En ministergroupie?
Attraktiv ung man i sina bästa år, som säkert kan sätta många äldre moderatgroupies s. fantasier i rörelse. Se bara på händerna!
Jag har lovat att skriva något om ex-minister Sven Otto Littorins moral. Problemet är att jag inte vet vilken moral han har, utan måste diskutera olika alternativ, typ skyldig, oskyldig, engångsföreteelse eller vana? Och då får inte ens alternativet saknas, att ministern har uppvaktats av en groupie.
Har ministern rentav fått betalt för att ha sex med en groupie?
Groupies är nämligen beredda att betala nästan hur mycket som helst för att ha sex med sin idol. Men då handlar det förstås snarare av kostnaderna för att komma inom kyssavstånd från idolen, än om ekonomisk ersättning till idolen för sexet. Men det förekommer nog också, speciellt inom rock- och idrottsvärlden.
Det är knappast acceptabelt om en högt uppsatt politiker har sex med en groupie. Och om politiker uppvaktas av groupies, så torde det vara unga snygga regeringsledamöter.
Jag har svårt att tänka mig att en groupie skulle slänga ut pengar på resor och hotellrum för att ha sex med en kommunfullmäktigeledamot i min egen ålder. Men vem vet?
Men det är nog lätt att falla för en groupies kärlskeförklaringar, om man lider av en djup depression. Och det har ju ex-minister Sven Otto Littorin sagt att han har.
Kan man tänka sig att en groupie som inte har lyckats få sin idol i säng, eller bara har lyckats förföra honom en enda gång hämnas genom att gå till media, exempelvis Aftonsnuskan?
En groupie, som har gått till världshistorien är Monica Lewinsky, som hade sex med USA-presidenten Bill Clinton i Vita Huset. Gränsen mellan groupie och älskarinna är nog ganska flytande.
Att Sven Otto Littorin har fallit offer (om det uttrycket kan användas - det var kanske ytterst angenämt) för en groupie är inte ens en spekulation. Utan bara en alternativ förklaring, som måste tas med i beräkningen när vi diskuterar ex-ministerns moral, utan tillgång till andra uppgifter än Aftonsnuskans sensationsreportage.
Man kan för övrigt fråga sig hur många vänstergroupies som Lars Ohly har blivit uppvaktad av, och vilken framgång de har haft.
Det finns de som inte alls gillar att jag ifrågasätter journalisters heder och dessutom kallar en tidning som stoppades av censuren övr 30 gånger i början av 1800-talet för "Aftonsnuskan".
En av mina argaste kritiker har tagit till storsläggan:
"För jag påminna dig om att du anklagat den 30-åriga f.d. prostituerade kvinnan för högst tveksamma motiv bakom sin historia. Du har till och med ifrågasatt hennes EXISTENS!"
Tja, inte har hon bevisat sin existens för mig! Såvida jag inte har träffat henne utan att veta om att hon varit prostituerad. Man får absolut inte ifrågasätta medias källor?
Och nu ifrågasätter jag om hon verkligen har varit prostituerad? Det är väl det värsta en man kan utsätta en kvinna för, tvivla på att hon är en hora! Ja, det här med moral....
Antag att hon bara är en besviken groupie?
Nu får nog prästen Karin Långström-Vinge i Skövde skynda sig och skriva en motion till kyrkomötet. Kyrkostyrelsen måste göra en teologisk utredning om groupies eventuella syndfrihet! De älskar säkert sina idoler...
Katolska kyrkan får tillfrågas om dogmen om påvens ofelbarhet även gäller pastorsadjunkten och tillika den politiska chefredaktören på Aftonbladet Helle Klein.
Det finns absolut inga kvinnor som vill ha sex med berömda män, så det så!
Och ingen kan vara både prostituerad och groupie, så det så!
Gudomsord uppenbarade av Aftonbladet...
Groupie, älskarinna eller prostituerad? I sexualneurosernas
Sverige finns bara det sistnämnda alternativet. Det var
presidenten som utnyttjade Lewinsky och inte tvärtom!
Kontakt: [email protected]
Det går också bra att skriva kommentar.
Läs även:
http://motdrevet.blogg.se
Men det måste ju finnas något att släcka, sa mordbrännarn som var brandsoldat
I verkligheten har också en annan mordbrännare funnits. Pressfotografen som var på brandplatsen före brandkåren.
Aftonbladet-reportern, som brakade in i en renhjord med en hyrbil i jakten på nyheter om ett mord i Lappland, är också högst verklig. Förra veckan var han på Gotland och skapade nyheter...
I journalistkretsar är det annars inte riktigt fint att själv skapa de nyheter som man skriver om. Men det har uppenbara fördelar. Reportern finns på plats redan innan nyheten sker. Pressfotografen som själv tuttar på får de bästa bilderna från brandplatsen.
Och de bästa bilderna från prinsessan Dianas död i vägtunneln i Paris 31 augusti 1997 fick de pressfotografer som vållat hennes död, genom den våldsamma biljakten i kampen om att bli först med bilderna på prinsessan och hennes nya polkvän. Fint tidningsfolk, som betalar fantasisummor för sådana bilder, kallar föraktfullt dessa frilansande pressfotografer för "paparazzis".
Med tydlig syftning på mig har en bloggar skrivit att "somliga" tycks mena att media inte ska skriva om sådant som inte kan leda till en fällande dom. Och sedan kommer klämmen att inte mycket skulle bli skrivet om det skulle krävas fällande domar innan media får skriva om missförhållanden. Har jag påstått det? Men argumentet! Argumentet: att inte mycket skulle bli skrivet! Det är ju rena journalist-snacket: Vad ska vi fylla tidningen med om det är nyhetstorka?
Det finns fler än journalister, som har det problemet. Vad ska läkarna göra om folk inte blir sjuka? Vad ska bönderna göra om det blir torka på åkrarna? Vad ska prästerna göra när alla redan är frälsta? Och vad ska militärerna göra om det inte finns några krig? Det blir nog till att dra ner på verksamheten.
Det finns en underton i det här. Någon måste ju offras för att drevet ska gå vidare! Journalisterna måst ju ha rätt att göra sitt jobb, även om de så går över lik. Någon måste offra sig för att Mattias Carlsson ska få sina scoop. Att en same i Lappland miste elva renar för att Mattias Carlsson skulle snaska i ett tragiskt dödsfall, var helt i sin ordning. Och var det inte prinsessans chaufför som försökte köra ifrån pressfotograferena. De gjorde ju bara sitt jobb. Det var deras sätt att försörja sig. Det måste de väl ha rätt att göra?
Journalister är livsfarliga. De indoktrinerar oss alla att de måste göra sitt jobb. Skulle världen gå under om det blev journalistsstrejk? Det tycker jag nämligen att det borde bli. Inte för att journalisterna är värda högre löner än de redan har. Men de borde strejka för en bättre yrkesetik?
Hur var det nu med moralen hos moderat-ministern, frågar någon? Borde vi inte diskutera moralen? Javisst, men det kan vi göra på bloggarna. Utan Mattias Carlssons hjälp. Jag ska diskutera moderat-ministerns moral. I ett kommande inlägg.
Men varför inte också diskutera Mattias Carlssons egen moral?
Och pastorsadjunkten Helle Kleins moral?
http://motdrevet.blogg.se
Sidobevisningen och trovärdigheten
Hon har väl direktkommunikation med den Allseende Guden? Har Aftonbladet någonsin haft någon ambition att få fram sanningen, om den inte höjer upplagorna. Nej, den redaktionsledningens trovärdighet är noll. Och Helle Klein borde inte få fortsätta som präst!
