larsflemstroms

I Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättighetern står det i artikel 17 om missbruk av rättigheterna att ingen av de rättigheter som nämns i deklarationen får användas för att förgöra någon av de uppräknade rättigheterna. Det är med stöd av denna artikel som civiliserad Europeiska länder har förbjudit förnekande av förintelsen av judar under andra världskriget. Detta förnekande är en viktig del i nynazisternas kamp för att återuppbygga den nazistiska diktaturen. I början av 1930-talet var det få som trodde på en kommande utrotning. Man uppfattade nazisternas tydliga programförklaringar som tom retotorik. Något sådant kan väl inte iscensättas i verkligheten, trodde man. Skulle inte samma sak kunna ske igen, om folk slutar tro att det som redan har skett har skett?

 

Genom att samma lagstiftning saknas i Sverige, som sedan 20 år är med i EU med sina öppna gränser, kan nazister flytta verksamhet, som är förbjuden i andra EU-länder, till Sverige. Detta utgör på lite längre sikt en allvarlig fara, inte minst för Sverige självt, men även för andra europeiska länder. Sverige agerar ansvarslöst. Och inte blir det bättre av att andra typer av farlig extremism får husera fritt i Sverige.

 

Den naiva svenska inställningen yttrar sig i att media har övertagit säkerhetspolisens och domstolarnas uppgift att spåra upp, döma och verkställa straff mot verkliga eller ihopfantiserade nazister, rasiter och främlingsfientliga. Listan blir lång, när rättsskipningen ska skötas av självutnämnda privatdomstolar. De verkliga brottslingarna, vars verksamhet borde stoppas, när oskyldiga döms till kölhalning i media.

 

För åtta år sedan slog privatdomstolarna till mot GB (Glass-Bolaget) för att bolaget had lancerat glassen "Nogger black", och nu har privatdomstolarna slagit till mot Pippi Långstrump, för att sagofiguren ifråga har sagt i en film från 1969 att hennes pappa är "negerkung". Privatdomstolarna motiverar denna censur med att barn, som ser Pippi Långstrump för första gången, inte vet att Pippis pappa har varit något annat än "kung". Men det är ju ändå en ganska stor betydelseglidning, för begreppet "negerkung" torde ju snarare syfta på något slags mäktig stamhövding än en ceremoniell statschef av samma typ som Carl XVI Gustav. Naturligtvis finns inte heller någon likhet med en nutida afrikansk president. Pippi-böckerna är ett kulturarv från en svunnen tid, då man fortfarande mindes svunna tider ännu längre bakåt med ett nu helt försvunnet samhällsskick i många länder.

 

Problemet är barn blir vuxna och kan börja undra över den intoktrinering som de har utsatts för som barn,, exempelvis sedan de hittat gamla Pippi-böcker vid framtida bouppteckningar efter avlidna släktingar eller på antikvariat. Om vi ska utplåna hela vårt litterära kulturarv så behövs det rejäla bokbål. Man utplånar inte bara ett svenskt kulturarv utan även ett minne av Afrikas förkoloniala historia.

 

I bästa välmening fråntar man också barn med afrikansk härstamning något att vara stolta över. För det var ju som dotter till en "negerkung", och inte vilken kung som helst, som Pippi kunde utmana ingrodda föreställningar i den svenska ankdammen.

 

Nu väntar vi bara på att landskapsnamnet Lappland ska förbjudas. I public service-kanalerna har det redan förbjudits, när man i rapportering från fjällkommen Arjeplat ljuger och påstår att kommuen ifråga ligger i Norrbotten. Det är ungefär lika fel som att påstå att västra Värmlands-metropolen ligger i östra Svealand. Det skulle allt lokachauvinisterna i Stockholm gilla. För i så fall kan de ju själva lägga beslag på pengar som är avsedda för västra Värmland.

 

Tala om att sila mygg och svälja kameler! Det är vad bäst vetar-Sverige gör! Man censurerar Pippi Långstrum och försvarar nazisters rätt att framföra sina lögner.

 

_________

 

Glassen Nogger är en av GB:s verkliga långsäljare, med åtskilliga decennier på nacken. Den kallas så för att den har ett överdrag av nougat. När lakrits blev en ny medesmak lancerades glassen Nogger black, som hade ett överdrag av lakrits men i övrigt följde samma koncept som Nogger-glassen. Centrum mot rasism uppmanade till köpbojkott, och tillverkningen av Nogger black upphörde efter bara några månader.

 

.

 

 

Jag har tagit bort det senaste inlägget på denna blogg, eftersom den andra bloggaren har tagit bort det inlägg på sin blogg, som mitt senaste inlägg var ett svar på. Så kan vi återgå till att skriva om andra frågor. Den andra bloggaren har skrivit en hel rad inlägg med politiska ståndpunkter, som jag inte alls håller med om. Men eftersom det numera torde vara ganska allmänt känt att jag inte instämmer i de ståndpunkterna, finns det ingen anledning att gå i polemik i de frågorna. Nu ska jag åka till ett köpcentrum, vilket är det enda nöjet som jag kan kosta på mig, för det är ju inget köptvång. Men de har gott reklamkaffe. Sedan blir det kanske ett inlägg i skolfrågan. Jag påstår mig visserligen inte vara någon expert på pedagogik, men tycker det är konstigt att skoltrötta elever ska tvingas nöta skolbänk under tre år (Borde satsa på vuxengymnasier i stället) för att arbetsgivare ska få bevis på att "ungarna" har stigit upp på mornarna och passat tider i stället för att rännta på stan och knarka in på småtimmarna.

