silver i vilket nattvardsbrödet bärs omkring i processioner eller bara visas upp för de församlade i kyrkan. Enligt både katolsk och luthersk teologi omvandlas brödet till Jesu kropp (jmfr prästernas ord "Jesu lekamen för dig utgiven"). Luther reagerade mot att monstranserna med nattvardsbrödet troddes ha magiska egenskaper på växtligheten precis som de gamla trägudarna. Alla svenska monstranser smältes ner under 1500-talet och användes till betalning av statsskulden efter befrielsekriget. Av andra silverföremål fick församlingarna behålla åtminstone ett exemplar.
De riktigt fula fiskarna och de andra
"På dörren till lägenheten i Värnamo står både Annie Lööfs och hennes mans namn.
Enligt grannarna är Annie Lööf eller hennes make nästan aldrig i bostaden där hon är folkbokförd.
– Jag har bott här sedan oktober och har sett henne högst tre gånger, säger grannen NN."
Detta står i en Aftonbladet-artikel, som jag hittade på nätet. Jag har ändrat grannens namn till NN. Grannen ska inte behöva skylta som lögnare på min blogg, om det som Aftonbladet skriver inte är sant. Det är ju inte alltid som det som står i Aftonbladet är sant. Den ena av de undertecknade journalisterna heter Mattias Carlsson. Det var han som körde ihjäl elva renar i Lappland, när han ville vara först med någon nyhet om ett mord. Det var han som jagade Littorin över Visby flygplats och krävde att Littorin skulle "tala ut"
Har grannen suttit i fönstret under ett helt år och glott efter centerledaren Annie Lööf? Visar inte detta vilket lättsinnigt förhållande Skibstedt-ägda Aftonbladet har till källkritiken? Och är det inte ett ytterligare övertramp av ansvarige utgivaren Jan Helin att skriva ut grannens namn i tidningen. Man förstår så väl: Om Aftonbladet skulle beslås med lögn så ska de slarviga reportrarna frikännas och grannen får skämmas för sin lösmynthet. Ingen vet hur mycket övertalning grannen har utsatts för.
Om han /hon en är tillfrågad. Aftonbladets reportrar har tydligen varit i Värnamo och läst namnskyltarna på dörrarna. Vilket lyxliv man måste leva som reporter på den tidningen. Snabba bilar....
Jag går stenhårt in för att inte stödja slaskpressen ekonomiskt. Jag vill varken bidra till Skibstedt-koncernens vinster eller till Jan Helins (ansvarig utgivare), Lena Mellins (chef för samhällsredaktionen samt kolumnist) eller Mattias Carlssons ekonomiska förmåner.
Är det inte dags för den mer hedervärda delen av Sveriges journalistkår att visa att den finns, genom att ta hör- och sebart uppmana sina kollegor på Aftonbladet att vägra arbeta under sådana chefer som Helin och Mellin samt vägra samarbeta med sådana kollegor som Mattias Carlsson?
Det går inte för sig att som Jan Helin likna journalister vid ett fiskstim som flyter med strömmen. Journalister är aktiva aktörer, med ett personligt ansvar för vad som står i tidningarna och vad som sägs i radio och TV. Teknisk personal, tidningsbud och lösnummerförsäljare är passiva aktörer.
Utan dem skulle smörjan inte nå läsarna, men de har till skillnad mot de aktiva aktörerna (journalisterna) ingen möjlighet att direkt påverka vad som står i tidningarna.
När Helin skriver på sin blogg att kritiken mot vissa journalister är som "sjömän som klagar på havet" utmålar han ju faktist journalister som en kringsvalpande vätska utan hjärnor.
För detta borde Helin (bildligt talat) få en rungande örfil av en enig journalistkår, med undantag för de riktigt fula fiskarna, förstås.
Det är rent patetiskt att läsa Helins undervisning av allmänheten om hur det "är" inom medivavärlden, som om sakernas tillstånd vore ett naturfenomen och inte något som har skapats av mänkliga viljor av girighet och jakten efter ära och berömmelse.
Det finns många mediala myter som måste avslöjas.