Men tidningen hade ju tillgång till den prostituerade kvinnans dator?
Jag har läst bloggar, där dataexperter har uttalat sig om detta. Och bevisvärdet med en dator med datorägarens egna dagboksanteckningar och fyra år gamla mejl duger inte som bevis. Som jag har nämnt i ett tidigare inlägg på denna blogg har en sverigedemokrat knäckt lösenordet till min epost och raderat förtalsmejl, som han själv hade skickat. Detta för att undanröja bevis. Han hade naturligtvis också kunnat skriva in falska mejl, om han velat.
Det är förvisso inte lätt att knäcka lösenord manuellt. Men på svarta marknaden säljs dataprogram som klarar det på några timmar.
Det hade naturlitvis smällt högre om tidningen hade kommit över Littorins dator. Men även på den hade det varit möjligt för en lösenordsknäckare att skriva in falska mejl. Duger då beslagtagna datorer inte alls som bevis? Det kanske de gör, i händerna på polisens dataexperter.
Sanningen är alltså troligen den att Aftonsnuskan inte hade tillräckligt starka bevis för publicering av misstankarna mot Littorin, och därför försökte få ett erkännande under hot om att man hade bevis.
Men antag nu att Littorin verkligen hade köpt sex av den här kvinnan för fyra år sedan. Eller antag att han hade haft gratis sex med henne. Hade det varit acceptabelt, om det varit så, att en reporter försöker tvinga fram ett erkännande? Reportern själv visste ju inte vad som var sant, det var bara en chansning?
Och dessutom: Har media rätt att utdöma - och verkställa - en tredskodom mot personer som vägrar svara på frågor från journalister. Det har inte ens en domstol rätt att göra i brottmål.
Se föregående inlägg!
Läs även:
http://motdrevet.blogg.se
Karin och sidobevisningen
Karin skriver på sin blogg (länk i spalten till höger) att anklagelserna mot Littorin aldrig kommer att prövas i domstol eftersom det påstådda brottet är preskriberat. Hon skriver att frågan har kommit att utvecklas till ett "trovärdighetskrig" mellan ministern och den prostituerade kvinnan, samt ett trovärdighetsproblem för Fredrik Reinfeldt själv. För Renifelt också, frågar jag. För att han inte har uttalat någon personlig mening, om detta som han inte kan veta något om. För ingen har ju påstått att han var med själv.
Och det har ju faktiskt hänt förr att ministrar har köpt sex, och sedan förnekat det. Så det är väl inte läge för Reinfeldt att gå ut med vad han tror?
För statsministern räcker det väl att även osanna uppgifter kan vara en belastning för regeringsarbetet? (Obs att jag skriver "regeringsarbetet" och inte "moderaternas valrörelse". Reinfeldts agerande i frågan är klart statsmannamässigt, enligt min mening.)
Sedan citerar Karin DN:
"Oavsett om Aftonbladets uppgifter är korrekta eller ej står det klart att Littorin lagt ut dimridåer och skamlöst utnyttjat sina barn i sitt avgångstal.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
...
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."
Menar du verkligen det, Karin, är även det fetstilta din personliga åsikt? En minister ska väl tala sanning, oavsett vad som är bevisat eller inte? Men inte ens om man är minister är man skyldig att säga sanningen om sitt privatliv till en påflugen journalist från en snasktidning.
DN verkar här faktiskt mena att media ska uppfattas som en myndighet, vars frågor man är skyldig att svara på, vid risk att "domstolen" annars avkunnar en tredskodom*. Det är mycket allvarligt att sådana maktfullkomliga idéer finns hos landets största tidning. Detta visar att ledarredaktionen på DN inte förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan rättssäkerhet och ståndrätt.
Och att Karin Långström-Vinge, som förutom präst även är en ganska så väl påläst och rättrådig fp-politiker, inte heller förstår skillnaden. Man kan rentav fråga om media har lyckats indoktrinera hela svenska folket i eget maktintresse, och därmed är ett reellt hot mot demokratin och rättssäkerheten.
På Aftonbladets bandupptagning från Visby flygplats ser man reportern Mattias Carlsson jaga ministern med frågor som han redan fått svar på. Och man hör Mattias Carlsson hota med att han har bevis.
Detta får mig att misstänka att Aftonbladet inte alls hade några bevis, att man saknade stöd för en publicering av "affären" - och i brist på bevis försökte få ett erkännande från Littorin. Så att man kunde låta bomben brisera. Men nu stod man där utan vare sig bevis eller erkännande. Men en tidningens reporter hade jagat ministern med påståenden om bevis för sexköp inför både allmänhet och journalister från andra medier.
Nu fanns ingen återvändo. T f ansvariga utgivaren konfererade med chefredaktören Jan Helin i Spanien, som (enligt egen uppgift) gav klartecken. Littorin straffades med tredskodom ** för ett brott, som redan var preskriberat.
Fästmön får yla med hyenorna, men så här får det inte gå till. Media har blivit en stat i staten.
Sedan frågar Karin: "Sen undrar jag - oavsett om Littorin är skyldig eller ej - varför det är så svårt att vara uppriktig med sexköpen? Ponera att du tycker det är helt okej - en extra krydda i tillvaron där du får vad du betalar för som vilken tjänst som helst - men varför då inte stå för det?"
Karin, som är ledamot av kyrkomötet, kan ju ta upp frågan på kyrkomötet. Det är ju bara att avskaffa sexköp som synd, så får staten följa efter och ändra sina lagar. För det finns väl inget som säger att det alltid är kyrkan som ska rätta sig efter staten?
Här kan du för resten se och höra hur Mattias Carlsson, som lekt rallyförare på Norrlands-vägarna, jaga ministern.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article7447354.ab
________
*) Det kunde iofs vara intressant att belysa DN:s syn lpå vad som är en aglig domstol. Som en sådan vill ju DN att media ska agera. Det har ledarredaktionen talat om varje gång, som det har rests förslag på antinazistlagar (av samma slag som finns i t.ex. Tyskland). Nejnej, den rättskipningen ska media sköta om, har DN lovat. I Sverige ska alltså misstänkta nazister, dömas och straffas av media, utan ett uns av rättssäkerhet.
**) I vissa fall kan en domstol avkunna en tredskodom. Båda parter i en tvist har då förelagts att yttra sig till domstolen. Några tvångsmedel för att framtvinga ett yttrande har inte ens domstolen. En tredskodom innebär dock att domstolen, utan att pröva frågan i sak, dömer till motpartens fördel, om den ena parten avstår från att yttra sig. Tredskodom får aldrig utdömas i brottmål. Men det har media satt i system mot personer som vägrar svara på frågor från journalister, att hämnas med negativ publicering.
Läs även:
http://motdrevet.blogg.se
Därför tiger Ohly om sexköpen
Men den skamlösa ledartrion på Aftonbladet gömmer sig bakom pressens egna regler, när de försvarar sig. Men snälla, det är väl inga regler som måste följas av offren för journalisthyenornas framfart. Ni har kunnat läsa om avslöjaren, Mattias Carlssons, vilda framfart på Norrlandsvägarna, när han skulle skriva om ett kvinnomord. Det är sånt som Aftonbladet snaskar i. Efter vad som senare har framkommit så dödades Piteå-kvinnan under ett gräl med en annan bilist på en parkeringsplats. Men det visste inte skandalreportern Mattias Carlosson när han med full gaspådrag brakade rakt in i en renflock och kärde ihjäl elva.
Det gällde ju att vara först med nyheten om det skulle visa sig vara ett sexmord. Sådant gillar de på Aftonbladet!
Sex och våld! Det är vad Aftonbladet-journalisterna mestadels försörjer sig på!
