larsflemstroms

För sådär 15 år sedan bodde jag i en församling med en kvinnlig kyrkoherde. Nattvarden var mycket traditionell. Grannförsamlingen hade också en kvinnlig kyrkoherde. Även där var nattvarden mycket traditionell. Men det visste jag inte då. Jag besökte aldrig grannförsamlingen. Så fick min församling en ny kyrkoherde - en man. Altarrundeln togs bort och "gående" nattvard infördes. Ilskan var stor. Att den var så stora så att fler än jag bytte församling har jag fått veta först nu. Jag bytte nämligen ut Svk-församlingen mot ortens pingstförsamling*.

Därför visste jag inte vad som hände inom min gamla Svk-församling, och dessutom flyttade jag från orten efter ett år. Inte förrän jag nyligen träffade den dåvarande kyrkoherden i den dåvarande grannförsamlingen, när hon vikarierade för en av prästerna i min nuvarande hemförsamling. Folk hade bytt församling. Då hade åkt genom skogen, till grannförsamlingen, för att fortsätta fira nattvard på det gamla sättet.

Har de därigenom kränkt den kvinnliga kyrkoherden i grannförsamlingen? Alla tysta protester mot den negativa uvecklingen i Svenska kyrkan bortförklaras ju med att det är mansgrisar som kränker kvinnliga präster.

Sedan dess har den nya nattvardsordningen införts med rasande fart i församling efter församling. Tydligen för att Svk-medlemmarna inte ska ha något val. Och sedan försvaras förändringen med att den lett till att fler går till nattvarden. En större andel av den krympande skaran kyrkobesökare.

Jag undrar hur många gudstjänsfirare och medlemmar som Svenska kyrkan har tappat genom den troligen uppifrån proklamerade nya och försämrade nattvarden. Hur många har bytt församling inom Svk? Hur många har gått till något annan kyrka? Hur många har slutat gå i kyrkan helt och hållet?

Det står i Kyrkoordningen 20 kap att:

"Nattvarden är ett SAKRAMENT, en av Jesus Kristus instiftad helig måltid med bröd och vin, vid vilken kyrkan och den enskilde förenas MED HONOM OCH DE TROENDE I ALLA TIDER.. i alla tider. I måltiden firas åminnelsen av Jesus Kristus, hans offerdöd och uppståndelse. KRISTUS ÄR NÄRVARANDE OCH GER SIG SJÄLV  i det välsignade brödet och vinet. Människan får del av offret och segern över döden. Det är en festmåltid OCH ETT TRONS MYSTERIUM. /  - - - / När människan I TRO deltar i denna måltid får hon del i det som Jesus Kristus själv gav sina
lärjungar när nattvarden instiftades: gemenskap, syndernas förlåtelse och ett evigt liv."

Det står inget i 20 kap att enskilda församlingar har rätt att byta ut vinet mot någon annan vätska? Ingen är skyldig att tro på detta, men vi som gör det måste ha RÄTT att göra det, och ha rätt att få vår tro respekterad. Och därför kräver jag respekt för min tro, och att slippa förklenande slängar om en flyktig Jesus vid fel alkholhalt etc, och att det skulle vara hednisk vidskepelse- allraminst från dem som är präster i samma kyrka. .Är man präst så är man skyldig att ge den nattvard, som kyrkan tror på enligt både bekännelsekrifter och kyrkoordning, till nattvardsfirarna.

Lägg också märke till "När människan I TRO deltar i denna måltid får hon del i det som..." Varför ska den som inte har tron, överhuvud taget delta i denna måltid, när hon ändå missar det som de troende får? Exkluderande? Ja, men det är vår kyrkas tro, enligt nu gällande (hur länge till?) kyrkoordning.

Men bör då inte männinskan motta dessa gåvor på ett värdigt sätt, så att hennes sinne öppnas för Jesu närvaro, och inte bara låtsas delta för konvenansens skull? Avkristningen av nattvarden började med det gående nattvardsbordet, men jag kan kanske ändå känna Jesu närvaro, om allt annat är rätt. Vilken rätt har vi människor att utätta Gud för prövning? För standardsvaret från KG Hammar-adpeterna är ju alltid: Är din Gud så svag?. Är din Jesus så flyktig så att han drar iväg om det är fel alkoholhalt?

Jag skulle vilja se en aktionsgrupp e,.dyl. för ett värdigt nattvardsfirande - för dem som vill.

Förändringarna i Svenska kyrkan genomförs i många fall så, att den gamla ordningen inte ska finnas ens som ett alternativ.