Alla sjukdomar som jag inte har...
Snart ett år har gått sedan jag senast kom akut till sjukhus. Den gången var det inte med ambulans, eftersom vi tänkte att det skulle gå fortare med privatbil. Medan bilägaren parkerade bilen vacklade jag själv in på det stora sjukhusets akutmottagning och såg till min fasa ett välfyllt väntrum, där jag trodde att jag skulle få tillbringa flera timmar. Men jag behövde bara visa mig i receptionen så kom sjukvårdare och la mig på en säng och jag rullades in i de inre environgen där en tatuerad sjuksköterska snabbt tog emot. En läkare skyndade förbi och jag hörde en viskande diagnos, som jag kom att erinra mig flera timmar senare. Den sjukdomen var det, som man redan inledningsvis hade gissat.
Men diagnosen fastställdes först efter många och delvis plågsamma undersökningar. Först måste man utesluta alla sjukdomar som jag inte hade. Sjukdomar som kunde vara riktigt farliga. Jag tänker nu att hade detta varit ett fattigt land i Afrika med svår läkarbrist, där folk ligger och dör i väntrummet, hade man nog inte använt resurserna till att utesluta sjukdomar, utan man hade chansat på att det var den sjukdom som man misstänkte från början, och satt in behandling.
Det behövs nog inte så mycket utbildning för att känna igen de vanligaste symtomen på de vanligaste sjukdomarna. Med lite rutin av sjukhusarbete lär man sig kanske också att även känna igen typiska symtom på relativt ovanliga sjukdomar. Anledningen till att läkare måste ha så lång utbildning är kanske för att de ska veta vilka farliga och ovanliga sjukdomar som har samma symtom som de vanligare och ofarliga sjukdomarna.
Man läser då och då om läkare som fått varning eller erinran för att de har skickat hem patienter, som fått fel diagnos, och sedan har patienterna dött. Jag kom själv in under eftermiddagen men fick inte den defintiva diagnosen förrän vid midnatt. Under tiden hade flera specialistläkare tittat på mig och uteslutit att jag inte hade nåpon av de sjukdomar som just de var specialister på.
Efter en hemsk natt, där jag fick ont av att röra mig det minsta, kom så en professor med ett gäng läkarstuderande. Professorn berättade att det var en väldig tur (!) att jag hade drabbats av denna sjukdom, för nu kunde han visa sina studenter vilka symtom som det är lätt att missa om man är läkare.
Nej, någon livsfarlig sjukdom hade / har jag inte (om jag inte efter nämnda sjukhusbesök har drabbats av en ny sjukdom som jag inte känner till), däremot (troligen) en livslång sjukdom. Det händer att denna sjukdom liksom ebbar ut, men det brukar ske inom de första måndaderna, om det sker. Och nu har det snart gått år, med ett förtretligt handikapp.
Utesluta, utesluta, utesluta ... alla sjukdomar som jag inte hade / inte har.
På samma sätt kan det faktiskt vara med juridiken. Åklagaren kunde till slut utesluta att Juholt hade brutit mot någon regel. Det vågade Juholt själv inte utesluta, när han satt och sa att han hade gjort fel. Detta var kanske inte så taktiskt, för det har satt en väldig fart på ryktesspridningen, att nog måste han väl ändå ha gjort något fel. Det krävs ibland en hög juridisk kompetens för att utesluta att ett brott har begåtts - liksom det ibland krävs hög medinsk kompetens för att utesluta livsfarliga sjukdomar.
Inom "journalistikens" värld utesluts hart när ingenting. Man kan inte sälja lösnummer genom att utesluta skandaler. Och med tanke på att Juholt har varit just journalist i sitt tidigare yrkesliv, så är det givet att han saknat erfoderlig kompetens för att själv utesluta att han har gjort något brottsligt.
Vem bestämmer vad som ska stå i tidningen?
Det finns många förenklingar, och en av de är att det inte alls skulle vara något mediadrev. Hur kan man säga detta, när drevet startades av Aftonbladet, som hänvisar till "läckor" inom s? Tidningen har nu ljugit så mycket, så att man kan fråga sig om det "läckor" i egentlig bemärkelse, eller uppförstorade rykten.