Jodå. trots full pådrag blev inte Littorin-affären vad sensationsmakarna hoppades på. Nu i kväll toppas Aftonbladets nätupplaga av ännu ett kvinnomord, som tydligen hade begåtts under ett försök till våldtäkt. Sådant gillar de på Aftonbladet.
Jag har ju nu blivit fullt undervisad aven sign på en annan blogg om medias granskande uppgift. Och offentliga rättegångar har vi ju för att vara tummen i ögat på domstolarna, så att det inte slarvas och oskyldiga blir dömda. Men inte ser jag något av den granskningen i Aftonbladets reportage. Utan det är en beskrivning av vad som hände medan den mördade kvinnan förblödde.
Behöver vi veta det?
Ja, det är alltså frågan. Aftonbladets affärsidé är helt tydligt att få tidningsköparna ur balans redan när de ser löpsedeln, ur balans så att de köper en tidning som de egentligen inte vill köpa. Och att kritisera denna affärsidé, detta snaskande i andras olycka, denna kritik är det yttersta syftet med mina hårda ord mot den yrkeskår som har prostituerat sig till detta: journalisterna!
Som gammal anti-kapitalist har förstås vänsterpartiledaren Lars Ohly genomskådat apspelet, och vägrat delta. Prästsonen och ateisten Lars Ohly har alltså lyckats motstå frestelsen att utnyttja affären politiskt - trots att den kanske hade varit ett bra lockbete för de kvinnliga väljare, som har lockats över till moderaterna av justieminster Beatrice Asks utspel om gredelina kuvert till sexköparna.
Den gamle kommunisten (Ohly kallar sig ju fortfarande så) har väl ett annat klassperspektiv än Aftonbladet-hyenorna, som väl inte direkt tillhör någon underklass. En moderat-minister anklagas för att ha köpt sex av en lyxhora, som har finansierat sina studier med att sälja sex. Hur upprörande är det, sett i ett klasskampsperspektiv underifrån?
Men Ohly vet förstås också att hans tid är utmätt, så här i valstarten. Jag är ganska säker på att han hellre vill tala om moderaternas försämringar för sjukpensionärerna än om moderat-ministerns eventuella sexköp. Minns någon av bloggens läsare över huvud taget något om Ohlys eget Almedals-tal?
Nehej, det enda jag minns av vänsterledarens tal, var att han lancerade sitt eget parti som "välfärdspartiet". Ja, jag blev så insprirad, så att jag åkte till Willys och köpte en ask mjukost för 9:98. Sådant kanske man kan kosta på sig om Ohly får möjlighet att förverkliga sina vallöften. Det är den krassa verkligheten som Helle Klein inte har en aning om. Men Aftonbladets försök att beskriva verkligheten för de missgynnade i allians-Sverige förra året, gav ju inte den norska Skípstedt-koncernen något klirr i kassan. De utförsäkrade har inte råd att köpa tidningar.
Aftonbladet har lyckats dåligt med att driva valrörelse åt Mona Sahlin. Innan tidningen dukade upp Littorin-affären hade moderaterna gått förbi socialdemokraterna i väljarundersökningarna. Detta berodde väl i och för sig inte på att sossarna tappat väljare till modsen. Utan på att de tappat väljare till samarbetspartierna v och mp. Och uppenbarligen försökte Ohly knycka ännu fler väljare från sossarna. Det var väl vad Välfärdsparti-talet gick ut på.
Littorin-affären var kanske snarare ett sätt att möta hotet från vänster än att möta något hot från höger. Och att Ohly inte kan misstänkas för att ha köpt sex, kan vi nog utgå från. För i så fall hade väl det ryktet planterats hos någon borgerlig tidning, som tagit avslöjaren Mattias Carlsson i sin tjänst.
Men man kan förstås spekulera i vad som egentligen hände under de där bjudresorna till gamla Östtyskland, som svenska kommunister åkte på. Men de svenska gästerna betalade väl inget ur egen ficka?
Och det är ju vad moralpaniken handlar om. Ifall man betalade. Inte vad man eventuellt fick för pengarna.
Men det mest intressanta, sett ur teologisk synvinkel, är hur själva det kristna syndabegreppet "prostitueras" av pastorsadjunkten på ledaravdelningen. Den säljande kombinationen sex och moralisk indignation.
Läs även:
http://motdrevet.blogg.se
Nu anförs stenkastarna av pastorsadjunkten Helle Klein!
Jag har fått ordentligt på pälsen för att jag vågat kritisera Aftonbladets hantering av den s.k. Littorin-affären, som är en "affär" som tidningen själv har konstruerat. Och som är så uppenbart konstruerad, så att t.o.m. vänsterparti-eldaren Lars Ohly föredrar att tiga. Jag ska snart förklara varför. Paradoxalt har jag kunnat föra en helt fri debatt i detta ämne på Åke Bonniers blogg. Han är inte bara domprost i Stockholms stift. Han är dessutom medlem av familjen Bonnier, som är Sveriges största tidningsägare.
Egentligen tror jag att jag säger något som familjen Bonnier själva skulle vilja säga (men kanske med ett annat ordval), men inte vågar, för att undvika en obehaglig mediakampanj om ägarkoncentrationen i media och ägarstyre. Att vara tidnignsägare idag är kanske att ha fullt sjå att hålla sig kvar i vagnen, när hästarna har råkat i sken.
Helt klart är ju att tryckfrihetslagstiftningen, med anor från 1700-talet, inte har förutsett den nutida ägarkoncentrationen, vilken har medfört att ägarna antingen styr media med järnhand som Berluscone i Italien, är själva är överkörda medresenärer i händerna på en journalistmaffia som går över lik i jakten på pengar och berömmelse, som i Sverige.
Medan en viss motdebattör till mig på en annan blogg funderar på om han ska kritisera Aftonblodet eller mig (för att jag kritiserar Aftonbladet FÖR mycket) kan en teologisk reflexion vara på sin plats.
Vilken var bakgrunden till Jesu uttalande "Den som är fri från synd kastar första stenen."
Betyder det att man inte alls ska döma, att bara den behöriga statsmakten ska döma, eller att en lynchmobb anförd av media ska både döma och verkställa straffet i samma handling.
Prästen Karin Långström-Har lancerat en alldeles egen variant av detta på sin blogg. Eftersom Littorins eventuella brott är preskriberat enligt lagen, ska media döma och utkräva hämnden enligt medias egna regler.
Bakgrunden var denna att den romerska ockupationsmakten i Israel hade monopol på dödsdomar. Andra rättsliga angelägenheter fick de erövrade länderna sköta enligt sina gamla lagar. Detta, att de inte själva fick döma någon till döden, upplevdes som en oerhörd kränkning av fariséerna.
Därför släpade de äktenskapsbryterska, som tagits på bar gärning till Jesus. Skulle han uppträda som judarnas konung och döma efter den gamla lagen, och därmed själv komma att framstå som en mördare i romarnas ögon? Eller skulle han framstå som en landsförrädare i judarnas ögon?
Men han gick inte i fällan. Tillsammans med andra bibelord (t ex. "överheten bär icke svärdet förgäves", samt "all överhet är av Gud") visar detta att rättsskipningen ska skötas av behöriga myndigheter, enligt statens lagar. Och defintivt inte av någon lynchmobb, som anförs av media.
Därför MÅSTE domkapitlet i Stockholms stift öppna ett ärende mot pastorsadjunkten Helle Klein, som har skrivit ledare i Aftonblandet:
"Det som i onsdags såg ut att vara en mänsklig reaktion från en hög politiker som inte stod ut i medialiseringen utan ville skydda sina barn förvandlades till en sjaskig historia om ännu en maktens man som ägnat sig åt sexköp.