 

För det är ju inte alltid som arbetsgivarna har något behov av gymnasiekunskaperna, när gymnasieutbildning efterfrågas. Jag tycker nog att problemet snarare ligger på arbetsgivarsidan, när människor i sin mest arbetsföra ålder påstås inte ens vara "anställningsbara". Det bör snarare jobbas med attityder hos arbetsgivare i stället för att politiker ska bidra till att ytterligare svärta ner de arbetslösa genom att köpa arbetsgivares bortförklaringar. Senast var det Fridolin som bredde ut sig om att "de får ju inga jobb utan gymnasiekompetens".

 

Samtidigt måste förstås verkliga hinder för nyanställningar undanröjas, såsom påhittet att arbetsgivarna ska betala lön under de två första veckorna, som någonm är sjuk. Det är ju rena lotteriet, speciellt för en småföretagare med ett fåtal anställda, när han inte vet vad den arbetssökande har gjort förut.

 

Har redan skrivit inlägget i skolfrågan, märker jag. Tror för övrigt att jag i stort sett är överens med den andra bloggaren i just den frågan. Är det inte mer uppbyggligt att ta fasta på det som förenar än att göra stort oväsen av det som skiljer?

Kvinnan, som jag skrev om i förra inlägget, har nu skrivit ett inlägg på sin egen blogg och förklarat varför hon lätt blir så hysterisk, när hon åker bil med någon annan, som kör. Hon har därmed indirekt bekräftat att hon inte alls har blivit transporterad mot sin vilja till platser som hon inte velat åka till. Det hade ju varit rena kidnappningen, och kidnappning är som alla vet ett allvarligt brott.  Jag har inte alls velat hämnas för alla konstiga beskyllningar mot mig. Hämnden är inte ljuv. Jag har bara önskat lite mer självbehärskning vid datorn.

 

Hennes bilolyckor har jag hört om flera gånger. En olyckstyp är så ovanlig, så att det väckte ett enormt hallå i Sverige, när en sådan olycka hände i Norge. En riktig Norge-historia kan man säga. Olyckan i Norge fick till följd att man började bygga om en massa broräcken i Sverige. Men tydligen hann man inte bygga om alla broräcken, innan en sådan olycka skedde i Sverige också. Nu handlade det förvisso inte om några höga broräcken på broar över djupa vatten, utan om den låga typen, som man faktiskt kan köra upp på. Men det kan nog vara en skrämmande upplevelse, om man tänker på att bilen voltar över räcket och hamnar på taket nedanför slänten.

 

Skulle jag inte kunna ha överseende med en del hysteriska utbrott? Jodå. Och det är inte de hysteriska utbrotten i bilen, utan vid datorn, som jag reagerar mot, när jag utmålas som något slags gangster inför hela bloggvärlden. Det är inte roligt alls, och det är inte heller roligt att läsa om pinsamma händelser i mitt liv, som jag helst vill glömma. I stället för att tvingas försvara mig med att det var på ett annat sätt än  som det framställs.

 

Det måste vara ett förfärligt liv att ständigt gå och vara så rädd för att någon ska hämnas någon ofärrätt, så att man tvångsmässigt måste slå till först, även om det så är med datorn som tillhygge. Och vad är det för kyrka, som man kan ha varit aktiv i under flera år, utan att ha lärt sig att man kan lösa små problem, komma över små förtreligheter med ett "förlåt"?

 

I stället för att vänta på hämnd och själv hämnas.

 

 

 

Tydligen finns det någon som läser min blogg flera gånger om dygnet. Denna person har nämligen uppmärksammat att ett inlägg, som jag skrev sent i går kväll var borttaget i morse. I det borttagna inlägget kritiserade jag oskicket att föra privata gräl inför offentligheten, som gamla tiders skampålar. Det borttagna inlägget har nu föranlett personen ifråga att fortsätta grälet på sin egen blogg. Hon misskrediterar inte bara mig, utan även sig själv. Till att hålla vid liv nidbilden av grälsjuka kvinns. Jag tog bort inlägget eftersom jag inte ville bidra med bränsle till det eviga grälet.

 

Jag måste dock dementera ännu en grov överdrift, nämligen att hon inte har fått åka dit hon ville. Det handlade endast om valet av parkeringsruta på samma parkeringsplats. Det är ändå kränkande för en f.d. yrkeschaufför, som har kört betydligt större fordon, att ständigt få höra att han inte får parkera på en tom parkeringsruta, om det står en bil på parkeringsrutan intill. När passageraren gallskriker, är det dessutom risk att man blir så distraherad, så att man för ett ögonblick glömmer den andra bilen och faktiskt kör på den. Även dottern med sitt då nytagna körkort har sagt till om den saken, när hon körde. Det handlar om självbehärskningens konst, som sannerligen skulle behövas även vid datorn. Man behöver inte spontant häva ur sig allting om andra. Förutom att det är onödigt, blir det lätt vinklat och felaktigt. Läsare kan i vart fall få en felaktigt uppfattning, som detta att hon inte har fått åka dit hon velat. Man kan ju tro att hon har varit fånge i sin egen bil, och blivt körd till helt andra platser.