Aftonbladet, som kallar sig "oberoende socialdemokratisk" seglar under falsk flagg. Den norska Skibstedtkoncernen var till 1989 ett familjeföretag, då det ombildades till aktiebolag. Företaget äger idag tidningar och andra medieföretag i över 30 länder. I Norge äger företaget de stora tidningarna Verdens Gang och Aftenposten samt bl.a Stavanger Aftenblad och Bergens Tidende.
I Svereige äger Skibstedt Svenska Dagbladet (troligen 100 %), Aftonbladet 91 % och Metro 35% samt en mängd mindre mediaföretag, bl.a. internetmedier. Redan 1996 förvärvade Skibstedt 49,9 % av aktierna i AB samt i mitten av 2009 ytterligare 41,1 %. LO äger fortfarande 9% och har genom avtal med Schibsted fortfarande rätt att bestämma vem som ska vara chefredaktör för ledar-, debatt- och kulturavdelningen. (Uppgifterna från Wikipedia).
Tidningen har således två chefredaktörer, vilket betyder att Skibstedts ägare bestämmer över nyhetsavdelningen på samma sätt som ägarna till de öppet borgerliga tidningarna. Lena Mellin var tidigare nyhetschef och är numera "kolumnist". Hon var t.f. ansvarig utgivare under Littorin-affären.
I resten av landet, utanför Stockholm sker en anmärkningsvärd och snabb koncentration och monopolisering av tidningsmarknaden. Familjeägda Västmanlands läns tidning är idag moderbolag för flera tidningsföretag i Uppland, Dalarna, Närke och Östergötland. VLT har länge haft en monopolställning i Västmanland.
En mängd s-tidningar har under de senaste decennierna antingen lagts ner eller köpts upp av (och i flera fall sedan lagts ner) av de borgerliga konkurrenterna. Detta innebär att vi har en borgerlig dominans av inte tidigare skådat slag, som dessutom är koncentrerad till ett fåtal huvudägare, på den svenska mediemarknaden.
SVT, som vid starten 1925 hette Radiotjänst, är inget statligt företag och har aldrig varit det. Radiotjänst kontrollerades från början av pressen och har från starten haft en av statsmakterna gynnad ställning (länge monopol). Företaget har ganska nyligen ombildats till tre bolag (SVT, SR och UR) som ägs av en förvaltningsstiftelse, som kontrolleras av riksdagsmajoriteten.
Det mediedrev som vi nu ser mot s-ledaren är ett nytt fenomen i Sverige, även om vi såg en föraning om vad som skulle komma under Littorin-affären. Men eftersom det då var en borgerlig politiker, som skulle fällas, var enigheten inom medievärlden inte total. Ordern inom den öppet borgerliga delen kan sammanfattas med:
1) Om Littorin är oskyldig så ska sanningen fram.
2) Om Juholt är oskyldig till detta så får ni hitta på något annat skit mot honom.
Det är otroligt naivt att tro att inte samma sak hade drabbat vem som helst som hade varit s-ledare.
Om Juholt verkligen är så dålig...
Det mest komiska är att någon kan inbilla sig att sossarna i godan ro kan föra ut sin politik om bara Juholt går. Det har ju blivit en ren sport bland politiska journalister att avsätta ministrar till höger och vänster. Nu är man alltså ute efter den person, som för bara en dryg vecka sedan var tippad som vår nästa statsminister.
Av två motstridiga utsagor är minst en osann.
1. Kontradiktoriska motsättningar, där det ena alternativet utesluter det andra.
2. Komplementära motsättningar, där de till synes motstrida alternativen utgör delar av samma helhet (två sidor av samma mynt). Den typen av motsättningar har jag en rik erfarenhet av sedan 18 månader tillbaka.
I frågan om Juholts bostadsersättningar så är det verkligen ett vimsande hit och dit. En del av hans tidigare vänner har vänt honom ryggen, eller snarare huggit honom i ryggen. En annan del av hans tidigare vänner har gjort till om med igår ett stort nummer av att han har erkänt att han har gjort fel.