De medier som ministern (påhejad av politiker från både alliansen och oppositionen) anklagade för att inte förstå etikens gränser visade sig just vara de som höll sig till etiken.
Aftonbladet valde att vänta med publiceringen om Littorins påstådda sexköp dels på grund av hänsyn till en man som känslosamt talat om sin svåra vårdnadstvist, dels på grund av att ge den utpekade chans att i lugn och ro kommentera eller rakt av dementera."
Nej, inte medias egna regler, utan statens lagar! Men pastorsadjunkten har alltså dömt Littorin som skyldig för att han inte har följt medias regler. Rena rama ganstermentaliteten.
Klaga gärna hos PO, men PO är inte heller någon statlig domstol, utan snarare medias egen instans för att hålla mål mot media borta från rättsväsendet. Det är på tiden att vi får en debatt, som INTE domineras av journalister och chefredaktörer, om medias roll och de systematiska "övertrampen", som varken PEA eller PO verkar kunna stoppa.
http://motdrevet.blogg.se
http://akebonnier.blogspot.com/2010/07/dom-inte-sa-ska-ni-inte-bli-domda.html
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2010/07/och-vad-har-sven-otto-littorin-med.html
Ohly tiger fortfarande om sexköpsanklagelserna
Bloggen kan nu avslöja att det smids planer. En stor kvällstidning (ej Aftonbladet) har kontaktats, enligt vad en anonym källa uppger för bloggen. Det är FRIA MODERATA KVINNLIGA STUDENTFÖRBUNDET som har tänkt finansiera sina studier genom att förföra högt uppsatta vänsterpolitiker, stjäla deras pengar och sedan pressa dem på pengar under hot att avslöja att de har haft sex med vänsterpolitikerna.
Och siktet är naturligtvis inställt på vänsterledaren Lars Ohly.
Anna, 24, som studerar till domare i Högsta domstolen tycker att det är helt okej. "Jag knullar ju runt för fullt ändå, så varför skulle jag inte ta betalt", säger hon till bloggen.
"Jag är ju bra på att få resning", svarar Anna illfundigt när bloggen frågar varför hon är så säker på att bli domare i just HD.
Hon drar fram ett papper. Det är en motion från Vänsterpartiet till kommunfullmäktige i Gökakröka. Vänsterpartiet vill ha undervisning i kondompåsättning på högstadiet i Gökakröka. Man föreslår att en person vid namn Nisse Kondom ska ha praktiska förevisningar för högstadieeleverna.
"Det är ju inte det utomäktenskapliga sexet, i sig, med en massa olika parterns som Vänsterpartiet är mot", förklarar Anna, som ska börja sin första domstolstjänstgöring i höst. "Utan att man gör det mot betalning. Men jag är ju inte Vänsterpartist. Jag är moderat. Och jag kommer inte att jobba gratis som domare. Varför ska jag ta betalt för det ena men inte för det andra. Och vad tror du att mina kunder helst vill betala för, att bli dömda eller bli avsugna?
När bloggen frågar om det inte är risk för jäv, svarar Anna irriterat: "Skulle det inte vara jäv, om jag knullar gratis? Det är väl då man verkligen kan misstänka jäv, att det är personligt?"
Ännu mer irriterad blir Anna, när bloggen frågar om det är okej att en blivande domare smider planer på utpressning: "I så fall faller Ohly på eget grepp."
Stackars utnyttjade Anna!
Bloggen har förgäves sökt rättspsykiatern Ulf Åsgård, som är känd för att ställa diagnos efter tidningsuppgifter. Senast uttalade han sig i Aftonsnuskan om polischefens sexualdrift. Min fråga till Åsgård är om Lars Ohly har en sådan personlighet, som skulle kunna göra honom till en sexköpare.
I så fall spelar det väl ingen roll om han har gjort det, eller inte. Och att han tiger om sexköpsankagelserna mot den moderate ex-ministern verkar ju misstänkt.
Sedan är förstås frågan vem som är mest lämplig som domare, Helle eller Anna?
... och om Littorin är skyldig?
Medias metoder innebär ett allvarligt hot mot både den fria opinionsbildningen och den enskildes privatliv. Hur ska vi försvara oss?
http://motdrevet.blogg.se
Med samband
Du glömde att media har givit sig själva denna roll. Åklagare, domare och fängelser har fått sina uppgifter från den statsmakt som enligt grundlagen utgår från folket. Journalister får finna sig i att bli granskade på samma sätt som de granskar andra. Journalister tillhör nästan mer än andra samhällets makthavare. Det är anmärkningsvärt att Aftongladets t f ansvariga utigare säger att uppgifterna inte hade publicerats om de hade dementerats av den utpekade ex-ministern. Straffas han för sin vägran att svara på en påflugen journalists frågor? Det som jag reagerar mot är att media alltmer har tagit över rättsväsendets uppgifter och att det närmast råder en vänskapskorruption mellan media och rättsväsendet. Den roll som granskare, som iofs är självtagen från medias sida handlar ju även om rättsskerheten i domstolarna. Men hur blir det med den saken när media redan har dömt? Jag tycker iofs att det är beklagligt om oskyldiga journalister ska drabbas av något slags motdrev, men oskyldiga drabbas ju även av medias drev. Nog måste vi få diskutera hur journalisternas s.k. granskning går till?
Läsarna av min blogg undrar kanske varför jag tar i så kraftigt. Det beror naturligtvis på den David mot Goliat-kamp som det här är fråga om. Hade jag skrivit i en tidning med 400.000 läsare hade jag säkert varit mer lågmäld.
Ohly tiger om sexköpsankagelserna
Det är visserligen inte Ohly själv som har anklagats för sexköp. Men att han inte passar på att tvåla till den nyss avgångne moderatministern gör honom högeligen misstänkt för egna sexköp. Den studiemedels-prostituerade kvinnan säger ju dessutom att sexköp är vanligare än man tror bland män som har mycket pengar. Och Ohly har mycket pengar.
När Ohly tillfrågades vad han tycket om konstprofessorn Lars Vilks Muhammed-karikatyrer, skickade Ohly fram en underhuggare som sa att Vänsterpartiet inte ville bli en del i Vilks konstverk.
Ja, konstverket var ju den reaktion, som Muhammed-karikatyrerna skulle framkalla, snarare än de smaklösa teckningarna i sig.
Samma sak är det med Aftonsnuskans "nyhet" om Littorins påstådda sexköp. Nyheten är ju inte att Aftonbladets journalister bär sig åt som hallickar*, som tjänar på andras prostitution, utan övriga medias och hela samhällets helt förutsägbara reaktion.
Jag försöker själv skriva något som inte var förutsägbart, men en snabbkoll på nätet visar att flera andra bloggare är inne på samma spår. Nej, det är inte lätt att vara oförutsägbar.
__________
*) Lena Mellin förnekar att den före detta prostituerade kvinnan har fått betalt för sina påståenden om ex-ministern. Gär därmed Aftonsnuskan fri från anklagelserna om hallick-verksamhet? Nej, tidningen gör bara som de allra värsta hallickarna, som tar hela förtjänsten. De utnyttjade kvinnorna får inget.
Aftonsnuskans lynchjustis
Håkan: ] Lena.. Om Littorin hade dementerat uppgifterna hade ni ändå skrivit om detta ändå?
|
13:19
|
|
Som mina läsare kan se fortsätter jag att kalla Sveriges största tidning för Aftonsnuskan. Gör det du också!