.

Visst är det så. Vem började med att riksdagens tredje största parti, som MP hoppades bli, ska sitta med överallt?

 

Den sjätte bombnatten i Syrien har varat några timmar nu. Flyktingarna i Turkiet, vid gränsen mot Syrien, hör antagligen bomkrevaderna från några kilometers avstånd. Mellan bombkrevaderna hör de antagligen smattret frå kulsprutorna. Det är de egna, en far, en son, en äldre eller en yngre bror, som försöker hålla stånd mot de anfallande IS-terroristerna. Om inte bomberna hade fallit, hade de redan varit besegrade. IS-terroristerna har både en överlägsen krigserfarenhet och en överlägsen beväpning. De har t.o.m. stridsvagnar, som de erövrade från den flyende irakiska armén för ett par månader sedan. De har motorbränsle från de syriska oljefälten. USA bombar oljeraffinaderierna.

 

Kanske oskyldiga oljearbetare har dödats, kanske inte. Kriget kräver offer på båda sidor, även bland de som ska skyddas. Ännu har ingen vändpunkt kommit. De illa beväpnade och illa tränade frivillig-soldaterna trycks sakta tillbaka av IS-terroristerna, som rycker allt närmare gränsen till Turkiet. Om sanningen ska fram, måste IS-terroristerna erövara en korridor genom Turkiet för att fullfölja sina planer på att anfalla Ryssland. Från Turkiet kommer signaler, som tyder på att den turkiska armén mobiliseras för att gå in i Syrien och /eller Irak. Sker det, är det risk att flyktingarna från Syrien hamnar i krigszonen. Turkiets premiärminister klagar på att flyktingsituationen håller på att bli ohanterbar (Turkiet uppges ha tagit emot en och en halv miljon flyktingar) och vädjar till Europa om hjälp.

 

 

Det ger kanske lite perspektiv åt den svenska debatten. Vi kan inte låtsas att världen utanför Sverige inte existerar. Hur vi ska betala notan för IS-terroristernas framfart, kan diskuteras. Men att vi måste vara med och betala står utom allt tvivel. Ska vi öka anslagen till flyktingmottagningen, eller ska vi öka försvarsanslagen, så att även vi kan bidra till att flyktingarna kan återvända hem? Och vad ska ske med flyktingarna innan vändpunkten i kriget kommer, innan områden inne i Syrien och Irak börjar befrias från IS' terrorvälde?

 

Den USA-ledda koalitionen arbetar efter en långsiktig plan, som troligen sträcker sig över flera år. Bombplan från allt fler länder lyfter och fäller sin last. Det är lätt att träffa terroristernas infrastruktur, fasta anläggningar som oljeraffinadier och elverk. Men det är svårt att träffa terroristerna själva. Så länge de har motorbränsle förflyttar de sig snabbt. Kartor över frontlinjerna kan bli inaktuella efter bara någon timme.

 

 

De markstyrkor, som slutligen ska besegra terrorväldet måste först utrustas och tränas. Under tiden faller bomberna med förhoppningsvis den följden att terroristernas krigspotential reduceras. Det är syftet med bombningarna. Syftet är inte hämnd för det onda, som terroristerna har åstadkommit.

 

 

 

 

Det går inte att bortförklara att årets val blev ett fiasko för Socialdemokraterna. Partiet ökade visserligen sitt väljarstöd med en halv procentenhet, men det var från en extremt låg nivå. Partiledningen verkar ha varit inställd å ett valnederlag, eftersom man satt målet så lågt - endast 35 % av de röstberättigade skulle lockas att rösta på S. Vilket inte infriades. "Sikta mot stjärnorna, så når du trädopparna", heter det. Siktar man på de nedersta grenarna är det risk att man inte ens träffar så högt. Man kan tala om markträff.

 

Genom att sätta målet så lågt, har man inte behövt besvara frågan vilka de tilltänkta S-väljarna var, förutom att det talades om inbrytningar i medelklassen. För arbetarklassen fanns inga seciella lockbeten. Det var som under 1970-talet, när socialdemokratiska valstrateger kunde säga rakt ut: "Arbetarna kan vi strunta i, för de har inget annat att rösta på, och gör de det ändå, så röstar de på "kommunisterna" och de stödjer ju oss.

 

Valet för Socialdemokraterna står idag mellan röstmaximering och ideologisk renlärighet. Det är vad de ständiga grälen på s-bloggarna mellan två gamla partiveteraner handlar om, i huvudsak. Ideologisk renlärighet, som den framställs av anhängarna, är att närma sig Vänsterpartiet. Valfiaskot förklaras vara ett resultat av bristen på renlärighet.