Nu har båda vän-kateogrierna tystnat. Den dominerande nyheten idag, åtminstone på s-bloggarna, har varit att Juholt inte har gjort något fel.
Fel pudel?
Politikernas personliga ansvar. Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen handlar inte bara – eller ens främst – om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk. Det handlar i stället om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om Juholt trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärligt, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris, skriver Peter Weiderud, ordf för kristna socialdemokrater, på DN Debatt:
Men Weiderut gör flera grundläggande fel. Han blandar ihop religion och politik på ett osamkligt sätt. Svenskarna är överlag inget religiöst folk, och hur som helst kan inte folket sätta sig i Guds ställe och utdela förlåtelse.
Det är däremot riktigt att det inte finns några felfria människor och att inte ens partiledare är syndfria. Men det är lite väl magstarkt att Juholt ena stunden förväntas vara hela partiets frälsare för att i nästa stund vara ångerfull syndare.
Frågan är i stället om inte Juholt har satt krokben för sig själv genom att lyssna på slika råd. Jag hörde intervjun med honom där han bekände sin svåra synd genom att ständigt upprepa att han hade gjort fel, att det var hans fel, att han inte skyllde på någon annan, att hela ansvaret var hans, att han inte hade tagit sitt ansvar osv.
Ju mer intervjun framskred desto mer irriterad blev jag över att han aldrig lyckades kläcka ur sig vilken bestämmelse han hade brutit mot, det började alltmer likna syndabekännelsen i kyrkan: "Jag är skyldig till mer synd än jag själv förstår". Partifolkets reaktioner har följt klassiska teologiska stridslinjer om lag eller nåd, dvs om vi tror på en straffande eller förlåtande Gud.
PR-konsulter är experter på PR och inget annat. PR-konsultens strategi, som följts av Juholt, har varit att Juholt inte i eferhand ska ertappats med att ha ljugit till sin egen fördel. Vilket han riskerat att göra om han hade förnekat att han gjort fel. I stället har han ljugit till sin egen nackdel. Han har sagt att han har gjort fel utan att någón har överbevisat honom om att han har gjort fel.
Därmed inte sagt att han har ljugit medvetet. När alla pekar på en och säger Du har gjort fel, fel, fel, är det risk att man börjar tro att man faktiskt har gjort fel.
Och det är rena dumheterna att en riksdagsledamot skulle hinna läsa igenom allt, vare sig det nu gäller regelverk som man själv har att följa eller beslut om rikets framtid. Hur många ledamöter läser igenom alla handlingar till kommunfullmäktige-mötena, som dock är betydligt tunnare än de propositioner (ibland på flera tusen sidor) som riksdagen ska ta ställning till.
Själv har jag läst igenom relevanta delar av regelverket och inte lyckats hitta någon bestämmelse som Juholt kan antas ha brutit mot. Men jag kan förstås ha fel. Ingen människa är, som bekant, ofelbar. Men vi är i så fall en snabbt växande skara personer som har fel.
Peter Johansson skriver på sin blogg Röda berget att Juholt kanske har brutit mot någon "underförstådd" regel. Jag undrar om inte denna "underförstådda" regel är ett påhitt av den socialdemokratiska propagandamaskinen för att framställa den nya centerledaren Annie Loof i dålig dager. Att den egna partiledaren kunde bli offer för samma lögn tänkte man inte på. (Vilket visar att Juholt inte var tillfrågad.)
Ledarskribenten Hanne Kjöller på DN erkänner att det har saknats grund för påståenden på ledarplats i DN. Man har litat på mytomanen i Aftonbladet.