Den t f ansvariga utgivaren Lena Mellin har chattat med läsarna. Uppgifterna om den nyss avgångne ministerns påstådda sexköp för flera år sedan är alltså så osäkra, så att de inte hade publicerats om han hade dementerat. Men som jag skrev i förra inlägget gjorde ex-ministern rätt som varken dementerat eller bekräftat. Man har rätt att vägra svara på frågor från journalister, vilket den självutnämnda kriminalkommisarien, åklagaren, domaren och straffverkställaren Lerna Mellin har erkänt i tidningen.
Hade det inte varit intressant att ex-ministern förnekat brottet, om Aftonsnuskan verkligen haft bevis för att han begått det?
Jag hoppas verkligen att Lena Mellin och hela hopern med journalister som har medverkat i detta får sina rättmätiga straff*. Lena Mellin uppger också att man inte kommer att lämna över ärendet till polisen. Nej, naturligtvis inge, sedan tidningen själv har förstört den eventuella polisutredningen!
Intressant är också vad den studiemedels-prostituerade kvinnan försöker säga. Hon är ångerfull för att ha förstört för ministern. Hon ville ju bara tala om hur vanligt prostitution är bland män som har mycket pengar. Hon ville visa dubbelmoralen i samhället.
Hon verkar vara mer utnyttjad av Aftonsnuskan än av sina eventuella kunder.
Vad ville hon egentligen säga? Att det är rätt att finansiera sina studier med prostitution och fel att straffa kunderna?
___________
*) Olaga domstolsverksamhet är inget brott i Sverige. Lena Mellin och de medansvariga journalisterna har alltså inte begått något brott i formell mening. Om hon inte anmäls för förtal av Littorin. Hur ska han orka med det? "Rättmätigt" straff för Lena Mellin och de medansvariga journalisterna måste alltså¨här betyda samma sak som de själva sysslar med. Det är bl.a. därför jag försöker lancera öknamnet "Aftonsnuskan". Kul att lyfta lön från den tidningen om man ständigt hör viskningar bakom ryggen: "Hon jobbar på Aftonsnuskan". Det kanske kan förmå kräket till ordförande för journalistklubben på tidningen att protestera mot tidningsleddningen.
I bloggvärlden....
Mystiken tätnar. Aftonbladets tf ansvariga utgivare förklarar:
"Lena Mellin: Vi väntar på svaret
Därför skriver vi om Littorins sexköpsbrott Aftonbladets tf ansvariga utgivare: Han har haft möjligheter att dementera."
Jag har kollat Aftonbladet på nätet och fann bl.a. ovanstående uttalande av den ansvariga utgivaren. Jag konstaterar att:
1) Man skriver "sexköpsbrott" i stället för "påstådda sexköp".
2) "Han har haft alla möjligheter att dementera."
Det börjar alltså likna en bestraffning för en vägrad intervju om något som en påflugen reporter PÅSTÅR.
Verkar det skumt att Littorin vägrar uttala sig om Aftonbladet-reporterns anklagelser, att han varken bekräftar eller dementerar?
Nej, jag skulle ha agerat på exakt samma sätt i en motsvarande situation. Från videoinspelningen hörs tydligt hur Littorin säger att det beror på vad frågorna handlar om ifall han vill ge en intervju. Han är tydligen oförberedd på vad intervjun ska handla om.
Det är självklart för alla utom journalist-hyenorna att antingen ger man en intervju eller så gör man det inte. Och gör man det inte, så betyder det att man varken bekräftar eller dementerar.
Sedan Littorin avböjt intervju hör man reportern hota med att han har bevis för sexköp. Littorin viker sig inte för hotet. Han kunde ju annars tänkas bli nyfiken och fråga vad det är för bevis. Men hade han gjort det, hade han ofrivilligt hamnat i en intervju. Det står i tidningen att beviset består av den prostituerade kvinnans dator. Bloggare som har kommenterat detta skriver att det inte duger som bevis, möjligen efter en kriminalteknisk undersökning, men en sådan har Aftonbladet inte gjort. Det spekuleras därför i om Aftonbladet fått nys om något annat brott.
Och sedan klagas det på att saken är illa skött från alla håll. Och inte minst av Littorin själv.
Vad skulle han ha gjort? Någon skyldighet att svara på journalisters frågor finns ju inte. Om det finns minsta grund för några brottsmisstankar lär han väl få tillfälle att svara på en åklagares frågor. Men någon skyldighet att svara på åklagares frågor finns inte heller, om man är misstänkt.
Om den prostituerade kvinnan finns i sinnevärlden vet vi inte. Och i så fall hur väl beskrivningen av henne stämmer. Men av tidningens reportage att döma, så är hon en f.d. universitetsstuderande, som nu har ett bra jobb och har lämnat prostitutionen. Hon verkar ha varit noga med att välja sina kunder. Hon har kanske finansierat studierna genom att sälja sex?
Men på en del bloggar beskrivs hon som en utnyttjad kvinna, som måste gå i terapi för att glömma åren som prostituerad.
Vem tillhör underklassen, 1?
Nu var det så, alla påstådda mirakler till trots, att Gösta hade sökt frivillig vård mot sitt omättliga alkoholbegär. Han hade själv betalat vistelserna på de exklusiva behandlingshemmen. Nu hade han fått ännu en rattfylleridom samt dom för olovlig körning, för körkortet hade han ju mist. Det blev en hetsig diskussion med Gösta som menade att det var cykelfylla. Varför skulle han, som hade råd att åka taxi hur mycket som helst, köra rattfull?
Han hade nu blivit omhändertagen för tvångsvård mot alkoholbegäret. Men han gillade inte stället och ville tillbaka till det exklusive behandlingshemmet, där han kunde dricka te med missbrukare från samma överklass som han själv tillhörde. Problemet var bara att han under tidigare behandlingar hade tagit bilen och kört och köpt sprit och börjat dricka redan på vägen tillbaka till behandlingshemmet.
Så nu skulle han vårdas under tvång, bakom lås och bom. Bland kriminella. Ja alla kan ju inte finansiera sitt missbruk med egna pengar.
Gösta hade alltid konsumerat stora mängder alkohol under de otaliga konferenser som han ledde under jobbet som affärskonsult. Men sedan han pensionerat sig, hade det gått helt över styr.
När Gösta muckar från det underklassmässiga tvångs-behandlingshemmet kan han räkna med att bli upptagen i någon kyrkas gemenskap. Den kristna medelklassen ska ju öppna sina dörrar för underklassen bestående av före detta missbrukare. Men han kommer att vara härligt frälst från första dagen. Med den pensionen är man ju det.
Dagen kommer säkert att skriva ett snyftreportage om Göstas väg från rännstenen som kriminell knarkare till materiellt överflöd. Missbruksproblem finns som bekant inte inom medel- och överklassen!
Lika lite som det finns icke-missbrukande och icke-kriminella personer inom underklassen.
GuldkalvenVem tillhör underklassen, 2?
En dag i veckan som gick väntade jag på en buss tidigt på morgonen. Det var ganska folktomt. Flera meter bort stod en kvinna, som såg lite sliten och tärd ut. Så tog hon mod till sig och gick med bestämda steg fram till mig;
- Vägen till Fadern går genom Sonen, sa hon. Det står i Bibeln. Jag är medlem i Pingstkyrkan, Storgatan 10. Så skyndade hon bort, utan att ens säga "välkommen". Jag undrar just hur många hon har frälst i sitt liv. Och såm undrar jag hur många de kändisomvända, Elisabet Sandlund och Göran Skytte har frälst genom sina säkert välbetalda framträdanden inför de redan frälstas. Jag har en minst lika intressant historia som de, men inte tjänar jag några pengar på min tro,
Och den där kvinnan, som rabblade bibelord som en bandspelare? Hon kan ju ha en jätteintressant levnadshistoria. Hon har säkert inte "legat i rännstenen", hon såg inte ut att ha gjort det. Hon kanske bara hade blivit sjuk. Så såg hon ut.