_________

*) Att jag började gå i pingstkyrkan är säkert en nyhet för de flesta läsarna av bloggen. Första tiden kändes det som att komma hem. Pingstpastorn predikade över samma ämnen som den kvinnliga kyrkoherden, och före henne de manliga prästerna under mina barn- och ungdomsår hade gjort. Samma kristna budskap. Men med tiden kom jag att upptäcka mycket som kändes konstigt. Därefter blev det Katolska kyrkan under flera år, dock utan att jag blev medlem, varefter jag återvände till Svenska kyrkan.

Som framgår av min kommentar till en kommentar till föregående inlägg så betyder ordet re-formation:

1) Tillbaka till ... ja, till vad?

2) Den gamla formen

Någon yngre förmåga försöker slå mig på fingrarna med att jag inte skulle förstå kristendomens syn på form och innehåll, dvs att jag skulle sätta "formen före innehållet". Men oseriösa kommentarer publiceras inte. Det är inte sant som vederbörande har skrivit på en domprosts blogg att jag inte accepterar andra åsikter än mina egna. Men sedan kan man förstås fråga sig om det som förefaller vara en invändning egentligen är en invändning. Redan under gammaltestamentlig tid sände Gud profeter, som skarpt kritiserade avfall från den givna tron. Och under 1500-talet framträdde reformatorer, främst bland dem Martin Luther. Mindre känt bland oss "protestanter" är den inre reformationen av Katolska kyrkan, delvs under påverkan av Luther, delvis under påverkan av reformatorer som aldrig lämnade katolicismen.

Om re-formation är detsamma som en återgång till den gamla formen av kristen tro, så borde väl detta vara kontrollerbart? Om man kan tolka det som uppenbarades av Gud själv, när han var inkarnerad i Jesus, hur som helst kan inget kontrolleras, eller hur?

Eller har Gud ändrat sig? Han läser kanske svenska riksdagsprotokoll?

En sådan Gud är lika oförutsebar som en svensk kulturdebatt i ett halvsekelperspektiv. En sådan gud kan vi inget veta om, utan allting flyter. Och en gud som vi inte kan veta något om, behöver inte ens existera. Om vi inte vet något om Gud, vet vi inte om han existerar. Det enda som finns är människors subjektiva "gudsupplevelser" och då är det fritt fram för envar av oss att skapa oss en egen gud.

Det är väl ungefär så som den traditionella kristendomens belackare resonerar, samtidigt som de tar i med brösttonerna att deras gud minns är lika sann som andras gudar, men att deras gud är mycket bättre, snällare och humanare än den Gud, som kristna har trott på i alla tider. Men eftersom dessa "gudsbilder" bara är en avspegling av människors subjektiva önskningar, så är deras gudsbild ett bevis på ett ädelst sinnelag, och den traditionella gudsbilden ett bevis på ett ondskefullt sinnelag.

Man kan verkligen fråga sig vilket självbild de har, som tar sig friheten att anklaga och ställa andra kristna vid skampålen dför att de har en traditionell kristen tro. Glöm inte att "åklagaren" är ett annat namn på djävulen! Och visst kan djävulen uppträda i prästrock och anklaga den traditionella kristendomen för att vara upphov till allsköns jävligheter! Jag undrar bara vilken bild av sig själv, som dessa "åklagare" har. Skulle världshistorien verkligen haft en annan gång om professor Jesper Svartvik fått bestämma kristendomens utveckling redan under antiken?

Under det senaste halvseklet har begreppe form och innehåll bytt plats. I kristen teologi är formen det avgörande. Det är formen som ger innehållet dess innehåll, så att säga. Vi formar orden med våra talorgan. Annars skulle det bara vara oartikulerade läten. Denna syn på form och innehåll var emellertid inte unik för kristendomen, utan typiskt för allt mänskligt tänkande i gången tid. Det står i bibelns skapelseberättelse att Gud formade människan av stoff. Och än idag säger prästen under begravningsakten "Av jord är du kommen och jord skall du åter varda".

Om man befriar tron från dess form, kan man tro på vad som helst, även på flera gudar. Det är skillnad mellan form i teologisk /filosofisk bemärkelse och "uttrycksformer". Vi kan ära Gud genom traditionell kyrkomusik eller med dragspelsmusik, men... Det är ändå en fråga om vilka uttrycksformer som öppnar oss mest för att ta emot Guds ande. Uttrycksformen bör dock vara ett uttryck för formen, och det är formen som är det som i sekulariserat språkbruk är "innehållet".