Frilansjournalisten Ingemar Lindmark skriver: "PR-experter menar att Juholt gjort en bra pudel. Men frågan är om inte avbönen 'jag har gjort fel' var onödig. 'Jag har tagit del av reglerna som säger att om man är två som bor i samma lägenhet så utgår halv ersättning'. Men vilka regler, det borde s-ledaren berättat om han varit en skickligare krishanterare. Pudeln satt kanske fint politiskt, men juridiskt...?"
http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/10/s-ledaren-kritiseras-p-felaktiga-grunder
Dagar
TV-teatern ger: UTMANARNA PÅ LINJE
Sportjournalister ska referera matcherna och inte vara lagkaptener. Det borde gälla politiska journalister också.
En teater ANSTÄLLER sina skådespelare, regissören tilldelar dom deras platser där de ska stå och bestämmer när de ska säga sina repliker. Vad hade AGENDA väntat sig i fortsättningen - att "hela oppositionen" hade fällt regeringen och bildat ny regering med J Åkesson som migrationsminister? Det finns ju också de, som vill ersätta det nuvarande flerpartisystemet med ett tvåpartisystem av amerikansk modell.
Får kommentera!
På en annan blogg läste jag för någon timme sedan att den bloggaren hade läst på en blogg (uppenbarligen min blogg) att hela journalistkåren är neddrogat och frågat hur man kan vräka ur sig något sådant. Men något sådant har jag inte skrivit. När jag alldeles nyss gick in på den bloggen igen för ett bemötande var detta felaktiga påstående om mig raderat. I stället hade följande tillfogats: "Ännu sämre står man sig mot / - - - / människor som hittar på de mest omöjliga saker, som de säger som den största sannning, som exempel / - - - / att vissa journalister vill legalisera de droger de själva använder. Var får man sådant ifrån? / - - - / Och varifrån får man att journalister vill återinföra mentalsjukhusen?"
Har jag påstått att alla journalister vill det? Jag kan svara med en motfråga: Varifrån får man att inga journalister vill legalisera droger som de själva använder? Och visst måste jag få skriva, utan att ange år, dag och sida, (minns inte exakt men det var i början av 2000-talet) att Aftonbladet har drivit kampanjer för att återinföra de gamla mentalsjukhusen "för de sjukas skill". Särskilt upprörande var att denna kampanj var svar på en annan kampanj, som vid samma tid drevs av patient- och anhörigorganisationen RSMH mot fördomarna mot psykiskt sjuka.
Man kan verkligen fråga sig hur journalister kan låna sig till något sådant - och varför inga kollegor öppet visat sin avsky. Men helt klart att Aftonbladet sålde lösnummer på sin hets mot människor som har det svårt nog ändå.
Värre än en tragedi
Det behövs väl inga diagnoser för att begripa att de, som sitter på häktet kan vara farliga för sig själva och andra. Det är ju en helt omänsklig miljö, som kan framkalla livsfarliga reaktioner även hos den som är fullt frisk i mentalt avseende. Förutom att sitta frihetsberövad i en otroligt torftig miljö, så är ju situatioenen i sig, ovissheten, oerhört pressande. Det behövs heller inga farlighetsbedömningar för att konstatera detta. Och farligheten, om den finns, finns väl redan innan farlighetsbedömningen är gjord?
Vem som är farlig kan också diskuteras. Häktesvakter (varför kallas de "vårdare") vet inte hur man ska hantera en batong, så att man inte blir av med batongen? Det var kanske tur att kvinnan, som skyndade till den mördade kvinnans hjälp, inte hade en pistol. För då hade hon väl blivit fråntagen den också? Enligt åklagaren, som har hand om målet, kan chefer inom Kriminalvården komma att åtalas för brottet vållande till annans död.
En bloggare söker syndabockar bland feministerna, som lurat i svenska politiker och beslutsfattare att små kortväxta kvinnor (den mördade kvinnan var 159 cm lång) kan göra samma jobb som det behövs stora starkar karlar till. En reaktionär åsikt? Sett till bloggarens övriga åsikter så är han en synnerligen reaktionär bloggare, men i just den här frågan hade han rätt.
Syndabockar måste också sökas bland media och journalister, som undanhåller sanningen och i det syftet söker syndabockar. Mördaren hade skickats tillbaka från rättspsyk eftersom han var för farlig för att vistas där. För farlig för personal och patienter. Han hade alltså inte fått någon diagnos av någon som kan detta med diagnoser. Men det behövdes inte. Journalisterna visste direkt vilken sjukdom mördaren hade. Diagnosen hade de fått från "barndomsvännen", som de hade snokat reda på.