Jag konfronterar med vad jag läste på Dagens ledarblogg om miraklerna med missbrukare hos LP-stiftelsen. Om det var märkliga mirakler kan ju ifrågasättas. Men visst kan församlingsgemenskapen hjälpa en före detta missbrukare att förbli nykter. Ledarskribenten menade att frikyrkomedlemmarna tillhör medelklassen. Och de före detta missbrukarna underklassen? Nu måste medelklassen öppna sig för underklassen!
De sociala fördomarna står som spön i backen hos de kristna opinionsbildarna.
Kommentarer och meddelanden
Regler för moderering mm finns under rubriken Kategorier i spalten till höger.
Kommentarer som du vill att andra ska läsa kan du skriva in under inläggen. Klicka på "kommentarer".
Kommetarer som du inte vill att andra ska läsa kan du mejla till:
[email protected]
Aftonsnuskan
Tidningsledningen och hela journalistkåren på Aftonbladet verkar lida av en allvarlig sexuell störning av pervers valör. Det är otänkbar att någon normal människa skulle tända på snusket. Hur störd är den svenska journalistkåren som helhet. Är det en speciell sorts människor som söker sig till det yrket?
Jag tycker att domprosten i Stockholms sift borde ta ett snack med Aftonsnuskans politiska chefredaktör Helle Klein, om hon inte redan har avgått. Hon är ju ganska nyligen prästvigd i det stiftet.
"Avslöjandet" av Sven Otto Littorin är ju uppenbarligen inspirerat av Aftonsnuskans spekulationer i den beryktade polischefens sexköp mm. Han är inte heller dömd, men dock dömd av Aftonsnuskan och övriga media. Även om han inte har blivit åtalad utan sannolika misstanker, så är det långt ifrån utrett hur allvarliga brott som han har begått.
Det som Aftonsnuskan har publicerat i det fallet är material som har tillkommit genom telefonavlyssning, där båda parter (inte bara polishefen, utan även målsägarna) har räknat med sekretess. Det är som en medial våldtäkt. Och det står väl tämligen klart att det finns en massa perversa typer bland journalister, som njuter i fulla drag utan att behöva begå brotten själva. Jag förväntar mig nu att få läsa rafflande reportage om "chefredaktörens sexuella fantasier". Eller är journalister den enda yrkeskår som är kemisk ren från pedofiler och sexköpare? Det är antagligen precis samma sak med chefredaktörer som med polischefer. De utnyttjar sina maktpositioner till att förhindra avslöjanden av sina egna förehavanden.
Och det kom ju väldigt lägligt när Mona Sahlin, som ständigt varit skymd av linslusarna från samarbetspartierna, hade sämre opinionssiffror än moderaterna. Nu var det tydligen så krisartat så att Aftonsnuskan inte nöjde sig med "alliansminister".
Vad den prästvigda snusktidningsredaktören Heller Klein har att göra med detta vet jag inte. Men de mediala våldtäkterna i Aftonsnuskan är ju inget nytt. Hon har haft gått om tid både att stoppa eländet och att protestera offentligt.
Dessutom undrar jag vilket kräk som är ordförande i journalistklubben på Aftonsnuskan. Fackföreningsmedlemmar borde inte låna sig till detta. Någon ändring lär det inte bli innan de, som faktiskt gör tidningarna, och de som "tar publiceringsbesluten" ställs vid skampålen. Och får lida som deras offer får lida.
Sven Otto Littorin har varit minister i en regering, som jag innerligt hoppas ska bli bortröstad i höstens val. Men Sven Otto Littorin är också en privatperson, en människa som vi andra. Kölhala honom görna för den politik som han har medverkat till. Men skona honom från rent förtal om hans privatliv.
Även om han - mot allra största förmodan - är skyldig till detta, har han utsatts för ett mycket grovt sexövergrepp av Aftonsnuskans journalister, som har gjort en storaffär av ryktena redan nu. Och det gäller också den 30-åriga kvinnan, som med allra största sannolikhet har försökt skapa uppmärksamhet kring sig själv. Hon borde nog ha fortsatt att gå i terapi i stället. Utnyttjad, är ordet!
Offer för den skamlösa journalistkåren på Aftonsnuskan är naturligtvis också de hundratusentals tidningsläsarna, som serveras en helt förvräng verklighetsbild i stället för sakliga reportage under uppstarten av valrörelsen.
Den mediala prostitution, som journalisterna på Aftonsnuskan och övriga media sysslar med, är ett minst lika allvarligt hot mot den sakliga informationen som den direkta censuren i länder som Eritrea och Iran.
Rätt tro?
Det finns ingen tro som är rätt eller fel. Jag har börjat läsa en intervjubok med och om förre ärkebiskopen K G Hammar. Sedan kom ju förstås andra böcker emellan. Men jag hann reagera mot att kallar andras tro för bilprovarkristendom. Min intellektuella kapacitet begränsas alltså till att följa ett testprotokoll!
Har vi inte alla varit barn i början? Och är inte barnatron den bästa tron? Jag minns det som igår och jag var inte ens fyra år. Bereden väg för Herren, berg sjunken, djup stån upp. Och han som skulle komma var Hos i Anna!
Som fyraåring fick jag inte ihop det. Var han hos eller i Anna, måste väl i så fall vara hos Anna i Annas hus? Jag har samma tro fortfarande, garanterat. Man kan lära sig dogmer med intellektet, men man kan inte tro på dogmer. Tror gör man med känslan. Det är ingen intellektuell prestation*.
Sedan kom jag att lära mig bönen Lyckan kommer, lyckan går. Lyckan hade alltså fötter. Lyckan fanns i hyreshusets källare och hade fötter. Många decennier senare fick jag lära mig en annan benämning på lyckan: Ackumulatortank! Till min kristna tro hörde också Fågeln Ej, som bodde i Kändanästet.
Jodå, det kan nog vara lycka i energispartider att ha en ackumulatortank. Men är inte en lycka en odlingslott? Nog så väsentligt för överlevnaden i bondesamhället.
När kristendomen kom till Sverige fanns ingen kristen terminologi på svenska - bortsett från de få fall då man kunde använda asatrons termer. En lösning var ju förstås att använda de profana orden och ge dem en ny innebörd. Så gjorde man redan när eva är ngelierna skrevs. Kristendomen började som en rörelse inom judendomen, men evangeliernas orginalspråk är grekiska. Och på grekiska fanns vid den tiden knappast någon kristen fackterminologi. Således kom profana grekiska ord att användas med andra betydelser än i den profana grekiska litteraturen. Naturligtvis måste många missförstånd ha upptått. Men evangelisterna och deras lärjungar fick väl förklara.
Så uppstod den kristna tolkningstradition, som nu förkastas av "bibelvetarna" vid de statliga svenska universiteten. Bibeln skall läsas genom hedniska romares ögon, menar de.
Nu kan man väl ha en riktig kristen tro, även om man tror att det är Hos i Anna som ska komma, och att fågeln Ej bor i Kändanästet. Som ung tilltalades jag av de fina orden. Det framgår av titlarna på böcker som jag köpte och minns:
1. Hur uppstod de klassiska dogmerna. (obs två på den tiden positivt laddade ord: "klassiska" och "dogmer".)
2. Religionssociologi. Sociologi var ju en s.k. eftergymnasial utbildning. Fint värre!
3. Gravarna berättar.
4. Religionens ursprung.
Jag läste också en bok om asatrons ursprung. Ett av mina projekt i tidig medelålder var faktiskt att återupprätta asatron, men jag gav upp eftersom det inte fanns någon levande tradition. Så i stället gav jag mig på den ursprungliga kristendomen. Den som kom till Sverige. Och god hjälp fick jag av Hur uppstod de klassiska dogmerna? som jag återfann efter en av flyttningarna.