I en kommentar till ett tidigare inlägg har jag fått tips om en motion till kyrkomötet om lönlösa präster. Så illa har det väl ännu inte gått för Svenska kyrkan, så att vi måste börja med lönlösa präster?  Borde vi inte börja med att avskaffa de statliga lönegraderna? Under sin tid som biskop i Växjö (med en lön då på 720.000 kr /år) tyckte den nuvarande ärkebiskopen att svenska bönder borde sänka sina inkomster för att visa solidaritet med sina kollegor i fattiga länder.

Så nu tycker jag att Anders Wejryd själv ska föregå med gott exempel. 6.000 kr / mån plus fri bostad i något kloster är en lagom ärkebiskopslön, enligt min mening. Han har väl inga barn att försörja, och frun tjänar väl tillräckligt som kommunal skolchef för att försörja sig själv? Hon kan säkert försörja Anders också på sin lön. Förr fick prästfruar avstå från egen yrkeskarriär och tjäna sina män.

För övrigt riskerar stora kulturhistoriska värden att gå till spillo, när anrika prästgårdar säljs ut för att våra överbetalda kyrkoherdar inte behagar bo i dem, utan väljer billigare boende. Skulle man inte kunna tänka sig att inreda flera lägenheter i prästgårdarna? Eller göra om dem till kloster?

För övrigt tycker jag att Svenska kyrkan i likhet med Katolska kyrkan skulle införa en ordning med frivilliga fattigdomslöften för personer som får hela sin försörjning från kyrkan. Men inte noll i inkomst. Man ska kunna leva på det man får från kyrkan, oavsett hel- eller deltid, eller arvoderad tjänstgöring. Då kan inte heller någon neka att utöka sin tjänstgöring. Men det får inte bli så att bara personer med arbetsfría inkomster av stora förmögenheter har råd att vara präster. Men de ska förstås också ha möjlighet att leva i fattigdom, om de vill.

Jag hoppas inte att kyrkomötet ska avslå motionen, eftersom den bara yrkar på en utredning om lönlösa präster.
Så här står det i motionen:

"Inom andra kyrkor såsom Church of England finns en funktion som kallas Non Stipendiary Ministry eller 'icke arvoderad tjänst'. Det innebär att en person kan prästvigas efter en kortare 'introduktionskurs' för tjänst på den plats därhan eller hon firar sin regelbundan gudstjänst. Vigningen ger behörighet att utföra de prästerliga uppgifterna i den församlingen, men ger inte behörighet att söka och inneha tjänster. Uppdraget är således lokalt förankrat och utförs helt ideellt. Vi tror att detta är en framkomlig väg även för Svenska kyrkan. Vi kommer annars att hamna i en allt kraftigare nedskärning av gudstjäsntlivet och särskilt möjligheten till mässfirande, på sikt också svårigheter när det gäller att på rimliga villkor få tag på tjänstgörande präster vid begravningar, vigslar och dop."

Jag anser i stället att:

1) Det behövs en tydlig definition av vad som är "prästerliga" uppgifter. Det är uppgifter som inte får utföras av någon annan än en präst (med undantag för nöddop). Vi måste dock göra klart att en prästtjänst på hel- eller deltid innehåller både prästerliga och icke-präserliga uppgifter (som skulle kunna utföras av någon annan).

2) Det ska inte ges några dispenser från utbildningskravet för präster, om prästkandidaten är en yngre person, utom i mycket speciella fall. De ekonomiska hinder mot högre studier för vissa personer, som fanns förr, finns inte längre. Och en yngre person har ju hela livet på sig att studera till präst.

3) Antagningskraven till de statliga universiteten får inte medföra att en mer lämplig person hindras att studera till präst, medan en mindre lämplig person kan göra det. Det måste finnas alternativa utbildningar, helst i kyrkans egen regi.

4) Åldersstrecket 55 år för prästvigningar avskaffas. I stället ska personer över 55 år, vilka visat lämplighet för att bli präster, få dispens från utbildningskravet med ett eller flera år. Dispens ska också kunna ges till yngre personer, som exempelvis p.g.a dödlig sjukdom kanske inte hinner fullfölja präststudierna inom sin återstående livstid.

5) Prästvigningen ska skiljas från anställningsavtalet, med undantag för det obligatoriska pastorsadjunktåret. Ingen ska vara garanterad någon anställning på hel- eller deltid efter pastorsadjunktåret. Men alla, även de som fått dispens från utbildningskravet, ska ha rätt att söka lediga tjänster.