 

Hur hanteras då valfiaskot av dessa kombattanter?

 

 

 

 

 

Jag röstade i söndags. Det var tre valsedlar för varje parti: riksdag, landsting och kommun. Förgäves letade jag efter den fjärde valsedelnL Val av vågmästarparti. För ska något parti ha särskilda rättigheter som vågmästarparti, borde ju ett sådant utses av väljarna med en speciell valsedel. Annars gäller ju principen 51 /49, vilket innebär att majoriteten bestämmer och att minoriteten blir praktiskt taget utan inflytande. Inget parti har någon rätt att tvinga sig med i majoriteten, om detsamma inte gillas av det eller de partier, som utgör majoriteten.

 

Talmannens uppgift är att föreslå en statsministerkandidat, som stöds av minst hälften av riksdagens ledamöter. Frågan går först till den partiledare, som bedöms ha de största förutsättningarna att klara detta. Gör han /hon inte detta trots upprepade försök, går frågan till någon annan partiledare. Efter att tre förslag från talmannen har röstats ner, utlyses nyval automatiskt. Detta står i regeringsformen, som är Sveriges konstitution. (Uttrycket "USA:s konstitution" har du säkert hört många gånger, men att även Sverige har en konstitution, som ska följas, visste du kanske inte?) Att den mest tippade statsministerkandidaten uppvaktar andra partier, när hans eget parti inte har majoritet, är alltså helt enligt konstitutionen. Ett stenhårt Nej kan vara taktik.

 

 

 

 

För några dagar sedan skrev jag inlägget "Hyckleriet", som började med En kristdemokratisk politiker har fått löpa gatlopp de senaste två dagarna för att hon glömt betala en avgift på 500 kr till  brottsofferfonden.Vilket

följdes av ett angrepp mot mig på en annan blogg. Det kom snart att visa sig att jag och den andra bloggaren är helt överens om att det egentliga brottet (som var stöld, och inte glömskan att betala den utdömda avgiften) var ett mycket klandervärt brott. Den andra bloggaren kan möjligen ha uppfattat mitt inlägg "Hyckleriet" som en invändning mot hennes eget inlägg på hennes egen blogg i samma fråga, vilket skrevs samtidigt men publicerades innan jag skrivit färdigt. Dumt att bli osams, när man är överens. Det vore kanske bra att läsa det som man svarar på.

 

Jag har återigen sett Sveriges Radios referat av "nyheten". Och det är helt klart att SR ha utlöst ett drev för glömda avgiften till Kronofogden, och inte för det bakomliggande brottet. Media blandar alltid ihop skulder hos Kronofogden med brott, vilket stämde i just det här fallet, men vanligen inte. Varför gör journalister denna vanligtvis felaktiga koppling? Det är ju ett grundskott mot den representativa demokratin. Ja, mot den allmänna rösträtten. Det ska alltså inte finnas några valda representanter för ekonomiskt svaga grupper. Och dessa kampanjer drivs alltså framför allt av journalister hos av staten gynnade media. Bara medel- och överklasspersoner, som med sina höga inkomster har tillräckliga ekonomiska marginaler för att klara en oförutsedd utgift, ska kunna bli politiker.

 

Journalisterna är ju dessutom väldigt oförsämda och otrevliga i sina frågor till politikerna. De vrider sig ofta som maskar på metkrokar. Och det handlar för journalisernas del om att plåga andra för att tjäna pengar, precis som kriminella brottslingar gör. Är detta ett jobb? "De gör bara sitt jobb", säger de. De påstår att de har "en uppgift".

Och det handlar om politikernas trovärdighet. Det handlar alltså inte om journalisternas egen trovärdighet, när de snokar i saker som inte har med det politiska uppdraget att göra.

 

Genom denna kartläggning har dock två intressanta fakta kommit fram. 1) Andelen politiker, som har skulder hos Kronofogden är större än samma andel hos genomsnittsbefolkningen. Detta ger en helt annan bild av politiker, än den som förmedlas av de upphetsade reportagen. De flesta politiker är fritidspolitiker, som offrar mer för politiken än de tjänar. 2) Politiker med skulder hos Kronofogden finns i alla partier, men andelen är högre hos Vänsterpartiet än hos Moderaterna. Det finns ett mycket tydligt samband mellan andelen politiker med skulder hos Kronofogden i ett visst parti, och politikernas medelinkomst i samma parti.

 

Det är en skam för Sveriges journalister att de plågar människor som försöker göra något för sina medmänniskor, för att de har problem med sin privatekonomi. Så agerar man bara inte i ett demokratiskt samhälle, där journalisterna i stället ska granska maktutövningen. De ska granska hur lagstiftningen gynnar rena utsugare, som t.ex. att ett stort inkassoföretag uppmanar sina kunder att påföra räntor på 24 %. Enligt inkassoföretagets jurister ligger gränsen till ocker, vilket är ett allvarligt brott, på den nivån.