I reportagen stod också, liksom i förbigående, att mördaren missbrukade cannabis och nyligen hade börjat missbruka även tyngre droger. Men ingen journalist hade följt upp detta spår ytterligare.
Det har däremot jag gjort i ett liknande fall. Samma omotiverade och besinningslösa våld. Det var en 30-årig man, som enligt DN hade blivit avvisad från en "psykiatrisk mottagning". Det hade han inte. Han hade blivit avvisad från Beroendecentrum för att han kände att något skrämmande höll på att hända med honom. Så jag ringde upp ledarskribenten på DN och frågade varför hon ljög. Och fick svaret: "Beroendecentrum är en psykiatrisk inrättning enligt tidningens definition."
Alkohol och andra droger metaboliseras av ett särskilt enzym i levern. Detta kan du läsa om i Läkar-FASS. Där kan du också läsa om farliga interaktioner. Exempelvis hos grapefruktjuice i kombination med vanliga mediciner. Mijailo Mijailovic hade dagen innan han mördade Anna Lindh fått recept av läkare på två mediciner som inte får ges i kombination på grund av farliga interationer. Detta tystades ner eftersom den förskrivande läkaren "mådde dåligt". Mijailovic hade dessutom före mordet tagit en tredje medicin, som han hade fått recept på tidigare, som har farliga interaktioner med det mesta och i synnerhet med alkohol. Det var samma besinningslösa våld mot Anna Lindh som i de andra här nämnda fallen.
Vad som händer är att påfrestningen på levern, både vid farliga interaktioner och efter nedbrytning av levern efter långvarigt alkoholmissbruk, är att metaboliseringen plötsligt i stort sett upphör med följd att hjärnan blir partiellt förlamad. Personen ifråga "vet inte vad han gör", men har tillräcklig hjärnkapacitet för att göra det han gör. Att personer i det tillståndet blir livsfarliga hade säkert till och med chefer och personal på häktet vetat om inte en samlad journalistkår med DN:s ledarredaktion i spetsen hade ljugit.
Vad som egentligen utlöste dådet på häktet vet jag naturligtvis inte. Men jag har studerat bakgrundsfakta i ett stort antal fall av omotiverat besinningslöst våld. Och mönstret är detsamma. Ingen vinst för gärningspersonen. Sällan ens ett motiv.
Följande information finns på nätet (Wikipedia) om Mijailovic: "Mijailovic hade haft täta kontakter med psykiatrin ända sedan 1997, då han 18 år gammal knivattackerade sin far och dömdes för grov misshandel. Då gjordes en omfattande rättspsykiatrisk utredning som konstaterade att Mijailovic varken led av psykisk sjukdom eller personlighetsstörning. Två år senare genomgick han en liten psykutredning. Det framkom inga psykotiska eller depressiva symtom."
Ändå är han den psyksjuka mördaren med hela svenska folket.
En ljugande journalistkår driver kampanjer för att gamla tiders mentalsjukhus ska återinföras, att människor som inte har gjort något ont ska låsas in. Det säljer lösnummer och räddar jobb. Och dessutom är det ett fiffigt sätt att dölja att dromissbruk förekommer bland journalister, som hoppas på att cannabis och andra narkotikum ska förskrivas legalt.
Gamla älskade barn
Vad drömde din mamma om när du blev till?
Så står det i en sång, i albumet Med ögon känsliga för grönt av Barbro Hörberg, som så tragiskt gick bort 1976. Hon föddes 1932. Denna sång har berört mig djupt. Det är en sång som rymmer så mycket ömhet och kärlek. Det är en sång som har berört mig mycket starkt. Det är en sång som handlar om att små pojkar blir gamla män. Gamla män som ingen älskar längre. Gamla män med frusna tårar.
Idag har barnaögon strålat, läste jag nyss. Hur länge till?