6) Den som inte har en prästtjänst på hel- eller deltid, får ta arvoderade uppdrag fråm fall till fall för att tjänstgöra som präst vid gudstjänster och andra förrättningar som dop, vigslar och begravningar. Arvodet ska lägst motsvara lönen för motsvarande arbetstid (inkl förberedelser) inom ett låglönjobb på den profana arbetsmarknaden.

7) Alla som tjänsgör som arvoderade präster, ska vara garanterade ett minsta antal tjästgöringstillfällen per år, motsvarande exempelvis 20 % av en heltidstjänst, men de ska också vara skyldiga att tjänstgöra i minst samma omfattning. De kan därigenom, med bibehållen inkomsttrygghet, göra upp med sin huvudarbetsgivare om att arbeta deltid på exempelvis 80 %.

8) Dispenser (venia) för lekmän att leda gudstjänster utan nattvard eller andra "prästerliga" inslag måste bli vanligare. Även dessa uppdrag ska vara arvoderade.

Prästvigningen ska normalt anses bevisa att prästen har tillräcklig komptetens för att utföra samtliga rent "prästerliga" uppgifter. Vid anställning av präster till hel- eller halvtidstjänster får den anställande församlingen själv avgöra vilken ytterligare kompetens som behövs för att fullgöra övriga arbetsuppgifter.

Det skall alltså inte gälla några geografiska, men väl kompetensmässiga begränsningar för möjligheten för "dispenspräster" att få hel- eller deltidsanställningar. Det kan däremot vara lämpligt att venia bara ges för en viss församling eller ett visst pastorat.

Högmässa gudstjänst varje fjärde söndagen i månaden klockan nio och trettio femton noll noll,kyrkkaffe,
utom  6 juli då vi firar nationaldagen med gemensam gudstjänst i Klosters kyrkoruin klockan elva noll noll, avresa med buss egna bilar från församlingshemmet klockan nio och trettio femton. Medtag lunch.
Och 2 augusti då vi firar friluftsgudstjänst med nattvard i Ekelunden klockan sju och trettio. Ring pastorsexp för vägbeskrivning. Vid regn i kyrkan. Medtag kaffekorg.
Vägkyrka under juli klockan tretton till sexton. Kaffe serveras i församlingshemmet  Folkets Hus.
Obs inga störande inslag i form av gudstjänster eller orgelspel!

Kioskbutikskedjan Seven-Eleven har däremot öppettiderna som varumärke. Och på det sparar man många slantar på marknadsföring. Svenska kyrkan är däremot inte det minsta rädd om varumärket "Högmässa klockan elva", som har inarbetats under generationer, men snart är bortglömt , och dessutom har ju flertalet av kyrkans aktiviteter flyttat till andra lokaler än kyrkan.

Men söndag klockan elva-högmässan är ingalunda oproblematisk. Tid och till och med veckodag för veckans huvudgudstjänst kan förvisso diskuteras. Men räkna med att priset blir högt, om vi ska frångå den väl inarbetade högmassan söndag klockan elva. Ett problem är att "halva söndan", och mer därtill om det ska drickas kyrkkaffe, hinner gå innan högmässan är över och kyrkobesökarna kan gå hem och äta lunch. Och en tidig lunch före högmässan är nog för tidigt för de flesta.

De som inte deltar i några andra kyrkliga aktiviteter borde åtminstone delta i veckans huvudgudstjänst. Att få förklarat för sig att de aktiva uteblir från just högmässan för att de har valt andra kyrkliga aktiviteter är ytterst beklämmande. Det är oacceptabelt. Vad får de ut av de andra aktiviteterna, som de inte får ut av högmässan? Jag misstänker att det i vissa kyrkor sker en del som inte tål offentlighet, exempelvis bibelstudier av det mer obskyra slaget. Det förekommer onödiga kategori-indelningar, exempelvis ungdomssamlingar som inte är öppna för äldre. Eller bibelstudier enbart för personer som helt saknar förkunskaper. Eller avslappningsövningar utan något kristet innehåll alls. Kör vissa präster med olika budskap: traditionell under gudstjänsterna i kyrkan klockan elva noll noll och nyhedendom på vardagskvällarna i församlingshemmet?