Den var utgiven på Svenska kyrkans eget bokförlag. Och om någon av de två senaste ärkebiskoparna skulle våga anställa ett bokbål, så är det den första boken han skulle bränna. Bokens huvudtes, som slås fast redan i första kaptitlet, är att kristendomen gör anspråk på att ha sanningen.
Jag tror att de t.o.m. skulle bränna upp Religionssociologi. Inte för att de har några invändningar mot författarens slutsatser, det tror jag inte. Utan för att den alltför väl beskriver vad ärkebiskoparna försöker göra Svenska kyrkan till. En stötta åt den politiska makten. Eller som Marx skulle förklara det: Den ekonomiska basens ideologiska överbyggnad, alltså ett religiöst försvar för rådande samhällsförhållanden. Jo, det är religionens uppgift, såsom religionen studeras av sociologin.
För den troende, som tror på Gud, är väl de sociologiska aspekterna av religionen, snarare oönskade biverkningar. 1800-talspräster som dundrade om att man måste lyda Gud, Konungen och Arbetsgivaren! Eller som det står i Bandeira Rossa (Röda Fanan): "Du får bröd ovan där." Vad dessa ord säger är alltså att man inte ska kräva bättre levnadsförhållanden här på jorden, enligt kyrkan. Kyrkans funktion i det kapitalistiska samhället är alltså att stödja de besuttna.
Men om vänstern får makten, ska kyrkan förstås stödja vänsterregeringen. Enligt den tillämpade religionssociologin. Kyrkan ska vända kappan efter de politiska vindarna. Så blir det när sociologin ersätter teologin. Och vad är det som studeras vid de statliga universiteten i det sekulariserade samhället? Inte religiös vidskepelse väl? Jo, som ett rent mänskligt fenomen, sett i sociologins ljus.
Det är inte sant att Gud finns. Det är sant att en del knäppgökar tror att Gud finns!
___________
*) "Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro.
Ty judarna begära tecken och grekerina åstunda visdom,
vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap,
men för de kallade. vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkre än människor. " (1 Kor. 1:21 - 25)
"Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta dem visa komma på skam." (1 Kor. 1:26)
Paulus visar här tydligt att tron är en dårskap. Men Bibeln som helhet visar också ett bestämt förhållande mellan kunskapen och dårskapen (tron). Ingen kan väl förneka att en hedning, en person som tror på människotillverkade beläten, kan uppfylla alla kriterier på tro. Det är inte ovänsentligt vilken religion man tror på. Och kristendomen gör anspråk på att vara den sanna religionen.
En intressant bok, som jag läst under senare år är "Icke vetandets moln", av en okänd medeltida engelsk präst. Man skulle kunna säga att detta är högsta formen av kristen tro, när man har frigjorts sig från vetandet och gått in i det okända, där bara tron finns. Detta är bilprovarkristendom, i ordets verkliga bemärkelse. Mystiken utesluter inte dogmatiken. Icke-vetandet utesluter inte vetanadet, lika lite som en väglös nationalpark utesluter vägen som leder dit.
Det anmärks ibland på att svenska språket bjuder på svårigheter vid översättning av ordet tro till svenska. Vi har bara ett ord. I engelskan finns två faith och belive. Men dessutom har ordet tro ändrat betydelse sedan det först började användas som teologisk term, så att det nu nästan har motsatt betydelse jämfört med under medeltiden, då tro närmast var detsamma som bergfast övertygelse. Inte alls likt nutidssvenskans Jag tror (=gissar) att det blir regn i morgon. Men med denna ursprungliga betydelse hos ordet tro, följer ju dårskapen. Som är detsamma som en passionerad förälskelse, bortom allt förnuft.
Som konfirmand hade jag själv svårt att tro på t.ex. jungfrufödseln. Gissa? Det hade varit bättre att "dogmatiskt" slå fast att det var så, i stället för att kräva att 14-åringar ska "tro" på jungfrufödseln på samma sätt som de "tror" att det blir regn i morgon.
Ut i det okända. Tron fortsätter där vetandets spår slutar
Behandlingsresultat och teologi
Ivan Bratt. Fotot togs 1915, ett par år innan han grundade Systembolaget. Han var den klassiska svenska alkoholpolitikens arkitekt. 1953, samma år som motboken avskaffades, försvarade han sitt livsverk i boken "Alkoholismen - en sjukdom?" Han var själv läkare, men förnekade bestämt att alkoholismen är eller beror på någon sjukdom. Hans svar på frågan om vad alkohlismen beror på var glasklart: alkholen. Hans linje var att begränsa tillgången på alkohol utan att utrymme för smuggare och illegala tillverkare.
En grundtes i föregående inlägg, Kan vad som helst kallas mirakel, är att man måste skilja mellan begreppen. Ivan Bratt, som var den klassiska svenska alkoholpoltikens arkitekt, ansåg inte att alkoholism är en sjukdom eller beror på någon sjukdom.
Definiera ordet sjukdom, den som kan!
Det kan också vara svårt att definera ordet mirakel, vilket jag försökt visa i föregående inlägg. Men man kan också ställa frågan: Måste något vara resultat av ett mirakel för att det ska vara bra?
Om ett behandlingsresultat är helt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, är det inget mirakel - åtminstone inte enligt den mer inskränkta definitionen av detta ord. Ordet mirakel förbehålls då sådant som är oförklarligt och "omöljligt".
Läsaren har säkert anat att jag är kritisk mot substitutionsbehandling (läkarförskrivet knark i stället för illegalt knark). Och jag är kritisk. I synnerhet om drogfrihet kan uppnås med andra behandlingsmetoder. Jag är kanske mindre kritisk om det läkarförskrivna knarket används som en övergångsdrog på vägen till total drogfrihet. Men i så fall ska inte den personen, som är under behandling, springa omkring på stan och förstärka effekten av övergångsknarket med alkhol eller illegalt anskaffade droger. Det illegala knarket kan vara av precis samma sort som det läkarförskrivna knarket. Dubbla dosen i stället för stegvis nedtrappning, som väl var avsikten.
Och det behövs inga mirakler för att en före detta (d.v.s. drogfri) missbrukare, som tas upp i en församlingsgemenskap, ska lyckas förbli drogfri. Risken för återfall är betydligt mindre i en församlingsgemenskap än om han - efter avslutad behandling - hamnar "i rännstenen" på nytt.
Och det behövs inga mirakler för att en person som permanent går på substitutionsbehandling kan leva ett relativit normalt liv. Men drogfri är han inte. Ersättningsknarket har inte bara kroppsliga biverkningar utan påverkar även känsloliv och tankeverksamhet. Förljugenheten upphöjs till teologi. Snart är hela församlingen insnärjd i drogkulturen:
Missbrukarna är sjuka, och drogerna är medicin mot denna sjukdom. Alkhol och illegalt inköpta droger är inte missbruk, utan självmedicinering! Och sjukdomen är smittsam. Missbruket (eller det legala "bruket") har blivit en religion. Synder botas med legala eller illegala droger.
De "frälsta" missbrukarna behöver ju inte göra inbrott på apoteket för att komma över knarket, när de får knarket på recept. De syndar icke. Tycker de. Och när de finansierade sitt missbruk genom att begå brott var de ju utan skuld. De drevs ju av sjukdomen!