 

Vågar då skuldsatta politiker driva kravet på en lagändring? Det vågar de inte, av rädsla för att på nytt bli "avslöjade" av blodsugarna inom journalistkåren. Om de överhuvud taget lyckas nå en sådan politisk position, där de kan påverka. Partierna duckar för det journalistiska övervåldet. Man vill ju inte ha några "skandaler" i valrörelsen. Varför uppdagades kd-politikerns skuld till Kronofogden just i valrörelsen? Syftet var förstås att den "avlöjade" politikern skulle hoppa av, även om det hade gällt en bortglömd telefonräkning.

 

Den före detta kristdemokraten (tjuven är dock så vitt jag vet fortfarande medlem) fortsätter sitt blogg-gräl och upprepar sitt förtal att jag skulle vara helt förvirrad och har "förvrängt" historien. Men varför då inte mejla mig informationen i lokalpressen idag, där enligt uppgift kd:s gruppledare påstår sig ha känt till historien, men varit förd bakom ljuset? Mitt första inlägg i frågan var inget genmäle till den f.d. kristdemokratens första inlägg. Jag skrev fortfarande, när den f.d. kristdemokratens inlägg publicerades. Hur snarstucken kan man vara?

 

Det är riktigt att jag inte visste något om straffet, när jag skrev mitt första inlägg, utan antog felaktigt att det blev böter. Men nu vet jag att det blev villkorlig dom och inga böter, vilket i praktiken betyder att tjuven inte fick något straff, utan bara en "prövotid" på två år. Plus avgiften till brottsofferfonden. Den bestulna kvinnan fick endast tillbaka det som stulits - och som dessutom av åklagaren hade justerats ner till 530 kr. Inget för psykiskt lidande eller dylikt.

 

Det fanns alltså inte bara fängelse i straffskalan för brottstypen, utan straffvärdet för det aktuella brottet var alltså fängelse, enligt domstolen. Man kan här verkligen fråga sig om inte det faktiska straffet hade blivit betydligt högre (villkorlig dom kan nämligen förenas med böter) om tjuven hade varit sverigedemokrat och inte kristdemokrat. Men det intressanta här, är vad kd:s gruppledare kände till, och varför partiet inte kontrollerade, när det var ett så nyligen begånget brott. Och kan man lita på att gruppledaren talar sanning, när han bedyrar att blivt förd bakom ljuset?

 

Det handlar om ett litet parti, som kan ha svårt att rekrytera kandidater till politiska uppdrag, men ett parti som har funnits under 60 år. Och det handlar inte bara om nominering till lokala uppdrag, utan även till rikets högsta politiska uppdrag: riksdagen. I ett parti med så många år på nacken, borde man känna varandra bättre. Men vad jag känner till om Kd, så öppnas dörrarna om man går till en kyrka och erkänner synder, som man har begått i fyllan och villan, och säger "Halleluja. Jag är härrrligt frälst". Helst ska man tårdrypande berätta att man har "legat i rännstenen". Det gäller förstås inte om man är uppvuxen i ett frikyrkligt hem, men andra. Det är ju dessutom Kd:s rättspolitiska talesperson som har lyckats driva igenom de farsartade omvandlingarna av livstidsstraffen till tidsbegränsade. Dessa skådeprocesser för benådning av  mördare stjäl mycket resurser, med följd att domstolarna slarvar med andra mål. Den nu aktuella stöldrättegången tog endat 15 minuter.

 

 

 

 

 

En f.d. medlem i Kd, vilken varit inblandad i nomineringarna till politiska uppdrag för partiet, har skrivit följande på sin blogg:

 

PS Jag har just noterat att Lars Flemström har skrivit ett helt förvirrat inlägg om den här stölden på sin blogg. Detta inlägg har ingenting med sanningen kring den att göra. DS

Det är nära förtal. Mina uppgifter om stölden har jag hämtat från media. Vid kontroll nu idag visar det sig att uppgifterna stämmer. Det, som jag har skrivt om brottsofferfonden har jag hämtat från Brottsoffermyndighetens hemsida. De uppgifterna stämmer också. Det enda nya som framkommit, som jag inte kände till när jag skrev inlägget sent i går kväll, är att straffverkställigheten (prövotiden) fortfarande pågår. Men detta har även media missat (åtminstone den media-rapportering som jag tagit del av), så det är inte jag som är förvirrad.

 

Jag förstår inte detta påhopp, som ligger nära förtal, på mig, då bloggaren ifråga verkar vara överns med mig om det moraliskt förkastliga att stjäla någon annans plånbok. Vem är förvirrad?

.

 

 

 

Avgiften till brottsofferfonden är däremot ett extrastraff, som gör att Sverige inte är en rättsstat. Det borde journalisthopen anmärka på, i stället för att moralisera över den försenade betalningen. Brottsofferfonden infördes för 20 år sedan efter media-kampanjer om brottsoffrens utsatta situation under rättegångar. Det är bra att brottsoffer får stöd att genomlida rättegångar. Det kan vara svårt för den som har blivit våldtagen eller svårt misshandlad. Men detta är en kostnad som borde belasta rättsväsendet eller den aktuella gärningspersonen, och inte för i sammanhanget oskyldiga personer, som har blivit dömda för något helt annat brott.