Borde inte bibelstudierna ske i direkt anslutning till veckans huvudgudstjänst? Är inte predikan till för det? Eller är predikan till för att "lägga ut" bibelordet, vad som nu menas med det? Kanske beskrivningar hur den kristna tron bör implementeras i den kristnes dagliga liv, alltså snudd på moralpredikan (som naturligtvis inte får utmynna i något slags moral, utan snarare ett: Allt är tillåtet om vi bara är snälla mot varandra.)

Om veckans huvudgudstjänst ska fortsätta att vara söndag klocka elva finns två vägar att gå:

1. En mycket kort mässa centrerad kring nattvarden söndag klocka elva i kombination med ett vardagsmöte som pågår under två - tre timmar, med predikan, bibelstudier och gemensam måltid eller kaffe.

2. Ett långt söndagsmöte under två - tre timmar, som börjar kockan elva med högmässa med både nattvard och predian och därefter gemensam lunch och bibelstudier. Skulle detta fungera bättre om det hela börjar tidigare, exempelvis havtio (Nytt varumärke: Högmässa halvtio)?

Ett ytterligare led i vården av varumärket är just detta: "Every sunday in every church at...."

Att få en präst till högmässa samma tid varje söndag i landets alla kyrkor är idag omöjligt. Men man kan i stället ha lekmannaledda gudstjänster utan nattvard de flesta söndagarna i en del kyrkor, och alltså nöja sig med nattvard exempelvis fjärde söndagen i varje månad.

En helt annan väg att gå vore att undanröja det ovärdiga prästvigningsstoppet för kvinnoprästmoståndare, och alltså prästviga så många kvalificerade personer som behövs för att klara en högmässa med nattvard samma tid varje söndag i landets alla kyrkor. Detta enligt mitt numera gamla förslag att skilja prästvigningen från anställningsavtalet, och ha olika villkor för prästvigning och anställning. Den som bara är präst under söndagens högmässa i någon mindre kyrka på landsbygden, och har något annat yrke som huvudsaklig försörjning, behöver inte samarbeta med andra präster.

Men jag förstår hur de resonerar, som sätter profana ideal före Guds ord: "Snart kommer fritidsprästerna att kräva heltidsanställningar."  Men det hotar väl inte ämbetsreformen från 1958. om den verkligen var uttryck för Guds vilja. Vi tror väl inte på en svag och kraftlös Gud?

Det är naturligt att halka in på ämnet biodling under Pride-veckan, eftersom s.k. homvänliga kristna förnekar jungfrufödseln. Tydligen fiskar man efter stöd för sina avfälliga idéer bland homosexuella. Men på vilket sätt läran om junfrufödseln skulle stå ivägen för homosexuellas rättigheter är mer än vad jag kan förstå. Tvärtom trodde jag att homosexuella kvinnor, som vill bli gravida, vill bli det utan en mans direkta medverkan... 

Följden av dessa ständiga förfalskningar av den kristna religionen i hbt-kampens man, blir givetvis att homo-kritiska kristna får ytterligare med vatten på sin kvarn: "Inte nog med att de själva lever som de gör, nu försöker de också ta vår religion ifrån oss... eller så försöker de göra om den till oigenkänlighet, till en nyhednisk dyrkan av sexualdriften som en gud."

Faktum är att jungfrufödslar förekommer i naturen. Ta bort drottningen från ett bisamhälle, vänta några veckor och se vad som händer: oparade arbetsbin börjar lägga ägg. Men det är förstås sant att jungfrufödslar utan gudomligt ingripande inte förekommer hos människor. Alltså berodde den heliga jungfruns graviditet på ett mirakel. Och alltså är Jesajas profetord om att jungfrun skulle föda en son ett förebåd om jungfrufödseln. Och därmed är "jungfrun" den lämpligaste översättningen*.

---


Så jag tyckte att biodling kunde vara en lärorik sysselsättning för den som är intresserad av Guds skapelse och hur den förs vidare från generation till generation. Och faktum är ju att flera ledande medlemmar i den förening för kristen skapelsetro, som finns i Sverige, också är biodlare. Och därför skrev jag, fram för allt under senhösten 2009, inlägg med råd till er som tänker börja med bin. Jag har fått några uppskattande kommentarer, bl. a. denna:


"Tack för den fina informationen! Jag blev väldigt tagen av det du skriver mellan raderna & jag funderar på att byta yrke. Har ett hus med lillstuga & lada med tillhörande 2.8 hektar mark plus att min mor har 3 hektar mark runt sin gård där jag med säkerhet kan ställa ett samhälle. Så jag undrar lite hur stort man kan göra den från start osv."