Det är dags att skrota gamla syndaläror som skuldbelägger stackars missbrukare, som begår brott i jakten på droger! I stället kan man ju skuldbelägga personer som verkeligen är sjuka, men inte drogar sig och inte begår brott. De har ju samma sjukdom som missbrukarna. Fråga missbrukarna. De vet. Och de ljuger aldrig!
Sådant trams kan man numera läsat t.o.m. i den kristna nykterhetsrörelsen Blå bandets tidning!
Man måste hålla isär begreppen. De första kristna bröt mot den romerska lagen genom att de vägrade dyrka kejsarens genius som en gud. Straffet för detta brott var döden! Men var deras brott också en synd?
I våra svenska kyrkor finns personer med långa teologiska utbildningar. Som inte kan skilja mellan de helt olika kategorierna sjukdom - sjukvård, synd - förlåtelse, brott - straff. Och dessutom kan de inte skilja mellan vetenskapliga metoder och mirakler.
Paradoxalt nog kan det leda till att fungerande kristna behandlingsmetoder kan komma att förbjudas, eftersom de uppfattas som hokus pokus av det sekulariserade samhället.
Kan vad som helst kallas "mirakel"?
Mirakeldryck?Det finns en alkholdryck som kallas Eau de vie - Livets vatten. Starksprit med hela 40 % alkoholhalt. Som namnet antyder har man trott att starksprit var Guds gåva till mänskligheten. Och visst var det på sin tid ett "mirakel" - lika stort de moderna läkemedlen - att man lärt sig destillerpa spritdryckerna och höja alkoholhalten, så att man efter några snapsar kunde se Jesus eller Djävulen, beroende på vilket humör man var på. Uppenbarelser kallades det då. Hallucinationer kallas det nu.
Jag är vägen, sanningen och livet, sa Jesus. Men det är kanske med livet som det är med sanningen i vår tid. Jag vill påminna om att mottot för denna blogg är: Gårdagens sanningar är dagens lögner. Dagens sanningar är morgondagens lögner.
Om man dricker exakt en flaska Eau de vie varje dag, varken mer eller mindre, under tillräckligt lång tid - och dessutom använder en stark tandkräm så att alkohollukten inte märks, kan man lura mången kristen att man är frälst från sitt tidigare missbruk. Det är samma sak med det läkarförskrivna knarket - substitutionsbehandling kallas det - man kan låtsas vara drogfri. Och då är det förstås ett Guds mirakel att man har vandrat hela vägen (Jesus sa: Jag är vägen...) från "rännstenen" till predikstolen.
Mirakel eller bluff?
Speciellt inom den svenska frikyrklgheten kan vad som helst kallas "mirakel". Bakom den helnyktra fasaden kan ett utbrett missbruk av legalt förskrivna droger döljas. Att det är missbruk bortförklaras med teologiska argument. Den legala missbrukaren har en bättre Guds-relation än andra. Utan sina legala droger skulle han dö. De läkarförskrivna drogerna har blivit nykterhetsrölsens Livets vatten - eau de vie! Guds underverk i vår tid.
Bluffen lyckas eftersom distinkta definitioner av ordet mirakel saknas. Man skulle förstås kunna hävda att allting som finns är ett mirakel. Att Gud upprätthåller sin skapelse är ett mirakel. Men det är knappast vad vi menar med mirakel. Med mirakel menas väl sådant som "vetenskapligt sett" inte kan eller kunde hända, exempelvis jungfrufödseln?
Biskop Gustaf Aulén, som i sin krafts dagar (som äldre blev han otydlig) var en av Svenska kyrkans största teologer, enligt mig, talade om två slags uppenbarelser: Den allmänna uppenbarelsen, som är allting som finns och som vittnar om Guds skapelse och dyrkas av hednareligionerna. Och den särskilda uppenbarelsen, som vi möter i Bibeln, och talar om vem Gud är.
På samma sätt skulle man kanske kunna tala om det allmänna miraklet - att något över huvud taget finns. Och de särskilda miraklen - de enskilda, vetenskpligt oförklarliga händelserna.
Att en alkoholist, med en hög toleranströskel för alkohol kan köra bil med 4 promille alkoholhalt , vilket är en dödlig dos för icke-alkholister, är inte vetenskapligt oförklarligt. Och platsar alltså inte i kategorin särskilda mirakler. Och samma sak är det med äldstebrodern i frikyrkan, en "före detta" missbrukare, som går på substitutionsbehandling och ständigt är drogad utan att avslöja sig genom vinglig gång. Han avslöjar sig i stället genom sin "teologi". Han är ju såå häärligt frälst. Det kan vem som helst bli, som gör som han säger. Han har ingått en pakt med Gud och är utvald ledare!
I värsta fall följer han med församlingsmedlemmar till doktorn, och rabblar upp alla symtom som han har läst om i FASS, så att församlingsmedlemmarna får recept på "mirakelmedicinerna".
Substitutionsbehandling
Detta enligt Wikipedia. Målet med substitutionsbehandlingen är alltså inte att göra missbrukaren drogfri. Den teologiskt intressanta frågan är om substitutionsbehandlingen är detsamma som helande, d.v.s ett under eller mirakel. Frågan är ju också om alla risker med missbruket undanröjs med substitutionsbehandling, d.v.s. missbruk i mer kontrollerade former. De risker som framför allt minskar är väl de synliga tecknen på det fortsatta missbruket. Missbrukaren kan framstå som drogfri - och "härligt frälst".
På nätet har jag hittat följande debattinlägg från en person som tydligen själv har ett pågående missbruk - av läkarförskrivet knark!
Vi förskriver dagligen ut "knark" till knarkare, Jag får dagligen 110mg Metadon. Vilket för en icke opiatberoende är en dödlig dos! Men nu handlar inte substitutionsbehandling om att förse "knarkare" med knark! Det handlar ytterst om att rädda liv!"
Jag har själv sett informationsmaterial från RIA där "missbruk" definieras som användning av alkohol, (illegala) droger och läkemdel utan läkarordination. Om läkare har skrivit ut knarket, så är det alltså inget missbruk och inget knark?
Det handlar väl här uppenbarligen om att fortsätta missbruka men slippa missbrukets negativa verkningar - och att slippa gå igenom en kanske smärtsam avvänjningsprocess? Att varken erbjuda substitutionsbehandmling eller vård syftande till drogfrihet är förstås att låta missbrukarna gå under.
Vid grovt missbruk är det utsiktslöst att försöka bedriva vård i fria former. Missbrukarna måste hållas inlåsta för att hindras få tag i knark. Samtidigt försöker man motivera missbrukarna att hålla sig drogfria efter avslutad tvångsvård. Jag har träffat åtskilliga missbrukare, som bett om att bli tvångsvårdade. De vet av tidigare erfarenhet att de inte kommer att kunna fullfölja en frivilligt påbörjad vård, när suget sätter in efter en tids drogfrihet. Tvångsvården måste fortsätta tills suget efter knark har minskat så mycket så att de kan stå emot.
I tidigare debatter har jag haft kraftigt "eldunderstöd" av f.d. missbrukare som har tvångsvårdats till drogfrihet och därefter lyckats hålla sig drogfria. I många fall har tvångsvården följts av familjeplaceringar. Stöd från en kristen församling har också förekommit. Det kan naturligtvis kallas missbrukarvård på kristen grund. Men är det mirakel i teologisk mening?
Är de f.d. missbrukarna, som har upptagits i en församlingsgemenskap mer frälsta än alla, som aldrig har varit missbrukare?
Och hur kan man veta vilka församlingsmedlemmar, som påstår sig vara före detta missbrukare, som verkligen är drogfria - och därmed verkligen är före detta missbrukare?