 

Den som döms för en brottstyp, för vilken fängelse ingår i straffskalan (även om det begångna brottet var lindrigt och inte i närheten av fängelse) döms att betala en avgift på 500 kr till brottsofferfonden. Eftersom fängelsekunderna troligen inte har pengar till denna avgift, är det i praktiken andra dömda som får betala för deras rättegångar genom finansiering av den brottsofferstödjande verksamheten. Hur orättvist detta är, förstår man om man vet att 500 kr - som för resten föreslås höjas till 800 kr - gäller för alla, oavsett vilket straff de döms till. Det kan vara 1.500 kr i böter eller 15.000 kr. Detta slår sönder principen att bötesstraffen ska vara inkomstrelaterade.

 

Och varför tas inte brottsofferavgiften ut på alla bötesstraff, utan bara när fängelse finns i straffskalan för brottstypen? Särskilt allvarligt blir detta, när man betänker att det finns slarvpellar, som sitter som domare i våra domstolar, och dömer till böter i stället för till fängelse eftersom bevisningen inte räcker för en fällande dom, som står sig efter överklagande till högre instans. Prövningstillstånd för ny rättegång i högre instans kan avslås med motiveringen att det bara blev böter.

 

 

 

 

De gamla översättningarnas "himlarna" påminner om ovetenskaplig astrologi, som studerades i de omgivande hednasamhällena vid Gamla Testamentets tillkomst. En nutida (slutet av 1900-talet), som jag har talat med, säger att "himlarna" är mer rätt än "himlen", som anknyter om gamla föreställningar om att "himlen" är ett tak, och inte består av olika atmosfäriska skikt. Och Paulus skriver ju t.o.m. om en sjunde himmel. Jag tror att Bibeln är Guds ord, alltså på något sätt inspirerad av Gud. Och att man inte ängsligt ska rätta Bibeln efter vad vetenskapen för tillfället har kommit fram till. Nåja, kom fram till för 100 år sedan.

 

Här kommer den stora berättelsen.

 

I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden. Han skapade med sitt ord, som var den pre-existerande Jesus (som senare i historien skulle komma att ikläda sig en mänsklig kropp). Före skapesen svävade Guds ande äver djupet. Treenigheten fanns alltså redan från början: Fadern, Sonen och den helige Ande. Gud skapade människor till sin avbild. För att de skulle likna honom. Människorna var odödliga och fria från sjukdom. De liknade ju Gud själv. Gud skapade mycket annat också, bl.a. änglarna som är andar (kroppslösa varelser). En ängel hette Satanael, mer känd under namnet Satan. Senare kallade djävulen.

 

Satanael gjorde uppror mot Gud, och frestade människorna att äta av den förbjuda frukten från kunskapens träd. Det var syndafallet, som var den största katastrofen någonsin i mänsklighetens och hela världsalltets historia. Den kunskap, som människorna därigenom erhöll var förmågan att skilja mellan gott och ont. Den kunskapen behövde de inte så länge de lydde Gud. Men människorna var ju inga gudar, fastän de var Guds avbild. Nu hade de kunskapen att skilja mellan gott och ont, och även kunskapen att föda sig själva. Visserligen hade människorna erövrat kunskapen att skilja mellan gott och ont, men de var inte felfria som Gud, utan gjorde felbedömningar.

 

Och det är vår förbannelse fortfarande. Fastän vi i princip kan skilja mellan gott och ont, gör vi medvetet eller omedvetet sådant som är ont. Vi gör felbedömningar, som ibland är bagatellartade och ibland katastrofala. Så kom synden in i värden, och synden är något mycket mer sofistikerat än att göra sådant som är "förbjudet". De första människornas till synes oskyldiga olydnad mot Gud fick till följd att hela skapelsen fördärvades. Människorna miste sin odödlighet, fick sjukdomar, råkar ut för olyckor, begår brott mot varandra, startar krig, eller underlåter att starta krig, när blodtörstiga terrorister måste stoppas.

 

Vi föds till en fallen värld, och kan inte undgå att synda. Det börjar redan när vi tar våra första steg. Kanske redan i födelseögonblicket. Då blir vi syndare. Att peka på andra, och säga att  de är syndare, är ganska meningslöst. Gränsen är i själva verket hårfin mellan att goda råd till andra, varna de från att synda, och att peka ut andra som syndare, fastän de inte är värre syndare än vi själva. Det kan vara vanskligt att peka ut specifika handlingar som synder, eftersom synd eller inte ganska ofta avgörs av situationen. Man ska inte döma andra, heter det. Men likväl är det få kristna jurister, som tvekar att ta jobb som domare, om de har chansen. Utan "överheten" (d.v.s. rättsväsendet) skulle djävulen härska oinskränt och förleda människor till alla möjliga rent kriminella synder. i mycket större utsträckning än vad som nu är fallet.