Då vill jag svara att det är inte för sent att skaffa sina första bisamhällen. Det rekommenderas att ha två samhällen under den första vintern, ifall man skulle förlora ett. Har du funderingar på att bli yrkesbioldare bör du kanske ha fyra första vintern. Ställ dem en bra bit från varandra, om du har gott om plats! Att bli yrkesbiodlare är definitivt inget som jag rekommendera, men dessbättre finns det några helt orealistiska personer som inte känt till mina råd. Och alltså har lyckats även med denna totalt omöjliga uppgift.

Men en yrkesbioldare måste arbeta rationellt, och alltså miminera de tunga lyften. Vilket betyder färre men ännu tyngre lyft. Du måste alltså ha en mycket god fysik och vara relativt vältränad. Samt se bra utan glasögon. Om du inte är denna typ av fysisk elitmänniska, får du nog nöja dig med en hobbybiodling. Men det kan vara nog så givande - både läromässigt och ekonomiskt. När du skaffar dina första samhällen, vet du inte om du kommer att palla med att vara en storbiodlare. Men kanske gör du det, och därför bör du göra rätt från början - och undvika nybörjarmisstag så långt det går.

Du vet inte ens om du kommer att utveckla allergi mot bistick. För det handlar inte om enstaka stick**. Gränsen mellan att vara storbiodlare och yrkesbiodlare är förstås flytande. Man kan ju faktiskt vara yrkesbiodlare på deltid. Att vara yrkesbiodlare måste inte handla om heltid utan snarare om att arbeta rationellt, att tjäna tillräckligt mycket i förhållande till den nedlagda arbetstiden. Om du har en mindre lantbruksfastighet, och vill vara "bonde" på heltid, måste du kanske satsa på flera produktionsgrenar och då kan biodling vara en.

Andra produktionsgrenar kan givetvis också vara binäringar till biodlingen, såsom försäljning (och eventuellt egen tillverkning) av biodlingstutrustning samt slungning åt andra biodlare. Marknaden för andra biprodukter än honung är säklerligen mycket underskattad, även om eftefrågan kan tyckas svag som det är idag. Men den svaga efterfrågan beror enligt min mening på dålig, för att inte säga obefintlig, markandsföring. Konsumenterna vet inte vad som finns. Inom makrnadssegmentet övriga biprodukter finns alltså mycket att göra för en driftig "entreprenör", enligt min mening.

Till skillnad mot vanliga betande djur, behöver man inte alls äga eller disponera den mark som "betas" av bina. En storbiodlare har en hembigård på egen mark som bas för verksamheten, och en eller flera utbigårdar, där även kuporna står på annans mark. Bin samlar nektar inom en radie på 2 km från kupan, varför det mest optimala avståndet till närmaste utbigård är sådär 3 - 4 km.

Vandringsbiodling innebär att kuporna alternerar mellan olika utbigårdar under säsongen. Det kan krävas tillstånd enligt bisjukdomslagen. Om du bedriver vandringsbiodling utan tillstånd och dina bin smittar ner någon annan biodlares bin, är du definitivt "körd" som biodlare.

Vandringsbiodling kan bli aktuell om man satsar på ljunghonung. Ljungen blommar sent, så att det blir en extra säsong. När produktionen minskar på den vanliga uppställningsplatsen "vandrar" man till ljungrika trakter. Ljunghonung är svårslungad och kräver dyrbar extrautrustning om man är storbiodlare. Å andra sidan kan man knappast avstå från den extra inkomsten om man är storbiodlare.

Tillräcklig areal för en bigård är alltså en fråga om tillräcklig yta för utplacering av kuporna samt tillräckligt avstånd till tomtgräns för att grannarna ska slippa flygstråk på låg höjd. Arealstorleken på din egen fastighet räcker mer en väl för en hembigård. Om det är någon idé att ha en utbigård på din mors fastighet beror på avståndet mellan fastigheterna, hur sttörre binas sammanlagda aktivitetsområde blir med två bigårdar i stället för en.

Hur många kupor man kan ha i en bigård (aktivitetsområdet runt bigården har alltså en radie på 2 km) är en fråga, som inte kan besvaras om man inte har sett trakten. Om ett villasamhälle med många frukträd, bärbuskar och prydnasblommar finns inom området, uppskattar jag att du kan ha minst 20, kanske 30 samhällen i bigården.

Är det ett äldre villasamhälle har det säkert funnits biodlare där förut, även om det inte finns några nu, och då har pollinerande bin i det förgångna lagt grunden för stora honungsskördar i framtiden. Och i skogstrakter kan man se grunderna efter gamla torp samt en växtlighet som alltjämt kan ge stora honungsskördar. Skaffa en bok om biväxter och botanisera!

Att ha en yrkesmässig biodling eller en större hobbybiodling handlar om planering och självdisciplin, så att man verkligen gör allting vid rätt tid. Om du driver ett företag med flera produktionsgrenar, får biodlingen inte inkräkta på de andra produktionsgrenarna, såsom sådd och skörd om det är ett lantbruks- eller trädgårdsföretag. Fördelen med biodling jämfört med annan djurskötsel är att bina provianterar själva så här års och t.o.m. fyller ladorna själva***, så att man kan omfördela arbetet med biodlingen över året, till före eller efter högsäsong.

Om man exempelvis måste köpa eller tillverka lådor för utvidgning under svärmtid, kan det sluta med att man måste jaga svärmar i grannarnas trädgårdar. I stället för att ha gjort avläggare i tid. Och om du då driver lantbruk vid sidan om och ska ta in höskörden samtidigt, kanske den enda regnfria dagen under hela veckan?

Nackdelen med att oförberedd starta biodling så här års, är att man inte har hunnit med nödvändig planering och föreberedelse. Och att det arbetet kan komma och släpa efter under flera år. Samt att man kan göra ogentänkta inköp av utrustning som man inte kommer att trivas med. Och värst av allt: att man startar sin biodling med vaxkakor, som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel. Och då kan du inte få dina produkter Krav-märkta.

______

*) Ordet "jungfru" är ett tyskt låneord, som faktiskt betyder "ung kvinna". Men med bibetydelsen  "oskuld". "Ung kvinna" och "jungfru" kan alltså tyckas vara likvärdiga översättningar, men problemet är att man ännu mindre idag än 1917 uppfattar "ung kvinna" som "oskuld". Och det är notabelt att i de fall då man kunnat välja mellan likvärdiga ord i nutidssvenskan, så har Bibel 2000 nästan systematiskt valt det ord, som ligger längst ifrån den betydelse som orden har enligt den kristna traditionen. Jag uppfattar Bibel 2000 som ett fräckt försök att avkristna Bibeln.  Det står alltså "jungfrun" i 1917 års översättning av Jesajas profetord och "den unga kvinnan" i Bibel 2000.

**) Bigift kan användas som läkemedel mot många åkommor. Som biodlare kommer du att tycka att en sommar utan bistick inte är en riktig sommar. En erfaren biodlare besväras inte av enstaka stick, men blir inte heller stucken av hela svärmar med uppretade bin. Man kan inte dressera bin så att de blir snälla mot "sin egen husbonde", utan man måste lära sig att arbeta så att bina inte märker att man finns där. Vad som får bina att förstå att biodlaren är en levande varelse och inte ett berg är häftiga rörelser och kroppslukt. Att svettas i skyddskläder en varm sommardag kan förorsaka fler stick än att arbeta i shorts och t-shirt. Om flera hundra bin anfaller, är det alltid något bi som hittar en svag punkt i skyddsutrustningen.

***) Vinterutfodringen, som görs under hösten, beror inte på att bina inte har fyllt förråden själva, utan - med ytterst få undantag - på att biodlaren har tömt förråden av ekonmiska skäl. Honungen inbringar mer pengar än vad fodret kostar. Ett normalt bisamhälle samlar under en normal sommar flera gånger mer foder än vad samhället självt förbrukar.

"Många legaliseringsinvrare refererar till Tyskland. Där är prostitutionen laglig och reglerad. Skälet till att det fanns/finns kvinnoorganisationer som stödjer denna ordning hittar vi i en debatt på 90-talet där en del feminister menade att det inte var någon skillnad på sex inom äktenskapet eller utom, t.ex. vid prostitution. I bägge fallen sågs sex som en del av och en konsekvens av en patriarkal maktordning. Det kvinnor underkastade sig hemma skulle de ta betalt för ute i samhället. Därför ville man att prostitutionen skulle betraktas som ett yrke. Köparna diskuterades aldrig, där och då.

I Sverige gjorde vi tvärt om.  Vi synliggjorde det verkliga problemet – efterfrågan."
http://blogg.schyman.se/?p=377

Hon har t.o.m. valt rubriken "Prostitution har inget med sex att göra".