 

Eftersom människor inte kan rättfärdiggöra sig själva iklädde sig Gud mänsklig gestalt (Jesus) och tog på sig straffet för våra synder. Detta återupplever vi i nattvarden, som därför måste hanteras rätt. I nattvarden utplånas kategorierna tid och rum, och vi blir en del av evigheten tillsammans med alla som gått före oss, och som kommer efter oss. Precis som Gud själv, som är i evigheten, är vi närvarande på Golgata, den där dagen för 2000 år sedan. Det är svårt att tänka sig en tillvaro utan tid. Men tiden är en egenskap hos det som Gud skapade, ett hjärta som slår. Det som inte har längd, bredd och höjd, har inte heller tid. Med vår begränsade förmåga att förstå, kan vi säga att evigheten är ett slags parallell tillvaro. Vi säger ju, när en människa dör, att hon går in i evigheten.

 

Så vanns den avgörande segern mot djävulen, var hemska dödsryckningar fortfarande kräver offer. Vi lever i en övergångstid, som kan vara många tusen år framgent, tills dess att Jesus ska komma tillbaka i makt och härlighet och upprätta sitt rike, med en ny himlar och en ny jord. Männskorna ska kroppsligen uppstå från de döda. Eftersom detta ännu inte har skett, vet vi inte hur detta ska ske. Betyder en ny jord att samla gamla jord blir som ny? Och vad menas med kroppslig uppståndelse? Kommer vi att få tillbaka vår gamla kropp, som den såg ut i dödsögonblicket? Eller som den såg ut vid något tidigare skede i livet? Och hur blir det för den, som var svårt märkt av sjukdom redan vid födelsen? Eskatologin är berättelsen om det som ännu inte har skett, berättelsen om den yttersta tiden. Eskatoligin är en del av den stora berättelsen.

 

Saknar du något i denna kortfattade version av den stora berättelsen? Det som de teologiska dispyterna handlar om, när vi talar om den "klassiska" kristendomen, eller om vad "Biblen säger"? Men - kan den kristna tron, den Bibel- och bekännelsetrogna kristendomen, verkligen reduceras till en eller två tvistefrågor i den politiserade kyrkan?

Den tiden är för länge sedan förbi, när prästen bestämde vad folket i bygden tyckte. Men den omskrivna prästen lever envist kvar i den föreställningen. Han har nu fått valpropaganda från Svenskarnas Parti, och gör sig lustig. Intellektuellt nedlåtande. Men en diskussion på högre intellektuell diskussion om nazisternas förbrytelser under andra världskriget, kan väl ändå vara intressant? Låt de lokala nassarna tala, så kan de synas. Det tycks han mena, och drar alltså åter en lans för nazisternas yttrandefrihet. Som aldrig har varit hotad av några kyrkklockor. Om man inte tror på magi förstås.

 

Den skada, som eventuellt har skett genom att nazisterna har fått reklam, den har redan skett. De fortsatta protesterna mot klockringningen ger nassarna ännu mer reklam. Positiv reklam dessutom. De kan ju påstå att de är i gott sällskap. På så sätt skapas en myt om guilt by association. Och det skadar inte bara den här prästen, utan alla dem som kritiserar Svenska kyrkans utveckling under senare tid ur en högkyrklig eller gammalkyrklig synvinkel.

Prästen skadar inte bara sig själv, utan alla som helt eller delvis har hållit med honom genom åren. 

 

 

Och nazismen är det mest ondskefulla som någonsin har funnits. Vi ser det upprepas, när "Islamisk staten", med en lätt anpassning av de nazistiska lärorna till de arabiska förhållanden,  begår folkmord på kristna och yasidier - samt på "avfälliga" muslimer. Och även på judar, när terroristerna är redo att anfalla Israel.

 

Kristendomen och kyrkan behöver inga sanktioner från staten för att bekämpa djävulen. Kyrkan behöver inte vänta på en marshorder från Sveriges riksdag innan det är dags att ringa i kyrkklockorna mot nazismen. Det bestämmer kyrkan själv.

 

Hur nazismen ska bemötas politiskt och juridiskt (genom förbud mot nazistiska organisationer, eller mot vissa nazistiska yttringar eller enbart genom opinionsbildning) är en politisk fråga, som inte så lite handlar om taktik. Detta är frågor för det profana samhället. Präster har i.o.f.s. rätt att, som privatpersoner, ha politiska åsikter. Men en prästblogg uppfattas i första hand som en kyrklig blogg. Vad ska förbjudas härnäst: makaroner och kålpudding eller amerikansk snabbmat? Argumenten är löjliga. Men ska de anföras, borde man kräva av en präst att han förmår skilja mellan förbud mot vissa maträtter av politiska skäl och av teologiska skäl. Om en våra biskopar råkar hitta ett bibelställe, som yrkar på förbud mot McDonalds, så kan väl kyrkan avråda sina medlemmar att äta sådan mat, även samhället tillåter den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Kyrkans tidning denna vecka, framförs i stället andra argument, nämligen att kyrkan inte ska ta ställning partipolitiskt, att det handlar om yttrandefriheten och att även de galnaste åsikter får framföras. Låt oss granska dem. 2008 ombildades Nationalsocialistisk Front till Svenskarnas Parti. Att inte ta avstånd från denna lätt genomskinliga maskeradbal är verkligen ett partipolitiskt ställningstagande.

 

Kyrkan är inte alls skyldig att gilla allting som lagen tillåter. Och inte hindras någon yttrandefrihet av kyrkklockor. Kyrkan står där den står, men nazisterna kan flytta sig utom hörhåll från kyrkan.

 

Och även om nazismen förbjuds - vilket är en uppgift för politiken att göra - så kommer det att förbli tillåtlet att framföra all möjlig gammal religiös vidskepelse, inklusive de villoläror som den officiella kyrkan har tagit avstånd från.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade stora problem med internetuppkopplingen i går kväll. Därför kom avslutningen på inlägget, som jag skrev då, inte med. Det fetstilta kom inte med.

Man måste skilja mellan sak och person. I homosexdebatten har många företrädare för s.k. klassisk kristendom upprepat att "Gud älskar syndaren, men hatar synden". Gud kan skilja mellan sak och person, mellan personen och hennes handlingar. När det gäller nazister skriver prästen däremot på sin blogg att åsikten är en "markör" för personen. Prästen har alltså olika måttstockar för nazisteer och homosexuella, till nazisternas fördel.

I förmiddags fick jag ett mejl med ett våldsamt påhopp (från en person som borde veta bättre) med påstående att jag skrivit att homosexualtet är en synd. Men jag har ju faktiskt inte skrivit att detta är min åsikt. Utan det är något som "många företrädare" anser. Det borde påhopparen har förstått, trots att upplysning om vad de är företrädare för hade fallit bort. Men den personer har jag haft många dispyter om begreppet synd.

För mig är alla människor syndare. Det finns inga syndfria människor. Och synden är ju inte i första hand vissa konkreta handlingar, sådana som man kunde läsa om i frikyrklighetens gamla syndakatologer, utan snarare en konsekvens av syndafallet. När vi försöker göra gott, blir det fel ändå. Men naturligtvis finns det konkreta handlingar, som skadar andra människor. Och till de handlingarna hör all nazistisk verksamhet. Om den i något enskilt fall  inte skadar andra människor, så är den likväl en förberedelse därtill.

De dubbla måttstockarna yttrar sig alltså i rådet till homosexuella att avstå från utlevd homosexualitet, medan rådet till nazisterna däremot är att de ska fortsätta att manifestera nazismen. Detta framgår ju av den prästblogg, som jag kritiserar. Han ställer de goda (t.ex. domprosten, som ding-dångar med kyrkklockorna) mot de onda (nazisterna). Vi och dom. Och "dom" ska inte få finnas här, precis som judarna inte fick finnas i Hitlers rike. Tänka sig:  jämställer nazisterna med deras offer! Och ställer så den retoriska frågan om det blir abortmotståndare och homofober nästa gång.

Den som är abortmotståndare, eller anser att äktenskapet bara är för man och kvinna, etc, etc, måste alltså göra gemensam sak med nazisterna, hjälpa dem med förberedelserna för en ny, stor människoutrotning för att behålla rätten att framföra sina "konservativa" teologiska åsikter. Och då handlar det förstås inte bara om äktenskap och aborter, utan om allting som tillhör "that old time religion", exempelvis jungfrufödseln och försoningsläran.

Men prästen nöjer sig inte med det. Han skriver också om det olämpliga i att förbjuda nazistiska organisationer, att nazister kommer att finnas ändå.  Men detta är ju en lagstiftningsfråga, och har alltså inget med kyrkan att göra.

 

 

Den två månader gamla traditionen att ringa i kyrkklocor under nazistmöten har spridit sig som en löpeld över landet. Vi har nu fått en diskussion om inte all uppmärksamheten kring deras möten gynnar nazisterna. Jag har från början varit "negativ" till dessa klockringningar, men har ändå försvarat klockringningen, sedan jag insett att den inte går att stoppa. Diskussionen om man ska varna eller inte varna för nazismen gynnar också nazisterna, och speciellt när argumentet framförs att kyrkan inte ska markera mot ett politiskt parti.

 

Förutom att nazisterna gynnas av att deras möten uppmärksamma, så gynnas de av diskussionen om hur de ska bemötas. Och slutligen så gynnas de av de ständiga grälen omhur de ska bemötas, att motståndarna rycker ihop med varandra i stället för att vara enade. Även om man inte har valt bästa sättet, så kan det vara bättre att stå enade bakom den linje som har valts, i stället  för att splittras.

 

 

Under sommaren så har en präst, som länge varit en portalfigur för högkyrkligheten, och även profilerat sig som motståndare till politiseringen av kyrkan, kritiserat klockringningen och försvarat nazisternas yttrandefrihet på sin blogg och även upplåtit utrymme på bloggen för synnerligen grov naziproganda, såsom förnekande av förintelsen av judar under andra världskriget. Ett intressant inlägg i en diskussion om vad som egentligen hände? Är det så man tiger ihjäl nazismen?

 

 Det var synd, för nu riskerar prästen att bli gripen av tysk polis för brott mot de tyska antinazilagarna, om han åker till Berlin för att leta efter bevis för sina antydningar om att den nya ärkebiskopen har varit Stasi-agent. Det hade han kanske behövt, eftersom det har öppnats ett disciplinärende mot honom på grund av dessa antydningar.