Man bör inte glömma att Kristdemokraterna var starka i Sverige under 1990-talet, som var kd:s bästa decennium. Den verkliga orsaken till sexköpslagen tror jag är en ohelig allians mellan den extrema sexliberalvänstern och den kristna moralkonservatism, som tror att man kan lagstifta fram syndfrihet.

Resultat har blivit att samhället talar om för 14-åriga skolflickor att de kan sälja sex, samtidigt som en minister jagas för påstådda sexköp av en vuxen kvinna, som har finansierat sina studier med att sälja sex. Dubbelmoralen står som spön i backen.

Den självutnämnde förundersökningsledaren Jan Helin, som i verkligheten är högsta hönset på landets värsta porrtidning, Aftonbladet, skriver idag på sin blogg:

"I verkligheten är det naturligtvis så att Aftonbladet inte publicerat uppgifterna om Sven-Otto Littorin satt sig ner med vår reporter och rakt och tydligt dementerat. Vi hade då fått fortsätta att undersöka de uppgifter om sexköp vi har, alternativt lagt ner historien."

Mer trovärdiga än så var alltså inte den nu 30-åriga studiefinanshoran och sidobevisningen (studentskans dator).

På Aftonbladets egen video från Visby flygplats kan man se och höra reportern Mattias Calrsson fråga Littorin om han kunde få en intervju, och Littorin svarade att det berodde på vad saken gällde. I sitt sällskap har Littorin en kvinna, som redan då försöker dra iväg med honom, kanske rädd att komma för sent, om de nu var på väg till flyget eller något möte. Carlsson frågar om Littorin känner (namnet hörs inte utan ett förfärligt skrällande). Littorin svarar nekande, men ser ut att tänka efter om det är någon som han borde känna. En minister träffar många människor. Sedan drar kvinnan iväg med minstern med Carlsson springande efter. Man hör Littorin säga nej flera gånger, när Carlsson fråga om han har köpt sex. ha

Nu har alltså snusktidnings-chefredaktören Jan Helin hittat på nya processregler för sin privata domstol. Littorin skulle ha satt sig ner med Mattias Carlsson! Hade Carlsson ens någon identitetshandling från Åklagarmyndigheten, som visade att han var behörig att hålla förhör med en misstänkt?

Nej, naturligtvis inte. Och ingen behörig åklagare eller förhörsledare hade haft någon rätt att hålla förhör med Littorin, eftersom det påstädda brottet var preskriberat. Men ger det Helin någon rätt att träda in som chefsåklagare, som skickar ut sedlighetspolisen som försöker tilltvinga sig förhör med hot om repressalier?

Det här visar hur allmänheten, höga politiker eller vanliga medborgare, ska förhålla sig till journalister. Inte alls inlåta sig i några diskussioner!

Och man skulle kanske ha med sig en bandspelare och köra upp mikrofonen under nästan på journalisterna och fråga ut journalisterna om deras sexliv. Om de inte sätter sig ner och rakt och tydligt dementerar, borde man köra omkring med en högtararbil i kvarteret där de bor och låta grannarns veta vilka frågor de vägrat att svara på. Och hojta "Vi har bevis". Granska journalisterna på samma sätt som de granskar andra.

Borde inte Aftonsnuskan lägga Littorin-affären åt sidan och granska studiefinanssystemet i stället? Låt de egna journalisterna berätta hur de finansierade studierna vid Journalisthögskolan. Journalisternas egen moral är kanske inte densamma som den stränga moral som predikas på ledarsidan av bl. a. pastorsadjunkten Helle Klein.

Läs chefredaktörens egna ord en gång till: "Vi hade då fått fortsätta att undersöka de uppgifter om sexköp vi har, alternativt lagt ner historien."

För ett par dagar sedan skrev bloggen att vi misstänker att pastorsadjunkten Helle Klein, som är politisk chefredaktör för Aftonbladet, har köpt sex av en manlig prostituerad. Vi har naturligtvis inga bevis som skulle hålla i en seriös domstol. Men en liten fågel har viskat i vårt öra, och fåglar är som bekant sändebud från en högre makt som ser allt. Vi bedömer alltså upptifterna om Helle Kleins sexköp som ytterst trovärdiga. Emedan Helle Klein inte har satt sig ner med oss och dementerat den lilla fågelns uppgifter, anser vi det bevisat att Helle Klein har sexuellt utnyttjat en ung fattig präststuderande, som sålt sex för att finansiera sina bibelstudier, för att tillfredställa sina egna lustar.

En liten fågel kan vara stor nog i truten för att driva ett helt tåg.